söndag, januari 08, 2012

Ny blogg!

Sådär.... Nu har jag flyttat till en ny blogg. Ni hittar den här, och även om den fortfarande är under uppbyggnad som det är nu, kommer den snart att fyllas med diverse trevligt.

Välkomna!

måndag, december 26, 2011

Det var ett tag sedan nu...

Förlåt för min bortovaro, men det har varit nödvändigt med ett sabbatsår efter många omvälvande upplevelser. Nu är jag i alla fall tillbaka: nya friska tag, blicken riktad framåt.

rågan är hur jag ska göra nu: fortsätta blogga här, eller stänga ner och börja om på ny kula?

Jag tror det lutar åt det sistnämnda... Låta den här bloggen gå i graven, med en ny som ersätter. Ja... Jag tror det är så jag vill göra.

Jag meddelar när det är dags (med lite tur innan nyår) - och jag hoppas ni hänger på!

söndag, oktober 24, 2010

All kritik är inte av ondo

Häromdagen rensade jag bland mina mail, och fann då detta i mappen som heter "refuseringar":
Hej Linda! Nu har jag haft tid och läsa ditt manus och jag tycker tyvärr
att i dagsläget håller det inte riktigt för en utgivning. Det är absolut
välskrivet och är helt klart bättre än de manus vi brukar få in.Jag tycker om
att den engelska tonen du har anammat - känns lite annorlunda. Men vår största
invändning är faktiskt att den inte utspelar sig i Sverige. Svenska deckares
popularitet hör mycket ihop med igenkänningsfaktorn och den missar man när det
utspelar sig i England med deras namn, städer, matvaror etc. Vårt råd till dig
är att du förlägger historien till Sverige först och sedan låter ev uppföljare
utspelas i England. Och vi läser den jättegärna då igen för en bedömning.

Refuseringen kommer från en av förlagsjättarna, och eftersom jag helt glömt av att jag fått den, kom det här som en trevlig överraskning, en liten seger. För jag står fast i mitt beslut att inte försöka ge ut boken: den är död, borta, och jag tänker inte lägga ner mer energi på den annat än när jag använder den i utbildningssyfte (jag klipper ju in scener i min kurs). Den här refuseringen är dock en liten skön uppmuntran: en klapp på axeln. Det behöver vi alla ibland, och vi som skriver är särskilt utsatta när det gäller självtvivel och dåligt självförtroende. Ibland räcker det att intala sig själv att man faktiskt skriver bra för att man ska hamna på rätt kurs; ibland måste någon annan göra det (vilket oftast är mer effektivt).

Ovan nämnda roman är alltså död och begraven. Den som lever är Legacy, vilken jag ägnat dagen åt att redigera. Jag har kommit på att jag följer ett ganska strikt mönster när jag skriver, en sorts struktur som återkommer varje gång jag skriver nya scener: jag börjar alltid med att få ner dialogen. Jag skriver ner allting karaktärerna säger, nästan i ren dialogform. Sedan, när de fått ur sig allt de måste säga, går jag tillbaka och lägger in allt det där andra som behövs: rörelser, ljud, tankar, känslor. Det känns som ett ganska naturligt sätt att jobba på, och det är också det enda sätt jag med säkerhet kan säga att jag jobbar efter (annars har jag ingen riktig struktur när jag skriver, om nu inte bristen på densamma kan räknas som en sådan) - och det är också ett arbetssätt som jag starkt kan rekommendera. Få ur dig karaktärernas röster, se till att de pratar av sig. Sedan kan du koncentrera dig på det där andra. Eftersom dialogen, i mitt tycke, är stommen i en story, kan man se det som att du först bygger upp skelettet, sedan fyller på med kött och muskler, tills du skapat en hel varelse.

Jag vidhåller att dialogen är den svenska författarens akilleshäl. De klienttexter jag får ta del av via min kurs innehåller till exempel till övervägande del en inre dialog, dvs. storyn upplevs inifrån huvudkaraktärens huvud. Eftersom det här inte alls är min styrka, blir jag alltid oerhört imponerad av det här - i mitt tycke är det ett rent konststycke - men också lite konfunderad. Vad är det som känns så svårt med att skriva dialog? Varför väljer man bort ett så kraftfullt verktyg? För ingenting kan driva en story framåt lika effektivt som en bra dialog. Den skapar liv, luft, den kan användas för att smyga in backstory, känslor, motiv...

Jag har fått för mig att man uppfattar det som svårt att få dialogen att låta naturlig - att ju närmare man försöker komma ett samtal i verkliga livet i en text, desto underligare och onaturligare blir resultatet. Det går helt enkelt inte att efterlikna ett riktigt samtal, med mindre än att man måste kondensera det en smula: kallprat och vardagligt omkringsnack, som fungerar jättebra med grannen, fungerar nämligen inte i en text, eftersom vi som läsare vill ha ett direkt syfte med allt som görs och sägs. Scenen, karaktären, storyn och dialogen - de ska alla ha syften. Det kan vara en idé att hålla din arc i minnet även här: bygg upp dialogen med samma struktur som en scen. Du börjar med ett varför, du svarar på frågan, du avslutar.

Jag har nog nämnt det förut, men min man brukade skriva "TÖNT" med ilsket röd penna på de ställen i mina texter där han inte tyckte att dialogen (eller för den delen texten) lät naturlig. Det kanske är på gränsen till självplågeri för de allra flesta - men sanningen är att det är ett effektivt sätt att lära sig att låta någon annan ta del av ens text och ge sina åsikter på densamma (med mer eller mindre brutal uppriktighet: ge gärna en liten vink om vad du vill ha). Ibland får man riktigt fin kritik på det här viset. Tro mig på mitt ord.
.

söndag, oktober 10, 2010

När Fan blir gammal...

Klockan är... egentligen alldeles för mycket (särskilt som man inte är en nattuggla)... men jag tänkte att jag ändå, så här på dygnets sista skälvande timmar, skulle uppdatera min blogg. Det är ju inte varje år det är den tionde i tionde 2010. Och det är inte varje år man, på detta datum, fyller fantastiskt ojämnt, heller. Trettiotvå år (det här har jag faktiskt redigerat dagen efter det skrevs - därför att jag ursprungligen skrev trettiotre. Det är fantastiskt hur svårt det är att programmera om hjärnan ibland). Eftersom jag hela året har trott att jag skulle bli trettiotre, så kan man säga att ångesten över att bli äldre ersattes med en förundran över att jag som är så ung, redan har åstadkommit så mycket. Tro mig - den här insikten har jag faktiskt inte drabbats av innan (kanske har jag varit för ung?). Och det är lätt att missa det där, att ånga på och vänta på det Där Fantastiska Som Ska Hända (vad det nu är), medan man glömmer att man faktiskt har ett liv bakom sig, där fantastiska saker redan har hänt... medan man har väntat på det där andra som man tror ska hända... Och ja, jag ÄR dålig på att ta vara på det jag har. Jag drar gärna iväg och jagar efter det där i horisonten. På sistone har jag dock insett att jag faktiskt inte kommer ett dugg närmare på det viset, snarare tvärtom. För det jag vill ha, det har jag ju här, NU. Ambitionerna och drömmarna ska man självklart bevara och det tänker jag också göra, men... jag måste samtidigt lära mig att uppskatta det jag har, och det med större ödmjukhet och tacksamhet. Amen.

Hursomhelst (nog med självrannsakelser och sentimentala utspel)... Hur går det med skrivandet? Sådär. Jag känner att det kliar i mig, så något är på gång (det brukar kallas NaNoWriMo...), men frågan är om jag verkligen vill börja på något nytt. Jag har pysslat med Legacy igen under de senaste dagarna, och det har varit trevligt att återknyta bekantskapen. Det är ju så att när man låter sin text vila ett tag, och sedan tar itu med den igen, så dyker nya vinklingar upp. För några dagar sedan fick jag ett hugskott och raderade en karaktärs handlingar, eftersom jag inte såg någon direkt logik i dem, och inte riktigt kunde motivera varför han skulle handla som han gjorde just DÄR. Dagen efter kom jag på, att dessa handlingar kunde flyttas till en senare scen, där de faktiskt BLEV motiverade. De ger också tyngd åt scener och handlingar som kommer långt senare i boken, vilket gör att de faktiskt behöver vara med. De låg bara fel. Sådär - och det här är viktigt - måste man alltid vara redo att tänka. Var sak i en bok måste ha sin plats och sin orsak till att vara där: ingenting får lämnas åt slumpen. Och alla karaktärer i en roman ska ha motiv. Om karaktären inte har det, eller för den delen någon annan orsak till varför de är med i handlingen, så ska de bort. Och större karaktärer måste givetvis ha mer konkreta motiv än mindre.

Karaktären i scenen som jag beskriver ovan är en bifigur, men har ändå stor betydelse för utvecklingen i boken. Det innebär att hans motiv och handlingar måste vara logiska. Det var de inte innan, men de blev det, med den här senaste redigeringsomgången, vilket jag är ohyggligt nöjd med. Nu ligger allting på plats: varje handling, varje scen, hakar in i senare handlingar och senare scener - och alltihop mynnar ut i lösningen på huvudkonflikten. Låter det komplicerat? Skrämmande? Det är faktiskt lättare än man tror, och mer naturligt än det låter - i de flesta fall löser författaren det här rent instinktivt. Ibland går det dock inte lika lätt (åtminstone inte för mig), och då är det bra med sådana här hugskott, som kan dyka upp när som helst, och i vilket skede av processen som helst (och då alltså alltid under redigering, vilket gör att just den är livsviktig för min del).

Jag upphör faktiskt aldrig att förvånas över hur organisk en berättelse är. Det är som om den växer, ibland nästan utan att man gör någonting själv, och gärna medan man inte alls tänker på den. Man drabbas av insikter om karaktärer eller handlingar som kan göra att allting plötsligt faller på plats, både bakåt och framåt i berättelsen. Ibland är det som ett dominospel: en insikt föder en annan, och så har man plötsligt en hel serie av tillfredsställande pusselbitar som passar ihop, där man tidigare knappt ens orkade tänka på hur man skulle få det att klaffa. Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att karaktärerna talar om för en hur de vill ha det, men jag måste erkänna att ibland känns det precis så. Bit för bit lär man sig saker om sina karaktärer som gör att man förstår saker som tidigare varit dolda i dunkel, och som får allting att bli... så himla rätt - det gäller bara att ha tålamod, lyssna in och lära, anpassa och justera där det inte stämmer.

Är det inte litegrann som med livet i stort, så säg?

.

söndag, juli 11, 2010

Ett löfte om en njutbar sommar

Kan det vara så att saker och ting börjar lugna ner sig? Jo, min själ, det kan det. I veckan lämnade jag över mitt gamla jobb (eller merparten av det - jag är fortfarande inblandad på vissa, extremt begränsade områden) till den som tagit på sig uppdraget, och om en vecka har jag semester från mitt "riktiga" jobb. Min käke, som haft ett par tunga två veckor efter en tandlagning som tog fel och slog rejält på en ansiktsnerv (upplevelsen kan sammanfattas med orden "aj som f*n", och är inget jag unnar min värsta fiende, hade jag haft någon) börjar så smått läkas. Det är dags att börja slappna av. Relaxa. Smell the roses. Jag gör så gott jag kan. Under tiden har jag (försiktigt, givetvis) satt tänderna i några sommarböcker: två ljudböcker och två i pappersform.

För research, och för att jag ibland är underligt morbid, lyssnar jag till exempel på "I huvudet på en seriemördare" av Sven Å Christianson. Ämnet är inte särskilt uppmuntrande, men det är intressant och berättarrösten är ljuvligt trygg och skön, vilket jag lärt mig att uppskatta efter att samtidigt ha måst lyssna på "Hanteringen av odöda", av John Ajvide Lindqvist. Intet ont om boken. På sistone har jag börjat nosa mig tillbaka till skräckgenren (efter en ohyggligt lång frånvaro), och John är en sådan författare som jag av någon anledning haft höga förväntningar på, och som faktiskt också lyckas leva upp till dem. Men herregud vilken läsarröst människan har! Visserligen kan jag finna en viss poäng i att man håller sig lugn när man läser upp en skräckhistoria, och det behöver inte vara en Ernst Hugo Järegård i högform för att jag ska tycka att det är lyssnarvänligt - men jag tycker heller inte att man ska lägga det på en sådan nivå att Fröken Ur framstår som suggestiv i jämförelse. Stackars John låter som om han tvingats läsa upp dagens sjöväderprognos. Det. Blir. Inte. Roligt.

I bokform läser jag Sex with Kings, om kungliga älskarinnor genom tiderna. Finns inte så mycket att säga där, förutom att det inte kan ha varit lätt för kvinnorna, alla gånger. Sedan, enligt gammal, god sommartradition (sommar = engelska deckare), har jag också plockat upp P.D. James senaste bok, Patienten. Det var längesedan jag läste något av denna pusseldeckarens okrönta drottning, och efter att ha plöjt igenom de första 50 sidorna kan jag konstatera två saker:

Upplägget är fräscht. Det vanliga är att deckarförfattaren börjar med mordet, och sedan använder vissa beprövade grepp för att föra handlingen framåt, genom att låta hjälten själv sköta berättandet, alternativt med invävda glimtar av mordoffrets berättelse inemellan. Vi ser det inte minst i Läckbergs romaner. P.D James däremot, låter oss följa mordoffret under dennes sista tid, och ger oss också ett litet hum om vad som rör sig i huvudena på de hon umgås med under den här perioden. För mig känns det här nytt och trevligt.

Tempot är förvirrande segt. Det är oändligt mycket information som vävs in hela tiden, och om allting, så otroligt många backstories och så mycket personbeskrivningar att man stundtals blir helt matt. Jag märker att jag har en tendens att skumma igenom sidorna när det blir alldeles för tjatigt (samt att jag tänker "Ska människan inte dö snart?"). En mindre erfaren författare skulle möjligen ha stupat på det här. P.D James är däremot en mästerlig författare, och klarar av att föra storyn framåt. När man kan hantverket, så kan man tillåta sig att bryta några regler utan att det gör något - och hon är verkligen en skicklig författare. Dessutom, eftersom det här är en engelsk pusseldeckare, och sådana ska vara lite trevligt småputtriga, har man överseende med det.

Så ser alltså min sommarläsning ut för ögonblicket. Själslig njutning på hög nivå. Inte helt fel.

onsdag, juni 30, 2010

En moraltants predikan

Idag är det, formellt sett, sista dagen på mitt gamla jobb (se föregående inlägg). Min holländske överordnade och jag hade bestämt att vi skulle träffas på kontoret på eftermiddagen för en liten uppdatering om läget. Det var i alla fall vad jag trodde. När jag kom till kontoret var nämligen hans kollegor där. Två holländare och en tysk, alla Extremt Högt Uppsatta och Viktiga Personer... och så jag. Och det var jag som var huvudperson, det var mig de var där för. Jag är möjligen exhibitionistisk och alldeles säkert självcentrerad, men när den första chocken lagt sig över att överhuvudtaget se dem, blev det riktigt trevligt. Det är, ska tilläggas, extremt ovanligt att dessa män tar sig ner för att se vad som pågår på den här nivån. Att de nu tagit sig tid, kändes som ett tack i sig. Och det är en sak som jag inte kan klaga på; hur jag blivit behandlad under hela den här tiden: hövligt, vänligt och med yttersta respekt. Det känns så himla bra.

Nå ja. Det där var en sidstickare: det var inte det jag skulle blogga om idag. Eller... kanske ändå. För jag hade tänkt blogga om just respekt, och hur män beter sig mot kvinnor. Det är nämligen så, att jag prenumererar på en amerikansk tjänst som serverar ett kapitel ur en utvald bok, varje vardag, med ny bok varje vecka. Just mina utvalda böcker har råkat bli inom den genre man nedsättande brukar kalla tantsnusk, för att den person som rekommenderade tjänsten åt mig, skriver just... tantsnusk. I Amerika går det att tjäna hyfsade pengar på det här, ska tilläggas, och det går också att göra sig ett namn på det.

Jag har inget emot genren i sig. Den fyller en funktion, och precis som i alla genrer finns det både bra och riktigt horribla exempel att tillgå, vilket innebär att det visst går att hitta små pärlor, om man bara letar lite. Många av mina amerikanska facebook-kontakter skriver inom den här genren, och de är riktigt, riktigt skickliga inom hantverket. Respekt. För egen del är det inget jag läser, när jag inte får det serverat som små munsbitar i min mailbox varje dag. Det är heller inget jag skriver, av den enkla anledning att det inte intresserar mig. Nå, hursomhelst... Veckans bok har inte skrivits av någon av mina facebook-kontakter (gudskelov, ska jag kanske tillägga). Den handlar om en pirat (vad annars) som lyckas rymma från sin avrättning (vad annars) och som kidnappar en vacker ung dam på vägen. Vi har en "hjälte" som heter Diablo och en hjältinna som heter Devon, och Diablo är hemskt attraktiv och har förmodligen, i sann tantsnuskanda, välrakat bröst, och Devon är en vacker ungmö med rund, mjuk barm som häver sig över kanten på hennes klänning när hon andas. Ja, ni fattar.

Jag ska inte säga något om innehållet (eller avsaknaden därav). Jag ska inte göra mig lustig över genren, när den glider ut och blir klyschig på det här viset. Däremot tänkte jag förundra mig och beklaga mig över en sak. Det dyker nämligen upp en tanke i mitt huvud när jag läser böcker av den här typen (det verkar oftare gälla de historiska romanerna än de nutida, förresten). Tanken blir en fras:

Vad en kvinna vill ha.

Jag ska förklara. Jag har tagit en liten mening ur boken, och översatt den lite fritt. Läs och begrunda:

Devon flämtade av avsmak, full av vrede över det insinuanta tonfallet i Diablos röst, och förvirrad över vågen av upphetsning han skapade inom henne. "Släpp mig, din... din djävul!" gormade hon, och slog ineffektivt med händerna på hans breda bringa.

Egentligen behöver jag kanske inte säga mer, men gör det ändå. Utan tvivel kommer boken fortsätta såhär, och utan tvivel kommer våldet användas för att underbygga kättjan den här unga kvinnan känner. Det brukar vara så. Kvinnor som kidnappas, som förnedras genom att hållas fångna, som blir kyssta mot sin vilja (det här är en otroligt vanlig scen - och givetvis ger de alltid efter när deras inre lustar vaknar och de, precis som "hjälten" förutspått, inser vad som är bäst för dem), som blir utsatta för diverse övergrepp... Och allt de gör är att (trots att de faktiskt är smarta och starka och ofta otroligt självständiga kvinnor) pipa förorättat och banka på hjältens breda bringa, medan de sjuder av uppdämda känslor. Sedan låter de sig bli grundligt förförda av honom, och han är självklart en sjuhelsikes älskare, eftersom hon är hans sjuhundratrettiofemte kvinna i ordningen (men hon är den enda han hyst känslor för).

Jag överdriver tyvärr inte. Det är så här det, skrämmande ofta, ser ut. Och likväl som det finns en skapare av sådana här berättelser (en kvinna) finns det en köpare, som finner nöje i att läsa dem (också, får vi anta, en kvinna).

I verkligheten skulle en man som betedde sig som dessa romanhjältar bli klassade som psykopatiska sexualbrottslingar, eller åtminstone blivit sedd på som en riktig mansgris. Nej, det här förvisso inte verklighet - det är påhittade historier, och syftar till att tillgodose läsarens fantasi, och fantasier är, som bekant, både tillåtna (så länge de är fantasier) och nödvändiga. Men... men... Fantasi eller ej... Är det inte lite äckligt, ändå?? Skapat av kvinnor, för kvinnor: våld och förnedring romantiseras och sexualiseras, och upplevs som kittlande och spännande och helt okay. Läser man mellan raderna i en sådan här bok, är budskapet faktiskt att det kvinnan vill ha är en dominant man, som vågar stå på sig när hon säger nej. En glad nyhet för alla våldtäktsmän därute. Det är bara att ta för er: vi vill, grabbar - vi vet det bara inte.

Nej, ta bort de här psykopatiska hjältarna. Låt oss slippa dem.

Ja, förlåt om jag låter som en moraltant eller hyperfeminist. Men ibland måste man få reagera lite.

Godnatt, govänner!

söndag, juni 06, 2010

En quitter med gott samvete

Nu har jag varit borta från bloggen så länge att jag liksom kröp in när jag skulle logga in, ni vet, lite med handen för ögonen så att jag skulle slippa se när jag senast uppdaterade... Usch. Men allting i livet har en förklaring och således har jag också en. Det är ju emellertid så att bara för att man råkar ha en förklaring, så behöver det inte vara en bra sådan - men det får man helt enkelt acceptera, såsom varandes den förklarande parten.

Faktum är att jag inte haft tid att göra särskilt mycket på skrivarfronten. All min tid har faktiskt gått åt till att jobba. Jag har mitt dagliga, "vanliga" ekonomjobb. Sedan har jag mitt extraknäck på mitt tidigare jobb, också som ekonom. Det har varit mycket... bokföring... på sistone. Dag ut, och dag in. Gå till jobbet - det riktiga jobbet, som jag nu räknar som mitt hjärtebarn, precis som jag en gång räknade mitt gamla som det - sedan hem... och fortsätta jobba. Många, många timmar om dagen.

När jag tog på mig uppdraget, trodde jag att jag skulle klara det. Jag gör det också. Men det har sitt pris, i det jag måste försumma och försaka av mitt liv för att det ska fungera. Det har inte gått en dag utan att jag känt mig som ett stressat djur över anhopningen av arbetsuppgifter. Jag har inte haft någon ork eller tid kvar till sådant jag tycker är roligt och som jag mår bra av. Socialt umgänge har blivit en utopi - familj, vad är det? Och det företag som jag en gång brann för, kan jag nu inte känna mer än en viss ömhet för: det har blivit hjärtskärande tydligt att jag släppt taget och gått vidare. Den insikten har varit värst. Inget kan göra en så stressad, som att tvingas göra något som hjärtat inte längre är med i. Men... Jag är ingen quitter. Och jag hatar att göra folk besvikna. Så det har bara varit att bita ihop och kämpa på. Kanske, har jag också tänkt, skulle det bli bättre. En vecka till bara, så kanske allting skulle bli... bra. Och när den veckan gått... en vecka till. Sedan en vecka till. Kanske, kanske.

Ett sådant här tankesätt är ju inte särskilt hållbart i längden. Och lyckligtvis är livet ibland klokare än en själv, eller åtminstone mer handlingskraftigt. För min del löste det helt sonika dilemmat genom att ge min arbetslaptop en rejäl härdsmälta. Det ordnade också så att reparationen tog längre tid än normalt, genom att lägga det hela precis när det var långhelg. Samtidigt lade livet in ett Göteborgsvarv och ett 5km Vattenlopp att träna inför, samt skickade en drös med fina kursklienter åt mitt håll: många att prata med, många underbara texter att bedöma, och så en hel del vänliga och väldigt uppmuntrande ord. Addera till detta en ivrig kursadmin som kom med jättefina idéer om hur man skulle kunna lägga upp kursen (vilket resulterat i tre olika nivåer, beroende på hur mycket stöd man vill ha som klient), samt lite tid att redigera Legacy. När man tvingas inse hur det skulle kunna vara, sänks toleranströskeln för hur saker och ting verkligen är. För mig försvann tröskeln helt.

Häromdagen skrev jag ett långt och svårt email till min arbetsgivare, där jag förklarade min situation, och sedan avsade mig mitt uppdrag. Jag fick ett väldigt vänligt och förstående svar tillbaka, med ett varmt tack för min insats. Det jag bävat för, visade sig med andra ord inte vara så farligt - och nu är jag fri. Eller snart, åtminstone.

Så... nu vet ni varför jag varit så frånvarande på bloggen, och ni vet också att den saken förmodligen kommer att ändras inom en snar framtid. Sedan har jag en sak att tillägga:

Jag må vara en quitter, men jag är åtminstone en quitter som har insett vad som är värt något i livet. Och som är beredd att satsa på det.

Godnatt på er, kära vänner.