torsdag, november 30, 2006

Instinkter

Livet är lugnt och skönt nu. Pressen från boken har liksom lagt sig. Det känns som om jag inte ens bryr mig om hur det går - för jag har gjort mitt allra bästa och kan inte göra mer. Därför är det ingen idé att känna ångest, heller.
Dessutom har min studiekamrat fått nys på boken, och håller nu på och läser den. Hon tycker bra om den och vill ge den till sin mamma att läsa också. Tja, varför inte? Det spelar antagligen ingen roll, och jag litar på att de inte säljer ut mig eller gör något dumt. Huvudsaken är att boken faktiskt kommer ut och blir läst - att den får ett liv utanför min dator. Det är ju det som är det viktiga - inte att den får ett hårt omslag och hamnar på Bokias ställ!
Tänk, att jag inte insett det förut!

Jag gillar att få kritik, har jag kommit på. Det hjälper mig framåt, får mig att se saker med nya ögon och bli ödmjuk inför andras värderingar. Och så ligger det en skön känsla av självplågeri över det också, kanske ;-)

På tal om ingenting (eller kanske självplågeri?), så har jag idag tvättat fönstren i halva huset (nästa halva tar jag imorgon) samt satt upp julgardiner i köket. Känns bra. Det är riktigt trevligt att kunna se ut. Inga strimmor, inga kladdiga avtryck från små barnahänder, inga otäcka smutsprickar. Rent och snyggt och blankt. Man får lust att göra hela huset vackert när man ser det. Grabba tag i en flaska såpa, kavla upp ärmarna, ge sig i kast med att skura golv eller putsa finsilvret som vi inte har.

Underligt, eller hur? Det måste röra sig om någon slags primitiv rest i hjärnan som pockar på uppmärksamhet. Antagligen gäller det då reptilhjärnan, som ju bland annat män gärna följer. Min reptilhjärna har förmodligen förutom instinkterna sex, törst, hunger och trötthet (precis som männens, och i den ordningen) ännu en instinkt som rör städning och Rätten Till ett Dammfritt Hem. Det måste vara så att denna primitiva del triggas igång en gång varje jul, och jag förvandlas till Urmodern; ett gnolande, putsande monster som faktiskt bryr sig om saker som bullbakning, rena kläder och blänkande stereobänkar...
Ibland skrämmer jag faktiskt mig själv.

tisdag, november 28, 2006

Plagiat...

Tänkte först svara Andrea på kommentaren i mitt tidigare inlägg (the big no no). Jag tänkte filosofera lite om plagiat och så där. Men så kom jag på att om jag gjorde det, skulle kommentaren bli ett helt inlägg, vilket är ganska obloggigt, för kommentarer på kommentarer är ju av hävd ganska korta, om de ens förekommer. Själv har jag svårt för det där, att inte svara på kommentarer. För det är ju dökul när man får feedback, och jag är dessutom svårt tjötig, så jag har svårt att hålla fingrarna från tangentbordet när intressanta människor lämnar guldkorn på min blogg :-)

Hursomhelst, så är det där med plagiat ganska intressant. Mycket intressant, till och med. Och förmodligen ett stort problem, också.

I ekonomins värld finns det ju något som heter God redovisningssed. Den är inte alltid lagstadgad, utan helt enkelt normer alla ska följa för att ge en så rättvis bild av bokföringen som möjligt. I författarvärlden finns det mig veterligen ingenting som heter God Författarsed. Det borde det kanske göra. En uppfattning om vad som är legitimt att göra och inte, och hur man ska uppföra sig och vad man får göra när man skriver, existerar ju emellertid. Att plagiera, hamnar på minuslistan.

Andreas länk ger ännu ett exempel på en författare som tydligen gjort det till ett system att kopiera någon annans verk och göra det till sitt. Jag förstår inte riktigt nyttan eller nöjet med det - hur kan man finna glädje i att skriva en berättelse som redan finns? Och hur kan man sedan se med stolthet på vad man har åstadkommit?

Självklart måste det finnas ett vinstsyfte bakom det - men det kan inte heller vara hela förklaringen. Om jag kollar på Författarinnans blogg ser jag en extremt osäker person, som hela tiden söker bekräftelse på hur bra hon är - men samtidigt en person som är genuint intresserad av sitt yrke, och har ett närmast sjukligt förhållande till "sina" karaktärer (hon verkar kunna föra en ganska livlig dialog med dem). Alltså kan man sluta sig till att det rör sig om personer som visserligen har drivkraft och talang, men kanske inte originalitet nog att kunna göra något eget. Det gör visserligen det hela ganska patetiskt, men kanske mer förståeligt.

Finns det något som säger att man inte får kopiera, då? Och var går gränsen? Författarinnan har uttalat sig om att hon var i sin fulla rätt att låna storyn (och karaktärer. Och namn) från Fenniman Coopers roman och göra sina egna böcker av det hela. Jag antar att det är som att sno Mozart för att göra en egen sång - så vitt jag vet är man fri att göra det, eftersom tiden har sett till att ingen har rättigheter till verket. Vad hon alltså har gjort, är laglig, avancerad fanfiction - vilket hon inte skäms för att medge. Om det är rätt eller fel, skall vara osagt. Min egen åsikt är att det inte borde publiceras och ges ut till en läsarkrets eller generera pengar.
Att Författarinnan dessutom lånat idéer från själva filmen (t. ex lär öppningsscenen i boken vara identisk med öppningsscenen i filmen. Dessutom tycks en del av dialogerna ha stulits) och kryddat det hela med vissa utvalda tydliga lån ur Diana's böcker gör det än mer tvivelaktigt - för där handlar det ju om verk som någon har rättigheter till.

Leif GW Persson blev nyligen granskad i Uppdrag Granskning (eller var det Kalla Fakta?) för att han brutit mot "God Författarsed" i sin bok "Linda - som i Lindamordet". Det hävdades att han lånat detaljer ur ett verkligt mordfall till fallet i hans bok - vilket ju ligger snubblande nära plagiat. Om det är klandervärt eller ej... Tja. Troligen. Men det är inte det viktigaste här. Det viktigaste är hur saken hanterades av media.
Trots att bevisen pekar mot att han faktiskt har lånat en del, teg han som muren i programmet. Kanske skämdes han för att han faktiskt brutit mot Författarseden, och ville därför inte framträda. Eller så ansåg han helt enkelt att det inte var värt att ens försöka förklara sig, eftersom man redan på förhand bestämt sig för att han var skyldig.
Häxjakten på hans person var nämligen extremt fult iordningsställd. Det gavs inget större utrymme för förklaringar eller möjlighet att se en annan sida av saken - allt man gjorde i reportaget var att räkna alla ord som liknade orden i den verkliga polisrapporten och sedan sammanställa det hela under epitetet "fakta". Och eftersom man ser det man vill se, fick man sålunda fram ganska saftiga bevis på hans skuld. Typisk mediaframställning. Det är inte TV om man inte får åtminstone ett huvud att rulla (höjdpunkten - eller lågvattenmärket, snarare - var förstås när dåvarande polischefen uttalade sig om saken, och mer eller mindre hängde ut Leif GW som en av hans mindre lyckade anställningar. Där någonstans började jag riktigt skruva på mig i TV-soffan. Snacka om osaklighet!)

Det går verkligen troll i ordet "plagiat". Ta en bok, vilken som helst, och leta - så finner du likheter med andra böcker. Eller mordfall, för den delen. För de flesta uppstår likheterna högst omedvetet och helt utan systematik, vilket dels beror på att det är oerhört svårt (om ens möjligt) att komma med en totalt oskriven originalidé, och dels på grund av att man som författare antagligen plockar med detaljer som man läst eller hört om, i tron att det är ens egna idéer. Letar man sålunda, finns det alltid likheter med något. Att söka igenom en bok med ljus och lykta efter likheter med andras verk kan alltså bli ganska otrevligt för den som blir utsatt för det, så därför bör man väl kanske hellre fria än fälla i de fall där saken inte är helt uppenbar. Leif GW hade inte en chans på det här området. Man letade, och fann. Och fällde.

Kontentan av det här, är väl ändå att man ska följa någon slags hedervärd linje som författare. I grund och botten gäller det ju faktiskt att vara ärlig mot sina läsare - och har man sikte på att bli publicerad är den saken otroligt viktigt. Oavsett hur öppen man är med det, tycker jag inte att man är ärlig när man plagierar - varken mot sig själv eller andra.

måndag, november 27, 2006

Julklappar och the big no no

Ibland är det bra att ha kontakter! Igår när jag satt vid datorn loggade Susan - Dianas assistent - på samtidigt, och vi började chatta över Instant Message-funktionen. Och förutom att hon är en underbar person och rolig att tjöta med, så kommer det ju vissa fördelar med att ha henne som vän.... Jag frågade om hon kunde packa ner ett par klistermärken med hälsningar av Diana (typ sådana man klistrar in på första sidan i boken, som vid en signering) när hon skulle skicka sina julkort. Hon var genast med på den saken, så nu ska hon se till att ordna en personlig hälsning åt mig! Jag har vurmat för de där märkena hur länge som helst, men inte orkat ta itu med det (det är lite admininistrativt arbete som ska till) så det här var en helsmart lösning! Vilken julklapp :-D

Hur som helst så känner jag mig lite urlakad just för tillfället. Börjar jag kolla på något jag skrivit, känner jag bara en viss avsmak för det. Ingenting låter bra, och jag känner inte för att skriva heller. Men det är väl bara att ta det lite lugnt i så fall. Lägga skrivandet på is en liten stund, och vänta tills lusten kommer tillbaka. För det gör den antagligen, tids nog. Att tvinga sig själv att sitta ner och skriva funkar inte i de här lägena - det enda som funkar är att helt enkelt låta hjärnan vila. Jag kan ju läsa en bok istället, och gymnastisera kreativiteten på det viset - jag har fortfarande inte läst ut Berlinerpopplarna, och den är ju bara för mysig, så det kan jag ju sysselsätta mig med... Och blogga är ju alltid trevligt, det också.

Förresten, apropå bloggar, så måste jag bara nämna det jag hittade när jag lurkade omkring på mina författarbloggar. En av dessa bloggar sköts av en amerikansk författarinna. Hon är ganska framstående, men som har blivit det på ett mer eller mindre tvivelaktigt sätt - vilket hon inte skäms för att säga, heller. Hon har nämligen mer eller mindre kopierat både böckerna och filmen "Den Siste Mohikanen" - handling, karaktärer och till och med namnen på dem. Dessutom har hon tydligen smygkopierat (vilket hon dock inte erkänner) en hel del ur Gabaldons böcker. Hon är också sjukt upptagen av sig själv och sitt författarskap, vilket gör att hennes blogg är ganska rolig att kolla på. Eftersom jag absolut inte vill skapa ett intresse för hennes böcker tänker jag dock inte nämna henne vid namn *elakt flin*.

(((((Som ni kanske förstår ligger det en viss konflikt bakom mitt "påhopp" -- det ska jag vara ärlig med på en gång. Denna konflikt härstammar från en ganska infekterad strid mellan Författarinnan och en av mina närmaste amerikanska vänner. Väninnan läste Författarinnans bok, uttalade sig negativt på ett Gabaldon-community, som någon (en spionerande Författarinna-fan)sedermera rapporterade om till Författarinnan, som i sin tur blev fullständigt vansinnig och via sin blogg attackerade min väninna för att vara osaklig och ojuste -- trots att Författarinnan själv skrattat gott och väldigt officiellt åt en minst lika öppen och elak recension av Dianas bok på en annan blogg. Källan till allting är, ska nämnas, förhållandet mellan Diana och denna författarinna -- något som senare har utvecklats till något av en "Trollkarlens lärling"-historia (ni fattar, va? Det är en ganska tuff värld i författarAmerika... ) )))))

Hur som helst, så har Författarinnan nu lagt ut något på bloggen, som i mitt tycke är ett enda stort NEJ, och som skulle ha varit det vem som än gjort det (så det beror inte bara på hennes person). Hon har ritat sina egna karaktärer. Och lagt ut bilderna på bloggen. Och hon är.... inte sådär jättebra på att rita. Viss talang har hon, javisst - det är inte alla som kan få ihop porträtt så att de ser ut som... porträtt. Men det är inte okay att porträttera sin huvudperson med ögon som står åt varsitt håll, om hon nu inte ska se ut sådan, och det tror jag inte att hon ska. Det har varit blandade reaktioner från fansen på bilderna också - alla är inte odelat positiva.

Varför ska man rita sina karaktärer? Varför inte bara behålla bilderna av dem för sig själv, och låta läsarna bilda sig sina egna uppfattningar? Om man nu är såpass känd att man har en läsarkrets som bryr sig, vill säga. Författarens jobb är att förmedla bilder med ord - inte med bilder (om man inte är serietecknare, eller kanske barnboksförfattare, men det är en annan sak).
Jag fick faktiskt Viveca Lärns kokbok i födelsedagspresent, och där har hon, ska jag villigt erkänna, ritat ett par av sina karaktärer -- men med det sinne för humor som är hennes kännetecken, och dessutom en befriande tafflighet i hantverket, som säger läsaren att det inte är helt seriöst och att det kan tolkas lite hur som helst. Den där humorn finns inte hos den amerikanska författarinnan. Där är det dödligt allvar, och det blir inte bra. Jag skulle ha blivit ohyggligt besviken om jag varit hennes beundrare, och sett dessa bilder. Ohyggligt besviken - för jag tvivlar på, att hur jag än skulle ha föreställt mig karaktärerna, så skulle det nog ha skiljt sig en hel del från hur hon föreställer sig dem. Och med författaren som ritar, blir det ju så.... definitivt. Man kan inte ens säga att hon har fel - för det är ju hennes karaktärer, och hon avbildar dem som hon har tänkt sig dem.

Nej, det där ska man nog undvika....

fredag, november 24, 2006

To be continued...

Nyss skickade personen jag sänt manuset till ett kort litet mail. Han har överlämnat manuset till en kvinnlig läsare. Antar att det betyder att mina ändringar föll i god jord. Mer än så går inte att utläsa.

Jag har ingen aning om hur jag ska känna mig. Glad? Tja. Men jag har pendlat så mellan himmel och helvete med det här att jag just nu känner en större lust att ta det kallt och hålla mig på jorden så länge det går. Och det finns ju inget att vara glad för heller, om man ska se riktigt nyktert på saken. Ännu en genomläsning, ännu en åsikt. Det kan gå åt fanders, det också, såklart.

I vilket fall som helst gillar jag behandlingen jag får av det här förlaget. Det är mänskligt, till och med varmt. Det känns ju som om de bryr sig om en, och som om de inser hur viktigt det är att inte känna sig förbigången. Uppdateringen är ju oerhört uppskattad, bara den.

Mailet slutar med två ord:

Ha tålamod!

Just nu, har jag inte annat.

Frankrike verkar trevligt...

I natten som var kom Mannen hem från sin affärsresa till Frankrike. Han kröp ner i sängen vid halv ett snåret, vilket var mysigt.

Ganska snart kom vi emellertid på att vi inte kunde somna. Han missade sitt sömntåg redan i Ljungskile (vilket är typ.... fyrtio minuters bilväg från hemmet) och jag, som sovit när han kom hem, kände mig nu riktigt utvilad.
Det är i vilket fall som helst alltid stressigt att ligga vaken så sent på natten, så vi gjorde ett allvarligt försök att somna. Själv stirrade jag upp i taket och funderade -- något jag brukar göra när jag inte kan sova. Jag roar mig med att tänka på något jag ska skriva, dramatisera scener i huvudet eller fundera över sammansättningen i redan skrivna scener, vilket gör att jag kan fördriva tiden ganska bra i total stillhet. Mannen, däremot, hade det desto svårare. Han har rethosta, så han hostade explosivt med jämna mellanrum. Sedan kunde jag tydligt höra hur irriterad han blev när sömnen inte infann sig. Han kliade sig i skäggstubben så att det ekade i rummet, slängde sig runt i sängen för att hitta en bekväm ställning, prasslade med täcket och gud vet allt. Tillslut blev jag själv så irriterad på honom att jag bestämde mig för att vi lika gärna kunde vara sömnlösa ihop, som på varsitt håll. Jag hoppade sålunda över till hans sänghalva och han drog mig intill sig. Då var klockan en sisådär halv tre. Så började vi småprata i mörkret. Han berättade bland annat om sin resa.... Följande anekdot var faktiskt rätt kul, så den skrattade vi gott åt en stund:

Eftersom det var en affärsresa, hade han och hans kollegor blivit väl omhändertagna av en företrädare för företaget de skulle besöka - en fransman med ett romantiskt franskt namn. De hade bland annat blivit bjudna på middag, och en av måltiderna hade varit coq au vin. Denna rätt består ju som bekant av tupp, och medan de åt, fann min käre make tydliga rester av denna tupp i maten -- i form av ben. Det var rejäla ben också, inga småsaker. Så han plockade upp ett och sa en aning förvånad:

"This must have been a big cock?"

Precis när han sa det, blev han lite halvt svettig, eftersom ordet "cock".... ja, ni vet.... Det är ju inte helt självklart för en svensk att det är rätt ord att använda i sammanhanget, liksom. Men fransmannen ryckte på axlarna och sa:

"Oui, oui. 'Sis is France. We have big cocks"

Och så fortsatte de måltiden, och min man var tvungen att kväva skrattet. Som det kan bli...

Hursomhelst... Var var jag nu? Jo... Efter ungefär en halvtimmes småtjöt, började vi båda gäspa och känna oss riktigt sömniga. Jag rullade över till min sänghalva, och så sa vi gonatt. Sedan somnade vi båda två på samma gång.

Vanligtvis är sömnlöshet inget vidare -- men inatt var det faktiskt riktigt trevligt. Att vi inte är helt alerta idag är en annan femma.....
Jag behöver inte åka in till Uddevalla iallafall. Gud välsigne hemstudier. Så nu ska jag sjunka in i Inkomstskattelagens underbara värld en stund. Tjingeling!

onsdag, november 22, 2006

Ännu en dag i mitt liv

Åh gäsp! Jag borde sova nu. Borde ligga i min sköna, mjuka säng och blunda sött. För trött är jag. Går liksom inte att vara annat efter en sådan här dag.
Började dagen med att hasa mig upp ur sängen. Eftersom jag är lite morgontrött nuförtiden går jag inte upp en minut tidigare än jag behöver, vilket betydde att jag hade fyrtio minuter på mig att hitta kläder, duscha mig, sminka mig, få upp ungarna och klä på dem och få iväg dem till dagbarnvårdaren. Det gick bra (man är ju van).
Sedan blev det en biltur till Uddevalla i totalt mörker och otäckt duggregn. Som en liten sidnotering kan nämnas att jag under de senaste två dagarna har upptäckt att mina torkarblad är grymt dåliga. Det gör att även den kortaste körning blir ett äventyr av sällan skådat slag.
Hursomhelst hastade jag mig iväg till högskolan för en högintensiv fyra timmars föreläsning i beskattningsrätt (kul att se vilka avdrag man kan göra - himla nyttig kurs). Sedan hastade jag ner till centrum och in på Lindex, där jag snabbköpte en jacka, eftersom jag var i stort behov av en. Därefter tog jag bilen hem igen. Hämtade ungarna, gav dem mellanmål och panikstädade sedan hela huset. Svärföräldrarna skulle nämligen passa barnen och då bör inte huset se ut som om orkanen Gudrun har dragit igenom det.
Missförstå mig nu inte: mina svärföräldrar är - helt ärligt - världens underbaraste. Jag avgudar dem totalt. Och jag tror ingen av dem bryr sig om hur det ser ut hos oss, för de är förstående också. Det är bara det att jag bryr mig. Därav en panikstädning av sällan skådat slag. Sedan finputsade jag mitt yttre, tog emot svärföräldrarna och begav mig sedan ut igen för ett föräldramöte med dagbarnvårdarna. Höll på att krocka i rondellen -- milt pinsamt, men ingen fara på taket. Man har ju en förmåga att skaka av sig otrevligheter, så det där är glömt i skrivandets stund (nästan).

Föräldramöte blev det i alla fall - ganska trevligt blev det också - sedan stressade jag hemåt. Jag sa hej hej till mina svärföräldrar, gav mina otroligt uppspeedade ungar gröt, lät dem titta på ett klassiskt avsnitt av Musse Pigg och sedan kastade jag dem i säng. Fixade en macka till mig själv, sedan blev det en stunds håglöst gloende på TV. Och nu sitter jag här. Min dag i ett nötskal. Kanske inte helt intressant, men lagom stressig. En sådan dag då man känner att man lever.

Och en sak var riktigt kul idag: i högskolan sprang jag på en gammal ungdomskamrat som jag inte sett på evigheter (låter inte det som om jag är en sisådär 93 år gammal?). Hon läser till sjuksköterska. Det trodde jag inte om henne. Men kul var det att se henne, i alla fall.

måndag, november 20, 2006

Funderingar...

Jaha.
Idag kommer boken att nå personen som ska läsa. Jag har en del scenarion i huvudet om hur det kommer att bli. Och det är inte vackert. Mest räknar jag väl med att han ska skicka ett aggressivt mail, där han undrar vad i helvete jag skickar boken till honom för. Eller varför jag inte förvarnade (för det glömde jag givetvis). Jag vet inte varför jag tror så. Kanske för att jag vet vem han är, och har sett honom på bild. Han ser snäll, men ganska respektingivande ut. En sådan man känner förtroende för, och inte vill göra upprörd -- och en sådan som har regler om hur saker och ting ska vara. Och jag, som kan vara en virrhjärna av högsta rang, gör inte precis rätt i alla lägen (jag tror att jag har lyckats irritera honom en gång redan). Fast han kanske är mer tolerant än jag tror? Trots allt är han författare själv. Hoppas han tar hand om mitt lilla manuskript i alla fall. Jag har kämpat med det så länge, och jag saknar det nu.

Det är faktiskt nästan som att ha separationsångest... Här har man LEVT i (ja, i) boken under två veckor, och plötsligt står man där tomhänt och undrar vad man ska hitta på härnäst. Min lilla underbara engelska snackgrupp visste precis hur man skulle göra för att ta mig ur den här milda depressionen, i alla fall. Det var Dianas assistent som lyckades med det -- antagligen har hon något slags sjätte sinne när det gäller sådana saker som separationsångestar. Hon undrade när nästa del i min lilla "leisure story" skulle komma. *Tjoff* så fick jag annat att tänka på. Jag började kolla på berättelsen, och "fick kontakt" med karaktärerna igen. Känns bra. Mycket av det jag skriver är rent skräp, men den här historien känns ganska solid -- som något jag skulle kunna arbeta vidare på ett bra tag. För nöjes skull, den här gången, och att inte ha press på sig att prestera (mer än den "press" min grupp ställer på att få veta mer) är skönt.

Jag måste dock säga att jag är mäktigt förvirrad när det gäller hur jag ska fortsätta. Jag vet inte vilket språk jag ska skriva på. Engelska är ett underbart språk, eftersom det i vissa fall känns mer levande än svenskan, och eftersom man kan göra så mycket med det... men samtidigt har jag inte riktigt koll på hur det ska låta för att vara perfekt. Och när jag känner att det är fel, vet jag inte riktigt hur jag ska göra för att rätta till det. Instinkten finns där inte. Antagligen är det en fråga om träning; jag kommer antagligen att bli bättre och bättre, ju mer jag skriver (som det brukar vara), men samtidigt är det ohyggligt tröttande att skriva på engelska. Att skriva på svenska först och sedan översätta är ännu värre. Så jag vet inte hur jag ska komma vidare! Snart är det stopp också, för nu börjar det bli slut på scener att dela ut. Men -- det är ett mindre problem. Och ett kul problem, också. Jag får väl se hur det utvecklar sig.

torsdag, november 16, 2006

Tro, hopp och Triss

Det blir ingen lång blogg idag heller.... Och vi vet ju alla att en gång är ingen gång, men två gånger är perversion, så jag antar att jag faktiskt har fastnat i "minimalistiska bloggträsket". Får väl skylla på Blogspot, som hade något slags uppehåll på några minuter. Under den tiden hann klockan bli nästan halv elva, och det är... hmmm.... sådär två timmar efter min egentliga läggdags (och om ni får den ekvationen att gå ihop, så är det ganska duktigt *flinar*).

Hursomhelst - idag gick den iväg. Boken. Ville bara säga det. Den är nu på väg till den som ska läsa igenom och granska och sen komma med Domen. Boken är 28 sidor kortare, väsentligt omarbetad och omstrukturerad och (i mitt tycke) en hel del mycket bättre. Jag har jobbat som %&¤%&# med den och kan ärligt talat säga att jag har gjort ALLT jag kunnat för att ro iland det här. Ja - tungan hänger faktiskt utanför. Jag är så trött och utmattad att jag skulle ha kunnat sätta mig ner och bara bölat rätt ut. Som tur är gråter jag aldrig. Eller... nästan aldrig. Och inte nu, för jag orkar inte det.

Jag köpte två Trisslotter idag när jag köpte portot till paketet, i alla fall. Gick hem och sa till mannen, att om vi vinner på någon av lotterna, så blir jag publicerad. Vi vann på båda. Samma summa - dubbelt upp på båda. Vidskeplighet är alltid vidskeplighet, men det muntrar onekligen upp en rädd och osäker liten själ.

---------------------------------

Innan jag går och lägger mig, ska jag definiera Hopp för er.

Hopp -- är att samla sina kvitton för alla inköp på bläck, papper och porto, för att kunna dra av det på skatten när det blir en inkomst av boken. Det är hopp. Hopp, på gränsen till idioti. Eftersom hopp är det sista som lämnar människan, kommer jag emellertid att förvara mina kvitton på ett säkert ställe, tills den dag jag är absolut säker på att jag ALDRIG blir publicerad. Så det så :-)

(och ojdå - nu blev det faktiskt en ganska lång blogg iallafall. Fan tro't)

torsdag, november 09, 2006

Om allt och inget

Det blir ingen lång blogg idag... Fast om jag säger så, borde jag faktiskt inte skriva en blogg överhuvudtaget.... Jag gillar inte korta bloggar, nämligen. Fem rader är inte särskilt intressant och om det är allt man kan få ner, är jag själv, personligen, av den uppfattningen att då kan det vänta tills jag har mer att säga. Det gäller för mig, alltså. Fast jag är erkänt duktig på att hitta på saker att skriva som har med ingenting att göra - fluff, som det kallas på fackspråk (eller inte) så även om jag föresätter mig att skriva lite, så brukar det bli mer än jag tänkt när jag väl är klar. Se nu, till exempel: nu har jag skrivit några rader om att inte skriva alls. Folk brukar, om inte reta sig på det här draget, så i alla fall sucka åt det, förresten. Och jag önskar att jag kunde skriva mer korrekt och snålt - det är ju faktiskt snyggare i vissa sammanhang.

Hursomhelst - en uppdatering av läget:

Nu har jag arbetat vissa kroppsdelar av mig på boken under flera dagar. Kortat ner, snyggat till, putsat upp, komprimerat, skrivit om.... Idag är första gången jag skriver ut helheten och läser igenom sedan jag började arbeta om boken. Jag är faktiskt glatt överraskad över hur bra det blivit. Det har inte blivit sämre, om man säger så. Och ibland blir jag till och med lite förvånad över hur fint texten flyter - jag kommer på mig själv att tänka "Har jag skrivit det här? Det är ju helt okay!" Visst - det kanske inte är ett helt bra sätt att se på sin egen bok - som om det är någon annan som skrivit den - men ni fattar, va?

Jag tror i alla fall att jag kan känna mig nöjd när jag lämnar ifrån mig boken för en andra genomgång. För nu är den genomarbetad och hårt åtstramad, men på ett bra sätt. Samma story, men bättre. Ångesten har släppt lite när det gäller den saken, så mycket kan jag erkänna. Att jag sedan har ångest på helt andra områden när det gäller det här projektet, kan vi ta imorgon. Eller i övermorgon. Okay - när jag hinner.

måndag, november 06, 2006

Hördu bloggen!

Hmmm... Okay.... Av någon outgrundlig anledning tycker bloggen att jag skrev mitt senaste inlägg igår. Men det gjorde jag inte. Jag skrev det idag. Det är inget viktigt avslöjande, inget världsomstörtande eller så, men rätt ska vara rätt ;-)

Och nu kommer säkert det här inlägget att bli daterat med dagens datum bara för det... Kolla nu... Jäpp. 6 November.

söndag, november 05, 2006

Passion och galenskap går hand i hand

Det finns trevliga knackningar, hetsiga knackningar, humoristiska knackningar. Det finns knackningar som gör att man längtar efter att få öppna dörren och se vem står bakom. Andra knackningar vet man på en gång när de betyder bekymmer. Det är någonting med sättet de genljuder, tungt, och hårt och slutgiltigt, som gör att man genast förstår att vara på sin vakt. De tre slagen som ekade genom min lägenhet den där vårdagen var så tunga och fulla av missmod att jag redan innan jag hade öppnat visste vem det var som låg bakom dem. När jag väl slog upp dörren och mötte den alltid lika missbelåtna blicken hos min hyresvärd, var det sålunda ingen större överraskning.

Så började den tidigare versionen av romanen, eller hur? Jepp. Och nu låter det så här:

Det finns knackningar som gör att man längtar efter att öppna dörren och se vem som står bakom. Det finns knackningar som väcker ens nyfikenhet. Det finns knackningar som man på en gång vet när de betyder bekymmer. De tre slagen som ekade genom min lägenhet den där vårdagen var så tunga och illavarslande att jag redan innan jag hade öppnat visste vem det var som stod bakom dörren. Jag kunde också, trodde jag, gissa orsaken till varför personen knackade på det där speciella sättet. Min första reaktion var att låtsas som om jag inte var hemma, men efter att ha funderat på saken, fann jag det bättre att ta tjuren vid hornen. Och mycket riktigt – när jag öppnade dörren, var det också den alltid lika missbelåtna blicken från min hyresvärd jag mötte.

Ni fattar, va? Det ser ju inte precis ut som det gjorde förut. Och det här är BÖRJAN på boken. Första stycket. Hör ni det galna skrattet som ekar i vinden? Det är mitt. För jag har ju börjat inse, att om jag ska slå ner på varje litet stycke och ändra och ändra - och det känns som om jag gör det också - så kommer det att ta en si sådär två år till att få det som jag vill ha det. Kanske ett helt liv. Den blir kanske aldrig färdig.

En otroligt vanlig fråga till proffsen på CompuServe är faktiskt "När vet man att man är klar?". Och proffsen brukar svara med att rycka på axlarna och komma med ett standardiserat "Det vet man inte. Man får helt enkelt bara nöja sig någon gång". Det ska bli mitt mantra. Man får helt enkelt bara nöja sig någon gång. Men hur enkelt är det då? Inte sådär jätteenkelt. Jag har ju varit nöjd en gång tidigare, eller hur? Efter första versionen av boken. Jättenöjd, till och med. Men... oj, vad det har ändrat sig.

Fast, det är klart - det är ju lättare att ändra i texten nu, att få det bättre och känna sig nöjd igen. Så var det inte tidigare - då kunde jag slita mitt hår i vanmakt utan att veta hur jag skulle göra för att ordna upp eländet. Nu har jag liiiiiiite mer rutin, och dessutom har jag min underbara man till hjälp när det krisar. Jag har dresserat honom till att vara så hänsynslös som möjligt; jag sticker till honom det stycke jag inte är nöjd med och ber honom läsa igenom och säga vad han tycker. Hans mest kraftfulla vapen är (nej, var inte orolig - det är inget snuskigt *he he*) pennan som han skriver TÖNT med varje gång han hittar något han inte gillar. Det har jag lärt honom, och numera svider det inte alls lika mycket att se TÖNT någonstans i min omsorgsfullt skrivna text. Ofta har han rätt, och det är verkligen töntigt skrivet. Jag avskyr töntigt skrivna böcker, och vill helst hålla min bok så töntfri som det bara är möjligt (att jag sen missar här och där är nog smällar man får ta).

Hursomhelst, så ändrar jag nu så mycket att jag börjar bli rädd att förläggaren ska bli helt vansinnig och skrika "Vad i helvete är det du har gjort?! Det är ju för #%&#¤ inte samma bok!!"
Då vet jag ärligt talat inte vad jag gör. *Suck* Fasen, vilken knäpp värld det här är. Varför kan jag inte bara nöja mig med att bli auktoriserad revisor? Siffror kan också göra en knäpp - men de går inte lika hårt åt på ens integritet.

Jag undrar ibland, i all hemlighet (fast nu gör jag ju det väldigt officiellt, iofs...) varför jag ens bryr mig. Jag menar, vad driver mig? Vad är det som är så viktigt att jag riskerar liv och hälsa (risk för musarm, om inte annat. För att inte tala om den mentala biten...) för att uppnå det? Erkännandet? Tanken på ära och berömmelse? NEJ. Inte alls. Tanken på att jag vill livnära mig på författarskapet? Ja, nu börjar det brännas. Jag lever för att skriva. Skriver för att leva. Folk fattar nog inte hur starkt behovet är, vilket jag kan förstå i allra högsta grad. Det är inte lätt att förklara en passion som är så stark att man vill ge upp precis allt för den. Det låter, om inte annat, jäkligt stört. Men... take it or leave it - det är så det är. Nu har jag en chans - en enda ynklig chans - att se till att komma dit jag vill, att åtminstone försöka skapa mig en plattform att stå på för att nå dit. Och då är det väl inte för mycket begärt att jag hugger chansen med hull och hår? Den kommer inte igen. För jag kommer aldrig utsätta mig för det här igen, om jag inte får ett vederlag för det. Aldrig i livet. Åtminstone inte så här intensivt. Visst - jag kommer att skriva, men inte kommer jag att lägga ner hela min själ i det igen. Pyttsan heller. SÅ - med andra ord, så gäller det just nu att satsa allt, och sedan falla ner med tungan hängande utanför munnen. Antingen går det som jag vill, eller så går det åt... Men då har jag ju försökt precis så hårt och så kraftfullt som jag vill. Så är det. Basta! Och gud nåde den som säger emot *flinar*!

fredag, november 03, 2006

Slitsamt men nyttigt

Sådär ja. Då var man "in the business" igen. Att låta romanen vila lite var tydligen ganska bra. Nu har jag suttit och filat i dagarna två, och herregud vad man kan hitta saker att fila på. Jag har bantat ner boken med 23 kB än så länge - vilket innebär en.... sju-åtta sidor, kanske. Den blir faktiskt bättre. Min allra svagaste sida är kapitelövergångarna. Jag drar gärna ut på dem och gör dem otroligt sega. Under de här veckorna som gått sedan jag avslutade boken, har jag dock utvecklats en del på det området (jag fick ju en massa underbara tips från mina mentorer på CompuServe) så nu ser jag ungefär var det brister. Sedan skalar jag bort en del dialog, och så har jag tagit bort en del scener som strängt taget inte fyllde någon större funktion. Det gäller bara, har jag kommit på, att våga. Antagligen är ett vanligt nybörjarfel att ta med för mycket i berättelsen, för att man inte vågar lita på sin egen förmåga att berätta och tar med saker "utifall att". Nu känner jag mig lite säkrare på vad jag vill berätta och hur jag kan göra för att få fram det. Sedan känner jag också att det får bära eller brista, vilket gör att jag tar lite mer risker än jag gjorde innan.

Det är kul. Jag säger det igen; blir det ingen utgivning, så har jag ändå kommit så långt att jag kan säga "strunt samma". Jag blir ju helnöjd. Fast - det ska erkännas, jag är inte villig att ge upp riktigt än.

Många i min närhet har haft hårddiskkrascher under den senaste tiden. Usch. Jag gjorde en back up-CD idag. Kom ihåg det, allihop: back up! Back up. Back up.

Jaha... Nu ska jag hoppa in i duschen, sedan ska jag iväg och hämta ungarna. Ska bli kul med helg. Mysigt. Jag har ju en så gosig familj, ju!

onsdag, november 01, 2006

Woo - hoo!!! Jag är fri!

Hurra, hurra! Nu har en tio veckors lång ångest släppt :-D Idag hade jag tentan i Handelsrätt II, som jag för övrigt halvt om halvt fruktat eftersom jag på något vis känt att jag kunde ha läst på mer än jag gjort. Till exempel vägrade jag konsekvent att läsa igenom gamla tentor och övningsuppgifter, och läste i böckerna tills ögonen blödde istället (fast för att vara ärlig så gjorde jag inte det heller, eftersom jag droooooooooooooogs till datorn och mitt skrivande mer än till dem). Nu, efter min fem timmar långa tenta, som varade från tre på dagen till åtta på kvällen (vem planerar tentorna egentligen? Hur kan man lägga tentor så sent? Vet inte hur det är med alla andra, men min hjärna slutar ju i alla fall fungera efter klockan fyra på eftermiddagen) känner jag att jag gjort helt rätt. De jag talade med efteråt, kände sig lurade - därför att ingenting på tentan var som i övningsuppgifterna eller i gamla tentor. Känns ju tråkigt att de tycker så, i och för sig - det är aldrig kul att höra när någon misslyckas - men hurra för att jag valde rätt taktik utan att veta om det!!

Det känns som om det gick bra på det hela taget. Som om jag klarade det, iallafall. Sedan vet man ju inte. Det här med lagar är alltid vanskligt; man kan skriva en hel uppsats på en fråga, men har man valt fel lag är det ju kört lik förbannat. Jag skrev på alla frågor och gjorde så gott jag kunde, så nu känner jag mig ganska nöjd, åtminstone. Och så är jag otroligt, extremt, fruktansvärt trött *gäääääsp*. Fast bara psykiskt. Min kropp har gjort sådär... Noll knop idag. Och igår. Och i förrgår. Usch. Fast nu, när jag inte har tentan att tänka på längre, ska det bli ordning på torpet. Jag ska handla hälsosam mat och träna järnet. Och så måste jag tvätta kläder också... Vi har lite ont om rena sådana. Strumpor, till exempel, lyser med sin frånvaro.

---

Gillar kylan och snön. Det är så vackert. Fast en sak är inte så bra; på morgonen igår, när jag kom innanför ytterdörren, så fladdrade en vacker fjäril där, alldeles mot fönsterglaset. Jag sträckte ut fingret och den satte sig, så att jag kunde öppna dörren och släppa ut den. Det var poetiskt vackert att se den lätta från fingret och sväva iväg. Fast... det är mindre poetiskt att tänka på att den:

Blev överraskad av vintern och frös ihjäl idag.

Såvida den inte

Blev tagen av en kastvind och sänd in i husväggen så det sa "smack" om dess lilla fjärilskropp under den fruktansvärda stormen som blossade upp under förmiddagen igår

Med andra ord vann den sin sökta frihet. Men till vilken nytta? Grym ironi, hm? Hoppas det inte låg någon slags "foreshadow" i det här lilla fjärilsintermezzot. Som att min frihetskänsla såhär efter tentan är linkad till tentaresultatet. Linda Fjäril fladdrar fram efter tentan. Några veckor senare: Linda Fjäril får sitt IG. SMACK, bara. In i väggen med dig, loser!

Kommer att ta upp lite om foreshadows och symbolism på min andra blogg snart, förresten!

Godnatt!

(Och om allt det ovanstående låter osammanhängande, så beror det nog på att det är osammanhängande... för jag är så jäkla trött att jag inte riktigt vet vad jag skriver. Sorry!)