torsdag, december 28, 2006

Uppdatering av Skrivsidan!

Skrivsidan är uppdaterad - med lite metoder för att skriva en grym synopsis enligt "good old american killer standard"! Enjoy!

onsdag, december 27, 2006

Trygghet och utmaningar

Så var julen över för den här gången. Fort går den, tiden. Var det till exempel inte igår som jag dukade upp till Lucia-morgon på TV? Nä... det var det inte. För det var flera veckor sedan. Sannerligen blir man rädd när man tänker tillbaka på sitt liv ibland. Var tar tiden egentligen vägen?
Hursomhelst så var julhelgen sådär mysig som den ska vara. Julmiddag hos svärföräldrarna - det är mys i kvadrat, det. Barnen tyckte det också, och tindrade lagom mycket med ögonen och verkade trivas bra. Tyvärr blev all upphetsning inför julen alltför mycket för dem, så när det var dags att fortsätta firandet hos makens bror, var de små liven knappt mer än spillror. Det bästa var att plocka hem dem, låta dem leka lite med de nya leksakerna och sedan stoppa dem i säng (och med "dem" menar jag nu barnen, och inte makens brors familj - ifall det skulle bli något syftningsfel någonstans).

Och nu är alltså vardagen tillbaka. Eller nästan. Maken är ledig från jobbet. Jag unnar mig lyxen att vara mor och maka fullt ut - idag är första gången jag fuskar med att ägna mig åt datorn på flera dagar. Jag har nosat lite på mitt skrivande, men inte riktigt haft någon lust att ta tag i det. Det är lite så, att skrivandet för min del kräver åtminstone en liten del koncentration. Jag känner mig alldeles för splittrad just nu för att kunna samla mig om mina berättelser. Har försökt ett par gånger, skrev en scen som just nu känns mer eller mindre onödig, så den kommer antagligen stryka på foten, och gick till och med in i den engelska berättelsen och försökte ordna till lite i den. Fast skrivandet känns trots det inte riktigt stimulerande. Bara oroligt - så jag tror att jag väntar tills jag kan fokusera ordentligt igen. Det är ingen fara på taket.

Vad mer har hänt under dessa dagar... ? Inte särskilt mycket.
Jo, en sak måste jag bara berätta! Dagen innan julafton fick jag till ett dopp i havet! Jepp, ett riktigt ett! Sex grader kallt (gud ske pris att det inte var kallare!). En sådan idiotisk men trevlig idé kan aldrig ha någon upprinnelse i något annat än en vadslagning - iallafall inte för min del - och precis så var det här. Det var maken som utmanade mig att göra något riskabelt och otrevligt för en gångs skull. Jag är annars en erkänt försiktig typ - risker ligger inte för mig, och inte obekvämligheter heller, om jag kan undvika det. Jag har ingen äventyrsgen, och trivs inte med tanken på att göra saker som jag är rädd för, bara för att möjligtvis bli stolt över att ha övervunnit mina rädslor när det väl är gjort (vilket skulle kunna vara huvudorsaken till att tandläkaren kommer att få vänta på ett besök från mig ytterligare en tid (om ni mött den tandläkare jag hade under hela min barndomstid skulle ni ha förstått varför. Han gav ordet "sadist" en helt ny dimension)).
Nu, däremot, kom maken med en öppen utmaning, och sånt kan man ju inte motstå. Så dagen innan julafton lämnade vi barnen hos deras farmor och farfar, och begav oss ner till havet. Parkerade vid badet, gick ner till stranden. Konstaterade att man tagit bort alla badstegar på hela j-a stället. Funderade en stund. Klädde om. Vadade sedan gemensamt ut i det svinkalla vattnet och dök sedan i.
Kallt är bara förnamnet.
Efter en sådan upplevelse förstår man faktiskt hur fruktansvärt svårt det måste att hålla sig vid liv om man skulle råka falla i, eller för den sakens skull haverera med en båt. Kroppen ger liksom upp med en gång. Allting domnar - huvudet också. Och det tar inte mer än några sekunder, heller. Eftersom vattnet faktiskt ändå var sex grader, förstår man ju hur ytterst kritiskt det måste bli närmare nollpunkten.
Det var riktigt intressant. Riktigt kul. Kändes bra, till och med nyttigt. Jag hade ont i halsen dagen innan - efter doppet försvann det helt, underligt nog.

Man kanske ska börja utmana sig själv lite oftare, på det hela taget. Göra det till ett nyårslöfte att leva farligt. Våga chansa lite. Ta risker, där de finns.
........

Hahahhhaaaa! Herregud, vad jag skojade där! Nä, en gång om året räcker gott. Så... See you at nästa års juldopp!

onsdag, december 20, 2006

Olycka i Munkedal...

Idag var jag inne i Uddevalla hela dan. Vi hade ännu ett sextimmars mördarseminarium i Beskattningsrätt (det är sista veckan och herregud vad jag är trött på upplägget!!!) men läraren visade sin sällsynta goda sida och skickade iväg oss tidigare. Jag velade runt på stan en stund, köpte lite saker...
Egentligen var det meningen att jag skulle köpa julklapp åt svärfar, men det blev inte riktigt så. Min make tyckte inte att min idé om en stormtändare var sådär jättebra ("Och när ska han ha den, Linda? När han bestiger Mount Everest?!") och han hade ju en poäng, så jag lade ner det projektet. Istället blev det underligt nog så att jag köpte en hel del saker till mig själv. Stektermometer. Ett måste, för nu ska vi snart göra julskinkan. En måttsats i metall. Har letat så länge efter en. Hörlurar till MP3-spelaren. För det måste jag ju ha när jag promenerar. *Suck*. Hursomhelst, så vandrade jag sedan till Systemet och köpte på mig lite nyttovaror till julhelgen, och sedan åkte jag hem. Tack vare att vi fick sluta tidigare, och att jag faktiskt ville hem, så kom jag iväg tidigare än jag normalt skulle ha gjort. Halt var det, men jag kom hem.

Ja, och nu vid halv åtta nyheterna - vad hör jag?! Att vägen jag åkte på två, tre timmar tidigare, som jag åkt på flera dagar i rad, flera veckor i rad, har RASAT? Hela jäkla vägen, trehundra meter, som bara har kollapsat och dragit med sig folk och bilar ner i älven. Herregud. Herre - gud.
Nu kanske jag låter som Göran Persson efter Elfte September-dåden, som chockad sa att det faktiskt kunde ha varit han som drabbats, eftersom han besökte New York två år tidigare... men det här var bara några timmar. Vägen måste ju åtminstone ha darrat lite REDAN NÄR JAG ÅKTE ÖVER DEN! Usch och fy. Usch och fy. Stackars de som drabbats! Och - skamset - måste jag ju faktiskt tillägga ett "tur att det inte var jag"...

Usch.

söndag, december 17, 2006

Helgad vare helgen...

... men ibland är det skönt när den är över ;-)

Vet inte om det bara är jag som märkt det, men så här innan jul blir allting lätt lite stressat och pressat... Speciellt när man inser att det bara är en vecka kvar till julafton, och man inte ens har börjat titta på julklappar ännu. Så i helgen har det blivit till att trängas i köpcentran med små barn som förståeligt nog inte riktigt pallar det där med att stå i köer och armbågas bland lockvaror. Det har blivit in och ut ur bilar, på jakt efter klappar och granar. Desperat brainstorming på uppslag till julklappar inne i affärer fullsmäckade med folk... Ja, ni fattar.
Tack och lov för scanningen på Coop Forum, säger jag bara. Snälla tankar går dit. Tack och tack och tack och pris.
Jag har samtidigt fått det unika tillfället att bevittna hur min make totalt kollapsar inne i köpcentran. Han är helt enkelt inte gjord för shopping - och hans motvilja tar sig rent patologiska uttryck. Det började lite lätt med att han skulle hämta en kundvagn på parkeringen, medan jag väntade med barnen innanför dörrarna till köpcentrat. Jag och barnen stod kvar på exakt samma fläck - vi rörde oss inte, även om jag vände ryggen till utgången för att kolla in CD-affären och H&M på andra sidan. Trots det lyckades han missa oss, och gick in i Coop Forum, där han började irra omkring, alltmer förtvivlat - tills han slutligen återvände till utgången, där vi befann oss. Och då var han förvånad över att vi stod där - som om vi inte gjort det hela tiden. Därefter eskalerade förvirringen och det mentala och kroppsliga förfallet. Min starke, hyfsat vältränade, mycket intelligente make lyckades irra bort sig ett flertal gånger till, fick ont i hela kroppen och tappade allt sinne för logik. Tortyr, har jag hört, har ungefär samma effekt på en människa. Det är med andra ord humanast att inte ta med honom ut på shopping alls - men tyvärr oundvikligt. Tro mig - jag säger inte det här med ett uns irritation, utan i rent och skärt medlidande. För det är riktigt synd om honom.

Ja, hursomhelst... Bortsett julpressen har det emellertid varit en helt okay helg iallafall. Vi har julpyntat, städat, gått på promenad... jag och maken åt en riktigt romantisk middag i lördags. Lammsadel, hasselbackspotatis, skysås, rödvin, maltwhiskey och lyxchoklad... Vi lagade maten själva, såklart - men det är alltid trevligt att unna sig något extra. Bra för kärleken *blink, blink, ähum*.

Bra var också att jag idag bad om en timmes hobbytid - vilket innebär pyssel med romanen - och att maken gick med på det utan minsta gnissel. Så jag fick lyxa mig med Thea och gänget i en hel timme. Fick ur mig åtminstone två sidor text. Alltså, det kan inte sägas nog med gånger: gud vilken skön berättelse att skriva. Visst, det blir kanske inte kvalitet, och jag må vara den enda som tycker den är intressant - men det rör mig faktiskt inte i ryggen. Scenerna lägger sig så fint tillrätta, och allting blir så klart med en gång, så det känns som om en eventuell finputsning senare verkligen kommer att bli just det - finputsning.
Kanske har jag fått en viss erfarenhet med den tidigare boken. Kanske har jag lärt mig hur jag ska lägga upp scenerna och få berättelsen att röra sig framåt på ett helt annat sätt - för nu känns det väldigt naturligt. Jag behöver inte kämpa alls. Och så har jag fått en viss vägledning om vart storyn är på väg, vilket gör att det nu är riktigt trivsamt att skriva på den. Det är samtidigt en helt annan stil än boken innan - kortare scener och kapitel, snabbare klipp och en aning avhuggna meningar på nordiskt, trivsamt manér - vilket gör det hela lättskrivet, lättformat och mycket intressant att jobba med. Och dialoger? Nä, här är de inte på hart när så långa och utdragna - och jag som bara trodde att jag kunde skriva långa dialoger! Nu rör jag mig faktiskt inne i huvuden på folk. Och har kul när jag gör det. Coolt.

Nä, dags att törna in för natten. Kanske. Om jag inte skriver på storyn en stund innan jag släcker ner, förstås...

onsdag, december 13, 2006

Inspirationen har anlänt

Fick lust att skriva idag. Det var längesedan sist, och det är alltid lika välkomnat när känslan återfinner sig.

Istället för att ta itu med den historiska berättelsen på engelska började jag skriva på nutidsberättelsen - den som ligger ute på min andra blogg (jag lade ut det nya där också, om någon är intresserad).
Jag tror åtminstone att det var en fortsättning på Thea-historien, men jag är faktiskt inte helt säker. Nu blev det scenbyte och ett par nya karaktärer kom in i bilden, och jag har ingen aning om vad jag ska göra med dem. Om de hör ihop här eller någonannanstans, i en annan berättelse. Än så länge, hakar de iallafall på Theas historia. Och jag ska försöka hänga med, och inte fundera så mycket över vad som händer, så får vi se vart det hamnar tillsist. Kanske förenar jag alltihop, eller så funkar det inte alls, och då blir det två berättelser av det hela. Jag har faktiskt ingen aning. Det är spännande att se om man överhuvudtaget kan skriva en historia på det här sättet - genom att bara luta sig tillbaka och "låta karaktärerna ta över".

Stilen känns åtminstone skön och lättarbetad, och en aning mer nordisk än min stackars opublicerade deckare. Jag undrar om den här berättelsen är en deckare, förresten? Eller är det en roman? Och vad ska den isåfall handla om? Fast så skulle jag ju inte tänka...
Nå, det känns skönt att skriva igen, iallafall.

I övrigt blev det en trevligt stillsam Luciamorgon idag. Jag och maken gick upp innan barnen, och jag kokade kaffe medan lillflickan låg och killade sin nallebjörn under hakan inne i sitt rum. Jag satte på TV; n och tände ett ljus, och dukade upp kaffe, lussebullar och pepparkakor. Luciasångerna lockade till sig båda barnen, så båda kom tassande på samma gång och slog sig ner i soffan, yrvakna och sovvarma. Sedan tillbringade hela familjen en mysig halvtimme framför TV; n.
Det är vad jag kallar en kvalitetsmorgon. Man blir varm bara man tänker på det :-)

tisdag, december 12, 2006

Perspektiv

Det ska erkännas - knappt någonting i undertecknads liv har flyt just nu. Allting går, kort sagt, åt pipan. Men det finns de som har det värre.

Idag fick jag ett julkort från en av mina amerikanska vänner Sue (en i gruppen av Gabaldon-vänner). Det är ett personligt kort med hela hennes familj, och maken - som hon liksom har varit ett med hela tiden och nämnt väldigt ofta i vår korrespondens - är med. Han sitter främst, glad och stolt. Jag tänkte på hur snäll han såg ut och hur lik hans son var honom.
Nyss, när jag kollade mejlen hade en i gruppen vidarebefordrat ett meddelande från Sue. Hon skrev att maken dog under morgonen.

Usch. Usch. Fy vad sorgligt. Jag har aldrig träffat någon av dem, såklart, men usch, jag är så ledsen för hennes skull.

För några veckor sedan dog svägerskan till en annan av mina Gabaldonvänner, efter en lång, lång kamp mot cancer. Fruktansvärt.
Och här gnäller man för att någon missförstår ens författarskap eller för att drömhuset man kämpat och lagt bud på går till någon som har (av allt att döma betydligt) mer pengar än vi *skakar på huvudet*. Ynkliga problem, i jämförelse.

söndag, december 10, 2006

Ouch.....

Ja, det blev kalla handen. Ganska platt fall, till och med. Ingen utväg, om man säger så. Jag fick mejlet från min "originalkontakt" i fredags, och har nu hunnit smälta... chocken, så nu har jag börjat kunna skratta åt det. Det är ganska kul om man tänker på det... Mailet är lite för privat för att jag vill lägga ut det till allmänheten ÄNNU, men jag kan ju berätta om andemeningen, som var... *host*... ganska tydlig.

Den som bedömde boken den här gången var en äkta Lektör. En sådan som Vet. Och hon visste med en gång att det här inte var något hon skulle kunna ge ut. Herregud, nej. Sanningen var att hennes mail - allvarligt nu - var fullt av bestörtning över hur jag kunnat skriva något som var så totalt utanför linjerna för hur andra deckarförfattarinnor skriver böcker. Dessa starka deckardrottningar (och det är ju i och för sig rätt), ibland vilka jag minsann inte platsade - bland annat för att jag inte hade samma brutala djup och skakande psykologi i min bok som de har i sina böcker. Som om det är något jag ens eftersträvat!!!!

Inte för att jag ser någonting negativt med de ledande kvinnliga deckarförfattarnas böcker - de är suveräna - men för den sakens skull förstår jag inte varför min egen bok skulle betraktas i ett negativt ljus för att den inte liknar deras? För det var precis så det var. När jag läste lektörens uttalande kändes det som om hon läst spanska och sett grekiska. Som om hon liksom väntat sig att se en sak, och sedan blivit nästan chockad över att få se något annat.

Jag har aldrig strävat efter att försöka efterlikna de svenska deckardrottningarna. Konkurrensen där är för tuff, och det är dessutom inte den stil jag kan eller velat använda när jag skrev boken. Dåligt eller bra, men det är inte samma stil. Därför tycker jag inte heller att man kan dra några starka paralleller mellan mig och Marklund eller Läckberg eller Ljungstedt. De skriver på sitt sätt, och jag har ett annat. Lite mer likt Janet Evanovich, om vi nu ska dra paralleller. Lättsamt och flyktigt och med humor och utan sikte på att göra djuplodande psykologiska djupdykningar i människosjälen. Eller kanske lite Diana Gabaldon (hon har skrivit minst en fristående deckare). Så här: när man läser min bok ska man ha roligt och bli underhållen. Man ska trivas med huvudkaraktären och se henne växa. Brottet är till och med av underordnad betydelse, för att det lika mycket är en roman som en deckare. Det kanske inte är bra gjort av mig alls - men jämför mig i så fall med Janet Evanovich eller Diana Gabaldon och ge mig en känga för att jag misslyckats att skriva i samma stil!

Det känns lite orättvist, bara därför. Det stör mig också, därför att jag hela tiden velat ta avslaget med värdighet. Jag förstår ju att förlaget inte tycker att boken platsar på hyllorna. Att den har brister också, som gör att den inte kan ta sig vidare - som att den är för tjatig i dialogerna. För utdragen. Det har jag ju hört ett par gånger nu, och jag kan acceptera det. Förstå det också. Men jag gillar inte att bli jämförd med något jag aldrig velat efterlikna. Om jag bara sluppit det så hade jag tagit saken med mer ro.

Fast jag är inte bitter, ändå. Jag överlever det här. Det känns inte överdrivet tungt. Jag har ju faktiskt kommit långt. Tänk bara, att jag fick en bedömare att tro på min bok, och en annan att i det närmaste bli grovt förolämpad av den. Det är inte dåligt alls, när man tänker efter. Ska man falla, ska man falla rejält. Skål för att jag försökte, i alla fall!

torsdag, december 07, 2006

Judgement day

Fastän det känns ganska lugnt inne i huvudet när det gäller romanen just nu så kan jag inte låta bli att tänka på att det nu har gått snart två veckor sedan boken skickades vidare för en extra bedömning. Två veckor... Det börjar faktiskt dra ihop sig till ännu ett utlåtande. En vecka till, kanske. Eller två. Men snart så smäller det, och då vet jag.

Just nu känns det som om det kommer att bli ett nej. Av många orsaker. Främst för att boken är lite grann osvensk. För mycket dialog - vilket är meningen, därför att jag älskar att skriva dialog. Och sedan för att den är för lång, kanske. När jag skrev boken och den var klar, var jag ängslig för att den skulle vara för kort för att publiceras. Då låg den på 417 A4-sidor med Times New Roman och 1½ i radavstånd. Jag undrade om det skulle räcka. Nu har jag precis läst att Läckbergs "Olycksfågeln" - som ser ganska gedigen ut i inbunden version - låg på 277 sidor. Så att min bok skulle vara för kort... Knappast. För lång? Troligt.

Jag kanske inte är mogen för det här. Att bli färdig för utgivning är en process. Varje steg i processen för med sig nya kunskaper, och nya insikter. Jag vet inte om jag har tagit mig genom alla steg ännu. Jag kan nog låta kaxig och självsäker - speciellt på min andra blogg - och som om jag vet precis vad jag håller på med hela tiden - och ibland känns det så också. Men för det mesta beror det på att jag lutar mig på andra. Och hela tiden upptäcker jag att jag faktiskt inte vet allt, och ser bristerna i det jag gör skrämmande tydligt. Jag har massor kvar att lära. Och jag är ödmjuk nog att inse att det finns hur många författare där ute som helst - ännu outgivna - som är lika bra eller bättre än jag. Sverige vimlar av dem - fantastiska, talangfulla författare. Så varför skulle just jag få chansen att bli utgiven?

Allvarligt och ärligt, så tror jag att det slutar just här. Att det blir ett nej till slut. Så det är bara att vänta tills avslaget kommer. Faktum är emellertid, att det inte sticker lika mycket längre att känna så här. Jag känner mig faktiskt inte bitter det minsta.......... Besattheten är liksom borta. Känns bra. Mycket bra.

måndag, december 04, 2006

Uppdatering!

Okay, har äntligen uppdaterat min skrivsida... Ni är så välkomna, så :-)

Jag behöver väl inte nämna att jag välkomnar diskussioner, förresten? Älskar att höra andras syn på saken, och vill höra, också!

fredag, december 01, 2006

Spökar det?

En jääääättesnabb blogg innan jag måste rusa:

För någon kväll sedan såg jag det där "rescue mediums" eller vad det heter på TV4+. Helt okay, kul att kolla på. Det blev lite halvtöntigt när de började hälla ut talk på ett bord och för att sedan, när de återvände, upptäcka att "någon" hade suddat i det (jag menar, det finns ju faktiskt något som heter TV-fusk). Hursomhelst så sa damerna, som alltså är medier, att man kan be andar att lämna ett tecken, och så gör de det. Utan att man behöver använda sig av talk eller andra avancerade pryttlar.

Eftersom jag var ensam föregående natt, och jag är vetenskapligt lagd och nyfiken till min natur, bestämde jag mig för att försöka. Jag bad min avlidna farmor att hon skulle lämna ett tecken om hon fanns där ute någonstans. Ingenting hände, såklart, och jag somnade.

Så, imorse när jag vaknade.... hängde alla tavlor i sovrummet snett.
Nu menar jag ALLA tavlor, inte bara en. ALLA. Jag kan inte vetenskapligt bevisa att de inte gjorde det från början, men är åtminstone ganska säker på att jag skulle ha märkt om så vore fallet.

Världen är kanske större än man tror. Och... Love you too, farmor :-)

Tjingeling!