torsdag, oktober 26, 2006

Genombrott!

Igår när jag skrev lite på min historiska icke-seriösa roman, fick jag det där genombrottet som jag faktiskt gått och väntat på. Den där "jamen, nu börjar det ju likna en story, iallafall". En bra story, alltså, och inget hopkok av Harlequin-romanser och allmänt dravel. Okay - inget ont om Harlequin-romaner. De fyller sitt syfte. Men jag har känner en viss bismak när jag tänker på att jag skulle skriva sådana romaner själv. Det känns inte som min kopp te, på något sätt. Med den historien jag nu skriver, har scenerna byggts på varandra, och alltmer faktiskt börjat likna en Harlequin-roman. Fluffigt och förutsägbart, men tillräckligt engagerande för att det ska vara trevlig läsning (tycker jag själv, alltså). Jag tror det blir så, när saker och ting händer för snabbt. Kan vara så. I varje fall kändes det så, vilket gjorde att jag frustade till av ilska, och raderade ut ett par tjugo, trettio sidor jag redan skrivit. Sedan började jag om på nytt.

Och igår, så kom jag på något vis äntligen ur det där hjulspåret där romankaraktärerna tvingar till sig en ytlig, fluffig, substanslös historia, och historien fick en lite trevligare vändning. Jag kan inte peka på varför eller hur det blev så, men det var en av de mindre karaktärerna som plötsligt tog över och visade sig vara stark nog att bära en hel scen. Han gav historien ett bättre djup, man fick bättre insyn i vad som händer... Ja, sådär som det ska vara, liksom. Så nu känns ju storyn riktigt bra igen. Skönt!

Det är fortfarande inget försök att skriva en hel bok, kan tilläggas. Det är inte det. Jag roar mig bara. Men på något vis vill ju storyn bli skriven, och då får jag ju göra det - och se till att den blir så bra som möjligt. Och nu har jag dessutom himla kul samtidigt, när jag vet att allting inte bara blir fluffigt och substanslöst. Ja, herregud, vad det är kul att skriva!

onsdag, oktober 25, 2006

Lite tankar om fans och sånt...

Jag kom att tänka på det här alldeles nyss... Finns det fler människor i Sverige som är sålda på Diana Gabaldons böcker? Tänk om det bara är jag?

Jag vet att Diana är intresserad av det här själv - hon gillar till exempel att veta om översättaren har gjort ett bra jobb, eller bara generellt vad folk i andra länder tycker om hennes böcker. Än så länge har jag bara sett en enda svensk som surrar omkring dem - och det är jag *flinar*. Men det måste väl finnas fler svenskar som tycker om hennes verk? Okay, det kanske inte finns fler som är så extrema som jag, men det kan ju finnas andra. Min farmor rekommenderade mig böckerna, och hon var riktigt fascinerad av dem. Jag har introducerat dem till en del svenska vänner, och de har också fastnat. Skälet till att de flesta svenskar inte tagit böckerna till sig är dock, tror jag, att de är mycket dåligt översatta. För "Det flammande korset" krävdes det tio översättare (den ursprungliga blev tydligen sjuk, vilket gjorde att man panikinkallade en massa vikarier). Resultatet blev därefter. Så har det varit hela tiden. Dåligt översatta, magin saknas. De bör läsas på engelska.

Hursomhelst så verkar den värld jag rör mig i antagligen en smula underlig. De flesta svenskar omkring mig förstår sig inte alls på den - men för mig känns det ganska naturligt. Jag analyserar inte så värst mycket längre, det ska erkännas, eftersom jag inte har tid. Jag umgås däremot en hel del med de personer jag lärt känna över nätet - dagligen. De är mycket intelligenta, skarpa, fulla av humor och framför allt medmänskliga. Nästa år kanske jag får träffa dem också, om jag bara kommer iväg till Arizona. Och då kommer jag troligtvis få se Diana också :-)

Att vara ett fan är för övrigt inget bra uttryck, det låter mer stört, faktiskt. Och det är definitivt osvenskt. Men titta bara på Camilla Läckbergs blogg. Hon har slagit igenom på ett osvenskt sätt, och hon har också (till följd, kanske?) en ganska "osvensk" fan base. De står upp för henne, hejar på henne och hjälper henne fram. Hennes fans har inte börjat analysera hennes böcker ännu - men de är inte långt borta. Erika och Patrik har blivit egna personer, som folk tar till sig och undrar över. Man funderar och spekulerar över hur det ska gå för dem. Man bryr sig om dem, kort sagt. Steget är inte jättelångt till att bilda egna grupper över Yahoo och börja djupanalysera. Slår Camilla sedan igenom i de anglo-saxiska länderna, kan hon räkna med att det kommer att hända. Då gäller det att hon pallar för trycket.

Det är en djungel därute - och för oss fans, är det en underbar djungel :-)

tisdag, oktober 24, 2006

Födelsedag!

På lördag fyller minstingen två år. TVÅ ÅR. Hon talar i hela meningar. Kan säga Nej med eftertryck. Klär på sig själv. Kan allt själv. Min lilla tjej, är inte så liten längre.

Ja, herregud, vad fort tiden går! Och herregud, vad man börjar stapla klyschor på varandra när man har barn... Här kommer en klyscha till: Det känns som om det var igår jag låg på BB. Faktiskt. Jag minns ju så väl... Där låg hon på bröstet, och hon var nyfödd och liten och varm. Och arg. För det var hon redan från början - arg, bestämd och hungrig. Alla andra bebisar var lugna och tysta, men inte hon. Och det gick inte över heller. Så fort man lade ner henne i de där plastlådorna som man drar runt ungarna i, blev hon skitsur och vrålade som en stucken gris. Jag förstår henne - hur kul är det att ligga i en plastlåda? Hon lugnade sig fantastiskt mycket när hon kom hem, det gjorde hon.

Köpte ett ganska stort leksaksslott till henne häromdagen, och storebror planerar för tårta och ballonger. Så kommer släkten och det ser de också fram emot. Mysigt. De är så stora, så stora, mina små :-)

måndag, oktober 23, 2006

Skönheten på bild!

Jajamän - där är den! Så ser den ut, ringen :-)
What a beauty, eh? (Kan tilläggas att min kamera inte riktigt ville vara med på att fotografera den, så jag kör med bilden som ligger ute på ringens "hemsida" istället)

I helgen var Janice, listägaren, i Surrey på den årliga författarkonferensen som hålls där. Och där träffade hon Diana Gabaldon (verkar som om det också sker årligen, efter vad jag har hört), och då passade hon på att ge Diana hennes ring.
Nu är cirkeln sålunda sluten. Nu är jag officiellt den enda svenska bäraren (tror jag?!) av den inofficiella internationella Gabaldon-ringen :-b

Ja herregud.... Och som en extra liten grej kan tilläggas att de ansvariga för distributionen av ringen - Janice och en till - samt Diana själv uttryckligen har sagt att den som säljer vidare den här ringen, lägger ut den på ebay eller vad som helst, för evigt ska vara märkt med epitetet "BJR". Och alla som läst böckerna vet hur fruktansvärt det är (BJR står som bekant för "Black Jack Randall", som är en erkänt otrevlig karaktär i de första böckerna). Så jag passar mig nog. Den här ringen stannar hos mig för alltid! Och det är faktiskt inga problem alls, för jag är såååååååååååå himla nöjd och glad över att ha den!

söndag, oktober 22, 2006

Alla goda ting äro tre...

Imorgon har jag en presentation att göra. Ska redogöra för ett rättsfall som rör tredjemanskonflikter i handel med andelar. Det är rätt så intressant, och läraren (som är helt underbar, förresten) verkar inte ha så särskilt stora krav på att det ska vara helt perfekt (men det är itne därför jag gillar honom så mycket). Det går nog bra.

Stal till mig lite tid att gå igenom "Det rätta skälet" idag, precis som jag gjorde det igår. Det finns en hel del att strama åt, om jag bara letar - och jag tycker själv att berättelsen börjar få en helt annan skärpa när jag gör det. Det här innebär, att även om den här förläggaren ändå inte väljer att ge ut boken, så har kraven på åtstramning haft en mycket positiv effekt i alla fall. Den saken känns mycket bra. Sedan kan det vara så att jag, sedan jag rörde manuset sist, har mognat en del i min författarstil, och också hunnit smälta berättelsen så att jag kan öppna ögonen för dess brister på ett helt annat sätt. Det är lite lättare att se var felen ligger och hur jag ska rätta till dem, vilket är mycket positivt. Jag kan nog ta lärdom av det här, och det känns som om det kan bli riktigt bra. När jag sedan postar manuset till förläggaren blir det tredje gången jag försöker få det utgivet. Tredje gången gillt. Jag undrar vad det betyder?

Om vi går vidare på tre-temat, så lär jag mig hur mycket som helst genom min lilla översättningsodyssé. Jag översätter ju mitt historiska roman-försök, och får kommentarer och kritik, och hjälp med språket via redaktören. Det är jättekul! Och jag lär mig jättemycket. Har aldrig - faktiskt - tänkt på det här med "terneries" förut. Alltså det att använda sig av trefaldigheter för att skapa rytm i historien.

Ett exempel ur min berättelse:

He'd return and carry her to the bed, no questions asked - and above all, no mercy shown.

Sue, som min underbara lilla goda redaktörsfé heter svarade med: [can we have a ternary here? no comment]

Jag funderade på det, och ändrade meningen till:

He'd return and carry her to the bed, no comments made, no questions asked
- and above all, no mercy shown.


På det viset blir faktiskt meningen mycket mer melodiös och trevlig (okay, det är kanske ingen trevlig mening över huvud taget, men... så trevlig det går, då). Det känns som om det tillkommer en helt annan rytm, och en helt annan helhet.

Jag har aldrig uppfattat det här som speciellt viktigt, och aldrig tänkt på att en så enkel sak faktiskt kan göra mycket för helhetsintrycket. I de "kretsar" där jag rör mig (det låter nåt, det *gör en grimas*) - vilket är underbart supernördiga Gabaldon-läsare samt en massa engelska författare - verkar alla helt på det klara med hur viktigt det är. I "min" Diana-grupp, roar man sig till exempel kungligt med att leta trefaldigheter i hennes böcker. Och guess what? Man hittar dem också! Minns jag rätt från min retorikkurs för några år sedan, så var tretaket också ett sätt att fånga lyssnare på. Genom att upprepa något tre gånger, eller komma med exempel i tretal, så vann man åhörarnas intresse. Det verkar ju sannerligen vara viktigt, inte sant?

Jag undrar om svenska - erkända eller okända författare - tänker på det här när de skriver. Gör ni det? Kommer ni att göra det hädanefter?

Jag kommer iallafall att inkorporera siffran tre i mitt liv i fortsättningen. Lite mer medvetet.

Nu ska jag iallafall gå och lägga mig. Läsa en bok. Ta det lite lugnt. Sedan sova.

Gonatt, gonatt. Gonatt.

tisdag, oktober 17, 2006

Massssssster, massster, the ring has arrived!

Igår fick jag Paketet. Nu menar jag Paketet. Med min ring - en replika av den ring som Jamie ger Claire i Främlingen (av Diana Gabaldon). Ja - det låter hur nördigt som helst. Och det är nog nördigt. Men jag är väl nördig då.

Det är ju så, att jag hamnade i en diskussionsgrupp om Dianas böcker för närapå ett år sedan. Där blev jag fast, och där lärde jag känna en massa underbara människor, med vilka en del jag nu har en ganska nära kontakt via ett mindre Yahell... förlåt... Yahoo-rum. I den stora gruppen - huvudgruppen - närdes en tanke på att skapa en sådan ring som Claire har. En exakt ring, som skulle se bra ut och vara handgjord. Kvinnan som äger den stora gruppen - en av "modsen" - tog tag i uppgiften, och såg till att få ringen uppskissad och sänd till en juvelerare. Sedan fick de som ville göra beställningar. På grund av uppenbara skäl (hantering och sådant) fick beställningen begränsas till 300 ringar (varav en ska gå till Diana själv). Jag hoppade på banan. Självklart.

Igår kom den på posten, sänd av kvinnan som äger gruppen. En underbar ring, absolut underbar!!! Så vacker att man blir helt tagen när man ser på den. Jag ska ta kort på den så fort jag kan, men just nu kan jag nämna att den är ganska bred, med ett underliggande och ett överliggande "band" i slätt silver. Mellan dessa band löper ett bredare band med små tistlar, som flätar sig in i varandra. Underbart vacker är den iallafall. Jag är HUR stolt som helst! För mig, som har Diana som en absolut mentor och vägledare, är det bara hur häftigt som helst att faktiskt ha en ring som på pricken liknar den som bärs av en av hennes starkaste karaktärer. Och veta att Diana själv kommer att ha en snart!

Med ringen hade kvinnan - Janice - också skickat två böcker om Minnesota (för hon bor där), en liten pin med delstaten fäst på ett band med Jamies klanfärger, en liten ficklampa/nyckelring med bilder från delstaten, en polerduk (så avancerad att jag inte vet hur man använder den...) och ett personligt brev. *snyft* Till mig! Till råga på all blev paketet postat på min födelsedag. Den saken gör att det känns lite bättre nu, att tänka på just den dagen, som annars gick helt åt h-e (förutom refuseringarna och minnet av min farmors dödsdag råkade jag ju trampa helt i klaveret hos Camilla Läckbergs blogg också, ju, vilket inte gjorde saken bättre).

Det är så fint att veta att Janice har gjort detta för mig! Hur ska man kunna tacka? Jag kan inte ens krama henne! Visst, jag har redan skickat ett tack och en massa cyberkramar, men ändå... Jag får sända riktigt varma tankar - vibbarna kanske går fram på något sätt.

----------------------------------

Som avslutning vill jag säga att det inte är fel att vara nördig ibland. Man får till exempel underbara vänner. Och fina ringar. Så fram för nördigheten!

lördag, oktober 14, 2006

Back on track

Igår öppnade jag "Det rätta skälet" för första gången på hur länge sedan som helst. Jag skapade en sorts "experimentfil" där jag kan mixtra hur mycket som helst utan att behöva bekymra mig över vad som försvinner, och började gå igenom de första kapitlen, långsamt och metodiskt. Ur dem skalade jag bort det som inte behövdes, tog bort dialoger som var onödiga och kastade saker som strängt taget inte gör mycket för handlingen - annat än att tjäna som en sorts "lär känna min karaktär innan allting händer"-delar. Det var ungefär där förlaget menade att det brast - det blev för mycket tjat och för lite verkstad på vissa ställen - och eftersom jag faktiskt håller med till viss mån, så sparkar jag inte bakut så mycket på den punkten. Det kändes till och med lite skönt. Lite "Wow, det här kan ju faktiskt göra historien bättre". Det är faktiskt skönt att bli tvingad att redigera. Man öppnar ögonen på ett helt annat sätt, eftersom man måste göra det.

So far so good, alltså. På en del punkter är jag dock inte enig med kritiken. Den som granskat manuset menade att särskilt två karaktärer var lite väl mycket av karikatyrer, och att de borde ändras. I mitt tycke ska de vara karikatyrer - eftersom det är så min karaktär Charlie uppfattar dem, och det är från hennes perspektiv vi ser saken. Man ska inte alltid lita på min karaktär, om man säger så. Med andra ord tycker jag att karaktärerna ska vara som de är. Fast jag skulle kunna mjuka upp dem genom att göra dem mänskligare via vad de säger (som ju är det enda vi verkligen kan lita på att vi uppfattar korrekt).

Just nu håller jag på med en annan sak, som enbart är för nöjes skull och inte med tanke på något annat. Jag översätter min historieroman (som ju inte på något vis är hel) till engelska och lägger ut den till mina engelskspråkiga vänner. En av dem är en redaktör (eller vad säger man? Editor?) och hjälper - för nöjes skull - till med att redigera texten och göra den mer engelsk. Bara det känns så jäkla lyxigt!!! Och alla verkar, än så länge, gilla historien. Okay, den börjar lite grymt, det ska medges. Huvudkaraktären får utstå en hel del, om man säger så, och det är väl inte helt i linje med amerikanska romaner. Men ingen har klagat hittills. Hursomhelst är det den saken jag pysslar med just nu, och det har faktiskt gjort att lusten att skriva och kämpa har kommit tillbaka igen.

Jag kommer väl aldrig helt låta mig knäckas av saker som bara handlar om utgivning/icke utgivning, det är så. Det finns andra saker i livet som är viktigare. Men ibland känns även små saker oerhört tunga - särskilt när man kämpat så enormt för att nå målet och bommar så nära inpå mållinjen. Jag trodde att jag skulle knäckas mer av det här än jag faktiskt har gjort. Men tydligare är jag segare än jag visste om. Än håller jag mig upprätt - tills jag blir nedklubbad för gott.

tisdag, oktober 10, 2006

Öken

Ja, så kan det gå. Två sågningar väntade på mig i brevlådan idag. Samarbetar förlag? Man börjar undra. Sure, jag överlever bakslaget - vad fasen, sådant hör till - och sure, det är skönt att åtminstone ha fått veta, efter all väntan. Men... fan vilken usel timing. Just idag. Av alla dagar - just idag. Ironi med stort I.

Och jag har också fått reda på att förlaget som var intresserat, mycket riktigt är intresserat, och att de i princip skulle kunna tänka sig att gå vidare med boken om jag bara ändrade på de punkter de föreslog i sitt mail. Jag missuppfattade ju det hela och tolkade det som om de skulle fundera på saken med ytterligare en bedömning - men icke. Så mer än en månad har nu gått till spillo där. Trist. Jag vet inte ens om jag har lust att göra några omarbetningar. Why bother? All lust bara försvann.

Min farmor dog förstås för precis ett år sedan (under någon av de följande dagarna), och tanken på det gör mig rejält deppig. Det är nog det som känns allra tyngst. Gud, vad jag önskar att hon fortfarande levde.

Så - allt är, kort sagt, öken.

Vad mer kan man säga? Grattis på födelsedagen, kanske. Jag fyller år idag. Liksom.

söndag, oktober 08, 2006

Trött- och godhet.

Här sitter jag och klockan är tio. Jag är UTMATTAD efter ett dygn med mina barn i Göteborg för att träffa mormor och morfar - och nöjd också. Det var himla kul att vara tillbaka i Götet igen. Gamla, goa Angered - jag älskar min lilla hemort. Det är det visst inte alla som gör, fast det är ju sådana som aldrig varit där, förstås. Rykten kan ta kål på mycket.
Hursomhelst så spenderade jag natten på en uppblåsbar luftmadrass (en sådan där gigantisk sak) och hade mina barn på min vardera sida. De somnade väl och sådär, men liksom... Under natten hände något med madrassen. Luften försvann liksom, och vi sjönk alla ner i ett hål i mitten, där vi blev liggande som sköldpaddor på rygg. Mina barn rör sig också i sömnen, har jag kommit på. Slår ut med armarna och sådär. I ansiktet på en. Dessutom är de väldigt varma. Men goa är de. Vi var dock alla väldigt trötta när vi kom tillbaka till huset igen, och det blev en lååååååååååååååång dag för oss alla.

Hursomhelst, så sitter jag här och har ont om tid. Det är ju så sent. Jag hinner inte med. Jag skulle behöva besvara en massa mejl - fast de ska skrivas på engelska och min hjärna funkar inte på den fronten just nu. Jag skulle vilja läsa ikapp på alla mina favvisbloggar och dessutom kommentera på dem - men allt jag hinner är att kommentera på min egen, vilket känns j-gt ego *skrattar*. Jag skulle vilja skriva på min lilla story också, men äsch, det går väl inte när jag lider av hjärnmos?

-------------------------------

Och nu något heeeeeeeeeelt annat. Det här med snällhet. Folk har varit så snälla mot mig på sistone. Det är inget jag kan definiera helt klart, men på något sätt så är folk omkring mig så välvilliga att det liksom känns varmt i magen bara att tänka på det. De gör smågrejor, liksom, och allting blir ljust och fint. Jag fattar inte riktigt varför, för jag tycker inte jag förtjänar det mer än vanligt, men jag är så tacksam att jag nästan går i bitar. Och herregud, vad jag ska försöka vara snäll mot min omvärld tillbaka. Det är det minsta jag kan göra. Samtidigt är det en av få saker som kostar lite och ger så otroligt mycket.

Kram på er allihop och sov så gott!

onsdag, oktober 04, 2006

Den kreativa sidan!

Tänkte använda tiden mellan 21:00 och 22:00 till att skriva lite. Pang bara - inga ursäkter, ner på stolen och skriva koncentrerat under en timmes tid. Det brukar funka bra, men ikväll... nääää. Jag är för trött. Jag började skriva, men det lilla jag lyckades få fram blev segt och intetsägande. Får nog sudda ut det imorgon och börja om. Eller nåt *gääääsp*. Och nu ger jag upp helt.

Jag tog en sväng in på Åhléns idag, och nosade mig runt bokrean som de satt upp den här veckan. En bok låg liksom för sig själv, ovanpå barnböckerna som om någon velat ha den men sedan ångrat sig. Den hette "Konsten att vara kreativ - på vandring genom livet" av Julia Cameron. Baksidan hade det här att säga:

Den här är den efterlängtade uppföljaren till Julia Camerons bästsäljare Öka
din kreativitet. Nu presenterar Julia nästa steg i metoden som visar hur vi ska
upptäcka och återerövra vårt kreativa jag. Med hjälp av Julias
tolvveckorskurs kommer du i kontakt med konstnären inom dig. Varje vecka får du uppgifter att lösa som uppmuntrar och ökar din kreativitet. Till sist blir du en
sann inspiratör för dig själv och andra. Du har kommit en bit mot ett mer
tillfredsställande liv, du har lärt dig att ta vara på konstnären inom dig och
du har blivit gladare och lyckligare i vardagen!


Okay, jag har inte läst den första boken. Men spelar det någon roll? Den här boken var billig, och det kan aldrig vara fel att öka sin kreativitet, ju. Tvärtom. Så det fanns ju inga alternativ annat än att köpa den. Ja, nu jäklar ska här skapas! Fast jag börjar imorgon, tror jag...

Godnatt!

tisdag, oktober 03, 2006

Ett första steg

Idag gjorde jag det jag inte skulle göra. Jag skickade ett mejl till ett av förlagen, där jag mycket snällt och försiktigt frågade vad som pågick och vad förseningen berodde på. Jag kunde inte hålla mig, liksom. Vi får se vad svaret blir. Och sedan är det "one down, three to go".
Känns ju riktigt bra.

Skrev lite till på min historiska roman idag. Ser en massa luckor i historien som måste täckas upp med research, och börjar förstå det Diana Gabaldon menar med att Internet inte riktigt duger för att kolla upp en del saker. Det är en sak med deckare, där finns en uppsjö med nyttig info - med historia är det tydligen lite annorlunda. Skulle behöva info om gradbeteckningar och uniformer, samt regimenten i Engelska armén runt 1800. Fann inte riktigt vad jag ville ha trots att jag sökte som en tok på Internet. Det känns lite tungt, sådär... Självklart kan man fluffa till det och kringgå de mer jobbiga detaljerna, men jag vill inte ha det fluffigt. Jag vill ha konkreta grejer. Samtidigt vill jag inte lägga ut en förfrågan på CompuServe än, fastän de antagligen skulle kunna hjälpa mig. Många där skriver ju historiska romaner och är insatta i just den epoken (det så kallade Gabaldon-fenomenet). Det känns dock inte som om det här projektet är så särskilt seriöst ännu, på något vis, så det vore onödigt att tära på andras energi. Nå, jag får väl ta en tur på biblioteket någon dag.

Annars gillar jag själva handlingen nu. Alla karaktärer börjar träda fram. Motiven för deras handlingar blir klarare. Upplösningen är på plats inne i mitt huvud. Det kan nog bli något. Spännande :-)

Linda G

söndag, oktober 01, 2006

Trots och hur man överlever.

Söndag kväll, då. Sköööönt. Att det är söndag kväll. Har haft en sådan där dag. Sådan där. Då åtminstone en av ungarna har satsat stenhårt på att få Damian i Omen-filmerna att framstå som riktigt gullig. Man blir lätt trött sådana dagar, eftersom all ens energi går åt till att antingen försöka curla arslet av sig, eller också skälla så att det skallrar i rutorna. Ibland tappar man liksom tålamodet. Tyvärr. Det var pojkens tur att vara extrem idag, på typiskt treåringsvis. Sa vi nej, var det som ett ja för honom. Han slog sin syster. Han ville bäras hela tiden. Han lekte med maten när vi skulle äta. Suck, säger jag bara.

Det värsta är att man tycker synd om honom när han blir sådan. Man ser på honom att han inte ens orkar med sig själv. Det är i sådana stunder jag bara måste säga en sak som jag aldrig trodde att jag skulle säga någonsin i hela mitt liv: Tacka gud för TV! Jag menar det. Man sätter på TV:n, och friden infinner sig i åtminstone en halvtimme. Idag fick vi ju dessutom en helt ny kanal som är anpassad för hans ålder. Fast, usch, det är inte bra att göra så. Inte bra alls. Barn ska givetvis vara ute och leka - och det var han också. Men han orkade liksom inte så länge, det blev bara tårar och skrik. Leka på rummet gick bitvis, sedan var inte det heller bra. Vad gör man?

Hursomhelst, så skrev jag ut alla de skrivna femtio sidorna på min historiska roman och kollade igenom den idag. Det börjar kännas rrrrrrriktigt kul att skriva igen - och på något sätt så har jag fastnat just för mitt historiska projekt. Jag trodde det var den andra - nutidsromanen - som skulle ta all plats när jag nu skulle bli sugen på att skriva igen, men förvånansvärt nog har den historiska tagit mer plats i mina tankar. Häromdagen insåg jag plötsligt hur jag kunde få historien att fungera. Nya karaktärer som kunde förklara ett och annat i intrigen presenterade sig och jag fick en insikt i hur jag kunde modellera om början för att få den hook som ska till för att fånga läsarnas intresse. Fast, det är klart, den här romanen kommer jag bara skriva på för nöjes skull, så vilka läsare det handlar om vete tusan. Den kommer ju aldrig att publiceras, eller så. Och ja, lyssna på det där, va? "Den kommer aldrig att komma ut". *Fnys*. Dags för en liten reality check, eller hur? För kommer någonting jag skriver någonsin komma ut? Nä. Don't think so. Just nu, iallafall (jag kanske ändrar mig nästa vecka).

Nåja, vad jag skulle säga typ efter första meningen på andra stycket var att det känns som om det kan bli bra. Så jag tror att jag koncentrerar mig på den ett tag. För skojs skull. Givetvis.

Men herregud vad skönt det är att ha kommit igång med skrivandet igen. Man känner sig plötsligt hel igen. Härligt! Stormar, rabies eller treåringar. Jag kan överleva allt, bara jag får skriva.

Linda G