Varningar i all vänlighet

Tiden går... Oj vad den går. Men istället för att haspla ur mig en massa ursäkter över varför jag aldrig uppdaterar min blogg, ska jag hoppa rätt ut i mitt bloggtema istället... En studiekamrat till mig - på den tiden det begav sig - brukade förresten säga att vi alla borde sluta ursäkta oss hela tiden. Det hjälper inte, och låter inte bra. Ganska bra inställning, tycker jag.

Var var jag nu? Jo... Det är så här, att jag prenumererar på något slags läsarservice, där man varje dag i veckan, måndag till fredag, får ett litet, litet smakprov ur en utvald, publicerad bok, en ny bok varje vecka. Det är ett roligt sätt att få ta del av olika böcker och författare, utan att behöva köpa hela boken. Kolla in det här. Som ni ser kan ni välja mellan olika genres. Själv halkade jag in på det här genom att bli inbjuden av en amerikansk väninna som skriver kärleksromaner, och vars bok alltså blivit utvald som smakprov under en vecka. Alltså valde jag genren "romantik" och får sedan dess varje dag, varje vecka smakprov ur så kallade "kärleksromaner". Inte min cup of tea, ska väl erkännas, men helt okay.

Via email får jag titeln tilldelad, samt "the back cover blurb" av boken, och så givetvis ett kapitel att läsa. Jag har alltså ingen aning om hur omslaget ser ut, vilket kanske är en fördel (man ska visserligen inte döma boken efter omslaget, men det är förbannat svårt att låta bli ibland). Vanligtvis brukar det vara ett ganska trevligt läsnöje, lagom lättsamt förstås, så som det ska vara i den här genren. Veckans bok, fick mig dock att reagera. Och nu vill jag höja ett varningens finger. I all vänlighet. Och jag vet att jag förmodligen har tjatat om det här på bloggen förut, men det är ju så viktigt, så det tåls verkligen att upprepas!

Veckans smakprov utspelar sig under (om jag inte har helt fel) sent 1700-tal. En trevlig era, i sig, men det första man stöter på, är anakronismer i språket, som stör en hel del. Man kan ju också undra vilken 1700-tals förälder som skulle döpa sin dotter till något som låter som ett nytt, chokladigt tillskott till Magnum-familjen, men det är ju en annan sak, och hör kanske lite till genren... I vilket fall som helst, så fastnar man ganska rejält i dessa anakronismer, och slungas ut ur storyn. Inte alls bra. Det där ska man akta sig för, och undvika om man kan. Där ligger varning nummer ett: undvik anakronismer om du skriver historiska romaner. Research är alltid bra. Se upp med moderna ord och uttryck.

Nästa röda flagga dyker upp när man plötsligt inser att man hoppar mellan flera olika karaktärers perspektiv i ett och samma kapitel. Författaren hoppar ganska rejält mellan karaktärernas huvuden. Att hoppa mellan huvuden i ett kapitel kan vara okay, om man sköter det snyggt. Notera: om man sköter det snyggt. Om man vet vad man gör. Som författare måste du ha stenkoll på det här. De flesta erfarna författare brukar ha det också, och de flesta undviker "headhopping" i sina kapitel, eller håller ett allvetande perspektiv, som tillåter författaren att liksom flyta ovanpå karaktärerna. Det kräver en viss skicklighet. Man kan också tänka sig att dela upp kapitlen i längre stycken, och göra hoppen där. Men att "headhoppa" mellan korta stycken, eller till och med meningar, och helt planlöst... Det håller inte. Precis som med anakronismerna, får det läsaren att ta ett steg tillbaka. Man kommer aldrig in i karaktären, om man tvingas ut ur den hela tiden, och man blir dessutom ohyggligt förvirrad. Dessutom gör författaren till just denna bok det fatala misstaget att veta mer än sina karaktärer, och låta detta skina igenom. Inte alls bra. Varning nummer två: undvik headhopping.

Den sista röda flaggan är ganska viktig. Eller mycket viktig. Och i den bok som tilldelades mig den här veckan, blev det sorgligt tydligt. Det brister nämligen något så otroligt mellan karaktärens personlighet, så som hon framstår genom sina tankar och sitt sätt att tala, och hur hon sedan handlar. Logiken brister också, och vi får inte helt klart för oss varför hon handlar som hon gör (förmodligen för att det ska bli en smaskig historia av det hela, vilket inte gör saken bättre). Men mest brister det i hennes motsägelsefulla karaktär, och så kraftfullt, att man har lust att slita hela boken i stycken. Vi har alla problem med det här, givetvis. Karaktärer är luriga - lite som folk flest: självklart misslyckas vi ibland i våra tolkningar av dem. Jag antar att det finns visst utrymme att göra det också, och vi måste få lov till det - men det får helt enkelt inte bli så tydligt, att läsaren slängs ut ur storyn helt och hållet, och vi måste iallafall försöka få det att bli enhetligt!

Min sista, och viktigaste, varning: tänk er för, och känn in era karaktärer. Om de inte passar för att svära, håll er undan från att lägga svordomar i munnen på dem, och så vidare. Låt dem inte göra något eller säga något, som inte passar in i hur de framstår för övrigt. Lyssna till deras röster och försök bygg storyn runt dem, istället för att försöka få dem att passa in i storyn, om ni fattar nyansskillnaden. Det tar lite tid, och resulterar ganska ofta i frustration, men det är ju så absolut värt det!!

Nej, dags att lyssna till min egen inre röst, som säger att det är dags att ordna frukost. Morgonkaffe... mmm....
'

Lockande med dödliga synder...

Allvarligt talat!
Nu är min skrivblockering så enorm, att det börjar bli intressant. Ponera: en enda scen. Ingen nyckelscen, men ganska viktig, eftersom det handlar om ett möte, som ska vara ganska laddat. Scenen behöver skrivas om ganska rejält. Och jag kan bara inte ta mig för det. Jag vet inte ens hur jag ska börja. Jag vet inte hur jag ska fortsätta när jag väl har börjat. Jag vet ingenting. Och tro mig: jag är nu så desperat, att den närmast dödsstraffsbelagda nödlösningen "plötsligt hörde han ett ljud", börjar kännas riktigt lockande.

Om jag ska analysera mig själv, så finns det ingenting som föranlett det här mentala motståndet. Jag har faktiskt haft en riktigt trevlig tid med Legacy på sistone. Inte ens den annars så svåråtkomliga huvudkaraktärens scener har bjudit på några större problem -- jag har fått fram hennes röst och hon känns helt enkelt mer naturlig och rolig att jobba med nu. Allt gick med andra ord som en dans, ända tills... Ja... Tills jag stötte på problem (det faller sig egentligen helt naturligt, när man tänker efter). Och nu är det tvärstopp. Jag kommer liksom inte igång alls. Som sagt var: "plötsligt hörde han ett ljud".... Hmmmmmm.....

Det finns förstås ett par sätt att ta sig ur det här på. Det ena är att sluta gnälla, och med en dåres envishet (borde inte vara så svårt i mitt fall, egentligen) istället bara sätta sig ner och skriva. Det finns ju liksom inte så många andra alternativ. Skriva, trots att det känns fel. Skriva som om du vore blind, bara låta fingrarna dansa över tangentbordet och hoppas på det bästa. Resultatet går ju alltid att polera, och det blir ju alltid något guldkorn kvar av all sand. Det guldkornet går sedan att bygga på med nya guldkorn, och tillslut sitter man där med ett fint guldsmycke. Problemet är ju dock att jag redan sitter där med min hög sand, och det finns inget förbannat guldkorn i den. Så... Göra en ny hög sand? Det är väl där problemet ligger. Jag menar... Radera och börja från scratch... Nja... Jag vet ju inte vad jag vill. Det känns så tungt då.
Karaktären jag jobbar med, hjälper förvånansvärt nog inte till alls. Annars brukar hans scener vara så lätta, så lätta. Inte nu. Jag orkar inte ens fundera på vad det beror på. Den här scenen måste finnas. Punkt slut. Det är försent att börja tjafsa om den saken nu.

Ett annat alternativ är att bara strunta i att redigera just nu. Hoppa över till en scen som inte är så tungrodd, och gå tillbaka senare. Det är förstås ett smidigt sätt att komma runt problemet. Problemet är ju bara att problemet kvarstår. Psykologiskt sett, är inte det något som precis får mig att jubla.

Nej, det måste lösas nu. Jag får helt enkelt fortsätta försöka. Fundera. Fundera lite till. Skriva. Radera (jag har inga illusioner här). Fundera igen. Skriva. Radera.... Ja, ni ser mönstret? Någon gång måste det ju bli rätt!

Och för er som vill undvika detta utsökta dilemma, vill jag bara peka mot detta finfina blogginlägg, som ger tips i hur man skriver ett underbart första utkast. Jag ska försöka gå igenom det här lite mer ingående när jag får mer tid, tänkte jag, men tills dess kan de nyfikna gå in och läsa. LJ Sellers, som skrev inlägget, har förresten en egen riktigt rolig blogg. Mycket nöje. Jag skulle kunna tänka mig att gå över dit och plöja igenom några inlägg själv... Om det inte var för att jag måste börja fundera över min scen.

*suck*

Rökning förbjuden!

Underbart när man påbörjar ett inlägg, och sedan får totalt hjärnsläpp och publicerar innan det ens är halvklart - och sedan får hjärnsläpp IGEN och raderar detsamma inlägg. Jag har dock en förklaring: har ju spenderat halva dagen på bråtebränning på vår lilla tomt vilket var otroligt mysigt. Dessvärre konsumerade jag en hel del rök under tiden, vilket är mindre mysigt nu, när man nu sitter här med lungor som svider och hjärna som en veritabel röksvamp. Inte underligt att man gör konstiga saker, liksom.

Hursomhelst... Vad jag sa i det inlägg jag så snöpligt raderade, var att min ordmätare går ner, och över detta utbringade jag ett triumferande jubel. Det kanske låter konstigt att jubla över en krympande bok, men det är verkligen inte alls något underligt med det. Det är ju så, att Legacy från början var 190 000 ord, vilket är på tok för mycket för en bok (om det inte är en nyöversättning av Bibeln). Nu är den nere på dryga 178 000, vilket är betydligt mer hanterbart. Målet är 150 000, och jag har gott hopp om att lyckas nå detta (det finns en hel del att ta av, om man säger så. Jag är en ordrik kvinna, och inte allt jag kläcker ur mig är (förvånande nog, jag vet) av högsta klass).

Just nu går det också relativt lätt att redigera. Eller, rättare sagt, det har gått lätt, i ungefär ett kapitel, men nu är jag över på nästa, och då blev det trögt igen. Det lätta kapitlet hade en berättarröst som jag är riktigt bekväm med, så det kanske inte är så konstigt. Sebastian (som han tidigare hette, innan han bytte namn till Graham, Victor och nu slutligen Lyndon, vilket känns som det rätta namnet för honom) har alltid varit en tacksam karaktär att jobba med. Alla hans scener flyter på, och det är fantastiskt lätt att komma åt hans röst. Värre är det med huvudkaraktären Meredith, vars scener jag måste kämpa med varenda gång. Det hör lite ihop med hennes personlighet, för hon är en väldigt inbunden och hårt kontrollerad person i början, där jag nu håller på och redigerar. Om jag inte minns fel så lossnar hennes scener när hon själv öppnar upp och börjar kommunicera lite mer villigt, så jag är inte väldigt orolig att jag inte fångar upp henne på rätt sätt. Men bara för det innebär det inte att jag gillar situationen.

Man märker framför allt den här kommunikationssvårigheten i hur scenerna är disponerade. För Sebastian/Lyndon flyter de på med en gång: snyggt och prydligt och i ett stycke, som det ska vara. I Merediths scener hackar det ofta ganska svårt i texten, med onödiga passager och övergångar och en hel del (över)förklarande text. Man ser så tydligt att jag är förvirrad och att jag har haft svårt att veta exakt var jag ska hoppa in i scenerna -- i och med att jag själv inte kommer åt Meredith, blir jag osäker i hur mycket jag ska berätta, och då har det slutat med att jag tagit i för mycket. Nå, det där håller jag på och ordnar upp nu. Jag rensar upp ganska rejält, faktiskt. Rena slakten -- fast på ett bra sätt, för nu vet jag vad jag gör och ungefär hur det måste se ut.

Det är det som är så bra med att låta romanen vila mellan varven. Man kan under tiden ägna sig åt ett annat projekt, med en annan stil och genre, ett annat tempo. Eller själv vila: att tillåta hjärnan att koppla av en smula, och uppleva annat. För mig har det gjort riktigt gott. Men nu tror jag att jag är tillbaka. Eller åtminstone var jag det innan jag rökte hjärnan.


~~~~~~~~~~
scen ur kapitel 16. For the sake of a brother

Överste Lyndon Stanford sitter på en pub på Irland i närheten av sitt logemente, och har just fått ett meddelande som av allt att döma skickats av hans farfar i England (det är möjligt att jag postat det här stycket förut, men det här är den omarbetade, polerade versionen)

The men around Lyndon started singing, a dreadful song about a milk maiden and a merry soldier. The cheerful bellowing bounced across the walls, accompanied by the deafening stomping of a hundred-odd feet. Normally, Lyndon would have joined in, but not this time. While fishing the letter from his pocket, he had a good mind to shout to them all to be quiet and leave him to read it in peace.

The seal gleamed in the scarce light of the candles burning in their wooden chandelier above his head. He slid his thumb under the folded edge of the envelope, and broke the frail wax cake in half.

One line was all that occupied the white sheet of paper. One line, but it was more than enough.

For the sake of your brother, immediately leave to Harcourt Manor.

~~~~~~~~

Storleken har ingen betydelse

Trevlig titel, inte sant? Temat i veckans inlägg är storlek. Jo, det här är fortfarande en skrivarblogg, och nej, jag tänker inte komma med några privata bekännelser. Det är bara det att titeln slår an svaret på den fråga som blev ställd på min andra blogg, angående det första kapitlet i en bok.

Hur långt ska det vara? Hur många A4-sidor tycker jag är lagom? Den här frågan har jag sett ett par gånger genom åren, och har nog till och med ställt den själv ett par gånger (vilket gör att jag nu tycker att jag kan svara med en viss auktoritet)(*host*). Svaret är också ganska enkelt: första kapitlet görs så långt som det behöver vara. Det finns inga riktlinjer. Vad du ska göra i första kapitlet är i huvudsak att starta din konflikt, väcka en massa frågor och bygga upp en relation till läsaren som gör att denne vill läsa vidare. Om du behöver en A4-sida till det här eller kanske tio, har då ingen större betydelse. Det här med kapitel är en ganska tråkig historia, tycker jag. Inte så att de är tråkiga i sig, men det är lätt att stirra sig blind på dem, jämföra och fundera över om de är för långa eller korta...
Det här gäller inte bara första kapitel, faktiskt. Inte för mig, i alla fall. Jag har haft en hel del huvudbry över längden på mina kapitel genom hela boken (eller böckerna). Om jag inte minns fel har jag tillexempel mastodontkapitel på tjugoen sidor eller mer i Legacy, medan andra är fjuttiga tre eller två. Det skapar dumma funderingar över om kapitel på något sätt måste vara proportionerliga, om hur långa kapitel egentligen får vara innan förläggaren skriker stopp och belägg, och huruvida ett jättekort kapitel ens kan tillåtas vara ett kapitel - eller ska man helt enkelt baka in det med föregående eller nästföljande? Man gör det så svårt för sig själv. Nu när jag är gammal och erfaren vet jag naturligtvis att storleken inte har betydelse.

Skrivandet är organiskt. Det låter sig inte styras av ramar och regler eller ens kronologi, och jag tror fullt och fast att om man försöker göra det, så kväver man en del av skapandet. Man ska låta boken "skapa sig själv" och i så liten utsträckning som möjligt försöka stänga in med egenhändigt påhittade begränsningar. Det där gör vi ju bara för att det är skrämmande med kreativitet i sin renaste form. Ja, det låter flummigt, men tänk ... När du sitter där och skriver, och allting plötsligt försvinner omkring dig, och du går in i det här nästan maniska tillståndet då ingenting existerar förutom den värld du själv skapar i datorn eller på pappret... Är inte det lite skrämmande? För du har ju faktiskt ingen kontroll alls, eller hur? Berättelsen skapar sig själv, inte sant? Och när du är i den världen, bryr du dig om ordningar och regler då? Är det inte så att du kan ha den snyggaste, mest genomarbetade synopsis som finns, och en karaktärsbeskrivning som skulle göra Freud grön av avund, men när du väl sitter där och du är i det här tillståndet... ger du blanka tusan i vad du så omsorgsfullt har plitat ner? Jag vågar påstå att du inte gör det -- för just då finns liksom bara storyn där. I er själva. Det är i sanning en konst att våga lita på dig själv här (men det kan vi tala om någon annan gång).

Hursomhaver så är det när vi är vakna från det här tillståndet som hjärnan tycker att vi borde skapa lite struktur, och då gärna genom att mäta och sätta gränser. Som nu, när jag sitter här och analyserar och breder ut mig över någonting som egentligen var menat att bli ett enkelt svar. Allt jag nu har sagt behöver nödvändigtvis inte appliceras på den ursprungliga enkla frågan om längden på första kapitlet... Men jag tror ändå vi kan bena ut en huvudregel här:

Kapitel måste få bli så långa som de kräver.

Efter redigering och polering (det här är viktigt: första utkast gills nämligen inte), så kommer du sitta med kapitel som är i precis rätt längd för just din bok. Och en bok som är precis i lagom längd för just din story. Ganska skön tanke, va?

Nej, nu är det frukost... Tror sonen sa någonting om att han ville ha engelsk variant idag (förstår inte vad han får allt ifrån... *host*...). Fram med ägg och bacon, med andra ord!

Phew...

Lördag. Äntligen lördag. Jag säger inte bara det här för att lördagar betyder helg, utan för att det också betyder att hela familjen är samlad. Den här veckan har nämligen varit lite hektisk, eftersom jag varit gräsänka -- maken har varit i Italien med jobbet. Nej, jag har inget att säga om det där, och särskilt inte som jag själv spenderade föregående helg i London, men det blir ju något av en utmaning att jonglera allting när man är "ensamstående mor". Det är här rutiner är bra att ha. Jag har en något kluven inställning till rutiner, måste jag börja med att säga (förmodligen är det någon förprogrammerad inställning som gör att man sparkar lite bakut när någon nämner ordet... och kanske är detta speciellt tydligt hos "skapande människor"...) men kan inte förneka att de fyller sin funktion. Överallt, faktiskt. De är bra att ha på jobbet. De är bra att ha hemma. De är rent fantastiska när man är gräsänka. Mot bakgrund av det här har mina dagar den här veckan sett ut på ungefär samma sätt, med undantag från tisdagen, som var lite annorlunda, första dagen efter hemkomsten från London och allt det där (jag kommer till det, jag lovar!). Det var inte alls dumt och jag hann till och med klämma in work out på ett hörn. Det enda dumma var att det var stört omöjligt att helt lyckas med sin föresats att vara kreativ under veckan. Jag ska inte säga att jag struntade i att försöka, och i sanningens namn så har jag trots haltande resultat känt mig energisk i min skaparprocess (och som vi alla vet är det i hjärnan allting börjar), och det är något jag inte gjort på år och dagar. Jag börjar komma tillbaka i gammal god form.

Vi kanske ska ta det från början? Backa tillbaka till föregående helg? Ni har ju hört mig nämna att jag var i London. Vad gjorde jag där, tro? Ni som följer Johannas blogg vet vad som pågick, förstås. På hennes blogg finns även lite bilder (kameror och jag är ingen bra kombination. Jag hade inte ens med mig någon...). Svaret är förstås att jag var på konferensen "Design your creative life". Den här konferensen, i författarcoach Ann Ljungbergs regi, visade sig vara precis vad jag behövde. Fantastiska talare och möten med likasinnade (och vilka underbara människor de var, också!!) i världens mysigaste miljö (Dickens Inn i St Katherine's Dock) i världens (och nu överdriver jag inte) underbaraste stad... Say no more -- it was bloody GREAT.

Jag lärde mig en massa under den här helgen. Antecknade som en dåre... förutom då Fay Weldon talade. Och det där måste jag ju nämna, som ett av de mest stämningsfulla ögonblicken under konferensen. Fay Weldon, mest känd för sin bok "En hondjävuls liv och lustar" är en liten, rund dam med ett öppet ansikte, ögon som glittrande halvmånar och en slags underfundig utstrålning -- man ser att hon är skarp. Det hela genomfördes som en intervju där Ann ställde frågorna. Mitt i konferenssalen, framför borden med åhörare, med ryggen mot de enorma fönster som vette mot St Katherine's Dock... Fay har en mycket lågmäld, mycket brittisk och behaglig röst, och vi åhörare satt med öronen på helspänn för att inte missa ett ord, vilket skapade en närmast magisk, meditativ stämning. Redan här kändes allting heeelt rätt... men det slutade inte där! Mitt under sessionen, ser ni, mörknade himlen utanför fönstret, en vind svepte in och förde med sig en kaskad av smattrande regn mot fönsterrutorna... och splötsligt så drog en blixt över himlen, alldeles bakom husen på andra sidan hamnen! Den följdes av ett långdraget, riktigt hotfullt mullrande, och regnet tilltog -- alltmedan Fay fortsatte tala om sitt skapande och sina böcker. Det hela kom som på beställning, som en snygg ljudeffekt till något redan fascinerande. Det var ungefär samma sak under min intervju med Diana Gabaldon -- vad kan vara mer rätt än att höra henne tala mot en bakgrund av smattrande krigstrummor och envetna säckpipor?

Ja, herrejisses...
Måndagen, då det var dags att åka hem, vaknade jag tidigt. Jag tog mitt anteckningsblock, som redan var fullkladdat med noteringar från konferensen, och min penna, slöt ögonen och började sedan skriva (jag öppnade förstås ögonen först). En ren flödesskrivning, en kreativ utrensning. Resultatet blev ett par sidor rent nonsens, en berättelse som inte leder någonvart alls (även om jag är lite fascinerad över riktningen den tog) men det är inte meningen heller. Jag kan inte minnas senaste gången jag gjorde så här, och det var så skönt att faktiskt tillåta sig det igen. Jag har inte tidigare insett hur viktigt skapandet är för mig, men herregud, vad vilsen jag är utan det... I'm back now, though. Nu jävlar blir det skrivande av.

Tack Ann (och alla andra), för en underbar, kreativ helg!

Vårbrus!

Fiskmåsar! En del hatar dem. Inte jag! Finns det något trevligare än att vakna på morgonen och höra deras skrik på avstånd?
Det känns i hela kroppen att det börjar bli vår nu, eller hur? Morgnar och kvällar blir ljusare, fåglar (inte bara fiskmåsar) kvittrar lite lätt från träd och buskar, och katten börjar bli smått intresserad av att ränna ute. Mars. Bästa tiden på året för en katt. Även om man, som i den här kattens fall, råkar vara kastrerad.

Apropå känslor som vaknar, så känner jag även något själv. Nej, inte på det viset. Det är bara det, att det där kreativa flödet som har sovit så länge, börjar vakna till liv. Det börjar kännas påtagligt mer intressant att komma igång med redigerande och skrivande -- lite som om den kreativa saven stiger i takt med att dagarna blir ljusare. Härligt är det, iallafall. Känner mig ganska nöjd med det jag redigerat de senaste dagarna. Långa, komplicerade scener blir med lite petande och ganska djärva framryck betydligt kortare och slagkraftigare. Som amatör (vilket jag fortfarande är -- jag inbillar mig inget annat. Men kanske lite mindre nu än tidigare) är det så lätt att beskriva mer än vad som är behövligt, för att man tänker att det inte blir särskilt trovärdigt annars. I själva verket är det så att man får rucka på trovärdigheten ibland, för att ge lite luft och rum åt sina scener. Allt behöver inte förklaras i detalj. Och om en särskild detalj har blivit förklarad tidigare i storyn, behöver det inte göras igen -- även om det nu introducerats en ny karaktär, som inte har hört den förut. Sådana småsaker, blir ganska viktiga i långa loppet. Långrandigt är inte särskilt trevligt.

Förra veckan diskuterade jag med en vän om skrivandet. Denne person har velat skriva sedan han var nio år, men har inte kommit till skott. Jag vill bara visa här, vad han skrev:

Jag har det jag vet är en helt underbar idé till en roman, men allt jag har är budskapet och temat, och inte substansen för att fylla sidorna. Och jag vill inte heller att det här ska bli min första skapelse eftersom det förmodligen inte kommer att leva upp till de förväntningar jag har satt upp för det.

Wow. Kan man göra annat än att sucka över de begränsningar vi utsätter oss själva för genom att tro en massa saker? Fel saker. Jag svarade att en idé, ett budskap och ett tema lovar en perfekt start på en roman -- tänk om jag hade haft detsamma när jag börjat mina! -- och att han inte skulle lyssna på den där inre kritikern (som det så populärt kallas i skrivarkretsar) som dikterade vad han kan och inte kan göra. Vilken författare skriver ett alldeles glimrande första utkast? Ingen! Iallafall är de ganska få. Det tar veckor, månader eller år att få till något som förhoppningsvis är någorlunda bra att ges ut! Jag rådde honom att skriva ner de scener han hade i sitt huvud, och strunta i om de kom kronologiskt eller ej. Pussla kan man göra sedan. Sedan rådde jag honom att strunta i om det lät bra eller inte -- sånt där fixar man till senare. Skriv bara! Som tur var verkade han gilla det där, så nu ska han göra ett försök.

Rädsla. Som blir begränsningar. För att man själv intalat sig att något inte är möjligt. Mitt råd: gör inte så. Prova alltid. Utmana er själva. Går det inte, så går det inte, men herregud, det är inte värre än att det kommer att svida lite för stunden. Värre måste det ju vara med det där frätande såret som uppstår av att vilja något, men inte våga ta steget. Tänk på det.

Jag och min spikklubba

Ni drömmer. Ni springer. Ni ser vart ni är på väg, ni vet att ni vill dit. Går det fort? Inte direkt, eller hur? Så är det med mitt redigerande just nu. Men... Det har väl sitt skäl, det också.

Jag är en tredjedel in i boken ungefär. Redigerar ett avsnitt där mycket ska redas ut och ordnas upp, karaktärers roller ska fastställas och små, till synes obetydliga händelser ska ta sin början, för att sedan eskalera. Och det är ett sårbar passage. Jätteviktig, därför att jag här riskerar att förlora mina läsare, om jag inte har ett tillräckligt bra grepp.

Jag kommer (förmodligen beroende på att jag inte är riktigt frisk i huvudet) att tänka på en dokumentär jag såg på National Geographic häromkvällen, där man jämförde olika medeltida stridsvapen. Man tittade lite på det vapen som kallas "morgonstjärna" -- alltså en spikklubba fäst på en kedja, som i sin tur är fäst på en käpp, eller pinne. Man gick igenom hur detta vapen användes. Från hästryggen: suveränt. Snabb framstöt, snabb sving, stor skada. Egentligen samma sak till fots, men med en viktig skillnad: för att få bra momentum, drar du armen bakom huvudet innan du svingar kedjan. Vad händer då? Du blottar dig. Hela din sida sträcks ut och blottläggs, och du blir för ett par sekunder helt öppen för en motattack. Har du ingen sköld då, ligger du förmodligen pyrt till. Är du inte tillräckligt snabb, löper du också risk att bli slagen först. Det är i det här läget du är som mest sårbar.

Stället där jag redigerar på, är precis det ögonblick där min arm, med mitt vapen -- själva storyn, huvudkonflikten -- är helt tillbakadragen. Just där, måste jag röra mig aktivt framåt och använda min sköld -- bestående av karaktärer, dialoger och mindre konflikter -- för att skydda mig. Det är här det inte känns som om jag klarar mig. Nu är frågan, var det hela brister. Skölden... I ett par scener sammanstrålar en hel del karaktärer, och vi får lära oss en hel del om dem och deras motiv. Konflikter finns det gott om, och därigenom också spänning. Dialogerna flyter... Mycket ska däremot förklaras och redas ut, och ja... Det är faktiskt här det blir spretigt: det är mycket som ska redas ut och byggas upp på samma gång, vilket gör allting ganska tungrott, och i vissa stunder en aning upphugget och aningens fragmentariskt. Samtidigt som flytet försvinner -- den mjuka rörelse som ska till för att svinga stridsklubban -- är framåtrörelsen inte helt optimal.

Jag har redan gjort en del förändringar för att öka både driv och flyt, bland annat genom att flytta vissa moment kronologiskt. Genom den insatsen gjorde jag om något som tidigare varit flera separata scener till en enda. Det hjälper upp en hel del. Fast just nu är jag fast just där, i den här omändrade scenen, och det är det som är så kämpigt. Jag måste skriva om och lägga till... bland annat har jag lagt till en händelse som en gång faktiskt redan var med just på det här stället, men som jag sedan tyckte var onödig och skrotade... Just nu anser jag att det är en ganska viktig scen, som på ett sätt rullar igång den ganska otäcka konflikt som boken nästan slutar med. Bra att jag får med den. Bra att allting fått mer momentum. Men all den här ombyggnationen, allt som jag tidigare petat på plats... Det ska nu ändras igen, och ganska omfattande också... Det är väl det som gör att man rör sig lite trögt framåt. Det är jobbigt både mentalt, och rent praktiskt.

Att livet pågår utanför skrivandet ska vi väl inte heller sticka under stol med. Det händer saker som gör att man tappar fokus, och får allting att stanna upp. Jobb (bokslut, säger jag bara). Socialt umgänge (inkluderar familj). Motion (inkluderar dopp i havet -- nu är det gjort!!). Bloggande(okay, jag är väl inte jätteflitig här. Ännu). Allt det där man måste, och så allt det andra som man vill (livet, med andra ord). Men... Det är faktiskt ingen ursäkt. För jag kan ju om jag bara vill. Och visst: scenen ska skrivas. Den ska bli perfekt. Här ser ni en som tänker höja sin arm, svinga sin klubba och vråla "HUZZAH", medan hon stormar fram mot en säker seger.

Fast... jag väntar nog med det där tills imorgon. Nu är jag för trött, och lite stel i ryggen, också. Man vill ju inte dra på sig en sträckning eller så. Nej, sängdags först. Lite vila. Sen...

Nä, gonatt nu, gott folk!