Ego-tripp i kvadrat

Ville bara visa den här bilden. Av ingen orsak alls, förutom att jag tycker att det är en fantastisk bild. Nej, jag säger inte det för att det är jag som har tagit den. Den är inte perfekt, för guds skull, och jag är ingen fotograf. Men titta på formerna. Det stilrena, geometriska, och så det vänliga, stolta, slitna lejonet i förgrunden - han som en gång vaktat en grav i Egypten, men som nu vilar på British Museum i London. Visst är han vacker? Jag var där förra veckan, och fick äran att se honom på riktigt.

Det var en sådan där ego-tripp. Ni vet... På egen hand, ingen familj, inga direkta måsten, förutom ett mer eller mindre icke-akut assistentjobb för Johanna, som dessutom blev tvungen att åka hem tidigare än beräknat. Det blev det perfekta tillfället att tillbringa tiden till att, som det så populärt heter, ladda batterierna. Och det var precis vad jag gjorde. Jag såg till att inte ordna så många möten med andra. Jag ville nämligen inte träffa alltför mycket folk. Det enda jag ville, och det enda jag gjorde, var att göra saker som jag ville göra, utan att behöva ta hänsyn till någon annans önskningar. Det här innebar att det blev många promenader, ett par joggingturer i underbara Regent's Park, lite skrivande och en hel del museum. Sånt där som är food for the soul, ni vet. Som gör att man mår bra. Samtidigt, ska erkännas - och nu får ni ursäkta om jag blir personlig (men någon gång ska man väl vara det, också) - var det här ett test. För mig är det nämligen superviktigt, att någon gång emellanåt få komma iväg och utmana mig själv till att klara allting på egen hand. Att tåla att vara ensam med mig själv. Det är nämligen ingen självklar sak. Nu är jag författare, och vi råkar vara erkänt bra på att umgås med oss själva - och visst är jag det, också. En riktig mästare. Men samtidigt är jag en dagdrömmare, och trivs särskilt bra när jag kan fly undan verkligheten. Och som sådan, är det alltid bekvämt att kunna luta sig mot en mer verklighetsförankrad personlighet, och lita på att denne sköter allt det där besvärliga jordiska åt en. Ni vet - se till så att man hamnar på rätt flygplats, på rätt gate, i rätt tid... Som läser kartan så att man hittar till hotellet, och som tar hand om det där med mat och shopping och getting around. För att komma ifrån det här, och göra allting själv, är det bara till att ge sig ut på egen hand. Då finns det ingen att lita på, förutom en själv. Man måste utmana sig själv ibland.

Samtidigt skulle jag nog aldrig ha kommit på tanken, om jag inte älskat att vara för mig själv. Det kan låta egoistiskt, men så är jag väl egoistisk, då. Jag älskar faktiskt att vara för mig själv. Umgås med mina egna tankar. Stänga in mig i min lilla värld. Ibland. Inte alltid. Men ibland. Och London är dessutom min stad. Det finns ingen stad på jorden, där jag känner mig mer hemma. Folket, språket, historien, byggnaderna... Jag älskar det - så vad kan då vara bättre, än att tillbringa en vecka där på egen hand?

Veckan har bjudit på bubblande inspiration och sprudlande glädje, massor av upplevelser och - icke att förglömma - kultur och historia till tusen. Men idag kom jag alltså tillbaka till Sverige. Jag kom hem - för det är ju faktiskt också hemma. Trygga, mjuka, vackra Sverige. Det är mitt, det också.

Home is where the heart is. Mitt hjärta är tydligen lite överallt. Och jag måste säga, att det trivs jag med.

Till sist: lycka är.....

... att se sitt namn så här....

Plötsligt. Ett ord som ska användas med måtta.

Plötsligt hörde han ett ljud från busken intill.

Finn ett fel. Jag finner ett. Det är inget stort fel, och det kanske inte heller ska gå under epitetet "fel" - kanske det rätta ordet borde vara "nödlösning". För det är precis vad det är: något man tar till, för att bryta in med action, där det tidigare varit stillhet. Just det. Plötsligt. Jag har faktiskt aldrig hört svenska författare nämna det här, och det kanske inte är en lika stor grej i vårat språk, men direkt översatt från det anglosaxiska lägret (där ordet för övrigt är suddenly), är det här inte bra. Det är faktiskt en mindre dödssynd. Du får helt enkelt inte börja en mening med ordet, och du ska helst undvika det helt genom hela berättelsen. En gång är okay. Två gånger är perverst. Hårda bud, med andra ord.

Varför är det då så här? Ett litet, oskyldigt ord, som är så praktiskt att ta till just när det gäller att få en scen att explodera i handling. Jag tror det ligger just där i: det är för praktiskt. Det blir kliché, det blir dött. Och tvärtemot vad man kanske väntar sig, så blir texten inte det minsta dynamisk. Skrivartekniskt är det här något av det svåraste man kan ta sig för: att snabbt vandra mellan olika sinneslägen, gå från vila till chock, från ro till rädsla - alla scener där du måste skapa motsatspar av känslor. Det är alltför lockande att använda sig av ett enda enkelt ord, för att lösa det.

Jag funderade på det här igår, när jag läste Diana Gabaldons senaste bok. Där har hon nämligen en scen, där ett sådant tillfälle uppstår. Men istället för att använda sig av "plötsligt hörde han..." löser hon det hela på ett mycket snyggare sätt (ni får ursäkta översättningen, nu - det är sent på kvällen här):

Nu när han var i tillbaka i tryggheten hos armén, borde han kanske skriva ner sina observationer, i ordentliga rapporter? Han skulle kunna--
Någonting fick honom att resa sig upp i stigbyglarna, precis i rätt tid för att uppfatta blixtrandet och fräsandet från en musköt från skogen till vänster.

(Som sagt var... Om vi ursäktar översättningen:) Ni ser? Snyggt och prydligt, utan att använda det där Fruktade Ordet. Karaktären sitter på sin häst, djupt inne i sina tankar, och så... pang. Action. Själv hittade jag en scen ur min egen roman Och allra minst är hon min som är löst på ett annat, kanske lite mindre elegant, sätt:

Under ett ögonblick stod han alldeles tyst. I det ögonblicket hörde jag sorlet från gästerna genom de tunna väggarna. Väsandet av en fläkt, fräsandet från köket, klinkandet av porslin.
Sedan exploderade allting.

Hur snyggt eller osnyggt det än är så ser ni i varje fall inte röken av ordet plötsligt. Tänk på det. Undvik alltför enkla lösningar. Jobba aktivt med att få fram handlingen. Så här kan det också uttryckas: ni ska jobba för att få läsaren att känna sig som ett med karaktären. Det är erat mål. Nu frågar jag dig: hur ofta, i ditt eget liv, har det hänt när du suttit i godan ro och ätit middag och diskmaskinen exploderat intill ditt vänstra öra, att du tänkt "plötsligt exploderade diskmaskinen"? Inte så ofta, va? För du tänker förmodligen inte så mycket alls i en sådan situation: du reagerar instinktivt. Du ställer dig upp, hjärtat stannar, du skriker "men vad i helvete..." Du backar förmodligen inte ut ur situationen genom att städat förklara för dig själv att något plötsligt händer i din omgivning. Det är bara det där lilla ordet, inget annat: försök att undvika det. Använd din fantasi, och lös scenen på ett annat sätt.

Nå, hursomhelst... NaNoWriMo. Äventyret började idag. På morgonen hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva. Sedan beslutade jag mig för att göra något jag aldrig gjort förut, och det innebär att skriva fantasy. Nu har jag tangerat det dagliga målet på 1667, och till och med gått lite över det. Hifive! Och det känns väldigt bra, också. Huvudkaraktären presenterade sig ganska klart redan från början, med både namn och personlighet. Storyn har jag ingen aning om vart den är på väg, men jag tänker inte bekymra mig om det alls. Jag ser vart det här leder, och har kul under tiden. För kul är det: jag har inte skrivit något nytt på så otroligt många år, så det här känns både skönt och spännande och superfräscht. Alles gut än så länge, med andra ord.

Nej, sängdags!

NaNoWriMo... Så blev man fast tillslut...

Sa jag inte senast igår att jag kände mig trött och inte hade någon ork? Jo, visst gjorde jag väl det? Så vad flög i mig, när jag idag bestämde mig för att delta i NaNoWriMo? Det kan man fråga sig. Fast... Tja... Det känns som en ganska kul utmaning. Få stretcha skrivarmusklerna lite, utan att för den sakens skull ha någon press på sig (fast å andra sidan brukar jag inte ha det nuförtiden - inte så allvarligt, i alla fall). Få tänka ut en ny, härlig karaktär, sätta ner denne i en ny, härlig miljö och se vad som händer. Tur att jag nyss gått kurs i det här. Nej, jag menar allvar, nu. Jag "återupptäckte" faktiskt en massa bra tips och tricks när jag skapade kursen - sådant jag glömt genom åren, och som nu dök upp. Det här med att aktivt använda sig av konflikter för att skapa dynamik i storyn, till exempel. Det där behöver man höra, och öva på, för att det ska bli bra. Och det här med öppningsscener... Visserligen hade jag redan fått "uppsträckning" av underbara Johanna för öppningsscenen i Och allra minst är hon min, men inte förrän jag gått igenom de tips jag själv radade upp inför kursen, insåg jag hur jag skulle kunna ändra den. Nej, det här är inte marknadsföring av min egen kurs, eller självhävdelse (åtminstone inte allvarlig sådan...). Jag menar bara att det är bra att få en liten påminnelse om tekniken och hantverket ibland. Sedan råkade det vara jag själv som tipsade mig själv...

Hursomhelst så börjar jag faktiskt bli riktigt sugen på att komma igång med NaNoWriMo - nu när jag väl bestämt mig, menar jag. Jag har ingen riktigt bra idé ännu, men det ger sig nog. Och genre? Tja... Man är ju insnöad på historiska romaner, men jag skulle kunna tänka mig något annat. Deckare är alltid trevligt, men kräver viss planering för att hålla ihop, så det får jag nog glömma. Kärleksromaner är tacksamma, men känns inte riktigt rätt. Fantasy... Jag har aldrig testat, men det kanske vore något? Ja, gott folk, det här ska bli spännande. Och ni ska förstås få följa med på resan.

Till sist råkade jag hitta en alldeles fantastisk övning på internet häromdagen, som jag tänkte att jag skulle dela med mig av (så här innan klockan slår tio och Askungen måste rinna ner i sängen):

Tänk på tystnader. Finns det olika tystnader? Välj en sorts tystnad, och skriv en scen om den.

'

Hallå... Hallå...?

Har ni sett min energi, möjligtvis? Inte? Nej, inte jag heller. Och jag har ingen aning om vart den kan ha tagit vägen, heller. De senaste dagarna (eller är det till och med veckor nu?) har jag varit så väldigt slö och glad i att gå och lägga mig. Det är absolut ingen depression, och det är inte utbrändhet heller - det är bara det att jag tillfälligtvis är jätteförtjust i att sova. Det är så skönt, liksom.

Jag inser att det måste få lov att vara så här ett tag, och att det är fel att stressa upp sig över det. Det är väl kroppen som tar igen sig, och ser till att vila upp sig lite. Och det har den väl faktiskt förtjänat också: det har varit lite mycket på sistone, ska jag erkänna. Men det är bara så förbannat ovälkommet. Det finns ju så mycket jag måste, och vill, göra. Jag vill redigera mina romaner - båda två. Just nu känner jag för att återknyta banden till Legacy, och vill ge mig i kast med att bryta upp och skapa om en del scener för att få storyn precis så rätt som den ska vara... Jag vill gräva ner mig i min deckare Och allra minst är hon min, och se om jag möjligtvis kan få den att bli så som jag vill ha den - så att den blir färdig någongång. Men så kommer kvällen, då jag normalt sett brukar jobba med allt sådant där, och... **pang**... plötsligt är sängen så otroligt, underbart lockande. Jag hinner ju inte med någonting! Alla mina fina planer och storstilade idéer (inte minst om saker att blogga om!) faller i grus bara för att jag föredrar att sova framför att skapa. Det är lite Skalman över det hela. "Nu ska här skrivas..." Rrrring.

Det här är av övergående karaktär. Jag har varit med om det förut - till och med bloggat om det. Och precis som då, kommer det här att ge vika så småningom. This too, shall pass. Men det var då fasen, att det inte kan göra det nu och med en gång (och bara den meningen är ett tecken på att det håller på att vända så sakteliga). Man känner sig en aning frustrerad.

Nåja, jag ska nu dra mig till min goa, mjuka säng. Under tiden jag väntar på att somna, ska jag fundera över roliga bloggämnen - vi behöver något riktigt roligt att sätta tänderna i efter den här trädan. Karaktärer, till exempel. Det är ju snart Halloween, så det passar ju bra. Vässa gaddarna, gott folk. I will be back.

'

Dialoger och läsäventyr

Hur gör ni när ni skriver dialoger? Jag funderade på det här igår, när jag skrev om en scen ur Och allra minst är hon min. Själv brukar jag nämligen "lyssna av samtalet" och försöka få ner det i sin helhet. Det blir ungefär som att tjuvlyssna på utomstående som talar - jag slänger bara ner vad som sägs, hela dialogen i ett svep. Därefter går jag tillbaka och skriver om, lägger in rörelsemönster och eventuella kringhändelser. Jag vet inte riktigt om det kan vara ett tips för att underlätta dialogskrivandet (det är ju, om inte ett välkänt, så i alla fall ett relativt påtagligt fenomen att dialoger är det moment som svenska författare har svårast för) men det kanske kan vara värt att prova, om man nu känner att det inte funkar. Själv älskar jag att skriva dialoger: det är något jag verkligen tycker att jag behärskar (sedan är ju frågan om det verkligen är på det viset, men det spelar mindre roll i sammanhanget: det viktiga här är min egen känsla) och något jag hellre gör, än att röra mig i huvudet på mina karaktärer. Dialogen är det som lyfter storyn. Det är där du leker fram känslor, underliggande motiv, action... Om en scen känns död och platt - lägg in dialog, och den kommer att lyfta med en gång.

Jag läste följande blogginlägg av en författare i romantikskräckgenren. "Cross-crossing conversations"... Idén är inte alls dum. Att skriva ena sidan av en telefonkonversation i en bok, och därefter andra sidan av den i nästa, känns fräscht och kul. Problemet, som jag ser det, uppstår förstås när man inte vet att det blir en andra bok, eller när man inte vet hur nära förbundna de ska vara, eller hur konversationen ska relatera till storyn. Här har tydligen författaren haft en riktigt snygg tanke med sin story (även om det inte var så från början), och har följaktligen lyckats ro iland det här på ett lika snyggt sätt. Man blir ju imponerad, det blir man... För att inte tala om inspirerad. Jag ska försöka leka lite mer med mina dialoger i framtiden. Heligt löfte.

Jag har nu, med hjälp av min egen sugar daddy (som också går under epitetet "make") lyckats lägga vantarna på Diana Gabaldons senaste - straight from the States, som det heter. Härligt. Och jag har, förstås, redan börjat läsa. Det ligger fortfarande missnöje och pyr bland läsarna därute, och det kan vara så att hon bitit sig i svansen med den här boken - det återstår att se - men än så länge så bryr jag mig inte riktigt om det där. Att öppna första sidan, var som att kliva tillbaka till barndomen. Känslan när man satt där med Roald Dahls Häxorna, eller Windy, ledarhingsten (ja, jag var hästtokig, och läste hästböcker i mängder), eller möjligtvis Skattkammarön eller Spöket på Canterville... Kommer ni ihåg? Hur man kastades in i handlingen, i ett slags magiskt äventyr som suddade ut allting omkring en, tills det bara var du och boken? Jag kan inte hjälpa det: det blir samma sak med Dianas böcker. Man sugs in i ett storslaget, matinéfilmsliknande äventyr, som inte släpper taget om en förrän man nått det där allra sista ordet. Och det där, tycker jag, är en fantastisk känsla - just för att den är så sällsynt. Läsning ska vara ett äventyr. Jag vill bli gripen och bortsvept, jag vill tappa andan och förfäras, förtjusas och förföras. Och säga vad man vill om Dianas bok, men nog tusan verkar den lova åtminstone så mycket!

Frågan är om jag inte ska ta mig ut till kaminen, som nu brinner, kura ihop mig i soffan och återbekanta mig med Jamie Fraser och gänget en liten stund.... Jo, det gör jag nog... Vi ses, hörni. Och glöm inte att skriva upp er på min kurs.

Inspirerande möten

Roligt att se att det fylls på med deltagare på min kurs. Jag hälsar alla nytillkomna välkomna och hoppas att ni kommer att trivas. Och glöm inte, att jag finns här om ni har några frågor. Det behöver inte ens vara något som har med kursmaterialet att göra - kursen är bara en grund, sedan finns det hur mycket annat som helst att fundera över.

Under dagarna som gått sedan jag sist bloggade, har jag hunnit extraknäcka lite för suveräna författarcoachen Johanna. Med samma underbara entreprenörsanda som vanligt, har hon nämligen tagit tag i att upprätta en telefonkonferens, eller telefonintervju, med en publicerad författare. Jag vet inte hur unikt det här är, men som vanligt är det inget jag har hört talas om i Sverige, vilket gör det extra spännande. Vi var åtta personer, varav jag var där som en "fluga på väggen": mitt jobb var helt enkelt att föra anteckningar på allt som sades. Objektet i fråga (låter som ett museiföremål, men det är hon faktiskt inte) var Jessica Kolterjahn, som skrivit böckerna Ut ur skuggan (2007) och Nattfjäril (2009) och intervjun varade i trekvart.

Jag vet inte om ni har upplevt det här, men det händer något när en bunt kreativa människor samlas. Jag har känt det förut, och gjorde det nu också, trots att det skiljde en massa mil och det enda som kopplade oss samman var telefonledningar: energin. För att tala lite New Age, är det som om det händer något med energin när kreativa människor samlas. Den lägger sig på samma nivå, på något sätt, och börjar vibrera och spraka och skapa ännu mer energi. Det är fantastiskt, och man känner sig på något sätt väldigt hel. I en sådan stämning är det skönt och lätt att prata, och intervjun gick, med andra ord, väldigt bra och blev väldigt intressant. Förhoppningsvis kan jag lägga ut en länk till den här senare - det finns många guldkorn där att diskutera.

En sak som kom upp ganska frekvent under intervjun var det här med information och research. Det är något jag inte täckt i min kurs, mest därför att jag tycker att det tar fokus från det kreativa - det är lätt hänt att man forskar ögonen till blods och aldrig kommer igång med själva berättelsen, eller att man känner att det blir för övermäktigt med all research och därför tappar sugen. Det är en risk jag inte riktigt ville utsätta "mina elever" för. Ännu - det kan ju bli en fortsättningskurs, om intresse finns, och research är ett ämne som är ganska intressant. Som med allting annat när det gäller författande finns det knep om hur man går till väga med sin research, utan att baxna under trycket.

Jessica Kolterjahn har satsat på den historiska genren. Det här är förstås en genre som (möjligtvis tillsammans med deckargenren) kräver en hel del när det kommer till research. Och det är ju så, att det inte är att hitta information som är problemet. Absolut inte. Som jag berörde ovan, kan du spendera år och dagar med att forska i ditt ämne, och på den tiden behöver du inte skriva en enda kreativ rad (tro mig: det finns folk som råkat ut för det här). Problemet är hur du använder det du grävt fram. Det är så lockande att visa läsaren att du faktiskt kan allt om din valda tidsepok, eller om lik som legat ute i solen i tre veckor (för det här har jag en jättebra bok, om någon är intresserad) och det är så lätt hänt att man i sin iver att övertyga denne, plockar fram det tunga artilleriet. Följden blir att läsaren tvångsmatas med en fem sidor lång utläggning om familjen Astors etablering i New York, istället för att serveras mer saftiga och nyttiga detaljer om mordet som just skett (den här boken läser jag just nu. Jag köpte den enbart för att det var enda sättet att få en sådan där ultratjusigt kitschig bärkasse från Piratförlaget på bokmässan). Ett annat skräckexempel är Dan Brown, som verkligen kör ner sina kunskaper i halsen på läsaren, utan att bry sig om att pynta på dem det minsta. Det som kom upp under intervjun var hur Jessica Kolterjahn, lyckas skriva ekonomiskt, men ändå bildgivande. De detaljer hon serverar läsaren verkar bara för att rama in hennes historier, utan att ta överhanden.

Det man ska fundera över hela tiden, är vad som behövs av din research för att ge storyn liv, och vad du måste göra för att skapa en stabil grund för din story att vila på. Och det är det enda du ska ta med. Läsaren behöver inte ha en avhandling om frimurarorden, för att få essensen av den. Det räcker med lite detaljer här och där, insprängt i texten, resten gör läsaren själv, genom sin egen fantasi. Jag lovar. En favorit här är (självklart) Diana Gabaldon. Jag vet att hon är upptagen, och speciellt just nu, med lanseringen av sin senaste bok, men jag ska se om jag inte kan få henne att ge några råd om det här med research. Annars nätverkar jag med en del andra amerikanska författare, bland andra LJ Sellers , som jag vet också spenderar en hel del tid med att göra research för sina deckarromaner. Det kunde kanske vara något att göra en liten intervju framöver.

Hursomhelst, så är jag själv i full gång med att brottas med min egna roman. Jag började från början med Och allra minst är hon min, och nu känns det som om jag verkligen hittat huvudkaraktärens röst. Äntligen!! Om jag får analysera felet jag gjort med henne, är det att hon är skriven ur jag-form, och på sina ställen har hennes röst blandats samman med min egen - och hon är verkligen inte som jag, vilket på sina ställen gör det hela en aning inkonsekvent. Förmodligen ett vanligt nybörjarfel, som jag nu kan justera (eftersom jag inte kan räkna mig till nybörjare längre). Det är väldigt roligt att ha insett det här, väldigt befriande. Jag har sparat en kopia av huvuddokumentet och gör alla ändringar i det, så jag kan ta ut svängarna ordentligt.

Trevlig söndag, allihop!

POV på tapeten

Det är alltid trevligt att få vatten på sin kvarn. Det här säger jag inte med minsta skadeglädje - snarare tvärtom. För även om det är trevligt att få rätt, är det inte alltid trevligt. Och om ni inte förstår vad jag menar, så ta det bara lugnt: jag ska förklara.

Ni som nu går min kurs - det är redan en del och det är jag glad för: välkomna ska ni vara, allihop! - har kanske redan kommit till kursavsnittet som handlar om karaktärer och deras röster. Jag nämner där hur man ska hantera många röster eller POV (berättarperspektiv) i en berättelse, och också olika skäl till varför man väljer att ha många perspektiv. I tillägg till det här talar jag också om "smärtgränsen" för hur många POV man ska ha, och varför det blir jobbigt när man har fler än så.

Samtidigt har alla som är intresserade av Diana Gabaldons böcker (vilket kanske inte är så väldigt många i Sverige, men desto fler i min vänkrets) inte kunnat undgå att drabbas av hypen inför den alldeles färska lanseringen av det senaste tillskottet i den så kallade "Outlander"-serien - en bok som går under namnet An Echo in the Bone. Nu är den här - och som vi har väntat. Vi kommer att få våran beskärda del av frågor som ska lösas, karaktärer vi vill veta mer om, och framför allt av de fantastiskt fint tecknade huvudkaraktärerna Jamie (vars tänkta hårfärg tydligen matchar min egen, enligt vad jag hörde idag - och min hårfärg påminner om den på en Högländsk ko) och Claire Fraser.

Vi förväntar oss ett fantastiskt läsäventyr, och av allt att döma, efter att de första rapporterna trillat in från ivriga läsare, blir det så också. Men, som med alla böcker, är det inte bara lovorden som haglar efter de allra första läsarna satt tänderna i berättelsen. En av rösterna ligger som recension på Facebooks "Goodreads", och det är den jag vill dela med mig av här, bara för att förstärka min egen ståndpunkt vad gäller faran i att ha för många POV i sin story. Så här står det om boken:

you jump around from person A to person B to person C...etc. that I felt there
might be too many storylines going on at one time. The first book - Outlander -
the main character was Claire; you stayed with her. Even in Dragonfly in Amber
you stayed with Claire. This book puts you in so many heads it feels like you
should/are reading a companion book at the same time. Don't get me wrong I want
to understand what is going on in the minds of the other characters, but this
book has a different feel; similar to the last two books (being with Brianna and
Roger) but MORE. Claire, Jamie, Ian, Lord John, William, Bree, Roger, Jem...so
many minds.

Författaren av recensionen beklagar alltså det faktum att Diana blandar in alltför många olika POV i sin story. Det blir förvirrande, det känns som om det är alltför många parallella historier, man blir orolig för hur trådarna ska vävas samman på slutet... Även om alla inte analyserat det som personen ovan, är frågan som de flesta kritiska röster ställer sig om Diana verkligen har vetat vad hon gjort den här gången. Har hon velat för mycket? Har hon varit distraherad med allting annat som pågått med tecknade vuxenserier och andra bokprojekt? Är hon i klimakteriet (ja, det är faktiskt sant: det finns en del fans som spekulerar om det kan vara så)?

Själv tror jag att Diana vetat mycket väl vad hon har gjort. Hon är, det skäms jag inte för att upprepa, en mästare i sitt hantverk, och författartekniskt är det få som slår henne. Naturligtvis vet hon vad hon gör. Hon skriver också varje bok efter symboler, som ger läsaren en aning om bokens upplägg och struktur. Symbolen för An Echo in the Bone hittar vi redan på bokomslaget, och är en så kallad "spansk ryttare" med vassa spikar mot en stålkärna. Det är lätt att tänka sig att Diana här faktiskt har tänkt sig att många vägar eller röster, kommer att leda läsaren mot centrum. Det är också lätt att tänka sig varför det blir så här. Med en bok av storleken mindre bibel och en hel del trådar att lägga rätt och lika många karaktärer med viktiga detaljer att förtälja, varav allting är sprunget ur sex tidigare böcker av samma storlek, blir det... en hel del att ta tag i. Resultatet är att hon, för att kunna servera läsaren all den information som krävs, måste använda allt fler karaktärer. Och följden av det blir att hon måste ge avkall på den "renhet" som färre berättarperspektiv ger. You win some, you lose some.

Ovan är alltså ett varnande exempel på hur det kan bli, när man använder alltför många berättarperspektiv - hur det kan få läsaren att reagera. Och jag, å min sida, tyckte att det var intressant att lyfta fram det, just mot bakgrund till att jag tagit upp det här problemet i min kurs.

Nu är det däremot oförskämt sent, och det är arbetsdag imorgon. Dags att törna in. Godnatt, gott folk!
'