torsdag, december 28, 2006

Uppdatering av Skrivsidan!

Skrivsidan är uppdaterad - med lite metoder för att skriva en grym synopsis enligt "good old american killer standard"! Enjoy!

onsdag, december 27, 2006

Trygghet och utmaningar

Så var julen över för den här gången. Fort går den, tiden. Var det till exempel inte igår som jag dukade upp till Lucia-morgon på TV? Nä... det var det inte. För det var flera veckor sedan. Sannerligen blir man rädd när man tänker tillbaka på sitt liv ibland. Var tar tiden egentligen vägen?
Hursomhelst så var julhelgen sådär mysig som den ska vara. Julmiddag hos svärföräldrarna - det är mys i kvadrat, det. Barnen tyckte det också, och tindrade lagom mycket med ögonen och verkade trivas bra. Tyvärr blev all upphetsning inför julen alltför mycket för dem, så när det var dags att fortsätta firandet hos makens bror, var de små liven knappt mer än spillror. Det bästa var att plocka hem dem, låta dem leka lite med de nya leksakerna och sedan stoppa dem i säng (och med "dem" menar jag nu barnen, och inte makens brors familj - ifall det skulle bli något syftningsfel någonstans).

Och nu är alltså vardagen tillbaka. Eller nästan. Maken är ledig från jobbet. Jag unnar mig lyxen att vara mor och maka fullt ut - idag är första gången jag fuskar med att ägna mig åt datorn på flera dagar. Jag har nosat lite på mitt skrivande, men inte riktigt haft någon lust att ta tag i det. Det är lite så, att skrivandet för min del kräver åtminstone en liten del koncentration. Jag känner mig alldeles för splittrad just nu för att kunna samla mig om mina berättelser. Har försökt ett par gånger, skrev en scen som just nu känns mer eller mindre onödig, så den kommer antagligen stryka på foten, och gick till och med in i den engelska berättelsen och försökte ordna till lite i den. Fast skrivandet känns trots det inte riktigt stimulerande. Bara oroligt - så jag tror att jag väntar tills jag kan fokusera ordentligt igen. Det är ingen fara på taket.

Vad mer har hänt under dessa dagar... ? Inte särskilt mycket.
Jo, en sak måste jag bara berätta! Dagen innan julafton fick jag till ett dopp i havet! Jepp, ett riktigt ett! Sex grader kallt (gud ske pris att det inte var kallare!). En sådan idiotisk men trevlig idé kan aldrig ha någon upprinnelse i något annat än en vadslagning - iallafall inte för min del - och precis så var det här. Det var maken som utmanade mig att göra något riskabelt och otrevligt för en gångs skull. Jag är annars en erkänt försiktig typ - risker ligger inte för mig, och inte obekvämligheter heller, om jag kan undvika det. Jag har ingen äventyrsgen, och trivs inte med tanken på att göra saker som jag är rädd för, bara för att möjligtvis bli stolt över att ha övervunnit mina rädslor när det väl är gjort (vilket skulle kunna vara huvudorsaken till att tandläkaren kommer att få vänta på ett besök från mig ytterligare en tid (om ni mött den tandläkare jag hade under hela min barndomstid skulle ni ha förstått varför. Han gav ordet "sadist" en helt ny dimension)).
Nu, däremot, kom maken med en öppen utmaning, och sånt kan man ju inte motstå. Så dagen innan julafton lämnade vi barnen hos deras farmor och farfar, och begav oss ner till havet. Parkerade vid badet, gick ner till stranden. Konstaterade att man tagit bort alla badstegar på hela j-a stället. Funderade en stund. Klädde om. Vadade sedan gemensamt ut i det svinkalla vattnet och dök sedan i.
Kallt är bara förnamnet.
Efter en sådan upplevelse förstår man faktiskt hur fruktansvärt svårt det måste att hålla sig vid liv om man skulle råka falla i, eller för den sakens skull haverera med en båt. Kroppen ger liksom upp med en gång. Allting domnar - huvudet också. Och det tar inte mer än några sekunder, heller. Eftersom vattnet faktiskt ändå var sex grader, förstår man ju hur ytterst kritiskt det måste bli närmare nollpunkten.
Det var riktigt intressant. Riktigt kul. Kändes bra, till och med nyttigt. Jag hade ont i halsen dagen innan - efter doppet försvann det helt, underligt nog.

Man kanske ska börja utmana sig själv lite oftare, på det hela taget. Göra det till ett nyårslöfte att leva farligt. Våga chansa lite. Ta risker, där de finns.
........

Hahahhhaaaa! Herregud, vad jag skojade där! Nä, en gång om året räcker gott. Så... See you at nästa års juldopp!

onsdag, december 20, 2006

Olycka i Munkedal...

Idag var jag inne i Uddevalla hela dan. Vi hade ännu ett sextimmars mördarseminarium i Beskattningsrätt (det är sista veckan och herregud vad jag är trött på upplägget!!!) men läraren visade sin sällsynta goda sida och skickade iväg oss tidigare. Jag velade runt på stan en stund, köpte lite saker...
Egentligen var det meningen att jag skulle köpa julklapp åt svärfar, men det blev inte riktigt så. Min make tyckte inte att min idé om en stormtändare var sådär jättebra ("Och när ska han ha den, Linda? När han bestiger Mount Everest?!") och han hade ju en poäng, så jag lade ner det projektet. Istället blev det underligt nog så att jag köpte en hel del saker till mig själv. Stektermometer. Ett måste, för nu ska vi snart göra julskinkan. En måttsats i metall. Har letat så länge efter en. Hörlurar till MP3-spelaren. För det måste jag ju ha när jag promenerar. *Suck*. Hursomhelst, så vandrade jag sedan till Systemet och köpte på mig lite nyttovaror till julhelgen, och sedan åkte jag hem. Tack vare att vi fick sluta tidigare, och att jag faktiskt ville hem, så kom jag iväg tidigare än jag normalt skulle ha gjort. Halt var det, men jag kom hem.

Ja, och nu vid halv åtta nyheterna - vad hör jag?! Att vägen jag åkte på två, tre timmar tidigare, som jag åkt på flera dagar i rad, flera veckor i rad, har RASAT? Hela jäkla vägen, trehundra meter, som bara har kollapsat och dragit med sig folk och bilar ner i älven. Herregud. Herre - gud.
Nu kanske jag låter som Göran Persson efter Elfte September-dåden, som chockad sa att det faktiskt kunde ha varit han som drabbats, eftersom han besökte New York två år tidigare... men det här var bara några timmar. Vägen måste ju åtminstone ha darrat lite REDAN NÄR JAG ÅKTE ÖVER DEN! Usch och fy. Usch och fy. Stackars de som drabbats! Och - skamset - måste jag ju faktiskt tillägga ett "tur att det inte var jag"...

Usch.

söndag, december 17, 2006

Helgad vare helgen...

... men ibland är det skönt när den är över ;-)

Vet inte om det bara är jag som märkt det, men så här innan jul blir allting lätt lite stressat och pressat... Speciellt när man inser att det bara är en vecka kvar till julafton, och man inte ens har börjat titta på julklappar ännu. Så i helgen har det blivit till att trängas i köpcentran med små barn som förståeligt nog inte riktigt pallar det där med att stå i köer och armbågas bland lockvaror. Det har blivit in och ut ur bilar, på jakt efter klappar och granar. Desperat brainstorming på uppslag till julklappar inne i affärer fullsmäckade med folk... Ja, ni fattar.
Tack och lov för scanningen på Coop Forum, säger jag bara. Snälla tankar går dit. Tack och tack och tack och pris.
Jag har samtidigt fått det unika tillfället att bevittna hur min make totalt kollapsar inne i köpcentran. Han är helt enkelt inte gjord för shopping - och hans motvilja tar sig rent patologiska uttryck. Det började lite lätt med att han skulle hämta en kundvagn på parkeringen, medan jag väntade med barnen innanför dörrarna till köpcentrat. Jag och barnen stod kvar på exakt samma fläck - vi rörde oss inte, även om jag vände ryggen till utgången för att kolla in CD-affären och H&M på andra sidan. Trots det lyckades han missa oss, och gick in i Coop Forum, där han började irra omkring, alltmer förtvivlat - tills han slutligen återvände till utgången, där vi befann oss. Och då var han förvånad över att vi stod där - som om vi inte gjort det hela tiden. Därefter eskalerade förvirringen och det mentala och kroppsliga förfallet. Min starke, hyfsat vältränade, mycket intelligente make lyckades irra bort sig ett flertal gånger till, fick ont i hela kroppen och tappade allt sinne för logik. Tortyr, har jag hört, har ungefär samma effekt på en människa. Det är med andra ord humanast att inte ta med honom ut på shopping alls - men tyvärr oundvikligt. Tro mig - jag säger inte det här med ett uns irritation, utan i rent och skärt medlidande. För det är riktigt synd om honom.

Ja, hursomhelst... Bortsett julpressen har det emellertid varit en helt okay helg iallafall. Vi har julpyntat, städat, gått på promenad... jag och maken åt en riktigt romantisk middag i lördags. Lammsadel, hasselbackspotatis, skysås, rödvin, maltwhiskey och lyxchoklad... Vi lagade maten själva, såklart - men det är alltid trevligt att unna sig något extra. Bra för kärleken *blink, blink, ähum*.

Bra var också att jag idag bad om en timmes hobbytid - vilket innebär pyssel med romanen - och att maken gick med på det utan minsta gnissel. Så jag fick lyxa mig med Thea och gänget i en hel timme. Fick ur mig åtminstone två sidor text. Alltså, det kan inte sägas nog med gånger: gud vilken skön berättelse att skriva. Visst, det blir kanske inte kvalitet, och jag må vara den enda som tycker den är intressant - men det rör mig faktiskt inte i ryggen. Scenerna lägger sig så fint tillrätta, och allting blir så klart med en gång, så det känns som om en eventuell finputsning senare verkligen kommer att bli just det - finputsning.
Kanske har jag fått en viss erfarenhet med den tidigare boken. Kanske har jag lärt mig hur jag ska lägga upp scenerna och få berättelsen att röra sig framåt på ett helt annat sätt - för nu känns det väldigt naturligt. Jag behöver inte kämpa alls. Och så har jag fått en viss vägledning om vart storyn är på väg, vilket gör att det nu är riktigt trivsamt att skriva på den. Det är samtidigt en helt annan stil än boken innan - kortare scener och kapitel, snabbare klipp och en aning avhuggna meningar på nordiskt, trivsamt manér - vilket gör det hela lättskrivet, lättformat och mycket intressant att jobba med. Och dialoger? Nä, här är de inte på hart när så långa och utdragna - och jag som bara trodde att jag kunde skriva långa dialoger! Nu rör jag mig faktiskt inne i huvuden på folk. Och har kul när jag gör det. Coolt.

Nä, dags att törna in för natten. Kanske. Om jag inte skriver på storyn en stund innan jag släcker ner, förstås...

onsdag, december 13, 2006

Inspirationen har anlänt

Fick lust att skriva idag. Det var längesedan sist, och det är alltid lika välkomnat när känslan återfinner sig.

Istället för att ta itu med den historiska berättelsen på engelska började jag skriva på nutidsberättelsen - den som ligger ute på min andra blogg (jag lade ut det nya där också, om någon är intresserad).
Jag tror åtminstone att det var en fortsättning på Thea-historien, men jag är faktiskt inte helt säker. Nu blev det scenbyte och ett par nya karaktärer kom in i bilden, och jag har ingen aning om vad jag ska göra med dem. Om de hör ihop här eller någonannanstans, i en annan berättelse. Än så länge, hakar de iallafall på Theas historia. Och jag ska försöka hänga med, och inte fundera så mycket över vad som händer, så får vi se vart det hamnar tillsist. Kanske förenar jag alltihop, eller så funkar det inte alls, och då blir det två berättelser av det hela. Jag har faktiskt ingen aning. Det är spännande att se om man överhuvudtaget kan skriva en historia på det här sättet - genom att bara luta sig tillbaka och "låta karaktärerna ta över".

Stilen känns åtminstone skön och lättarbetad, och en aning mer nordisk än min stackars opublicerade deckare. Jag undrar om den här berättelsen är en deckare, förresten? Eller är det en roman? Och vad ska den isåfall handla om? Fast så skulle jag ju inte tänka...
Nå, det känns skönt att skriva igen, iallafall.

I övrigt blev det en trevligt stillsam Luciamorgon idag. Jag och maken gick upp innan barnen, och jag kokade kaffe medan lillflickan låg och killade sin nallebjörn under hakan inne i sitt rum. Jag satte på TV; n och tände ett ljus, och dukade upp kaffe, lussebullar och pepparkakor. Luciasångerna lockade till sig båda barnen, så båda kom tassande på samma gång och slog sig ner i soffan, yrvakna och sovvarma. Sedan tillbringade hela familjen en mysig halvtimme framför TV; n.
Det är vad jag kallar en kvalitetsmorgon. Man blir varm bara man tänker på det :-)

tisdag, december 12, 2006

Perspektiv

Det ska erkännas - knappt någonting i undertecknads liv har flyt just nu. Allting går, kort sagt, åt pipan. Men det finns de som har det värre.

Idag fick jag ett julkort från en av mina amerikanska vänner Sue (en i gruppen av Gabaldon-vänner). Det är ett personligt kort med hela hennes familj, och maken - som hon liksom har varit ett med hela tiden och nämnt väldigt ofta i vår korrespondens - är med. Han sitter främst, glad och stolt. Jag tänkte på hur snäll han såg ut och hur lik hans son var honom.
Nyss, när jag kollade mejlen hade en i gruppen vidarebefordrat ett meddelande från Sue. Hon skrev att maken dog under morgonen.

Usch. Usch. Fy vad sorgligt. Jag har aldrig träffat någon av dem, såklart, men usch, jag är så ledsen för hennes skull.

För några veckor sedan dog svägerskan till en annan av mina Gabaldonvänner, efter en lång, lång kamp mot cancer. Fruktansvärt.
Och här gnäller man för att någon missförstår ens författarskap eller för att drömhuset man kämpat och lagt bud på går till någon som har (av allt att döma betydligt) mer pengar än vi *skakar på huvudet*. Ynkliga problem, i jämförelse.

söndag, december 10, 2006

Ouch.....

Ja, det blev kalla handen. Ganska platt fall, till och med. Ingen utväg, om man säger så. Jag fick mejlet från min "originalkontakt" i fredags, och har nu hunnit smälta... chocken, så nu har jag börjat kunna skratta åt det. Det är ganska kul om man tänker på det... Mailet är lite för privat för att jag vill lägga ut det till allmänheten ÄNNU, men jag kan ju berätta om andemeningen, som var... *host*... ganska tydlig.

Den som bedömde boken den här gången var en äkta Lektör. En sådan som Vet. Och hon visste med en gång att det här inte var något hon skulle kunna ge ut. Herregud, nej. Sanningen var att hennes mail - allvarligt nu - var fullt av bestörtning över hur jag kunnat skriva något som var så totalt utanför linjerna för hur andra deckarförfattarinnor skriver böcker. Dessa starka deckardrottningar (och det är ju i och för sig rätt), ibland vilka jag minsann inte platsade - bland annat för att jag inte hade samma brutala djup och skakande psykologi i min bok som de har i sina böcker. Som om det är något jag ens eftersträvat!!!!

Inte för att jag ser någonting negativt med de ledande kvinnliga deckarförfattarnas böcker - de är suveräna - men för den sakens skull förstår jag inte varför min egen bok skulle betraktas i ett negativt ljus för att den inte liknar deras? För det var precis så det var. När jag läste lektörens uttalande kändes det som om hon läst spanska och sett grekiska. Som om hon liksom väntat sig att se en sak, och sedan blivit nästan chockad över att få se något annat.

Jag har aldrig strävat efter att försöka efterlikna de svenska deckardrottningarna. Konkurrensen där är för tuff, och det är dessutom inte den stil jag kan eller velat använda när jag skrev boken. Dåligt eller bra, men det är inte samma stil. Därför tycker jag inte heller att man kan dra några starka paralleller mellan mig och Marklund eller Läckberg eller Ljungstedt. De skriver på sitt sätt, och jag har ett annat. Lite mer likt Janet Evanovich, om vi nu ska dra paralleller. Lättsamt och flyktigt och med humor och utan sikte på att göra djuplodande psykologiska djupdykningar i människosjälen. Eller kanske lite Diana Gabaldon (hon har skrivit minst en fristående deckare). Så här: när man läser min bok ska man ha roligt och bli underhållen. Man ska trivas med huvudkaraktären och se henne växa. Brottet är till och med av underordnad betydelse, för att det lika mycket är en roman som en deckare. Det kanske inte är bra gjort av mig alls - men jämför mig i så fall med Janet Evanovich eller Diana Gabaldon och ge mig en känga för att jag misslyckats att skriva i samma stil!

Det känns lite orättvist, bara därför. Det stör mig också, därför att jag hela tiden velat ta avslaget med värdighet. Jag förstår ju att förlaget inte tycker att boken platsar på hyllorna. Att den har brister också, som gör att den inte kan ta sig vidare - som att den är för tjatig i dialogerna. För utdragen. Det har jag ju hört ett par gånger nu, och jag kan acceptera det. Förstå det också. Men jag gillar inte att bli jämförd med något jag aldrig velat efterlikna. Om jag bara sluppit det så hade jag tagit saken med mer ro.

Fast jag är inte bitter, ändå. Jag överlever det här. Det känns inte överdrivet tungt. Jag har ju faktiskt kommit långt. Tänk bara, att jag fick en bedömare att tro på min bok, och en annan att i det närmaste bli grovt förolämpad av den. Det är inte dåligt alls, när man tänker efter. Ska man falla, ska man falla rejält. Skål för att jag försökte, i alla fall!

torsdag, december 07, 2006

Judgement day

Fastän det känns ganska lugnt inne i huvudet när det gäller romanen just nu så kan jag inte låta bli att tänka på att det nu har gått snart två veckor sedan boken skickades vidare för en extra bedömning. Två veckor... Det börjar faktiskt dra ihop sig till ännu ett utlåtande. En vecka till, kanske. Eller två. Men snart så smäller det, och då vet jag.

Just nu känns det som om det kommer att bli ett nej. Av många orsaker. Främst för att boken är lite grann osvensk. För mycket dialog - vilket är meningen, därför att jag älskar att skriva dialog. Och sedan för att den är för lång, kanske. När jag skrev boken och den var klar, var jag ängslig för att den skulle vara för kort för att publiceras. Då låg den på 417 A4-sidor med Times New Roman och 1½ i radavstånd. Jag undrade om det skulle räcka. Nu har jag precis läst att Läckbergs "Olycksfågeln" - som ser ganska gedigen ut i inbunden version - låg på 277 sidor. Så att min bok skulle vara för kort... Knappast. För lång? Troligt.

Jag kanske inte är mogen för det här. Att bli färdig för utgivning är en process. Varje steg i processen för med sig nya kunskaper, och nya insikter. Jag vet inte om jag har tagit mig genom alla steg ännu. Jag kan nog låta kaxig och självsäker - speciellt på min andra blogg - och som om jag vet precis vad jag håller på med hela tiden - och ibland känns det så också. Men för det mesta beror det på att jag lutar mig på andra. Och hela tiden upptäcker jag att jag faktiskt inte vet allt, och ser bristerna i det jag gör skrämmande tydligt. Jag har massor kvar att lära. Och jag är ödmjuk nog att inse att det finns hur många författare där ute som helst - ännu outgivna - som är lika bra eller bättre än jag. Sverige vimlar av dem - fantastiska, talangfulla författare. Så varför skulle just jag få chansen att bli utgiven?

Allvarligt och ärligt, så tror jag att det slutar just här. Att det blir ett nej till slut. Så det är bara att vänta tills avslaget kommer. Faktum är emellertid, att det inte sticker lika mycket längre att känna så här. Jag känner mig faktiskt inte bitter det minsta.......... Besattheten är liksom borta. Känns bra. Mycket bra.

måndag, december 04, 2006

Uppdatering!

Okay, har äntligen uppdaterat min skrivsida... Ni är så välkomna, så :-)

Jag behöver väl inte nämna att jag välkomnar diskussioner, förresten? Älskar att höra andras syn på saken, och vill höra, också!

fredag, december 01, 2006

Spökar det?

En jääääättesnabb blogg innan jag måste rusa:

För någon kväll sedan såg jag det där "rescue mediums" eller vad det heter på TV4+. Helt okay, kul att kolla på. Det blev lite halvtöntigt när de började hälla ut talk på ett bord och för att sedan, när de återvände, upptäcka att "någon" hade suddat i det (jag menar, det finns ju faktiskt något som heter TV-fusk). Hursomhelst så sa damerna, som alltså är medier, att man kan be andar att lämna ett tecken, och så gör de det. Utan att man behöver använda sig av talk eller andra avancerade pryttlar.

Eftersom jag var ensam föregående natt, och jag är vetenskapligt lagd och nyfiken till min natur, bestämde jag mig för att försöka. Jag bad min avlidna farmor att hon skulle lämna ett tecken om hon fanns där ute någonstans. Ingenting hände, såklart, och jag somnade.

Så, imorse när jag vaknade.... hängde alla tavlor i sovrummet snett.
Nu menar jag ALLA tavlor, inte bara en. ALLA. Jag kan inte vetenskapligt bevisa att de inte gjorde det från början, men är åtminstone ganska säker på att jag skulle ha märkt om så vore fallet.

Världen är kanske större än man tror. Och... Love you too, farmor :-)

Tjingeling!

torsdag, november 30, 2006

Instinkter

Livet är lugnt och skönt nu. Pressen från boken har liksom lagt sig. Det känns som om jag inte ens bryr mig om hur det går - för jag har gjort mitt allra bästa och kan inte göra mer. Därför är det ingen idé att känna ångest, heller.
Dessutom har min studiekamrat fått nys på boken, och håller nu på och läser den. Hon tycker bra om den och vill ge den till sin mamma att läsa också. Tja, varför inte? Det spelar antagligen ingen roll, och jag litar på att de inte säljer ut mig eller gör något dumt. Huvudsaken är att boken faktiskt kommer ut och blir läst - att den får ett liv utanför min dator. Det är ju det som är det viktiga - inte att den får ett hårt omslag och hamnar på Bokias ställ!
Tänk, att jag inte insett det förut!

Jag gillar att få kritik, har jag kommit på. Det hjälper mig framåt, får mig att se saker med nya ögon och bli ödmjuk inför andras värderingar. Och så ligger det en skön känsla av självplågeri över det också, kanske ;-)

På tal om ingenting (eller kanske självplågeri?), så har jag idag tvättat fönstren i halva huset (nästa halva tar jag imorgon) samt satt upp julgardiner i köket. Känns bra. Det är riktigt trevligt att kunna se ut. Inga strimmor, inga kladdiga avtryck från små barnahänder, inga otäcka smutsprickar. Rent och snyggt och blankt. Man får lust att göra hela huset vackert när man ser det. Grabba tag i en flaska såpa, kavla upp ärmarna, ge sig i kast med att skura golv eller putsa finsilvret som vi inte har.

Underligt, eller hur? Det måste röra sig om någon slags primitiv rest i hjärnan som pockar på uppmärksamhet. Antagligen gäller det då reptilhjärnan, som ju bland annat män gärna följer. Min reptilhjärna har förmodligen förutom instinkterna sex, törst, hunger och trötthet (precis som männens, och i den ordningen) ännu en instinkt som rör städning och Rätten Till ett Dammfritt Hem. Det måste vara så att denna primitiva del triggas igång en gång varje jul, och jag förvandlas till Urmodern; ett gnolande, putsande monster som faktiskt bryr sig om saker som bullbakning, rena kläder och blänkande stereobänkar...
Ibland skrämmer jag faktiskt mig själv.

tisdag, november 28, 2006

Plagiat...

Tänkte först svara Andrea på kommentaren i mitt tidigare inlägg (the big no no). Jag tänkte filosofera lite om plagiat och så där. Men så kom jag på att om jag gjorde det, skulle kommentaren bli ett helt inlägg, vilket är ganska obloggigt, för kommentarer på kommentarer är ju av hävd ganska korta, om de ens förekommer. Själv har jag svårt för det där, att inte svara på kommentarer. För det är ju dökul när man får feedback, och jag är dessutom svårt tjötig, så jag har svårt att hålla fingrarna från tangentbordet när intressanta människor lämnar guldkorn på min blogg :-)

Hursomhelst, så är det där med plagiat ganska intressant. Mycket intressant, till och med. Och förmodligen ett stort problem, också.

I ekonomins värld finns det ju något som heter God redovisningssed. Den är inte alltid lagstadgad, utan helt enkelt normer alla ska följa för att ge en så rättvis bild av bokföringen som möjligt. I författarvärlden finns det mig veterligen ingenting som heter God Författarsed. Det borde det kanske göra. En uppfattning om vad som är legitimt att göra och inte, och hur man ska uppföra sig och vad man får göra när man skriver, existerar ju emellertid. Att plagiera, hamnar på minuslistan.

Andreas länk ger ännu ett exempel på en författare som tydligen gjort det till ett system att kopiera någon annans verk och göra det till sitt. Jag förstår inte riktigt nyttan eller nöjet med det - hur kan man finna glädje i att skriva en berättelse som redan finns? Och hur kan man sedan se med stolthet på vad man har åstadkommit?

Självklart måste det finnas ett vinstsyfte bakom det - men det kan inte heller vara hela förklaringen. Om jag kollar på Författarinnans blogg ser jag en extremt osäker person, som hela tiden söker bekräftelse på hur bra hon är - men samtidigt en person som är genuint intresserad av sitt yrke, och har ett närmast sjukligt förhållande till "sina" karaktärer (hon verkar kunna föra en ganska livlig dialog med dem). Alltså kan man sluta sig till att det rör sig om personer som visserligen har drivkraft och talang, men kanske inte originalitet nog att kunna göra något eget. Det gör visserligen det hela ganska patetiskt, men kanske mer förståeligt.

Finns det något som säger att man inte får kopiera, då? Och var går gränsen? Författarinnan har uttalat sig om att hon var i sin fulla rätt att låna storyn (och karaktärer. Och namn) från Fenniman Coopers roman och göra sina egna böcker av det hela. Jag antar att det är som att sno Mozart för att göra en egen sång - så vitt jag vet är man fri att göra det, eftersom tiden har sett till att ingen har rättigheter till verket. Vad hon alltså har gjort, är laglig, avancerad fanfiction - vilket hon inte skäms för att medge. Om det är rätt eller fel, skall vara osagt. Min egen åsikt är att det inte borde publiceras och ges ut till en läsarkrets eller generera pengar.
Att Författarinnan dessutom lånat idéer från själva filmen (t. ex lär öppningsscenen i boken vara identisk med öppningsscenen i filmen. Dessutom tycks en del av dialogerna ha stulits) och kryddat det hela med vissa utvalda tydliga lån ur Diana's böcker gör det än mer tvivelaktigt - för där handlar det ju om verk som någon har rättigheter till.

Leif GW Persson blev nyligen granskad i Uppdrag Granskning (eller var det Kalla Fakta?) för att han brutit mot "God Författarsed" i sin bok "Linda - som i Lindamordet". Det hävdades att han lånat detaljer ur ett verkligt mordfall till fallet i hans bok - vilket ju ligger snubblande nära plagiat. Om det är klandervärt eller ej... Tja. Troligen. Men det är inte det viktigaste här. Det viktigaste är hur saken hanterades av media.
Trots att bevisen pekar mot att han faktiskt har lånat en del, teg han som muren i programmet. Kanske skämdes han för att han faktiskt brutit mot Författarseden, och ville därför inte framträda. Eller så ansåg han helt enkelt att det inte var värt att ens försöka förklara sig, eftersom man redan på förhand bestämt sig för att han var skyldig.
Häxjakten på hans person var nämligen extremt fult iordningsställd. Det gavs inget större utrymme för förklaringar eller möjlighet att se en annan sida av saken - allt man gjorde i reportaget var att räkna alla ord som liknade orden i den verkliga polisrapporten och sedan sammanställa det hela under epitetet "fakta". Och eftersom man ser det man vill se, fick man sålunda fram ganska saftiga bevis på hans skuld. Typisk mediaframställning. Det är inte TV om man inte får åtminstone ett huvud att rulla (höjdpunkten - eller lågvattenmärket, snarare - var förstås när dåvarande polischefen uttalade sig om saken, och mer eller mindre hängde ut Leif GW som en av hans mindre lyckade anställningar. Där någonstans började jag riktigt skruva på mig i TV-soffan. Snacka om osaklighet!)

Det går verkligen troll i ordet "plagiat". Ta en bok, vilken som helst, och leta - så finner du likheter med andra böcker. Eller mordfall, för den delen. För de flesta uppstår likheterna högst omedvetet och helt utan systematik, vilket dels beror på att det är oerhört svårt (om ens möjligt) att komma med en totalt oskriven originalidé, och dels på grund av att man som författare antagligen plockar med detaljer som man läst eller hört om, i tron att det är ens egna idéer. Letar man sålunda, finns det alltid likheter med något. Att söka igenom en bok med ljus och lykta efter likheter med andras verk kan alltså bli ganska otrevligt för den som blir utsatt för det, så därför bör man väl kanske hellre fria än fälla i de fall där saken inte är helt uppenbar. Leif GW hade inte en chans på det här området. Man letade, och fann. Och fällde.

Kontentan av det här, är väl ändå att man ska följa någon slags hedervärd linje som författare. I grund och botten gäller det ju faktiskt att vara ärlig mot sina läsare - och har man sikte på att bli publicerad är den saken otroligt viktigt. Oavsett hur öppen man är med det, tycker jag inte att man är ärlig när man plagierar - varken mot sig själv eller andra.

måndag, november 27, 2006

Julklappar och the big no no

Ibland är det bra att ha kontakter! Igår när jag satt vid datorn loggade Susan - Dianas assistent - på samtidigt, och vi började chatta över Instant Message-funktionen. Och förutom att hon är en underbar person och rolig att tjöta med, så kommer det ju vissa fördelar med att ha henne som vän.... Jag frågade om hon kunde packa ner ett par klistermärken med hälsningar av Diana (typ sådana man klistrar in på första sidan i boken, som vid en signering) när hon skulle skicka sina julkort. Hon var genast med på den saken, så nu ska hon se till att ordna en personlig hälsning åt mig! Jag har vurmat för de där märkena hur länge som helst, men inte orkat ta itu med det (det är lite admininistrativt arbete som ska till) så det här var en helsmart lösning! Vilken julklapp :-D

Hur som helst så känner jag mig lite urlakad just för tillfället. Börjar jag kolla på något jag skrivit, känner jag bara en viss avsmak för det. Ingenting låter bra, och jag känner inte för att skriva heller. Men det är väl bara att ta det lite lugnt i så fall. Lägga skrivandet på is en liten stund, och vänta tills lusten kommer tillbaka. För det gör den antagligen, tids nog. Att tvinga sig själv att sitta ner och skriva funkar inte i de här lägena - det enda som funkar är att helt enkelt låta hjärnan vila. Jag kan ju läsa en bok istället, och gymnastisera kreativiteten på det viset - jag har fortfarande inte läst ut Berlinerpopplarna, och den är ju bara för mysig, så det kan jag ju sysselsätta mig med... Och blogga är ju alltid trevligt, det också.

Förresten, apropå bloggar, så måste jag bara nämna det jag hittade när jag lurkade omkring på mina författarbloggar. En av dessa bloggar sköts av en amerikansk författarinna. Hon är ganska framstående, men som har blivit det på ett mer eller mindre tvivelaktigt sätt - vilket hon inte skäms för att säga, heller. Hon har nämligen mer eller mindre kopierat både böckerna och filmen "Den Siste Mohikanen" - handling, karaktärer och till och med namnen på dem. Dessutom har hon tydligen smygkopierat (vilket hon dock inte erkänner) en hel del ur Gabaldons böcker. Hon är också sjukt upptagen av sig själv och sitt författarskap, vilket gör att hennes blogg är ganska rolig att kolla på. Eftersom jag absolut inte vill skapa ett intresse för hennes böcker tänker jag dock inte nämna henne vid namn *elakt flin*.

(((((Som ni kanske förstår ligger det en viss konflikt bakom mitt "påhopp" -- det ska jag vara ärlig med på en gång. Denna konflikt härstammar från en ganska infekterad strid mellan Författarinnan och en av mina närmaste amerikanska vänner. Väninnan läste Författarinnans bok, uttalade sig negativt på ett Gabaldon-community, som någon (en spionerande Författarinna-fan)sedermera rapporterade om till Författarinnan, som i sin tur blev fullständigt vansinnig och via sin blogg attackerade min väninna för att vara osaklig och ojuste -- trots att Författarinnan själv skrattat gott och väldigt officiellt åt en minst lika öppen och elak recension av Dianas bok på en annan blogg. Källan till allting är, ska nämnas, förhållandet mellan Diana och denna författarinna -- något som senare har utvecklats till något av en "Trollkarlens lärling"-historia (ni fattar, va? Det är en ganska tuff värld i författarAmerika... ) )))))

Hur som helst, så har Författarinnan nu lagt ut något på bloggen, som i mitt tycke är ett enda stort NEJ, och som skulle ha varit det vem som än gjort det (så det beror inte bara på hennes person). Hon har ritat sina egna karaktärer. Och lagt ut bilderna på bloggen. Och hon är.... inte sådär jättebra på att rita. Viss talang har hon, javisst - det är inte alla som kan få ihop porträtt så att de ser ut som... porträtt. Men det är inte okay att porträttera sin huvudperson med ögon som står åt varsitt håll, om hon nu inte ska se ut sådan, och det tror jag inte att hon ska. Det har varit blandade reaktioner från fansen på bilderna också - alla är inte odelat positiva.

Varför ska man rita sina karaktärer? Varför inte bara behålla bilderna av dem för sig själv, och låta läsarna bilda sig sina egna uppfattningar? Om man nu är såpass känd att man har en läsarkrets som bryr sig, vill säga. Författarens jobb är att förmedla bilder med ord - inte med bilder (om man inte är serietecknare, eller kanske barnboksförfattare, men det är en annan sak).
Jag fick faktiskt Viveca Lärns kokbok i födelsedagspresent, och där har hon, ska jag villigt erkänna, ritat ett par av sina karaktärer -- men med det sinne för humor som är hennes kännetecken, och dessutom en befriande tafflighet i hantverket, som säger läsaren att det inte är helt seriöst och att det kan tolkas lite hur som helst. Den där humorn finns inte hos den amerikanska författarinnan. Där är det dödligt allvar, och det blir inte bra. Jag skulle ha blivit ohyggligt besviken om jag varit hennes beundrare, och sett dessa bilder. Ohyggligt besviken - för jag tvivlar på, att hur jag än skulle ha föreställt mig karaktärerna, så skulle det nog ha skiljt sig en hel del från hur hon föreställer sig dem. Och med författaren som ritar, blir det ju så.... definitivt. Man kan inte ens säga att hon har fel - för det är ju hennes karaktärer, och hon avbildar dem som hon har tänkt sig dem.

Nej, det där ska man nog undvika....

fredag, november 24, 2006

To be continued...

Nyss skickade personen jag sänt manuset till ett kort litet mail. Han har överlämnat manuset till en kvinnlig läsare. Antar att det betyder att mina ändringar föll i god jord. Mer än så går inte att utläsa.

Jag har ingen aning om hur jag ska känna mig. Glad? Tja. Men jag har pendlat så mellan himmel och helvete med det här att jag just nu känner en större lust att ta det kallt och hålla mig på jorden så länge det går. Och det finns ju inget att vara glad för heller, om man ska se riktigt nyktert på saken. Ännu en genomläsning, ännu en åsikt. Det kan gå åt fanders, det också, såklart.

I vilket fall som helst gillar jag behandlingen jag får av det här förlaget. Det är mänskligt, till och med varmt. Det känns ju som om de bryr sig om en, och som om de inser hur viktigt det är att inte känna sig förbigången. Uppdateringen är ju oerhört uppskattad, bara den.

Mailet slutar med två ord:

Ha tålamod!

Just nu, har jag inte annat.

Frankrike verkar trevligt...

I natten som var kom Mannen hem från sin affärsresa till Frankrike. Han kröp ner i sängen vid halv ett snåret, vilket var mysigt.

Ganska snart kom vi emellertid på att vi inte kunde somna. Han missade sitt sömntåg redan i Ljungskile (vilket är typ.... fyrtio minuters bilväg från hemmet) och jag, som sovit när han kom hem, kände mig nu riktigt utvilad.
Det är i vilket fall som helst alltid stressigt att ligga vaken så sent på natten, så vi gjorde ett allvarligt försök att somna. Själv stirrade jag upp i taket och funderade -- något jag brukar göra när jag inte kan sova. Jag roar mig med att tänka på något jag ska skriva, dramatisera scener i huvudet eller fundera över sammansättningen i redan skrivna scener, vilket gör att jag kan fördriva tiden ganska bra i total stillhet. Mannen, däremot, hade det desto svårare. Han har rethosta, så han hostade explosivt med jämna mellanrum. Sedan kunde jag tydligt höra hur irriterad han blev när sömnen inte infann sig. Han kliade sig i skäggstubben så att det ekade i rummet, slängde sig runt i sängen för att hitta en bekväm ställning, prasslade med täcket och gud vet allt. Tillslut blev jag själv så irriterad på honom att jag bestämde mig för att vi lika gärna kunde vara sömnlösa ihop, som på varsitt håll. Jag hoppade sålunda över till hans sänghalva och han drog mig intill sig. Då var klockan en sisådär halv tre. Så började vi småprata i mörkret. Han berättade bland annat om sin resa.... Följande anekdot var faktiskt rätt kul, så den skrattade vi gott åt en stund:

Eftersom det var en affärsresa, hade han och hans kollegor blivit väl omhändertagna av en företrädare för företaget de skulle besöka - en fransman med ett romantiskt franskt namn. De hade bland annat blivit bjudna på middag, och en av måltiderna hade varit coq au vin. Denna rätt består ju som bekant av tupp, och medan de åt, fann min käre make tydliga rester av denna tupp i maten -- i form av ben. Det var rejäla ben också, inga småsaker. Så han plockade upp ett och sa en aning förvånad:

"This must have been a big cock?"

Precis när han sa det, blev han lite halvt svettig, eftersom ordet "cock".... ja, ni vet.... Det är ju inte helt självklart för en svensk att det är rätt ord att använda i sammanhanget, liksom. Men fransmannen ryckte på axlarna och sa:

"Oui, oui. 'Sis is France. We have big cocks"

Och så fortsatte de måltiden, och min man var tvungen att kväva skrattet. Som det kan bli...

Hursomhelst... Var var jag nu? Jo... Efter ungefär en halvtimmes småtjöt, började vi båda gäspa och känna oss riktigt sömniga. Jag rullade över till min sänghalva, och så sa vi gonatt. Sedan somnade vi båda två på samma gång.

Vanligtvis är sömnlöshet inget vidare -- men inatt var det faktiskt riktigt trevligt. Att vi inte är helt alerta idag är en annan femma.....
Jag behöver inte åka in till Uddevalla iallafall. Gud välsigne hemstudier. Så nu ska jag sjunka in i Inkomstskattelagens underbara värld en stund. Tjingeling!

onsdag, november 22, 2006

Ännu en dag i mitt liv

Åh gäsp! Jag borde sova nu. Borde ligga i min sköna, mjuka säng och blunda sött. För trött är jag. Går liksom inte att vara annat efter en sådan här dag.
Började dagen med att hasa mig upp ur sängen. Eftersom jag är lite morgontrött nuförtiden går jag inte upp en minut tidigare än jag behöver, vilket betydde att jag hade fyrtio minuter på mig att hitta kläder, duscha mig, sminka mig, få upp ungarna och klä på dem och få iväg dem till dagbarnvårdaren. Det gick bra (man är ju van).
Sedan blev det en biltur till Uddevalla i totalt mörker och otäckt duggregn. Som en liten sidnotering kan nämnas att jag under de senaste två dagarna har upptäckt att mina torkarblad är grymt dåliga. Det gör att även den kortaste körning blir ett äventyr av sällan skådat slag.
Hursomhelst hastade jag mig iväg till högskolan för en högintensiv fyra timmars föreläsning i beskattningsrätt (kul att se vilka avdrag man kan göra - himla nyttig kurs). Sedan hastade jag ner till centrum och in på Lindex, där jag snabbköpte en jacka, eftersom jag var i stort behov av en. Därefter tog jag bilen hem igen. Hämtade ungarna, gav dem mellanmål och panikstädade sedan hela huset. Svärföräldrarna skulle nämligen passa barnen och då bör inte huset se ut som om orkanen Gudrun har dragit igenom det.
Missförstå mig nu inte: mina svärföräldrar är - helt ärligt - världens underbaraste. Jag avgudar dem totalt. Och jag tror ingen av dem bryr sig om hur det ser ut hos oss, för de är förstående också. Det är bara det att jag bryr mig. Därav en panikstädning av sällan skådat slag. Sedan finputsade jag mitt yttre, tog emot svärföräldrarna och begav mig sedan ut igen för ett föräldramöte med dagbarnvårdarna. Höll på att krocka i rondellen -- milt pinsamt, men ingen fara på taket. Man har ju en förmåga att skaka av sig otrevligheter, så det där är glömt i skrivandets stund (nästan).

Föräldramöte blev det i alla fall - ganska trevligt blev det också - sedan stressade jag hemåt. Jag sa hej hej till mina svärföräldrar, gav mina otroligt uppspeedade ungar gröt, lät dem titta på ett klassiskt avsnitt av Musse Pigg och sedan kastade jag dem i säng. Fixade en macka till mig själv, sedan blev det en stunds håglöst gloende på TV. Och nu sitter jag här. Min dag i ett nötskal. Kanske inte helt intressant, men lagom stressig. En sådan dag då man känner att man lever.

Och en sak var riktigt kul idag: i högskolan sprang jag på en gammal ungdomskamrat som jag inte sett på evigheter (låter inte det som om jag är en sisådär 93 år gammal?). Hon läser till sjuksköterska. Det trodde jag inte om henne. Men kul var det att se henne, i alla fall.

måndag, november 20, 2006

Funderingar...

Jaha.
Idag kommer boken att nå personen som ska läsa. Jag har en del scenarion i huvudet om hur det kommer att bli. Och det är inte vackert. Mest räknar jag väl med att han ska skicka ett aggressivt mail, där han undrar vad i helvete jag skickar boken till honom för. Eller varför jag inte förvarnade (för det glömde jag givetvis). Jag vet inte varför jag tror så. Kanske för att jag vet vem han är, och har sett honom på bild. Han ser snäll, men ganska respektingivande ut. En sådan man känner förtroende för, och inte vill göra upprörd -- och en sådan som har regler om hur saker och ting ska vara. Och jag, som kan vara en virrhjärna av högsta rang, gör inte precis rätt i alla lägen (jag tror att jag har lyckats irritera honom en gång redan). Fast han kanske är mer tolerant än jag tror? Trots allt är han författare själv. Hoppas han tar hand om mitt lilla manuskript i alla fall. Jag har kämpat med det så länge, och jag saknar det nu.

Det är faktiskt nästan som att ha separationsångest... Här har man LEVT i (ja, i) boken under två veckor, och plötsligt står man där tomhänt och undrar vad man ska hitta på härnäst. Min lilla underbara engelska snackgrupp visste precis hur man skulle göra för att ta mig ur den här milda depressionen, i alla fall. Det var Dianas assistent som lyckades med det -- antagligen har hon något slags sjätte sinne när det gäller sådana saker som separationsångestar. Hon undrade när nästa del i min lilla "leisure story" skulle komma. *Tjoff* så fick jag annat att tänka på. Jag började kolla på berättelsen, och "fick kontakt" med karaktärerna igen. Känns bra. Mycket av det jag skriver är rent skräp, men den här historien känns ganska solid -- som något jag skulle kunna arbeta vidare på ett bra tag. För nöjes skull, den här gången, och att inte ha press på sig att prestera (mer än den "press" min grupp ställer på att få veta mer) är skönt.

Jag måste dock säga att jag är mäktigt förvirrad när det gäller hur jag ska fortsätta. Jag vet inte vilket språk jag ska skriva på. Engelska är ett underbart språk, eftersom det i vissa fall känns mer levande än svenskan, och eftersom man kan göra så mycket med det... men samtidigt har jag inte riktigt koll på hur det ska låta för att vara perfekt. Och när jag känner att det är fel, vet jag inte riktigt hur jag ska göra för att rätta till det. Instinkten finns där inte. Antagligen är det en fråga om träning; jag kommer antagligen att bli bättre och bättre, ju mer jag skriver (som det brukar vara), men samtidigt är det ohyggligt tröttande att skriva på engelska. Att skriva på svenska först och sedan översätta är ännu värre. Så jag vet inte hur jag ska komma vidare! Snart är det stopp också, för nu börjar det bli slut på scener att dela ut. Men -- det är ett mindre problem. Och ett kul problem, också. Jag får väl se hur det utvecklar sig.

torsdag, november 16, 2006

Tro, hopp och Triss

Det blir ingen lång blogg idag heller.... Och vi vet ju alla att en gång är ingen gång, men två gånger är perversion, så jag antar att jag faktiskt har fastnat i "minimalistiska bloggträsket". Får väl skylla på Blogspot, som hade något slags uppehåll på några minuter. Under den tiden hann klockan bli nästan halv elva, och det är... hmmm.... sådär två timmar efter min egentliga läggdags (och om ni får den ekvationen att gå ihop, så är det ganska duktigt *flinar*).

Hursomhelst - idag gick den iväg. Boken. Ville bara säga det. Den är nu på väg till den som ska läsa igenom och granska och sen komma med Domen. Boken är 28 sidor kortare, väsentligt omarbetad och omstrukturerad och (i mitt tycke) en hel del mycket bättre. Jag har jobbat som %&¤%&# med den och kan ärligt talat säga att jag har gjort ALLT jag kunnat för att ro iland det här. Ja - tungan hänger faktiskt utanför. Jag är så trött och utmattad att jag skulle ha kunnat sätta mig ner och bara bölat rätt ut. Som tur är gråter jag aldrig. Eller... nästan aldrig. Och inte nu, för jag orkar inte det.

Jag köpte två Trisslotter idag när jag köpte portot till paketet, i alla fall. Gick hem och sa till mannen, att om vi vinner på någon av lotterna, så blir jag publicerad. Vi vann på båda. Samma summa - dubbelt upp på båda. Vidskeplighet är alltid vidskeplighet, men det muntrar onekligen upp en rädd och osäker liten själ.

---------------------------------

Innan jag går och lägger mig, ska jag definiera Hopp för er.

Hopp -- är att samla sina kvitton för alla inköp på bläck, papper och porto, för att kunna dra av det på skatten när det blir en inkomst av boken. Det är hopp. Hopp, på gränsen till idioti. Eftersom hopp är det sista som lämnar människan, kommer jag emellertid att förvara mina kvitton på ett säkert ställe, tills den dag jag är absolut säker på att jag ALDRIG blir publicerad. Så det så :-)

(och ojdå - nu blev det faktiskt en ganska lång blogg iallafall. Fan tro't)

torsdag, november 09, 2006

Om allt och inget

Det blir ingen lång blogg idag... Fast om jag säger så, borde jag faktiskt inte skriva en blogg överhuvudtaget.... Jag gillar inte korta bloggar, nämligen. Fem rader är inte särskilt intressant och om det är allt man kan få ner, är jag själv, personligen, av den uppfattningen att då kan det vänta tills jag har mer att säga. Det gäller för mig, alltså. Fast jag är erkänt duktig på att hitta på saker att skriva som har med ingenting att göra - fluff, som det kallas på fackspråk (eller inte) så även om jag föresätter mig att skriva lite, så brukar det bli mer än jag tänkt när jag väl är klar. Se nu, till exempel: nu har jag skrivit några rader om att inte skriva alls. Folk brukar, om inte reta sig på det här draget, så i alla fall sucka åt det, förresten. Och jag önskar att jag kunde skriva mer korrekt och snålt - det är ju faktiskt snyggare i vissa sammanhang.

Hursomhelst - en uppdatering av läget:

Nu har jag arbetat vissa kroppsdelar av mig på boken under flera dagar. Kortat ner, snyggat till, putsat upp, komprimerat, skrivit om.... Idag är första gången jag skriver ut helheten och läser igenom sedan jag började arbeta om boken. Jag är faktiskt glatt överraskad över hur bra det blivit. Det har inte blivit sämre, om man säger så. Och ibland blir jag till och med lite förvånad över hur fint texten flyter - jag kommer på mig själv att tänka "Har jag skrivit det här? Det är ju helt okay!" Visst - det kanske inte är ett helt bra sätt att se på sin egen bok - som om det är någon annan som skrivit den - men ni fattar, va?

Jag tror i alla fall att jag kan känna mig nöjd när jag lämnar ifrån mig boken för en andra genomgång. För nu är den genomarbetad och hårt åtstramad, men på ett bra sätt. Samma story, men bättre. Ångesten har släppt lite när det gäller den saken, så mycket kan jag erkänna. Att jag sedan har ångest på helt andra områden när det gäller det här projektet, kan vi ta imorgon. Eller i övermorgon. Okay - när jag hinner.

måndag, november 06, 2006

Hördu bloggen!

Hmmm... Okay.... Av någon outgrundlig anledning tycker bloggen att jag skrev mitt senaste inlägg igår. Men det gjorde jag inte. Jag skrev det idag. Det är inget viktigt avslöjande, inget världsomstörtande eller så, men rätt ska vara rätt ;-)

Och nu kommer säkert det här inlägget att bli daterat med dagens datum bara för det... Kolla nu... Jäpp. 6 November.

söndag, november 05, 2006

Passion och galenskap går hand i hand

Det finns trevliga knackningar, hetsiga knackningar, humoristiska knackningar. Det finns knackningar som gör att man längtar efter att få öppna dörren och se vem står bakom. Andra knackningar vet man på en gång när de betyder bekymmer. Det är någonting med sättet de genljuder, tungt, och hårt och slutgiltigt, som gör att man genast förstår att vara på sin vakt. De tre slagen som ekade genom min lägenhet den där vårdagen var så tunga och fulla av missmod att jag redan innan jag hade öppnat visste vem det var som låg bakom dem. När jag väl slog upp dörren och mötte den alltid lika missbelåtna blicken hos min hyresvärd, var det sålunda ingen större överraskning.

Så började den tidigare versionen av romanen, eller hur? Jepp. Och nu låter det så här:

Det finns knackningar som gör att man längtar efter att öppna dörren och se vem som står bakom. Det finns knackningar som väcker ens nyfikenhet. Det finns knackningar som man på en gång vet när de betyder bekymmer. De tre slagen som ekade genom min lägenhet den där vårdagen var så tunga och illavarslande att jag redan innan jag hade öppnat visste vem det var som stod bakom dörren. Jag kunde också, trodde jag, gissa orsaken till varför personen knackade på det där speciella sättet. Min första reaktion var att låtsas som om jag inte var hemma, men efter att ha funderat på saken, fann jag det bättre att ta tjuren vid hornen. Och mycket riktigt – när jag öppnade dörren, var det också den alltid lika missbelåtna blicken från min hyresvärd jag mötte.

Ni fattar, va? Det ser ju inte precis ut som det gjorde förut. Och det här är BÖRJAN på boken. Första stycket. Hör ni det galna skrattet som ekar i vinden? Det är mitt. För jag har ju börjat inse, att om jag ska slå ner på varje litet stycke och ändra och ändra - och det känns som om jag gör det också - så kommer det att ta en si sådär två år till att få det som jag vill ha det. Kanske ett helt liv. Den blir kanske aldrig färdig.

En otroligt vanlig fråga till proffsen på CompuServe är faktiskt "När vet man att man är klar?". Och proffsen brukar svara med att rycka på axlarna och komma med ett standardiserat "Det vet man inte. Man får helt enkelt bara nöja sig någon gång". Det ska bli mitt mantra. Man får helt enkelt bara nöja sig någon gång. Men hur enkelt är det då? Inte sådär jätteenkelt. Jag har ju varit nöjd en gång tidigare, eller hur? Efter första versionen av boken. Jättenöjd, till och med. Men... oj, vad det har ändrat sig.

Fast, det är klart - det är ju lättare att ändra i texten nu, att få det bättre och känna sig nöjd igen. Så var det inte tidigare - då kunde jag slita mitt hår i vanmakt utan att veta hur jag skulle göra för att ordna upp eländet. Nu har jag liiiiiiite mer rutin, och dessutom har jag min underbara man till hjälp när det krisar. Jag har dresserat honom till att vara så hänsynslös som möjligt; jag sticker till honom det stycke jag inte är nöjd med och ber honom läsa igenom och säga vad han tycker. Hans mest kraftfulla vapen är (nej, var inte orolig - det är inget snuskigt *he he*) pennan som han skriver TÖNT med varje gång han hittar något han inte gillar. Det har jag lärt honom, och numera svider det inte alls lika mycket att se TÖNT någonstans i min omsorgsfullt skrivna text. Ofta har han rätt, och det är verkligen töntigt skrivet. Jag avskyr töntigt skrivna böcker, och vill helst hålla min bok så töntfri som det bara är möjligt (att jag sen missar här och där är nog smällar man får ta).

Hursomhelst, så ändrar jag nu så mycket att jag börjar bli rädd att förläggaren ska bli helt vansinnig och skrika "Vad i helvete är det du har gjort?! Det är ju för #%&#¤ inte samma bok!!"
Då vet jag ärligt talat inte vad jag gör. *Suck* Fasen, vilken knäpp värld det här är. Varför kan jag inte bara nöja mig med att bli auktoriserad revisor? Siffror kan också göra en knäpp - men de går inte lika hårt åt på ens integritet.

Jag undrar ibland, i all hemlighet (fast nu gör jag ju det väldigt officiellt, iofs...) varför jag ens bryr mig. Jag menar, vad driver mig? Vad är det som är så viktigt att jag riskerar liv och hälsa (risk för musarm, om inte annat. För att inte tala om den mentala biten...) för att uppnå det? Erkännandet? Tanken på ära och berömmelse? NEJ. Inte alls. Tanken på att jag vill livnära mig på författarskapet? Ja, nu börjar det brännas. Jag lever för att skriva. Skriver för att leva. Folk fattar nog inte hur starkt behovet är, vilket jag kan förstå i allra högsta grad. Det är inte lätt att förklara en passion som är så stark att man vill ge upp precis allt för den. Det låter, om inte annat, jäkligt stört. Men... take it or leave it - det är så det är. Nu har jag en chans - en enda ynklig chans - att se till att komma dit jag vill, att åtminstone försöka skapa mig en plattform att stå på för att nå dit. Och då är det väl inte för mycket begärt att jag hugger chansen med hull och hår? Den kommer inte igen. För jag kommer aldrig utsätta mig för det här igen, om jag inte får ett vederlag för det. Aldrig i livet. Åtminstone inte så här intensivt. Visst - jag kommer att skriva, men inte kommer jag att lägga ner hela min själ i det igen. Pyttsan heller. SÅ - med andra ord, så gäller det just nu att satsa allt, och sedan falla ner med tungan hängande utanför munnen. Antingen går det som jag vill, eller så går det åt... Men då har jag ju försökt precis så hårt och så kraftfullt som jag vill. Så är det. Basta! Och gud nåde den som säger emot *flinar*!

fredag, november 03, 2006

Slitsamt men nyttigt

Sådär ja. Då var man "in the business" igen. Att låta romanen vila lite var tydligen ganska bra. Nu har jag suttit och filat i dagarna två, och herregud vad man kan hitta saker att fila på. Jag har bantat ner boken med 23 kB än så länge - vilket innebär en.... sju-åtta sidor, kanske. Den blir faktiskt bättre. Min allra svagaste sida är kapitelövergångarna. Jag drar gärna ut på dem och gör dem otroligt sega. Under de här veckorna som gått sedan jag avslutade boken, har jag dock utvecklats en del på det området (jag fick ju en massa underbara tips från mina mentorer på CompuServe) så nu ser jag ungefär var det brister. Sedan skalar jag bort en del dialog, och så har jag tagit bort en del scener som strängt taget inte fyllde någon större funktion. Det gäller bara, har jag kommit på, att våga. Antagligen är ett vanligt nybörjarfel att ta med för mycket i berättelsen, för att man inte vågar lita på sin egen förmåga att berätta och tar med saker "utifall att". Nu känner jag mig lite säkrare på vad jag vill berätta och hur jag kan göra för att få fram det. Sedan känner jag också att det får bära eller brista, vilket gör att jag tar lite mer risker än jag gjorde innan.

Det är kul. Jag säger det igen; blir det ingen utgivning, så har jag ändå kommit så långt att jag kan säga "strunt samma". Jag blir ju helnöjd. Fast - det ska erkännas, jag är inte villig att ge upp riktigt än.

Många i min närhet har haft hårddiskkrascher under den senaste tiden. Usch. Jag gjorde en back up-CD idag. Kom ihåg det, allihop: back up! Back up. Back up.

Jaha... Nu ska jag hoppa in i duschen, sedan ska jag iväg och hämta ungarna. Ska bli kul med helg. Mysigt. Jag har ju en så gosig familj, ju!

onsdag, november 01, 2006

Woo - hoo!!! Jag är fri!

Hurra, hurra! Nu har en tio veckors lång ångest släppt :-D Idag hade jag tentan i Handelsrätt II, som jag för övrigt halvt om halvt fruktat eftersom jag på något vis känt att jag kunde ha läst på mer än jag gjort. Till exempel vägrade jag konsekvent att läsa igenom gamla tentor och övningsuppgifter, och läste i böckerna tills ögonen blödde istället (fast för att vara ärlig så gjorde jag inte det heller, eftersom jag droooooooooooooogs till datorn och mitt skrivande mer än till dem). Nu, efter min fem timmar långa tenta, som varade från tre på dagen till åtta på kvällen (vem planerar tentorna egentligen? Hur kan man lägga tentor så sent? Vet inte hur det är med alla andra, men min hjärna slutar ju i alla fall fungera efter klockan fyra på eftermiddagen) känner jag att jag gjort helt rätt. De jag talade med efteråt, kände sig lurade - därför att ingenting på tentan var som i övningsuppgifterna eller i gamla tentor. Känns ju tråkigt att de tycker så, i och för sig - det är aldrig kul att höra när någon misslyckas - men hurra för att jag valde rätt taktik utan att veta om det!!

Det känns som om det gick bra på det hela taget. Som om jag klarade det, iallafall. Sedan vet man ju inte. Det här med lagar är alltid vanskligt; man kan skriva en hel uppsats på en fråga, men har man valt fel lag är det ju kört lik förbannat. Jag skrev på alla frågor och gjorde så gott jag kunde, så nu känner jag mig ganska nöjd, åtminstone. Och så är jag otroligt, extremt, fruktansvärt trött *gäääääsp*. Fast bara psykiskt. Min kropp har gjort sådär... Noll knop idag. Och igår. Och i förrgår. Usch. Fast nu, när jag inte har tentan att tänka på längre, ska det bli ordning på torpet. Jag ska handla hälsosam mat och träna järnet. Och så måste jag tvätta kläder också... Vi har lite ont om rena sådana. Strumpor, till exempel, lyser med sin frånvaro.

---

Gillar kylan och snön. Det är så vackert. Fast en sak är inte så bra; på morgonen igår, när jag kom innanför ytterdörren, så fladdrade en vacker fjäril där, alldeles mot fönsterglaset. Jag sträckte ut fingret och den satte sig, så att jag kunde öppna dörren och släppa ut den. Det var poetiskt vackert att se den lätta från fingret och sväva iväg. Fast... det är mindre poetiskt att tänka på att den:

Blev överraskad av vintern och frös ihjäl idag.

Såvida den inte

Blev tagen av en kastvind och sänd in i husväggen så det sa "smack" om dess lilla fjärilskropp under den fruktansvärda stormen som blossade upp under förmiddagen igår

Med andra ord vann den sin sökta frihet. Men till vilken nytta? Grym ironi, hm? Hoppas det inte låg någon slags "foreshadow" i det här lilla fjärilsintermezzot. Som att min frihetskänsla såhär efter tentan är linkad till tentaresultatet. Linda Fjäril fladdrar fram efter tentan. Några veckor senare: Linda Fjäril får sitt IG. SMACK, bara. In i väggen med dig, loser!

Kommer att ta upp lite om foreshadows och symbolism på min andra blogg snart, förresten!

Godnatt!

(Och om allt det ovanstående låter osammanhängande, så beror det nog på att det är osammanhängande... för jag är så jäkla trött att jag inte riktigt vet vad jag skriver. Sorry!)

torsdag, oktober 26, 2006

Genombrott!

Igår när jag skrev lite på min historiska icke-seriösa roman, fick jag det där genombrottet som jag faktiskt gått och väntat på. Den där "jamen, nu börjar det ju likna en story, iallafall". En bra story, alltså, och inget hopkok av Harlequin-romanser och allmänt dravel. Okay - inget ont om Harlequin-romaner. De fyller sitt syfte. Men jag har känner en viss bismak när jag tänker på att jag skulle skriva sådana romaner själv. Det känns inte som min kopp te, på något sätt. Med den historien jag nu skriver, har scenerna byggts på varandra, och alltmer faktiskt börjat likna en Harlequin-roman. Fluffigt och förutsägbart, men tillräckligt engagerande för att det ska vara trevlig läsning (tycker jag själv, alltså). Jag tror det blir så, när saker och ting händer för snabbt. Kan vara så. I varje fall kändes det så, vilket gjorde att jag frustade till av ilska, och raderade ut ett par tjugo, trettio sidor jag redan skrivit. Sedan började jag om på nytt.

Och igår, så kom jag på något vis äntligen ur det där hjulspåret där romankaraktärerna tvingar till sig en ytlig, fluffig, substanslös historia, och historien fick en lite trevligare vändning. Jag kan inte peka på varför eller hur det blev så, men det var en av de mindre karaktärerna som plötsligt tog över och visade sig vara stark nog att bära en hel scen. Han gav historien ett bättre djup, man fick bättre insyn i vad som händer... Ja, sådär som det ska vara, liksom. Så nu känns ju storyn riktigt bra igen. Skönt!

Det är fortfarande inget försök att skriva en hel bok, kan tilläggas. Det är inte det. Jag roar mig bara. Men på något vis vill ju storyn bli skriven, och då får jag ju göra det - och se till att den blir så bra som möjligt. Och nu har jag dessutom himla kul samtidigt, när jag vet att allting inte bara blir fluffigt och substanslöst. Ja, herregud, vad det är kul att skriva!

onsdag, oktober 25, 2006

Lite tankar om fans och sånt...

Jag kom att tänka på det här alldeles nyss... Finns det fler människor i Sverige som är sålda på Diana Gabaldons böcker? Tänk om det bara är jag?

Jag vet att Diana är intresserad av det här själv - hon gillar till exempel att veta om översättaren har gjort ett bra jobb, eller bara generellt vad folk i andra länder tycker om hennes böcker. Än så länge har jag bara sett en enda svensk som surrar omkring dem - och det är jag *flinar*. Men det måste väl finnas fler svenskar som tycker om hennes verk? Okay, det kanske inte finns fler som är så extrema som jag, men det kan ju finnas andra. Min farmor rekommenderade mig böckerna, och hon var riktigt fascinerad av dem. Jag har introducerat dem till en del svenska vänner, och de har också fastnat. Skälet till att de flesta svenskar inte tagit böckerna till sig är dock, tror jag, att de är mycket dåligt översatta. För "Det flammande korset" krävdes det tio översättare (den ursprungliga blev tydligen sjuk, vilket gjorde att man panikinkallade en massa vikarier). Resultatet blev därefter. Så har det varit hela tiden. Dåligt översatta, magin saknas. De bör läsas på engelska.

Hursomhelst så verkar den värld jag rör mig i antagligen en smula underlig. De flesta svenskar omkring mig förstår sig inte alls på den - men för mig känns det ganska naturligt. Jag analyserar inte så värst mycket längre, det ska erkännas, eftersom jag inte har tid. Jag umgås däremot en hel del med de personer jag lärt känna över nätet - dagligen. De är mycket intelligenta, skarpa, fulla av humor och framför allt medmänskliga. Nästa år kanske jag får träffa dem också, om jag bara kommer iväg till Arizona. Och då kommer jag troligtvis få se Diana också :-)

Att vara ett fan är för övrigt inget bra uttryck, det låter mer stört, faktiskt. Och det är definitivt osvenskt. Men titta bara på Camilla Läckbergs blogg. Hon har slagit igenom på ett osvenskt sätt, och hon har också (till följd, kanske?) en ganska "osvensk" fan base. De står upp för henne, hejar på henne och hjälper henne fram. Hennes fans har inte börjat analysera hennes böcker ännu - men de är inte långt borta. Erika och Patrik har blivit egna personer, som folk tar till sig och undrar över. Man funderar och spekulerar över hur det ska gå för dem. Man bryr sig om dem, kort sagt. Steget är inte jättelångt till att bilda egna grupper över Yahoo och börja djupanalysera. Slår Camilla sedan igenom i de anglo-saxiska länderna, kan hon räkna med att det kommer att hända. Då gäller det att hon pallar för trycket.

Det är en djungel därute - och för oss fans, är det en underbar djungel :-)

tisdag, oktober 24, 2006

Födelsedag!

På lördag fyller minstingen två år. TVÅ ÅR. Hon talar i hela meningar. Kan säga Nej med eftertryck. Klär på sig själv. Kan allt själv. Min lilla tjej, är inte så liten längre.

Ja, herregud, vad fort tiden går! Och herregud, vad man börjar stapla klyschor på varandra när man har barn... Här kommer en klyscha till: Det känns som om det var igår jag låg på BB. Faktiskt. Jag minns ju så väl... Där låg hon på bröstet, och hon var nyfödd och liten och varm. Och arg. För det var hon redan från början - arg, bestämd och hungrig. Alla andra bebisar var lugna och tysta, men inte hon. Och det gick inte över heller. Så fort man lade ner henne i de där plastlådorna som man drar runt ungarna i, blev hon skitsur och vrålade som en stucken gris. Jag förstår henne - hur kul är det att ligga i en plastlåda? Hon lugnade sig fantastiskt mycket när hon kom hem, det gjorde hon.

Köpte ett ganska stort leksaksslott till henne häromdagen, och storebror planerar för tårta och ballonger. Så kommer släkten och det ser de också fram emot. Mysigt. De är så stora, så stora, mina små :-)

måndag, oktober 23, 2006

Skönheten på bild!

Jajamän - där är den! Så ser den ut, ringen :-)
What a beauty, eh? (Kan tilläggas att min kamera inte riktigt ville vara med på att fotografera den, så jag kör med bilden som ligger ute på ringens "hemsida" istället)

I helgen var Janice, listägaren, i Surrey på den årliga författarkonferensen som hålls där. Och där träffade hon Diana Gabaldon (verkar som om det också sker årligen, efter vad jag har hört), och då passade hon på att ge Diana hennes ring.
Nu är cirkeln sålunda sluten. Nu är jag officiellt den enda svenska bäraren (tror jag?!) av den inofficiella internationella Gabaldon-ringen :-b

Ja herregud.... Och som en extra liten grej kan tilläggas att de ansvariga för distributionen av ringen - Janice och en till - samt Diana själv uttryckligen har sagt att den som säljer vidare den här ringen, lägger ut den på ebay eller vad som helst, för evigt ska vara märkt med epitetet "BJR". Och alla som läst böckerna vet hur fruktansvärt det är (BJR står som bekant för "Black Jack Randall", som är en erkänt otrevlig karaktär i de första böckerna). Så jag passar mig nog. Den här ringen stannar hos mig för alltid! Och det är faktiskt inga problem alls, för jag är såååååååååååå himla nöjd och glad över att ha den!

söndag, oktober 22, 2006

Alla goda ting äro tre...

Imorgon har jag en presentation att göra. Ska redogöra för ett rättsfall som rör tredjemanskonflikter i handel med andelar. Det är rätt så intressant, och läraren (som är helt underbar, förresten) verkar inte ha så särskilt stora krav på att det ska vara helt perfekt (men det är itne därför jag gillar honom så mycket). Det går nog bra.

Stal till mig lite tid att gå igenom "Det rätta skälet" idag, precis som jag gjorde det igår. Det finns en hel del att strama åt, om jag bara letar - och jag tycker själv att berättelsen börjar få en helt annan skärpa när jag gör det. Det här innebär, att även om den här förläggaren ändå inte väljer att ge ut boken, så har kraven på åtstramning haft en mycket positiv effekt i alla fall. Den saken känns mycket bra. Sedan kan det vara så att jag, sedan jag rörde manuset sist, har mognat en del i min författarstil, och också hunnit smälta berättelsen så att jag kan öppna ögonen för dess brister på ett helt annat sätt. Det är lite lättare att se var felen ligger och hur jag ska rätta till dem, vilket är mycket positivt. Jag kan nog ta lärdom av det här, och det känns som om det kan bli riktigt bra. När jag sedan postar manuset till förläggaren blir det tredje gången jag försöker få det utgivet. Tredje gången gillt. Jag undrar vad det betyder?

Om vi går vidare på tre-temat, så lär jag mig hur mycket som helst genom min lilla översättningsodyssé. Jag översätter ju mitt historiska roman-försök, och får kommentarer och kritik, och hjälp med språket via redaktören. Det är jättekul! Och jag lär mig jättemycket. Har aldrig - faktiskt - tänkt på det här med "terneries" förut. Alltså det att använda sig av trefaldigheter för att skapa rytm i historien.

Ett exempel ur min berättelse:

He'd return and carry her to the bed, no questions asked - and above all, no mercy shown.

Sue, som min underbara lilla goda redaktörsfé heter svarade med: [can we have a ternary here? no comment]

Jag funderade på det, och ändrade meningen till:

He'd return and carry her to the bed, no comments made, no questions asked
- and above all, no mercy shown.


På det viset blir faktiskt meningen mycket mer melodiös och trevlig (okay, det är kanske ingen trevlig mening över huvud taget, men... så trevlig det går, då). Det känns som om det tillkommer en helt annan rytm, och en helt annan helhet.

Jag har aldrig uppfattat det här som speciellt viktigt, och aldrig tänkt på att en så enkel sak faktiskt kan göra mycket för helhetsintrycket. I de "kretsar" där jag rör mig (det låter nåt, det *gör en grimas*) - vilket är underbart supernördiga Gabaldon-läsare samt en massa engelska författare - verkar alla helt på det klara med hur viktigt det är. I "min" Diana-grupp, roar man sig till exempel kungligt med att leta trefaldigheter i hennes böcker. Och guess what? Man hittar dem också! Minns jag rätt från min retorikkurs för några år sedan, så var tretaket också ett sätt att fånga lyssnare på. Genom att upprepa något tre gånger, eller komma med exempel i tretal, så vann man åhörarnas intresse. Det verkar ju sannerligen vara viktigt, inte sant?

Jag undrar om svenska - erkända eller okända författare - tänker på det här när de skriver. Gör ni det? Kommer ni att göra det hädanefter?

Jag kommer iallafall att inkorporera siffran tre i mitt liv i fortsättningen. Lite mer medvetet.

Nu ska jag iallafall gå och lägga mig. Läsa en bok. Ta det lite lugnt. Sedan sova.

Gonatt, gonatt. Gonatt.

tisdag, oktober 17, 2006

Massssssster, massster, the ring has arrived!

Igår fick jag Paketet. Nu menar jag Paketet. Med min ring - en replika av den ring som Jamie ger Claire i Främlingen (av Diana Gabaldon). Ja - det låter hur nördigt som helst. Och det är nog nördigt. Men jag är väl nördig då.

Det är ju så, att jag hamnade i en diskussionsgrupp om Dianas böcker för närapå ett år sedan. Där blev jag fast, och där lärde jag känna en massa underbara människor, med vilka en del jag nu har en ganska nära kontakt via ett mindre Yahell... förlåt... Yahoo-rum. I den stora gruppen - huvudgruppen - närdes en tanke på att skapa en sådan ring som Claire har. En exakt ring, som skulle se bra ut och vara handgjord. Kvinnan som äger den stora gruppen - en av "modsen" - tog tag i uppgiften, och såg till att få ringen uppskissad och sänd till en juvelerare. Sedan fick de som ville göra beställningar. På grund av uppenbara skäl (hantering och sådant) fick beställningen begränsas till 300 ringar (varav en ska gå till Diana själv). Jag hoppade på banan. Självklart.

Igår kom den på posten, sänd av kvinnan som äger gruppen. En underbar ring, absolut underbar!!! Så vacker att man blir helt tagen när man ser på den. Jag ska ta kort på den så fort jag kan, men just nu kan jag nämna att den är ganska bred, med ett underliggande och ett överliggande "band" i slätt silver. Mellan dessa band löper ett bredare band med små tistlar, som flätar sig in i varandra. Underbart vacker är den iallafall. Jag är HUR stolt som helst! För mig, som har Diana som en absolut mentor och vägledare, är det bara hur häftigt som helst att faktiskt ha en ring som på pricken liknar den som bärs av en av hennes starkaste karaktärer. Och veta att Diana själv kommer att ha en snart!

Med ringen hade kvinnan - Janice - också skickat två böcker om Minnesota (för hon bor där), en liten pin med delstaten fäst på ett band med Jamies klanfärger, en liten ficklampa/nyckelring med bilder från delstaten, en polerduk (så avancerad att jag inte vet hur man använder den...) och ett personligt brev. *snyft* Till mig! Till råga på all blev paketet postat på min födelsedag. Den saken gör att det känns lite bättre nu, att tänka på just den dagen, som annars gick helt åt h-e (förutom refuseringarna och minnet av min farmors dödsdag råkade jag ju trampa helt i klaveret hos Camilla Läckbergs blogg också, ju, vilket inte gjorde saken bättre).

Det är så fint att veta att Janice har gjort detta för mig! Hur ska man kunna tacka? Jag kan inte ens krama henne! Visst, jag har redan skickat ett tack och en massa cyberkramar, men ändå... Jag får sända riktigt varma tankar - vibbarna kanske går fram på något sätt.

----------------------------------

Som avslutning vill jag säga att det inte är fel att vara nördig ibland. Man får till exempel underbara vänner. Och fina ringar. Så fram för nördigheten!

lördag, oktober 14, 2006

Back on track

Igår öppnade jag "Det rätta skälet" för första gången på hur länge sedan som helst. Jag skapade en sorts "experimentfil" där jag kan mixtra hur mycket som helst utan att behöva bekymra mig över vad som försvinner, och började gå igenom de första kapitlen, långsamt och metodiskt. Ur dem skalade jag bort det som inte behövdes, tog bort dialoger som var onödiga och kastade saker som strängt taget inte gör mycket för handlingen - annat än att tjäna som en sorts "lär känna min karaktär innan allting händer"-delar. Det var ungefär där förlaget menade att det brast - det blev för mycket tjat och för lite verkstad på vissa ställen - och eftersom jag faktiskt håller med till viss mån, så sparkar jag inte bakut så mycket på den punkten. Det kändes till och med lite skönt. Lite "Wow, det här kan ju faktiskt göra historien bättre". Det är faktiskt skönt att bli tvingad att redigera. Man öppnar ögonen på ett helt annat sätt, eftersom man måste göra det.

So far so good, alltså. På en del punkter är jag dock inte enig med kritiken. Den som granskat manuset menade att särskilt två karaktärer var lite väl mycket av karikatyrer, och att de borde ändras. I mitt tycke ska de vara karikatyrer - eftersom det är så min karaktär Charlie uppfattar dem, och det är från hennes perspektiv vi ser saken. Man ska inte alltid lita på min karaktär, om man säger så. Med andra ord tycker jag att karaktärerna ska vara som de är. Fast jag skulle kunna mjuka upp dem genom att göra dem mänskligare via vad de säger (som ju är det enda vi verkligen kan lita på att vi uppfattar korrekt).

Just nu håller jag på med en annan sak, som enbart är för nöjes skull och inte med tanke på något annat. Jag översätter min historieroman (som ju inte på något vis är hel) till engelska och lägger ut den till mina engelskspråkiga vänner. En av dem är en redaktör (eller vad säger man? Editor?) och hjälper - för nöjes skull - till med att redigera texten och göra den mer engelsk. Bara det känns så jäkla lyxigt!!! Och alla verkar, än så länge, gilla historien. Okay, den börjar lite grymt, det ska medges. Huvudkaraktären får utstå en hel del, om man säger så, och det är väl inte helt i linje med amerikanska romaner. Men ingen har klagat hittills. Hursomhelst är det den saken jag pysslar med just nu, och det har faktiskt gjort att lusten att skriva och kämpa har kommit tillbaka igen.

Jag kommer väl aldrig helt låta mig knäckas av saker som bara handlar om utgivning/icke utgivning, det är så. Det finns andra saker i livet som är viktigare. Men ibland känns även små saker oerhört tunga - särskilt när man kämpat så enormt för att nå målet och bommar så nära inpå mållinjen. Jag trodde att jag skulle knäckas mer av det här än jag faktiskt har gjort. Men tydligare är jag segare än jag visste om. Än håller jag mig upprätt - tills jag blir nedklubbad för gott.

tisdag, oktober 10, 2006

Öken

Ja, så kan det gå. Två sågningar väntade på mig i brevlådan idag. Samarbetar förlag? Man börjar undra. Sure, jag överlever bakslaget - vad fasen, sådant hör till - och sure, det är skönt att åtminstone ha fått veta, efter all väntan. Men... fan vilken usel timing. Just idag. Av alla dagar - just idag. Ironi med stort I.

Och jag har också fått reda på att förlaget som var intresserat, mycket riktigt är intresserat, och att de i princip skulle kunna tänka sig att gå vidare med boken om jag bara ändrade på de punkter de föreslog i sitt mail. Jag missuppfattade ju det hela och tolkade det som om de skulle fundera på saken med ytterligare en bedömning - men icke. Så mer än en månad har nu gått till spillo där. Trist. Jag vet inte ens om jag har lust att göra några omarbetningar. Why bother? All lust bara försvann.

Min farmor dog förstås för precis ett år sedan (under någon av de följande dagarna), och tanken på det gör mig rejält deppig. Det är nog det som känns allra tyngst. Gud, vad jag önskar att hon fortfarande levde.

Så - allt är, kort sagt, öken.

Vad mer kan man säga? Grattis på födelsedagen, kanske. Jag fyller år idag. Liksom.

söndag, oktober 08, 2006

Trött- och godhet.

Här sitter jag och klockan är tio. Jag är UTMATTAD efter ett dygn med mina barn i Göteborg för att träffa mormor och morfar - och nöjd också. Det var himla kul att vara tillbaka i Götet igen. Gamla, goa Angered - jag älskar min lilla hemort. Det är det visst inte alla som gör, fast det är ju sådana som aldrig varit där, förstås. Rykten kan ta kål på mycket.
Hursomhelst så spenderade jag natten på en uppblåsbar luftmadrass (en sådan där gigantisk sak) och hade mina barn på min vardera sida. De somnade väl och sådär, men liksom... Under natten hände något med madrassen. Luften försvann liksom, och vi sjönk alla ner i ett hål i mitten, där vi blev liggande som sköldpaddor på rygg. Mina barn rör sig också i sömnen, har jag kommit på. Slår ut med armarna och sådär. I ansiktet på en. Dessutom är de väldigt varma. Men goa är de. Vi var dock alla väldigt trötta när vi kom tillbaka till huset igen, och det blev en lååååååååååååååång dag för oss alla.

Hursomhelst, så sitter jag här och har ont om tid. Det är ju så sent. Jag hinner inte med. Jag skulle behöva besvara en massa mejl - fast de ska skrivas på engelska och min hjärna funkar inte på den fronten just nu. Jag skulle vilja läsa ikapp på alla mina favvisbloggar och dessutom kommentera på dem - men allt jag hinner är att kommentera på min egen, vilket känns j-gt ego *skrattar*. Jag skulle vilja skriva på min lilla story också, men äsch, det går väl inte när jag lider av hjärnmos?

-------------------------------

Och nu något heeeeeeeeeelt annat. Det här med snällhet. Folk har varit så snälla mot mig på sistone. Det är inget jag kan definiera helt klart, men på något sätt så är folk omkring mig så välvilliga att det liksom känns varmt i magen bara att tänka på det. De gör smågrejor, liksom, och allting blir ljust och fint. Jag fattar inte riktigt varför, för jag tycker inte jag förtjänar det mer än vanligt, men jag är så tacksam att jag nästan går i bitar. Och herregud, vad jag ska försöka vara snäll mot min omvärld tillbaka. Det är det minsta jag kan göra. Samtidigt är det en av få saker som kostar lite och ger så otroligt mycket.

Kram på er allihop och sov så gott!

onsdag, oktober 04, 2006

Den kreativa sidan!

Tänkte använda tiden mellan 21:00 och 22:00 till att skriva lite. Pang bara - inga ursäkter, ner på stolen och skriva koncentrerat under en timmes tid. Det brukar funka bra, men ikväll... nääää. Jag är för trött. Jag började skriva, men det lilla jag lyckades få fram blev segt och intetsägande. Får nog sudda ut det imorgon och börja om. Eller nåt *gääääsp*. Och nu ger jag upp helt.

Jag tog en sväng in på Åhléns idag, och nosade mig runt bokrean som de satt upp den här veckan. En bok låg liksom för sig själv, ovanpå barnböckerna som om någon velat ha den men sedan ångrat sig. Den hette "Konsten att vara kreativ - på vandring genom livet" av Julia Cameron. Baksidan hade det här att säga:

Den här är den efterlängtade uppföljaren till Julia Camerons bästsäljare Öka
din kreativitet. Nu presenterar Julia nästa steg i metoden som visar hur vi ska
upptäcka och återerövra vårt kreativa jag. Med hjälp av Julias
tolvveckorskurs kommer du i kontakt med konstnären inom dig. Varje vecka får du uppgifter att lösa som uppmuntrar och ökar din kreativitet. Till sist blir du en
sann inspiratör för dig själv och andra. Du har kommit en bit mot ett mer
tillfredsställande liv, du har lärt dig att ta vara på konstnären inom dig och
du har blivit gladare och lyckligare i vardagen!


Okay, jag har inte läst den första boken. Men spelar det någon roll? Den här boken var billig, och det kan aldrig vara fel att öka sin kreativitet, ju. Tvärtom. Så det fanns ju inga alternativ annat än att köpa den. Ja, nu jäklar ska här skapas! Fast jag börjar imorgon, tror jag...

Godnatt!

tisdag, oktober 03, 2006

Ett första steg

Idag gjorde jag det jag inte skulle göra. Jag skickade ett mejl till ett av förlagen, där jag mycket snällt och försiktigt frågade vad som pågick och vad förseningen berodde på. Jag kunde inte hålla mig, liksom. Vi får se vad svaret blir. Och sedan är det "one down, three to go".
Känns ju riktigt bra.

Skrev lite till på min historiska roman idag. Ser en massa luckor i historien som måste täckas upp med research, och börjar förstå det Diana Gabaldon menar med att Internet inte riktigt duger för att kolla upp en del saker. Det är en sak med deckare, där finns en uppsjö med nyttig info - med historia är det tydligen lite annorlunda. Skulle behöva info om gradbeteckningar och uniformer, samt regimenten i Engelska armén runt 1800. Fann inte riktigt vad jag ville ha trots att jag sökte som en tok på Internet. Det känns lite tungt, sådär... Självklart kan man fluffa till det och kringgå de mer jobbiga detaljerna, men jag vill inte ha det fluffigt. Jag vill ha konkreta grejer. Samtidigt vill jag inte lägga ut en förfrågan på CompuServe än, fastän de antagligen skulle kunna hjälpa mig. Många där skriver ju historiska romaner och är insatta i just den epoken (det så kallade Gabaldon-fenomenet). Det känns dock inte som om det här projektet är så särskilt seriöst ännu, på något vis, så det vore onödigt att tära på andras energi. Nå, jag får väl ta en tur på biblioteket någon dag.

Annars gillar jag själva handlingen nu. Alla karaktärer börjar träda fram. Motiven för deras handlingar blir klarare. Upplösningen är på plats inne i mitt huvud. Det kan nog bli något. Spännande :-)

Linda G

söndag, oktober 01, 2006

Trots och hur man överlever.

Söndag kväll, då. Sköööönt. Att det är söndag kväll. Har haft en sådan där dag. Sådan där. Då åtminstone en av ungarna har satsat stenhårt på att få Damian i Omen-filmerna att framstå som riktigt gullig. Man blir lätt trött sådana dagar, eftersom all ens energi går åt till att antingen försöka curla arslet av sig, eller också skälla så att det skallrar i rutorna. Ibland tappar man liksom tålamodet. Tyvärr. Det var pojkens tur att vara extrem idag, på typiskt treåringsvis. Sa vi nej, var det som ett ja för honom. Han slog sin syster. Han ville bäras hela tiden. Han lekte med maten när vi skulle äta. Suck, säger jag bara.

Det värsta är att man tycker synd om honom när han blir sådan. Man ser på honom att han inte ens orkar med sig själv. Det är i sådana stunder jag bara måste säga en sak som jag aldrig trodde att jag skulle säga någonsin i hela mitt liv: Tacka gud för TV! Jag menar det. Man sätter på TV:n, och friden infinner sig i åtminstone en halvtimme. Idag fick vi ju dessutom en helt ny kanal som är anpassad för hans ålder. Fast, usch, det är inte bra att göra så. Inte bra alls. Barn ska givetvis vara ute och leka - och det var han också. Men han orkade liksom inte så länge, det blev bara tårar och skrik. Leka på rummet gick bitvis, sedan var inte det heller bra. Vad gör man?

Hursomhelst, så skrev jag ut alla de skrivna femtio sidorna på min historiska roman och kollade igenom den idag. Det börjar kännas rrrrrrriktigt kul att skriva igen - och på något sätt så har jag fastnat just för mitt historiska projekt. Jag trodde det var den andra - nutidsromanen - som skulle ta all plats när jag nu skulle bli sugen på att skriva igen, men förvånansvärt nog har den historiska tagit mer plats i mina tankar. Häromdagen insåg jag plötsligt hur jag kunde få historien att fungera. Nya karaktärer som kunde förklara ett och annat i intrigen presenterade sig och jag fick en insikt i hur jag kunde modellera om början för att få den hook som ska till för att fånga läsarnas intresse. Fast, det är klart, den här romanen kommer jag bara skriva på för nöjes skull, så vilka läsare det handlar om vete tusan. Den kommer ju aldrig att publiceras, eller så. Och ja, lyssna på det där, va? "Den kommer aldrig att komma ut". *Fnys*. Dags för en liten reality check, eller hur? För kommer någonting jag skriver någonsin komma ut? Nä. Don't think so. Just nu, iallafall (jag kanske ändrar mig nästa vecka).

Nåja, vad jag skulle säga typ efter första meningen på andra stycket var att det känns som om det kan bli bra. Så jag tror att jag koncentrerar mig på den ett tag. För skojs skull. Givetvis.

Men herregud vad skönt det är att ha kommit igång med skrivandet igen. Man känner sig plötsligt hel igen. Härligt! Stormar, rabies eller treåringar. Jag kan överleva allt, bara jag får skriva.

Linda G

fredag, september 29, 2006

Smått och gott

De senaste dagarna har jag upptäckt att jag numera är mörk. Det var jag inte när jag var yngre. Då hade jag mycket ljusbrunt hår, ljusbruna ögonbryn och blek hy. Nu har jag - och det är helt sant - mörkbrunt hår, mörkbruna (nästan svarta) ögonbryn och närapå olivfärgad hy. Vad tusan?! Hur blev jag sån? Fast det är ju ganska trevligt - jag har inte ens behövt färga något för att se annorlunda ut. Och jag tycker att jag passar bättre i de mörka färgerna. Skumt är det, ändå - det måste vara någon slags vallon-gen som tyckt att den borde framträda lite bättre.

Hursomhelst så är det fredag idag. En mysdag. Jag måste förstås ta mig in till Uddevalla och spendera tre timmar i en varm föreläsningssal, men inte ens det gör något. Föreläsningarna brukar ju som bekant vara ganska trevliga. När jag sedan kommer hem är det kväll, och då kan jag konstatera att ännu en vecka har gått utan några som helst besked...

Linda G

torsdag, september 28, 2006

En sak till...

Förresten måste jag tillägga något till föregående post (fast jag gör det i en ny post, för då ser det mycket luftigare ut... ) : Jag var ju inbiten Isfolket-fantast i mina unga dar. Är inte det fantasy? På gränsen, kanske - men på slutet av serien kan man väl gott och väl snubbla på fantasy-gränsdragningen, eller hur? Demoner och änglar och odöda och allt möjligt. Ja, herregud, som jag älskade de böckerna. Känner fortfarande varmt för dem, även om jag inte läser dem så där jätteofta nuförtiden. Men vilka karaktärer! Ja jistanes, där har man varit kär både en och femton gånger.... Tyvärr tappade Margit Sandemo stinget efter Häxmästaren. Den serien höll ju fortfarande en viss klass, och har karaktärer som känns trovärdiga och fina. Gillade historielektionerna också, och även om serien flöt ut en del på slutet kan man låta den passera som ganska bra på det hela taget. Serien om Ljusets Rike däremot är sorglig, på gränsen till patetisk. Tyvärr.

Hursomhelst så tänkte jag nu räkna upp mina pågående skrivarprojekt. Kan vara bra, för att få struktur över saker och ting. Här är de, i ingen ordning alls:

1. En påbörjad historisk roman om en ung kvinna och hennes son, och hur de blir brickor i ett maktspel mellan en mycket hänsynslös man och hans farfar. Inget större djup i den här berättelsen, men kul att skriva på. Gillar den "onde" karaktären. En härlig man *flinar*.

2. En påbörjad nutida roman om ett uppbrott ur ett äktenskap, och om hur slumpen kan få allting att röra på sig. Låter klyschigt, och det blir det kanske också. Men jag har just börjat på den, så jag har ingen aning ännu.

3. Ännu en påbörjad nutida roman, som är delvis postad på min andra blogg . Jag gillar verkligen känslan i den romanen, och ska försöka bygga vidare på den. Det svåra är dock att få den till något annat än en deckare. Jag tror inte att jag vill ha den dithän - ändå kan jag inte låta bli att låta tankarna vandra till mysterier i det förflutna och lik i garderober. Det behöver ju strängt taget inte bli en deckare för att man har lik i en garderob, och det är där jag vill lösgöra mig från mitt deckartänk. Tanken är lite skrämmande, men definitivt stimulerande. Jag kanske fortsätter att posta mina framsteg, så att man kan följa den växa fram. Om den nu gör det...

4. Ett skrivprojekt med några vänner på nätet. Är med i ett stafettskrivningslag . Den första storyn blev i deppigaste laget, men den vi jobbar på nu är fartfylld och rolig. Det är en - håll i er nu - deckare.

5. Just det ja... Höll på att glömma en berättelse om en väldigt ung flicka som anställs av ett gift par som driver en - trumvirvel - detektivfirma i England
Har inte kommit särskilt långt där heller, men jag gillar undertonerna i den. Kan bli bra, kanske. Ska bara hitta ett brott att lösa åt dem också...

Jag skriver inte aktivt just nu - hoppar som mest hit och dit (fast det är min tur i stafettlaget nu) - men det är bra att ha saker att pyssla med när andan faller på.

Linda G - som lovar att inte posta fler inlägg idag!

Genrer och att fastna i samma spår

Jag har funderat på genrer på sistone. Det finns ju en del att välja mellan, och det finns glidskalor mellan dem alla.

Själv gillar jag deckarna, därför att det i sig ger ramar och riktlinjer att arbeta efter när man skriver. Receptet är ju förhållandevis enkelt: du tar ett brott, och löser det. Och vägen dit har sina givna stolpar, även om det är upp till författaren att sätta upp dem som han eller hon tycker. Jag gillar det formatet. Det ger en viss frihet, men är samtidigt tryggt att hålla sig till.
Jag har även en fallenhet för det morbida, också, så det passar mig bra. Våld och död är trevligt att skriva om. Dessutom gillar jag att utforska våra inre drivkrafter. Jag gillar att vända på det goda och onda, och jag gillar att kunna skapa mångbottnade karaktärer. Gråskalorna i dem blir effektiva när de ställs på sin spets - det avskyvärda brottet. Det får en att tänka efter, och är spännande att leka med.

Trots min ståndpunkt, kan jag inte låta bli att fundera på det där uttrycket: "Deckare är något man skriver när man inte kan skriva riktiga böcker". Antagligen bottnar sig uttrycket just i att "alla" verkar skriva deckare. Ljungstedt, Larsson, Läckberg, Friberg... De är många som tampas på samma bana. Och varför finns det så många deckarförfattare, och varför har ett sådant uttryck uppkommit? Jo, därför att det är en tacksam genre. En bekväm genre, helt enkelt. Och jag vill inte fastna i något bara för att det är bekvämt. Om man aldrig testar sina gränser, kan man aldrig utvecklas.

Jag skulle älska att kunna skriva fantasy. Jag har aldrig fastnat för fantasygenren själv, men jag kanske inte har gett det en chans. Jag hade en väninna som var fantasyfantast, och hon försökte trycka upp Bilbo-böcker och Pratchett-romaner i ansiktet på mig, men jag blev aldrig intresserad. Sedan minns jag att jag har läst någon bok som handlade om en kvinna som hette Aurian eller något liknande, men den var för torrt skriven och jag fastnade aldrig för den. Jag minns däremot svagt att jag påbörjade en alldeles fantastisk serie när jag var yngre, som handlade om en ung flicka som blev kidnappad av en sorts vampyrlik, iskall varelse, och som sedan blev förälskad i honom. Hade han inte vita ögon, tro? Jag minns inte, och det är tråkigt att jag inte gör det, för jag undrar fortfarande hur den sagan slutade. Alldeles i dagarna, apropå det, läste jag recensioner på boken Svart Eld av Christina Rönnestam och har nu börjat fundera på om det inte är på tiden att jag tar mig an en fantasyroman på allvar. Författaren till Svart Eld verkar vända på begreppen och våga lite mer. Sådant är alltid intressant.

Hursomhelst fascineras jag av de som kan skapa en egen värld och befolka den med allsköns varelser och sedan skapa intriger och snygga sidospår på det. Jag tror inte att jag har det i mig. Blotta tanken på att ens försöka får mig att bli orolig.

En ordinär roman då? En vanlig roman om människor, om kärlek och vänskap och livet. Historisk, kanske? Skulle jag kunna skriva något sådant? Fast hur gör man när man inte har en död att cirkla runt? Var hamnar man? Hur håller man sig fast utan att sväva ut åt alla håll och kanter? Sådant gör mig också nervös.

Jag antar att det finns bara ett sätt att se om man kan klara det. Genom att prova. Jag måste kanske hoppa ut i det, och ta det som en utmaning. Ingen fantasy - I havena got the brains - men jag skulle kunna prova en... roman. Jag har ju några påbörjade, men ingen av dem är färdigutvecklade idéer. En historia utan mord... Hm. Skulle jag klara det, tro?

Linda G

onsdag, september 27, 2006

Livstecken

Ha ha ha... Någon däruppe har sinne för humor. Eller åtminstone ironi.

För fleeeeeeeera veckor sedan skrev jag en förfrågan till Piratförlaget, och skickade med de första kapitlen ur romanen, samt synopsis. Jag menar, de har ju rykte om sig att vara ganska snäva i urvalet, och jag kände mig snål med papper och bläck. Vad är meningen med att skicka ett helt manus på över fyrahundra sidor om det inte passar i deras utbud - det var så jag kände.

Hursomhelst så svarade de idag, och sa att jag var välkommen att skicka in mitt manus, men att jag samtidigt skulle vara beredd på att chansen att bli utgiven hos dem var ganska liten. De rekommenderade mig också att skicka till flera förlag.

Jo tack.

Ja, ja. Det kanske blir aktuellt att skicka manuset till dem någongång i framtiden, vem vet, men just nu känns det mindre aktuellt. Blotta tanken på att skicka till ännu ett förlag får mig faktiskt att häva upp ett gigantiskt vansinnesskratt. Inga mera förlag nu! Snälla... Ingen mera väntan! Skona mig.

Fast, i ärlighetens namn känns det på något vis himla skönt att någon hörde av sig. Fel skäl, fel förlag, fel allting. Men de finns faktiskt därute, förlagen. De är inte bara skuggor i min sjuka fantasi. Det får iallafall mig att börja hoppas igen. Snacka om att vara desperat, eller hur?

Linda G

PS. Är det normalt att katter äter olivkärnor? Eller ens sunt? Våran Newton fullkomligt älskar dem, och jag börjar bli lite orolig för honom. Ska inte katter liksom älska fisk eller räkor och såna saker istället?

Ännu mera väntan.

Suck. Igen. Suck, suck, suck. Varför blir den här bloggen, som skulle handla om min väg till att bli publicerad, allt annat än just en blogg om min väg att bli publicerad? Jo - därför att ingenting händer. Ingenting. Ingenting in absurdum.

Gick ut och hämtade posten alldeles nyss. Ingenting där. När ska jag få besked? Jag börjar känna mig som matadoren i filmen om Tjuren Ferdinand: "Stånga mig! Döda mig! GÖR nånting". Jag känner mig så himla bunden av det här. Jag kan inte göra någonting. Kom igen, förlag - ge mig någonting så att jag kan komma vidare. Ge mig ett nej, då. Skjut ner mig. Kom igen! Bara ni gör någonting!!!

Det börjar till och med bli tråkigt att intala sig att så länge jag väntar, så finns hoppet kvar. Just nu känns det som om jag skulle kunna byta ut hoppet mot vetskap vilken dag som helst, även om vetskapen innebär att hoppet krossas definitivt. Då kan jag börja om. Pyssla vidare med boken tills den blir perfekt. Fila och putsa - vilket är en av de roligaste sakerna med att skriva romaner (jag är nog lite pervers när det gäller den saken... ). Eller släppa den, och koncentrera mig på skolan, eller på en ny roman.

Jag hade nog inte varit så otålig om jag inte hade vetat att någon därute är positivt inställd till boken. Det finns ju någon som tyckte att den kunde bli riktigt bra, och ville se den i tryck. Den personen har inte hört av sig. Ingen på det förlaget har hört av sig. Det har gått en månad nu. Antingen går romanen rundgång på deras förlag och får en massa omdömen, eller så har man typ tappat bort den. Jag vet inte. Det hade varit lite vänligt av dem att iallafall skriva ett kort mejl och förklara vad som händer. "Vi har nu sänt ditt manus för vidare översyn. Kontaktar dig senare för vidare besked". Men nej.

Tills dess får jag bara nöja mig med att älta och älta om det lilla jag har. Vilket är himla tråkigt, även för mig...

Linda G

måndag, september 25, 2006

Munsköljningens vedermödor

Läggdags strax, men jag måste bara tala om för världen hur underlig jag tycker Apotekets munskölj är. Är det verkligen meningen att man ska tänka på den där hederliga gamla dikten varje gång man sköljer munnen? Ni vet:

"We had a little Harry, but Harry is no more. 'Cause what he thought was H2O was H2SO4"

Herrejesus vad Apotekets "Listerine" bränner i munnen! Det är som att skölja med kaustiksoda. Ja visst - det är alldeles säkert effektivt mot plack, men särskilt skönt är det inte. Jag tvingade maken att prova igår kväll, och han upplevde något liknande. Har de någon som testar produkterna i Apotekets sortiment? Och hur tänkte de när de släppte igenom "Listerine"? "Alltid finns det väl någon sadomasochistiskt lagd djävel som tycker det här fungerar bra", kanske?

Nej, efter den här flaskan (som tyvärr är av modell bigger, vilket betyder att jag får pina mig igenom ett par veckor till av eländet) tror jag att jag återgår till vanliga hederliga Colgate. Inte hälften så effektiv, men det känns iallafall inte som om man bränt ut munnen med blåslampa efter trettio sekunders gurgling.

Tack och hej och sov så gott!

Linda G

Barn och uppfostran

Allting går i cirkel, eller hur? Nu menar jag inte på ett sådant där vis att "what comes around, goes around" (fast Karma och sådant där är ju faktiskt riktigt sunt) utan allting går verkligen i cirkel. Åskan, till exempel, går i cirkel, det kanske ni har märkt? Det är ett sådant där naturfenomen som ställer till med en massa oljud och sedan drar bort över himlen, för att sedan vända och komma tillbaka med lite mer oljud (ungefär som när gemene man har ätit för mycket bruna bönor, typ). Ett annat fenomen som brukar uppträda så här, är ju självklart förkylningar. Särskilt när man har barnen bland en massa andra barn om dagarna. De får en förkylning, sedan drar den bort. Under tiden är det någon annan som har den. Sedan smittar det barnet de nu friska barnen igen. Så håller det på. Runt, runt. En evighetscirkel. I helgen var det lilltjejens tur igen. Hög feber, och lite snuva. Idag höll jag båda ungarna hemma, och då var de hur friska som helst. Fast de var så mysiga så det gör ingenting. Vi har lekt och gått på promenad, och inte skällt på varandra en enda gång. Sådant värmer ett mammahjärta.

Apropå det... Ibland undrar jag över hur en del föräldrar är funtade. För, allvarligt - hur bra är det att låta sin unge leka på trottoaren utanför huset, med skymda kurvor och allt möjligt, utan att ha den minsta koll över vad som pågår? Våra nya grannar gör så. De har sju barn, med ett åttonde på väg (!!!). En av de yngre, som snart är fyra, driver vind för våg utanför deras hus. På en liten, låg leksaksbil kör hon omkring, alldeles ensam. När hon inte har sällskap av sina äldre och yngre syskon förstås. Men det hade hon inte igår.

Igår hamnade hon på våran uppfart. Hon gick förbi min man som stod där och grävde i trädgården, och började leka med mina barns leksaker, fastän de inte var där själva (för de sov).
Efter ett tag började antagligen flickans pappa sakna henne, för han kom över och hälsade på maken. Sa några väl valda fraser: "Jaså, är det här hon har hamnat. Hjälper hon till, eller? Ja, du kan ju skicka över henne om hon stör. Själv håller jag på och bygger på ett uthus". Sedan gick han. Maken blev lämnad ensam med ungen igen - som om han hade tid och lust att passa henne! Strax efter det, kom jag ut på trappen. Jag gick ner till flickan, tog ifrån henne mina barns leksaker och frågade om hon inte hade egna leksaker. Sedan sa jag att hon gärna fick leka med våra leksaker när mina barn var där själva, annars tyckte jag faktiskt inte att hon hade rätt att göra så. Flickan blev lite snopen, sedan gick hon därifrån. Missförstå mig nu inte. Jag gillar ungar. Jag är väl inte direkt galen i sådana som inte är mina egna, men de är ändå helt okay. När de sköter sig. Men en vilt främmande snorunge som drar omkring mina barns leksaker när de inte är där och vet om det, är inte vad jag kallar trevligt, eller ens gulligt.

Ja, förlåt, så är jag kanske inte sinnebilden av en mjuk mamma som har plats i hjärtat för alla. Men det värsta jag vet är faktiskt ungar som inte har vett på att uppföra sig. Eller i grunden är det värsta jag vet föräldrar som inte har vett på att lära sina barn vad som är rätt eller fel. För när man är fyra gör man som man gör, och finns det ingen som rättar en, blir det som det blir. Alltså är det föräldarnas ansvar. Och de här föräldrarna, verkar inte direkt ta sitt på allvar. Grrr. Varför skaffa en hel hoper ungar, när man inte kan hålla reda på dem?! Sådant gör mig upprörd!

Nej, nu ska jag hämta posten och se hur tom den är på brev från förlag som hör av sig.

Linda G