fredag, september 29, 2006

Smått och gott

De senaste dagarna har jag upptäckt att jag numera är mörk. Det var jag inte när jag var yngre. Då hade jag mycket ljusbrunt hår, ljusbruna ögonbryn och blek hy. Nu har jag - och det är helt sant - mörkbrunt hår, mörkbruna (nästan svarta) ögonbryn och närapå olivfärgad hy. Vad tusan?! Hur blev jag sån? Fast det är ju ganska trevligt - jag har inte ens behövt färga något för att se annorlunda ut. Och jag tycker att jag passar bättre i de mörka färgerna. Skumt är det, ändå - det måste vara någon slags vallon-gen som tyckt att den borde framträda lite bättre.

Hursomhelst så är det fredag idag. En mysdag. Jag måste förstås ta mig in till Uddevalla och spendera tre timmar i en varm föreläsningssal, men inte ens det gör något. Föreläsningarna brukar ju som bekant vara ganska trevliga. När jag sedan kommer hem är det kväll, och då kan jag konstatera att ännu en vecka har gått utan några som helst besked...

Linda G

torsdag, september 28, 2006

En sak till...

Förresten måste jag tillägga något till föregående post (fast jag gör det i en ny post, för då ser det mycket luftigare ut... ) : Jag var ju inbiten Isfolket-fantast i mina unga dar. Är inte det fantasy? På gränsen, kanske - men på slutet av serien kan man väl gott och väl snubbla på fantasy-gränsdragningen, eller hur? Demoner och änglar och odöda och allt möjligt. Ja, herregud, som jag älskade de böckerna. Känner fortfarande varmt för dem, även om jag inte läser dem så där jätteofta nuförtiden. Men vilka karaktärer! Ja jistanes, där har man varit kär både en och femton gånger.... Tyvärr tappade Margit Sandemo stinget efter Häxmästaren. Den serien höll ju fortfarande en viss klass, och har karaktärer som känns trovärdiga och fina. Gillade historielektionerna också, och även om serien flöt ut en del på slutet kan man låta den passera som ganska bra på det hela taget. Serien om Ljusets Rike däremot är sorglig, på gränsen till patetisk. Tyvärr.

Hursomhelst så tänkte jag nu räkna upp mina pågående skrivarprojekt. Kan vara bra, för att få struktur över saker och ting. Här är de, i ingen ordning alls:

1. En påbörjad historisk roman om en ung kvinna och hennes son, och hur de blir brickor i ett maktspel mellan en mycket hänsynslös man och hans farfar. Inget större djup i den här berättelsen, men kul att skriva på. Gillar den "onde" karaktären. En härlig man *flinar*.

2. En påbörjad nutida roman om ett uppbrott ur ett äktenskap, och om hur slumpen kan få allting att röra på sig. Låter klyschigt, och det blir det kanske också. Men jag har just börjat på den, så jag har ingen aning ännu.

3. Ännu en påbörjad nutida roman, som är delvis postad på min andra blogg . Jag gillar verkligen känslan i den romanen, och ska försöka bygga vidare på den. Det svåra är dock att få den till något annat än en deckare. Jag tror inte att jag vill ha den dithän - ändå kan jag inte låta bli att låta tankarna vandra till mysterier i det förflutna och lik i garderober. Det behöver ju strängt taget inte bli en deckare för att man har lik i en garderob, och det är där jag vill lösgöra mig från mitt deckartänk. Tanken är lite skrämmande, men definitivt stimulerande. Jag kanske fortsätter att posta mina framsteg, så att man kan följa den växa fram. Om den nu gör det...

4. Ett skrivprojekt med några vänner på nätet. Är med i ett stafettskrivningslag . Den första storyn blev i deppigaste laget, men den vi jobbar på nu är fartfylld och rolig. Det är en - håll i er nu - deckare.

5. Just det ja... Höll på att glömma en berättelse om en väldigt ung flicka som anställs av ett gift par som driver en - trumvirvel - detektivfirma i England
Har inte kommit särskilt långt där heller, men jag gillar undertonerna i den. Kan bli bra, kanske. Ska bara hitta ett brott att lösa åt dem också...

Jag skriver inte aktivt just nu - hoppar som mest hit och dit (fast det är min tur i stafettlaget nu) - men det är bra att ha saker att pyssla med när andan faller på.

Linda G - som lovar att inte posta fler inlägg idag!

Genrer och att fastna i samma spår

Jag har funderat på genrer på sistone. Det finns ju en del att välja mellan, och det finns glidskalor mellan dem alla.

Själv gillar jag deckarna, därför att det i sig ger ramar och riktlinjer att arbeta efter när man skriver. Receptet är ju förhållandevis enkelt: du tar ett brott, och löser det. Och vägen dit har sina givna stolpar, även om det är upp till författaren att sätta upp dem som han eller hon tycker. Jag gillar det formatet. Det ger en viss frihet, men är samtidigt tryggt att hålla sig till.
Jag har även en fallenhet för det morbida, också, så det passar mig bra. Våld och död är trevligt att skriva om. Dessutom gillar jag att utforska våra inre drivkrafter. Jag gillar att vända på det goda och onda, och jag gillar att kunna skapa mångbottnade karaktärer. Gråskalorna i dem blir effektiva när de ställs på sin spets - det avskyvärda brottet. Det får en att tänka efter, och är spännande att leka med.

Trots min ståndpunkt, kan jag inte låta bli att fundera på det där uttrycket: "Deckare är något man skriver när man inte kan skriva riktiga böcker". Antagligen bottnar sig uttrycket just i att "alla" verkar skriva deckare. Ljungstedt, Larsson, Läckberg, Friberg... De är många som tampas på samma bana. Och varför finns det så många deckarförfattare, och varför har ett sådant uttryck uppkommit? Jo, därför att det är en tacksam genre. En bekväm genre, helt enkelt. Och jag vill inte fastna i något bara för att det är bekvämt. Om man aldrig testar sina gränser, kan man aldrig utvecklas.

Jag skulle älska att kunna skriva fantasy. Jag har aldrig fastnat för fantasygenren själv, men jag kanske inte har gett det en chans. Jag hade en väninna som var fantasyfantast, och hon försökte trycka upp Bilbo-böcker och Pratchett-romaner i ansiktet på mig, men jag blev aldrig intresserad. Sedan minns jag att jag har läst någon bok som handlade om en kvinna som hette Aurian eller något liknande, men den var för torrt skriven och jag fastnade aldrig för den. Jag minns däremot svagt att jag påbörjade en alldeles fantastisk serie när jag var yngre, som handlade om en ung flicka som blev kidnappad av en sorts vampyrlik, iskall varelse, och som sedan blev förälskad i honom. Hade han inte vita ögon, tro? Jag minns inte, och det är tråkigt att jag inte gör det, för jag undrar fortfarande hur den sagan slutade. Alldeles i dagarna, apropå det, läste jag recensioner på boken Svart Eld av Christina Rönnestam och har nu börjat fundera på om det inte är på tiden att jag tar mig an en fantasyroman på allvar. Författaren till Svart Eld verkar vända på begreppen och våga lite mer. Sådant är alltid intressant.

Hursomhelst fascineras jag av de som kan skapa en egen värld och befolka den med allsköns varelser och sedan skapa intriger och snygga sidospår på det. Jag tror inte att jag har det i mig. Blotta tanken på att ens försöka får mig att bli orolig.

En ordinär roman då? En vanlig roman om människor, om kärlek och vänskap och livet. Historisk, kanske? Skulle jag kunna skriva något sådant? Fast hur gör man när man inte har en död att cirkla runt? Var hamnar man? Hur håller man sig fast utan att sväva ut åt alla håll och kanter? Sådant gör mig också nervös.

Jag antar att det finns bara ett sätt att se om man kan klara det. Genom att prova. Jag måste kanske hoppa ut i det, och ta det som en utmaning. Ingen fantasy - I havena got the brains - men jag skulle kunna prova en... roman. Jag har ju några påbörjade, men ingen av dem är färdigutvecklade idéer. En historia utan mord... Hm. Skulle jag klara det, tro?

Linda G

onsdag, september 27, 2006

Livstecken

Ha ha ha... Någon däruppe har sinne för humor. Eller åtminstone ironi.

För fleeeeeeeera veckor sedan skrev jag en förfrågan till Piratförlaget, och skickade med de första kapitlen ur romanen, samt synopsis. Jag menar, de har ju rykte om sig att vara ganska snäva i urvalet, och jag kände mig snål med papper och bläck. Vad är meningen med att skicka ett helt manus på över fyrahundra sidor om det inte passar i deras utbud - det var så jag kände.

Hursomhelst så svarade de idag, och sa att jag var välkommen att skicka in mitt manus, men att jag samtidigt skulle vara beredd på att chansen att bli utgiven hos dem var ganska liten. De rekommenderade mig också att skicka till flera förlag.

Jo tack.

Ja, ja. Det kanske blir aktuellt att skicka manuset till dem någongång i framtiden, vem vet, men just nu känns det mindre aktuellt. Blotta tanken på att skicka till ännu ett förlag får mig faktiskt att häva upp ett gigantiskt vansinnesskratt. Inga mera förlag nu! Snälla... Ingen mera väntan! Skona mig.

Fast, i ärlighetens namn känns det på något vis himla skönt att någon hörde av sig. Fel skäl, fel förlag, fel allting. Men de finns faktiskt därute, förlagen. De är inte bara skuggor i min sjuka fantasi. Det får iallafall mig att börja hoppas igen. Snacka om att vara desperat, eller hur?

Linda G

PS. Är det normalt att katter äter olivkärnor? Eller ens sunt? Våran Newton fullkomligt älskar dem, och jag börjar bli lite orolig för honom. Ska inte katter liksom älska fisk eller räkor och såna saker istället?

Ännu mera väntan.

Suck. Igen. Suck, suck, suck. Varför blir den här bloggen, som skulle handla om min väg till att bli publicerad, allt annat än just en blogg om min väg att bli publicerad? Jo - därför att ingenting händer. Ingenting. Ingenting in absurdum.

Gick ut och hämtade posten alldeles nyss. Ingenting där. När ska jag få besked? Jag börjar känna mig som matadoren i filmen om Tjuren Ferdinand: "Stånga mig! Döda mig! GÖR nånting". Jag känner mig så himla bunden av det här. Jag kan inte göra någonting. Kom igen, förlag - ge mig någonting så att jag kan komma vidare. Ge mig ett nej, då. Skjut ner mig. Kom igen! Bara ni gör någonting!!!

Det börjar till och med bli tråkigt att intala sig att så länge jag väntar, så finns hoppet kvar. Just nu känns det som om jag skulle kunna byta ut hoppet mot vetskap vilken dag som helst, även om vetskapen innebär att hoppet krossas definitivt. Då kan jag börja om. Pyssla vidare med boken tills den blir perfekt. Fila och putsa - vilket är en av de roligaste sakerna med att skriva romaner (jag är nog lite pervers när det gäller den saken... ). Eller släppa den, och koncentrera mig på skolan, eller på en ny roman.

Jag hade nog inte varit så otålig om jag inte hade vetat att någon därute är positivt inställd till boken. Det finns ju någon som tyckte att den kunde bli riktigt bra, och ville se den i tryck. Den personen har inte hört av sig. Ingen på det förlaget har hört av sig. Det har gått en månad nu. Antingen går romanen rundgång på deras förlag och får en massa omdömen, eller så har man typ tappat bort den. Jag vet inte. Det hade varit lite vänligt av dem att iallafall skriva ett kort mejl och förklara vad som händer. "Vi har nu sänt ditt manus för vidare översyn. Kontaktar dig senare för vidare besked". Men nej.

Tills dess får jag bara nöja mig med att älta och älta om det lilla jag har. Vilket är himla tråkigt, även för mig...

Linda G

måndag, september 25, 2006

Munsköljningens vedermödor

Läggdags strax, men jag måste bara tala om för världen hur underlig jag tycker Apotekets munskölj är. Är det verkligen meningen att man ska tänka på den där hederliga gamla dikten varje gång man sköljer munnen? Ni vet:

"We had a little Harry, but Harry is no more. 'Cause what he thought was H2O was H2SO4"

Herrejesus vad Apotekets "Listerine" bränner i munnen! Det är som att skölja med kaustiksoda. Ja visst - det är alldeles säkert effektivt mot plack, men särskilt skönt är det inte. Jag tvingade maken att prova igår kväll, och han upplevde något liknande. Har de någon som testar produkterna i Apotekets sortiment? Och hur tänkte de när de släppte igenom "Listerine"? "Alltid finns det väl någon sadomasochistiskt lagd djävel som tycker det här fungerar bra", kanske?

Nej, efter den här flaskan (som tyvärr är av modell bigger, vilket betyder att jag får pina mig igenom ett par veckor till av eländet) tror jag att jag återgår till vanliga hederliga Colgate. Inte hälften så effektiv, men det känns iallafall inte som om man bränt ut munnen med blåslampa efter trettio sekunders gurgling.

Tack och hej och sov så gott!

Linda G

Barn och uppfostran

Allting går i cirkel, eller hur? Nu menar jag inte på ett sådant där vis att "what comes around, goes around" (fast Karma och sådant där är ju faktiskt riktigt sunt) utan allting går verkligen i cirkel. Åskan, till exempel, går i cirkel, det kanske ni har märkt? Det är ett sådant där naturfenomen som ställer till med en massa oljud och sedan drar bort över himlen, för att sedan vända och komma tillbaka med lite mer oljud (ungefär som när gemene man har ätit för mycket bruna bönor, typ). Ett annat fenomen som brukar uppträda så här, är ju självklart förkylningar. Särskilt när man har barnen bland en massa andra barn om dagarna. De får en förkylning, sedan drar den bort. Under tiden är det någon annan som har den. Sedan smittar det barnet de nu friska barnen igen. Så håller det på. Runt, runt. En evighetscirkel. I helgen var det lilltjejens tur igen. Hög feber, och lite snuva. Idag höll jag båda ungarna hemma, och då var de hur friska som helst. Fast de var så mysiga så det gör ingenting. Vi har lekt och gått på promenad, och inte skällt på varandra en enda gång. Sådant värmer ett mammahjärta.

Apropå det... Ibland undrar jag över hur en del föräldrar är funtade. För, allvarligt - hur bra är det att låta sin unge leka på trottoaren utanför huset, med skymda kurvor och allt möjligt, utan att ha den minsta koll över vad som pågår? Våra nya grannar gör så. De har sju barn, med ett åttonde på väg (!!!). En av de yngre, som snart är fyra, driver vind för våg utanför deras hus. På en liten, låg leksaksbil kör hon omkring, alldeles ensam. När hon inte har sällskap av sina äldre och yngre syskon förstås. Men det hade hon inte igår.

Igår hamnade hon på våran uppfart. Hon gick förbi min man som stod där och grävde i trädgården, och började leka med mina barns leksaker, fastän de inte var där själva (för de sov).
Efter ett tag började antagligen flickans pappa sakna henne, för han kom över och hälsade på maken. Sa några väl valda fraser: "Jaså, är det här hon har hamnat. Hjälper hon till, eller? Ja, du kan ju skicka över henne om hon stör. Själv håller jag på och bygger på ett uthus". Sedan gick han. Maken blev lämnad ensam med ungen igen - som om han hade tid och lust att passa henne! Strax efter det, kom jag ut på trappen. Jag gick ner till flickan, tog ifrån henne mina barns leksaker och frågade om hon inte hade egna leksaker. Sedan sa jag att hon gärna fick leka med våra leksaker när mina barn var där själva, annars tyckte jag faktiskt inte att hon hade rätt att göra så. Flickan blev lite snopen, sedan gick hon därifrån. Missförstå mig nu inte. Jag gillar ungar. Jag är väl inte direkt galen i sådana som inte är mina egna, men de är ändå helt okay. När de sköter sig. Men en vilt främmande snorunge som drar omkring mina barns leksaker när de inte är där och vet om det, är inte vad jag kallar trevligt, eller ens gulligt.

Ja, förlåt, så är jag kanske inte sinnebilden av en mjuk mamma som har plats i hjärtat för alla. Men det värsta jag vet är faktiskt ungar som inte har vett på att uppföra sig. Eller i grunden är det värsta jag vet föräldrar som inte har vett på att lära sina barn vad som är rätt eller fel. För när man är fyra gör man som man gör, och finns det ingen som rättar en, blir det som det blir. Alltså är det föräldarnas ansvar. Och de här föräldrarna, verkar inte direkt ta sitt på allvar. Grrr. Varför skaffa en hel hoper ungar, när man inte kan hålla reda på dem?! Sådant gör mig upprörd!

Nej, nu ska jag hämta posten och se hur tom den är på brev från förlag som hör av sig.

Linda G

söndag, september 24, 2006

Bokmässan, ja...

Hur gick det med den, kanske man undrar. Ja, hur gick det med den? Min man hade tagit ledigt från jobbet för att följa med mig. Farmor och farfar stod redo att plocka upp barnen från dagmamman. Allting var klart. Jag var förväntansfull, glad. Hade väntat i ett helt år på den här dagen. Den här stora dagen.

Så går man in på webben kvällen innan för en lazysurf innan kaznurfeltime. Hamnar på bokmässans hemsida, och.... vad hittar man? Jo, det står att den #¤%#/&#%%#¤ bokmässan är STÄNGD på fredagen. Stängd för allmänheten, till klockan två. TVÅ.

Löjligt, tänkte jag, och bojkottade därmed hela skiten. Min helg blev bra ändå. Utan bokmässan. HA!!

Linda G

Poängpromenad

Söndag, söndag. Ännu en sådan där underbar, varm höstdag. Hela familjen tog oss ut till sommarstugeområdet (se bild) för poängpromenad. Detta evenemang anordnas av det lokala idrottsförbundet varje söndag, och brukar vara ganska trevligt. Det var det nu också. Sträckan den här veckan var varierad, men bitvis vagnvänlig (och där den inte var det, fick min man och min svärfar bära den över terrängen). Vi gick genom Rixö samhälle - som är underbart - och sedan upp i det gamla stenbrottet intill, som numera ser ut som ett månlandskap i sin karghet. Ibland hör man folk säga att man "våldfört sig på naturen". Jag måste tyvärr säga att så har skett i Rixö stenbrott. Bergväggarna sluttar stuprätt, halvt bortsprängda och nakna, och nedanför dem ligger dessa enorma massor skrotsten. Det är storslaget på något vis, med vattnet alldeles utanför också. Men det är inte särskilt vackert. Fast - stenbrottet är en del av samhällets historia, och en del av kulturen i sig. Mycket har hänt i dessa gamla bygder, och mycket av det är förknippat med stenhuggarna som bodde där.

Nästa vecka är... en ny vecka (egentligen ganska logiskt, när man tänker efter). Jag undrar vad som händer då? Eller vad som inte händer då, snarare. För jag skulle väl inte tro att något förlag hör av sig? Har alla glömt mig? Vad händer egentligen? När ska jag få kliva ur det här vakuumet? Jag vågar ju inte öppna dokumentet med romanen och ändra i det. Jag vill inte heller. Jag orkar inte starta någon ny roman, när jag inte vet hur mycket ansträngning jag kan lägga ner på den. Jag har skrivit några rader, visserligen, men bara på skoj och utan någon direkt baktanke med det. Jag orkar inte engagera mig. Fast det, såklart - man ska väl inte hoppa från projekt till projekt heller. Nästa roman får komma när och om jag känner att tiden är inne. Det kanske tillochmed blir en fortsättning på "Det rätta skälet". Hursomhelst, så känner jag att jag snart måste få reda på vad som händer, innan jag blir galen!

Linda G

torsdag, september 21, 2006

Den gula paddan och annat...

Igår när jag var ute på promenad (jag rör mig faktiskt ibland *ha ha*) var jag nära att snubbla över en padda. Jag gick snabbt, som man brukar när man går för att få motion, och hade musik i öronen, så jag var väl inte riktigt a jour med verkligheten, om man säger så... Och så satt den plötsligt där, mitt på vägen, jättefet och gul. Jag visste inte att det fanns gula paddor, men den här var faktiskt... gul. Och han satt med huvudet liksom höjt och stirrade på mig på paddors vis - så intensivt att jag kände ett löjligt starkt behov av att säga hej. Jag gjorde dock inte det. Visserligen var det ingen omkring mig som kunde ha hört mig, men man säger inte hej till en padda. Jag nickade bara åt den och gick vidare.

Underligt. Visst är det? Lite toklustigt, sådär. Hur ofta händer det att en gul padda blockerar ens väg med en sådan pondus? Älgar, ja visst. De har ju liksom lite tyngd bakom sig. Men en liten padda? Den kanske var magisk. Min man sa lite skämtsamt att det säkert var en avliden släkting som ville säga hej, och det lät ju gulligt. Hej, hej farmor. Annars kom jag genast att tänka på min mans bror, som hade störts till vansinne av en visslande fågel intill sommarstugan. Varje morgon hade den suttit där och visslat utanför fönstret, ihållande och så irriterande att han svor på att om han fick tag på den j-n skulle han vrida nacken av den. Så en morgon när fågeln höll på som värst kom broderns faster travande. Faster och brodern hälsade, och sedan lyssnade de lite på fågeln. Och så sa fastern: "Är den inte underbar? Varje gång jag hör den, tänker jag att det är B-- (broderns farbror) som är här för att säga hej". Olika uppfattningar....

Hursomhelst - har jag fått besked ännu från något förlag? Nej. *Dubbelsuck*.

Annars har jag läst vidare i min Minette Walters-bok. Jag läser ganska snabbt, se, så den är snart utläst. Hmm. Alltså, jag vet inte vad jag ska tycka. Visst har den lyft. Visst har man börjat känna med karaktären en del. Vad Walters har gjort är att mörka karaktärens skräckfyllda förflutna, och sedan mata läsaren med dem lite undan för undan, vilket är ett ganska bra och spännande grepp. Problemet är bara att jag inte vet om det lyckas fullt ut. Jag känner medlidande för hjältinnan, och jag kan sätta mig in i hur hon agerar. Men samtidigt är historien så distanserad i övrigt, att jag aldrig riktigt bryr mig om det hela. Fienden känns aldrig riktigt hotande. Man får ingen känsla för honom. Man vet att han är psykopat och jätte-jättefarlig, men man kommer inte nära honom. Han är knappt ens en skugga, förrän han plötsligt dyker upp och blir ett hot. Det är så konstruerat, så.... nej, jag vet inte. Det är ljummet. Opassionerat. Okay läsning, men inte mer. Synd. Jag vet inte ens om jag kan rekommendera den.

Linda G

onsdag, september 20, 2006

Att undvika måsten.

Åååååh vad jag har mycket att göra idag. Mycket att göra - och allt hamnar i kategorin "Tråkiga saker". Jag måste städa. Dammsuga. Fast då måste jag först byta dammsugarpåse, och för att göra det måste jag ha nya dammsugarpåsar, och då måste jag gå till Konsum. Tråkigt. Sedan måste jag slänga in en tvätt i tvättmaskinen. Urtråkigt. Sedan måste jag studera. Okay, det är ganska kul... Men ni fattar, va? Man liksom fastnar framför datorn, slösurfar lite håglöst, gäspar emellanåt. Dricker kallt kaffe (eftersom det har stått för länge och jag inte orkar släpa mig upp till övervåningen för en påfyllning). Fasen. Vilken tur att jag är gift och har en man som kan ta mig i kragen. Vad hade det blivit av mig annars? En del tror inte att tjejer har tendens till ungkarlsfasoner. FEL! Jag kan gå omkring otvättad och osocial och äta mat direkt ur kylskåpet. Inga problem. Som sagt - tur att jag är gift. Med världens underbaraste man, också.

Såg House igår, bara för att Hugh Laurie verkade snygg i den, och för att han med sin raspiga röst säger "Humanity is overrated" på ett så utsökt skönt sätt... Och ja visst. Han var en skruffig version av Black Adder. Cynisk och härligt elak. Borde ha varit kul, men jag förstår mig inte på serien alls, faktiskt. Jag menar.... Om han gillar medicin, men inte patienter - borde han inte ha blivit forskare då? Alla läkare är väl fundamentalt måna om sina medmänniskor? Eller? Kanske har den här karaktären någon sorts botten, men i ärlighetens namn tror jag inte att jag orkar ta reda på det. Jag borde ha sett på Poliser istället. Där är ju Mats med. Goa, mysiga Mats Blomgren, som är världens trevligaste person och en av Sveriges bästa skådisar. Jag brukade hänga på Angeredsteatern mycket (jag är från Angered) när jag var yngre, och jag och en kompis avgudade Mats (han tycktes inte ha något emot det, dock). Sådant skäms man ju för lite nu, när man är vuxen och vet att man inte ska förfölja människor (och speciellt inte skådisar, sånt är ju lite känsligt nuförtiden) men... Han minns oss fortfarande, både mig och min kompis, och han verkar till och med minnas oss med värme. Hursomhelst så glömmer jag aldrig hans rolltolkning i "Spindelkvinnans Kyss". Underbar. Två män, en liten scen - och vilken närvaro. *Ryyyys* Han är grym, Mats. Jag är glad att han får den uppmärksamhet i media som han förtjänar.

Hursomhelst, igår slutade det dock med att jag bojkottade hela TV-världen till förmån för en bok. Jag kröp faktiskt ner i min säng och läste "The Devil's feather" av Minette Walters. Jag köpte den igår, i ett sådant där löjligt "måste ha"-köp (vem måste egentligen ha en bok?!). Jag hade stora förväntningar på den. Jag älskar Minette Walters, och vet att hon kan skriva bra. Men den här boken gör mig förvirrad. Det känns som med House. Jag får inget grepp om boken, liksom. Inget grepp om storyn. Inget grepp om karaktären. Inget grepp om skurken. Allting är distanserat, kliniskt, till och med med en viss Nora Roberts-varning (jag hoppas att det inte är en så förutsägbar kärlekshistoria som jag tror att det är). Nej, usch. Jag läser vidare för att jag hoppas att Walters ska fånga in mig innan jag tröttnar helt. Hon kan skriva spänning, och hon bör göra det även här. Den tanken gör att jag läser nästan frenetiskt. När vänder det?

Två dagar kvar tills jag ska åka till Bokmässan! Hurra!!

Linda G

måndag, september 18, 2006

Ny vecka då, liksom

De kommer inte svara den här veckan heller. Sånt känner man på sig. Jag känner det på mig. *stöööön*. Väntan, väntan.... Det känns som om jag aldrig har varit längre bort från min dröm än nu - vilket är underligt, eftersom jag i verkligheten aldrig varit närmare. För varje dag som går så känns det som om jag glider ett steg ifrån mitt mål, som om det liksom blir alltmer perifert och overkligt. Tur att jag sitter här och bloggar - annars hade jag trott att jag slutat bry mig.

Jag kanske borde böja huvudet, acceptera faktum och gå vidare med mitt liv - och att tänka så är ännu löjligare. Ingen har ens fått en chans att svara ännu. Läget är Status Quo - och till och med bättre, eftersom jag har en positiv reaktion och väntar på ett andra omdöme från förlaget. Fast jag har inte hört något alls. Lektören skrev att han kunde tänka sig att skicka manuset vidare för ännu en bedömning - sedan har det varit stendött. Jag vet inte ens om han skickat det vidare. Han kanske tänkte: "Njääääeee... Äsch. Strunt i det". Så ligger den där på golvet i hans sovrum, min roman. Under en illaluktande strumpa. Fläckad av kaffe. Bortglömd. Någongång kanske han städar sitt sovrum, och hittar min roman. Och tänker: "Men vad f-n gör det här där?". Så tar han den mellan tummen och pekfingret och slänger den i sopnedkastet. Ett metalliskt buller, en dörr som slängs igen om ett evigt mörker. Tack för den.

Annars kan det ju hända att min roman just nu blir smekt av en massa uppskattande lektörshänder. Ompysslad och omhuldad. "Det här är en underbar berättelse. Om den inte blir publicerad vet jag inte vad jag gör". Visst. Jag tror strumpversionen är mer sannolik just nu, faktiskt. *Suck*. Men... Jag har inga orealistiska bilder av hur det kommer att gå. Det kan gå åt skogen. Det kan gå bra. Hur det än går, tror jag att jag iallafall har chansen, och att resten är timing och läge. Jag har det här mejlet, från ett mindre (eller större? Självständigt, iallafall) förlag, som säger så här (de fick endast de första kapitlen av min roman):

Just nu har vi dessvärre ladorna fulla (sommarmetafor som känns funkis just nu!) av våra redan sajnade författares pågående verk och törs inte ta på oss ditt författarskap. Men ge inte upp. Din språkbehandling är säker och din personteckning inte tokig - något av de tusen förlag som finns i Sverige borde verkligen ta sig an detta!

Svårigheten är ju bara att orka skicka manuset till alla dessa tusen förlag varav något är det rätta. Jag tänker på portokostnaden, liksom. 80 spänn bunten. *Eeeep*. För att inte tala om att behöva printa ut alla sidor. 417 A-fyra. 1000 ex...... Finax, var är du?

Hursomhelst var det ett uppmuntrande mejl. En spark därbak. Ge inte upp, Linda. Ge aldrig upp. Nej, det tänker jag nog inte heller... Tänder och klor - jag hänger kvar ett tag till.

Linda G

lördag, september 16, 2006

Böcker

Idag återkom suget efter att läsa och skriva igen, sådär riktigt starkt och skönt. Det har legat nere ett tag, liksom vilat sig. Idag öppnade jag upp ett par sidor jag provskrev för några veckor sedan, och läste igenom vad jag skrivit. Det kändes bra. Lite pirrigt, sådär så att fingrarna kliar efter att börja skriva igen. Men jag tror att jag väntar lite till. Många hävdar ju att man ska skriva varje dag för att hålla sig igång - men jag tar det där med ro. Man måste faktiskt vila hjärnan ibland. Ge den en brejk, så att den orkar bygga upp sig igen. Efter att jag hade avslutat "Det rätta skälet" (som min roman heter), så var jag helt slut. Jag höll till och med på att gå in i väggen, så hårt hade jag kämpat med att få den färdig. Då behöver man vila!

Efter att jag hade kollat mina gamla dokument, surfade jag in på Bokus och beställde "With no one as witness" av Elisabeth George (vad heter den på svenska, tro? Jag visste inte, så jag tog den engelska versionen) och så "Berlinerpopplarna" av Anne B Ragde. Den är jag riktigt nyfiken på! Jag såg den på julspecialen i förra årets "Bokbussen". Det är en berättelse skriven av en norsk författarinna. I Norge slog den alla försäljarrekord, och var populärare än Da Vinci-Koden, fastän "Berlinerpopplarna" bara handlar om en grisfarmare och hans bröder. Den måste man ju bara läsa! Jag har förresten inte läst Da Vinci-Koden ännu. Det är något som hindrar mig. Jag började läsa, kom ett par sidor, men kom inte vidare för allt i världen. Kanske är det för att alla säger att man måste läsa den, något slags inbyggt, barnsligt behov av att sätta ner foten och vägra.

Jag såg att Cherrys värld, av Norris Church Mailer, har tagit ett litet kliv fram i ljuset nu. Sist jag var i Bokia inne i Uddevalla stod den bland pocketböckerna och visade upp sig. Välförtjänt! Suveränt! Den är så ohyggligt, ohyggligt, ohyggligt bra! Spänning, dramatik, humor, en underbar hjältinna, och fruktansvärda detaljer om ett fruktansvärt krig (Vietnam-kriget) Det är så starkt och så levande att man knappt kan lägga ner boken. Jag läste ut den på en bussresa ner till Tyskland för några år sedan. Helt underbar. En klar favorit! Hoppas folk upptäcker den!

Nästa vecka är det bokmässan i Göteborg. Gissa om jag ska dit?

Linda G

fredag, september 15, 2006

Paket!

Gissa vad som kom med posten idag? Nej - det är klart - det är ganska svårt att klura ut, liksom. Men att det var ett paket, känns kanske ganska självklart. Min japanska kompis... Eller.... Han är en Australiensisk grek som bor i Japan, rättare sagt... Han har iallafall skickat ett paket med en CD innehållandes bilder från när han var i Sverige (jag reste till Växjö för att träffa honom, och det var jättetrevligt!!!), och en påse grönt te (ÄKTA vara, som är det GODASTE som finns) och japanska riskakor. Snacka om att man blir glad när sånt händer. Han är helt underbar. Han är en av dem jag mött genom gruppen som diskuterar Diana Gabaldons böcker på nätet, och har blivit en jättegod vän som jag inte vill vara utan. Internet, liksom. Who'da thought?

Nu ska jag packa ihop ett litet paket till honom. Saltlakrits är givet, antar jag. Väger inte så mycket heller. Och en Håkan Helsström-skiva. Han älskar Sverige och svensk musik, nämligen. Han är galen i Kristina från Duvemåla, till exempel. Så jag "visade" honom Håkan Hellström när han var här. Både han och hans japanska vänner som var med älskade "Känn ingen sorg för mig, Göteborg". Så Håkan ska gå på export, om han inte redan gjort det på egen hand.

Givetvis har inga besked trillat in idag heller. The saga continues. Det börjar kännas som att det kommer att vara väldigt overkligt den dagen jag verkligen får besked (vad svaret än blir). Man har ju vant sig vid att vänta, så herregud, vad gör jag när jag inte behöver vänta mer? Det är som att bli klar med romanen. Känna att den är färdig. Och veta att jag inte behöver kämpa mer med den förrän någon eventuellt ber om det. Jag hade förfärlig ångest över det. Någon slags tomhetsdepression light. Nu har det gått över, och jag har istället svårt för att se på den. Det är som att... om jag öppnar dokumentet och läser, kommer jag se alla fel i den och må dåligt. Eller så... Nej, jag vet inte. Men det känns inte bra, iallafall. Tvivlet, igen.

Linda G

torsdag, september 14, 2006

Ta i trä? Bah - humbug!

Det är härmed bevisat: det går inte att ta i trä för att skydda sig mot något som man inte vill ska inträffa. Jag tog i trä för att undvika sjukdom - och i två dagar (nästan!) har jag legat utslagen i... något.

Det sägs att influensan kommer som en blixt (lite som tvivel, liksom (se tidigare inlägg)) och det var precis vad den här sjukdomen gjorde. Ledvärk, feber och hela paketet. Fast nu, efter en och en halv dag av eländet, känns det så bra att jag undrar om det verkligen var flunsan som drog förbi. Brukar inte den sitta i ett tag? Vara lite mer allvarlig? Lillpojken var hemma med mig igår, iallafall. Vi var sjuka tillsammans. Såg på SvampBob Fyrkant (han är ju helt underbar!!!). Köpte glass. Tog det lugnt. Det var ganska mysigt. Fast jag missade skolan, och det är mindre kul. Nåja. Idag hade jag iallafall så mycket energi att jag har städat huset, plockat strumpor (vilket, som alla vet, faktiskt kräver energi, eftersom det är en så fruktansvärt tråkig syssla), tvättat toaletten, läst min kurslitteratur och skickat iväg en jobbansökan. Jag kan med andra ord vara ganska nöjd med min insats.

Inget besked ännu. Suck. En sak är säker - förlag tar tid på sig. Och jag är dålig på det där med tålamod...

Nej, dags att göra sig iordning. Ungarna ska hämtas!

Linda G

tisdag, september 12, 2006

Tvivel är som virus

Underligt nog är alla friska igen. Måndag (som var igår) gick igenom utan att en enda i familjen led av hög feber. Eller ens var snorig. Så skönt! Fast jag har inga illusioner om att det kommer att hålla sig så. Jag säger bara en sak: höst. Baciller och virus älskar höst. Det är då barn och vuxna kommer ut från sina skyddade sfärer, sina små hem - kokonger där bara de egna familjemedlemmarnas bakterier och baciller frodas - och släpps lösa och blandas med andra barn och vuxna. Semestrar har den effekten. Man tappar immuniteten.

Hursomhelst så är vi ju nu liksom mitt i The Week. Nu börjar nedräkningen. På riktigt. Det känns inte så, men så är det. Tyvärr har jag hamnat i en svacka - det blir ju så efter ett tag. Man kan leva gott på fin kritik från lektören, men man kan inte leva på det för evigt. För man börjar analysera om allting som sagts, och börjar kritisera sig själv... och ve och fasa: jag öppnade dokumentet med romanen och läste stycken ur den. Och började fundera. Ett råd: gör inte det!

För är min roman så j-a bra? Vad säger att den inte är något som alla har läst hundra gånger förut. Och en sämre version, dessutom? Och tvivlet liksom växte, och jag började jämföra mig själv med andra. Smög till bokhyllan och drog ut Alvtegen och Läckberg och började frenetiskt bläddra igenom dem för att se om de är bättre än jag. Började kolla hur de avslutar sina kapitel. Och hur de jobbar med sina dialoger. Och hur deras karaktärsperspektiv fungerar. Fy. Det är inte kul. Det här tvivlet, det är... precis som att få i sig ett virus. Det kliar i halsen lite först. Man känner sig lite stel. Sen överfalls man av allting på en gång, och mår nåt så fruktansvärt dåligt. Hur i helsike kan jag tro att jag ska bli publicerad, när det vimlar av duktiga författare? Finns det ingen medicin man kan ta mot dåligt självförtroende?

Linda G

lördag, september 09, 2006

Höstsjukan!

*Gäsp!* Vilken dag. Äntligen lördag - och så har hela familjen gått och blivit förkyld. Lilltjejen var riktigt illa däran idag. Hon brukar annars vara höjden av energi, men på förmiddagen idag hängde hon som en hösäck. Sedan spydde hon över hela mig. Somnade och sov i tre timmar. Vaknade, spydde över hela mig. Åt ett halvt kilo glass och piggnade sedan till en del. Pojken är inte direkt sjuk än, men han har varit överenergisk och irriterad idag, vilket KAN tyda på att han känner att något är på gång. Själv har jag j-gt ont i nacken och känner mig seg. Usch. Annars brukar familjen - ta i trä - vara förvånansvärt friska överlag. Nå, det blir nog till att vara hemma med barnen på måndag, iallafall.

Hoppas bara de sover inatt!

Godnatt!

Linda G

fredag, september 08, 2006

Jag är ytlig. Och full av skryt.

Idag hade jag ambitionen att läsa ut en hel bok. Alltså, en hel bok som hade med studier att göra. Jag kom väl halvvägs - och bara det är en bedrift. Boken heter "Kredit och säkerhet". Zzzzzzznark, säger jag bara. Annars är juridik himla skoj, och jag gillar verkligen kursen jag läser nu. Våran ena lärare är höjden av mysighet, och kan hela lagboken utantill. Den andre är en liten mystomte med mjuk stockholms-dialekt. Superhärliga. Lärare är jätteviktiga för min inlärning, har jag kommit på. Tycker jag inte om dem, tycker jag inte om kursen. Jag är nog hemskt ytlig. Jag gör samma med böcker, se. En bok med tråkigt omslag, vill jag inte läsa (trots det engelska ordspråket Don't judge a book by its cover"). Om jag blir publicerad, måste jag alltså se till att omslaget blir läckert. Annars skulle jag ju inte ens vilja läsa den själv, och... det är inte bra.

Hade en mejlsession med (obs: namedropping-varning - sluta läs om ni är känsliga) Diana Gabaldon om att använda utdrag ur hennes bok. Hon är på resa, och jag blev inblandad i ett samtal med hennes assistent, som är underbar och heter Susan. Susan vidarebefordrade mitt mejl med förfrågan till Diana. Sedan, efter några timmar, skrev Susan att Diana svarat och önskade lycka till och det ena med det andra (antagligen tror de att min blogg är jättestor... Hrmm). Men - undrar jag - var är då Dianas mejl? Inte i min mejlbox, iallafall. Suck. Fast Diana verkade positiv till att jag översatte hennes bok här och där. Har jag sagt att hon är en alldeles underbar person? Hursomhelst - alla Gabaldon-fans (finns det fler än jag här i Sverige?!) - är det nåt ni vill veta (James horoskop, kanske?) så står jag till er tjänst. Tror jag. Vill bara få mitt slutgiltiga go ahead först.

Linda G

torsdag, september 07, 2006

Att skicka manus till flera

*Suck*. Jag har aldrig varit bra på att vänta. Jag är det inte nu heller, men jag försöker åtminstone upprätthålla något slags värdigt bidande. Snart är det ju över - snart vet jag ju hur det har gått. Blir det ja, eller blir det nej? Nästa vecka tror jag att jag har svaret. Det känns som en evighet dit!!!

Hursomhelst.... När jag skickade iväg mitt manus, frågade jag en del om hur man skulle göra. Ska man skicka manus till flera förlag samtidigt, eller inte? Jag läste artiklar i ämnet, där förläggare uttalade sig. De menade att det var standard att skicka sitt manus till flera förlag, och att det inte var så mycket med det. Förlagen räknar med det. Och då höll jag med. Smart, tänkte jag. För det är ju lite som en anställningsintervju - jag söker jobb hos ett förlag. Ibland söker man faktiskt jobb på flera ställen samtidigt. Det är väldigt tidsbesparande. Och knuffar förlagen mot att nappa snabbt.

Fast nu känns det plötsligt mindre bra, när ett förlag redan har visat ett visst intresse, och jag har fler som ska svara (inte så många, som tur är). Hur gör man om fler än ett förlag visar intresse? Det säger ingen något om. Alla som vet något säger "Försök, och försök och försök igen. Till slut är det någon som hugger". Ja, det är kanske så. Men om alla hugger? Eller fler än en? Nu tror jag inte att det blir så för mig, i och för sig, men... Blir inte förlagen lite ilskna när man tackar nej, och de redan har lagt ner tid och energi på ens manus? Finns det någon som råkat ut för det? Jag har aldrig hört talas om det. Det kanske inte existerar? Hur som helst så vet jag inte riktigt vad jag tycker om att skicka manus till fler än ett förlag längre.

Linda G

onsdag, september 06, 2006

En länk!

Sådär... Har länkat till nåt slags försök att skapa en liten skrivarhörna. Tyvärr blev det alldeles för krångligt att sätta upp en hel hemsida i nuläget. Det blev enklast att göra det i bloggform, och det ser liiiiiiiite underligt ut, det måste jag medge. Fast det går ju att navigera där än så länge. Jag får väl se hur det utvecklar sig och försöka hitta en annan lösning om det behövs. Om jag får tid. *suck* Någon mer som tycker att ett dygn borde bestå av minst några timmar extra? 28 timmar, det vore väl fint?

Jag har lagt länken längst ner. Hoppas bara att någon hittar dit :-D

Linda G

tisdag, september 05, 2006

Varför engelska?

Alla mina länkar är på engelska. Jag är alltid inne på engelska sidor och lär mig hur man skriver med engelska metoder och engelska uttryckssätt. Jag kollar på engelska förläggares bloggar, och rumsterar i engelska communities. Så - varför rör jag mig mest där?

Jo... så här är det: Jag har letat febrilt efter ett bra forum där man kan lära sig Konsten att skriva (för det är en konst, som går att tränas upp). Tro mig. Jag har verkligen försökt. Svenska sajter inom ämnet - för det finns sådana också, givetvis - har upprättats av eldsjälar de också, och ger en del bra tips. Sidor som Sockerdricka. nu eller Skriva.net, för att nämna några, är ganska nyttiga. De allra flesta sajter av det här slaget verkar dock mata läsaren med en bråkdel av vad man kan lära ut. Resten kan man få ta del av om man betalar för det, på ett eller annat sätt, genom lektörstjänster, eller genom att man ska köpa en bok. Och de allra flesta sajter riktar sig också som det verkar åt de som skriver noveller och dikter. Inte till de som skriver större verk. Rätta mig gärna om jag har fel, men det är så jag ser på saken.

Samtidigt finns det mycket få platser, där författare på olika nivåer kan träffas "i skrå" och diskutera högre former av skrivande, såsom skrivande i personperspektiv, symbolik, berättarformer eller för att helt enkelt få råd och tips när man behöver hjälp med sina scener. Alltså "tvingas man utomlands". Och därför har jag hamnat på den engelskspråkiga sidan av havet. Här håller man inte alls lika krampaktigt om sina knep och om metoderna som finns. Här delar man med sig, utbyter tankar och idéer, och avdramatiserar skrivandet så att vem som helst förstår vad det handlar om. Jag vill se det i Sverige också. Fram för ett öppnare skrivarklimat!!! Författare - dela med er av era tips!!!

(Om jag blir publicerad (och läst) ska jag baske mig gå i spetsen för ett nytt skrivarcommunity! Vi behöver öppna upp och förnya sättet vi ser på skrivandet!)

Var var jag nu... Jo.... Det är roligt med engelska skrivarsajter också. Evil Editor och Miss Snark är outhärdligt grymma mot de stackars satar som vågar skicka in sina verk för granskning. Samtidigt är de otroligt roliga och mycket tänkvärda (och de som skickar in sina alster, vet att de kommer att sågas jämsmed fotknölarna - men är med på det. De vet vad de ger sig in på)

Alltså: lättare att få tips och hjälp. Roligare. Därför engelska.

Linda G

Svordomar, trauman och hopp

Aaaah, morgon.... Ungarna är avsläppta hos dagmamman, och jag ska strax ta itu med pluggandet. Alldeles strax. Ska bara skriva lite först. "Ska bara". Häromdagen såg jag och lillpojken på tre och ett halvt Alfons Åberg på Bolibompa - precis det avsnittet där Alfons "ska bara". Hur vanlig är inte den tankekedjan egentligen? Jag gör så hela tiden - framför mina barn också, vilket är extremt dåligt. Fast de verkar inte bry sig. Förövrigt verkade min lille pojk mer exalterad över Alfons pappas svordomar än själva innehållet i historien. När det var läggdags låg han och sjöng "För sjutton gubbar" om och om igen tills han somnade. Ganska gulligt.

Något som var mindre gulligt var när vi tog båda barnen till OBS igår, för att handla stövlar. Tjejen på snart två år (en härlig ålder *host*) provade med glädje sina stövlar. Sedan vägrade hon ta av sig dem. Hon gallskrek, hysteriskt och ihållande, och kämpade emot med hela kroppen när jag försökte ta på henne gympadojorna igen. Folk måste ha trott att jag försökte mörda henne. Pojken fick givetvis inspiration av hennes beteende, och försökte sig på en liknande, men lyckligtvis ganska halvhjärtad aktion. Tillslut kom en tant fram till oss, tittade på lillflickan, suckade och sa att hon så väl kände igen det där från när hennes egen flicka var i den åldern. Sedan rekommenderade hon mig att ta på min tjej stövlarna, för att bespara oss alla traumat. Det var väl kanske vänligt av henne, men över min döda kropp i så fall. Herregud, då skulle det ju bli omöjligt att ta med ungarna i en affär igen! När de väl inser att de kan skrika till sig saker slutar de väl aldrig! Eller är det fel att tänka så? Hursomhelst så vägrade jag ge efter, och efter ett tag slutade ju lilltjejen skrika, och fick annat att tänka på (hon satte sig i kundvagnen och klappade en nötstek istället). Glömde stövlarna helt och hållet. Lugnet återställt, inget trauma. Jag tycker att jag gjorde rätt som inte gav efter. Fast jag kanske är den enda...

Jaha... Annars då? Allt är lugnt på romanfronten. Jag väntar (mer eller mindre tålmodigt) på närmare besked. Så här är det nämligen: en person på ett förlag, har läst mitt manus och uttryckte sig positivt om det. Han ser potential och ser gärna att manuset går vidare till ytterligare en läsare för ännu ett utlåtande. Typ Andra ronden. Och det är ju jättebra!
Fast bara för att EN person tycker att det ser bra ut, behöver inte ALLA tycka det.

Allt jag kan göra är att hålla tummarna. Och just nu vågar jag varken säga bu eller bä om hur det ska gå. Jag vågar inte säga något om romanen överhuvudtaget. Det känns så... känsligt, liksom. MEN - det är en deckare, och den utspelar sig i England, och huvudpersonen är halvt svensk, halvt engelsk. Så är det. Och förhoppningsvis tilltalar det alltid någon därute :-)

Linda G

måndag, september 04, 2006

Gabaldon och jag ;-)

Diana Gabaldon. Låter bekant? Jo, hon har skrivit en del tegelstensromaner om en ung kvinna som reser tillbaka i tiden och träffar en ung skotsk högländare. Första boken i serien heter Främlingen och serien består av sex böcker, varav den nyaste släpps i dagarna. Klart läsvärt(bättre på engelska än svenska, dock) om man gillar romantik, spänning, mystik, mord, våld, sex och... Ja, det ryms mycket på tusen sidor. Fast, i ärlighetens namn: skälet till att jag vurmar för Diana Gabaldon är lika mycket böckerna, som henne själv. Hon är nämligen en verklig mästare i sitt yrke.

För ett år sedan, landade jag av en slump på en underlig Yahoo-sida. Jag letade efter ett skrivarforum, som kunde hjälpa mig att utvecklas som författare. Jag visste att Diana höll till på ett sådant (LitForum CompuServe), och sökte efter det på nätet. Och då dök Yahoo-sidan upp. Ett forum för Diana Gabaldon-fans. I ärlighetens namn tyckte jag att det verkade ganska töntigt, särskilt som medlemmarna inte verkade göra annat än att vända ut och in på böckerna och leta dolda undertexter i varenda ord. Urlöjligt. Dessutom var jag visserligen glad i Gabaldons böcker, men inte överdrivet förälskad, så jag förstod inte nyttan med att ens hålla till där. En del människor som postade därinne verkade dock vara ganska roliga människor, så jag tänkte "Varför inte?", och slängde in ett meddelande själv. Och sedan var jag fast. Och jag spenderar en del tid med att leda kapiteldiskussioner och med att vända på varenda sten i Dianas böcker, för att försöka hitta dolda undertexter i varenda ord. Och det finns en orsak till det: jag gör det därför att det verkligen finns dolda undertexter!

Ingenting i Gabaldons böcker är där av en slump. En vit gris kan ha symbolik som utklassar det mesta man har sett inom svensk prosa. Vissa saker, som ett samtal om pilbågar och yxor, skapar en skugga över framtiden (sk. Foreshadows). Allt är inte undertexter och symbolik i hennes böcker. Men det mesta. Och i ärlighetens namn har jag aldrig ens stött på det här i svensk litteratur - åtminstone inte så uttalat och medvetet. Jag imponerades, och beslutade mig för att jobba på det sättet själv (och det har jag gjort också, i min egen roman).

Samtidigt som jag fann Yahoo-gruppen, fann jag också "mitt" skrivarforum, det som Diana Gabaldon rekommenderar på sin hemsida och i sina böcker. Hon är där dagligen tillsammans med en hel hoper talangfulla skribenter och författare i alla möjliga genrer. Det är diskussioner på mycket hög nivå, och det är en mycket öppen och generös miljö, där författare av olike rang delar med sig av precis allt de har lärt sig genom åren. Alldeles gratis, och alldeles frivilligt. Man har också skrivövningar, ledda av en lärare, och en folder där man kan diskutera Dianas böcker, en allmän chat och lite annat. Det är verkligen värt ett besök! Man lär sig massor! Och att ha Diana där som lärare och mentor (hon är otroligt ödmjuk och trevlig, också) är verkligen häftigt, det måste jag erkänna!

Jag ska tala mer om foreshadows och annat nyttigt här på min blogg. Se om jag har lärt mig något, och kanske lära ut något också. Men nu måste jag till skolan!

Linda G

söndag, september 03, 2006

Då var vi igång....

Äsch, jag är så dålig på sådant här. Och vad har jag att tillföra bloggvärlden som inte redan finns där? Jag har läst så många fantastiska bloggar att man kan få mindrevärdeskomplex för mindre. Men - så är det ju det där med att jag gillar att skriva. Författaren Jorun Modén uttrycker det så här på sin sajt jorun.nu:

>>Jag känner ofta att det redan finns alldeles för många som vill skriva, romaner såväl som bloggar. Att jag borde ägna mig åt något annat. Men skrivandet är det enda jag har som känns som ett kall, ett behov lika fysiskt som att andas. Att bli läst eller publicerad är inte det primära, det handlar om en drift som inte har någon annanstans att ta vägen. Låter jag bli så kraschar hjärnan, splittras i tusen och åter tusen verkligheter. Det är bättre att bli hög på att skriva än att bli galen.<<

Precis. Instämmer totalt. Så jag vill göra min alldeles egna blogg.

Tanken är väl kanske att jag (så småningom) ska ha förvandlat den här bloggen till ett mysigt tillhåll för alla som, som jag, älskar skrivande och skapande med hjälp av ord. Jag vill lära mig, och då är övning den bästa vägen dit, eller hur? Och jag vill lära ut det jag har lärt mig, till andra som är intresserade.

En annan sak med den här bloggen är att den ska följa den antagligen långa och svåra vägen till uppfyllandet av min Dröm, nämligen att publicera en bok. Den drömmen kan vara på gång att slå in. Kan. Det har varit ett förlag och nosat på mitt manus - och det ligger nu under granskning. Nu ska man ta beslut inom de närmaste veckorna, och jag håller tummarna.
Hursomhelst - här ska den mödosamma vandringen mot denna eventuella publicering dokumenteras, är det tänkt. Bland annat. Vi får väl se hur det går :-)

Linda G