måndag, januari 29, 2007

Klappat och klart!

Nu är allt klart. Det blir av! Biljetten är klar och bokad!
Här är en länk till festivalen, om nu det kan intressera. Som sagt.. mycket udda arrangemang, men... hey, en man i kilt är faktiskt alltid en man i kilt, om det så är i Kanada eller Skottland *flinar*.
Vi ska tydligen bo i närheten av festivalområdet, i någon slags enorm campingvagn (rymmer minst sju personer). Och jag har inte krävt något och inte väntat mig något heller, men det verkar absolut som om det blir ett författarmöte, också. På ett eller annat sätt. Från ordinära foton och signeringar av böcker (vilket inte känns helt nödvändigt, för att vara riktigt ärlig) till en helkväll på campingen med henne och hennes man.

Ja, missförstå mig rätt nu -- resan ÄR ingen "galna fruar jagar kändisförfattare"-tripp. Faktiskt, så hade det kvittat om Diana varit där eller inte. Jag har kommit att bli så god vän med alla dessa underbara personer via internet, att själva mötet med dem kommer att vara det viktigaste. Då blir mötet med Diana enbart en cool bonus. Har kanske nämnt det förut (minns inte riktigt) men det tåls att nämnas igen. Att beundra någon är nog väl och bra, men det går en slags gräns vid att man som vuxen jagar efter personen ifråga. Särskilt som personen är författare. Och kvinna.

Hursomhelst, så kan jag nu slappna av på den fronten nu. Allt är fixat :-)

Har saktat ner lite med skrivandet under de senaste dagarna. Det har mest blivit lite upprensning och pillande med den engelska romanen, lite allmän koll på hur jag placerat styckena och hur språket ser ut -- inget allvarligt. Känns ganska skönt, lite avslappnat, sådär. Och storyn växer i huvudet, karaktärerna tar form - förutom just den karaktär som är viktigast, vilket gör det hela en liten aning ansträngande på den fronten. Jag vet inte vad hon vill, riktigt, men jag har faktiskt insett att det inte är någon idé att skriva ur hennes POV förrän... ja, det låter löjligt, men... förrän hon är mogen själv. Och det dröjer en bra bit in i boken. Tills dess är hon med mest i periferin -- fortfarande som protagonist, fortfarande den som historien på något vis kretsar omkring, men utan att det blir några större djupdykningar i hennes karaktär. På något vis känns det rätt att ha det på det viset. Just nu, åtminstone. Det är det som är det sköna med att skriva i block. Jag behöver faktiskt inte bestämma mig ännu!

fredag, januari 26, 2007

Nyp mig, någon!

Ja jesus... Jesus, Jesus, Jesus. Kommer inte på något annat att säga -- för gissa vad jag håller på att planera? Något som liksom har grott ett tag, men som jag inte vågat tro på eller hoppas på... Och nu ska det bli av...

Jag ska resa till Kanada!!!

Så här är det; mina amerikanska vänner som jag tjötar med över internet åker (en del av dem, iallafall) årligen på resor som är... kan man säga... starkt förknippade med Diana Gabaldon. Det finns en del årliga skotska festivaler runt omkring i USA, nämligen, och Diana brukar åka på en del av dem. Hon är där, och läser utdrag ur sina böcker och håller seminarier. Lite sådär.
En festival är i Flagstaff, i Juli. Det är Diana's födelsestad, så jag antar att det är därför man håller en sådan festival just där.
Mina vänner planerade också att åka dit, men för mig blev det mest en önskedröm. Resan över kostar lite drygt 20 000... och mitt i juli också... det passade helt enkelt inte. Men då kom den söta lilla älvan Susan - Dianas assistent - med den sorgliga nyheten att Diana inte skull besöka Flagstaff-festivalen i år (ibland är det grymt bra med inside information). Däremot skulle Diana besöka festivalen i Fergus, som ligger i Kanada (vad Kanada har för koppling till Skottland, och vad Diana har för koppling till Fergus (annat än att hon har en karaktär som heter så) vete tusan, men så är det i vilket fall som helst).

Alla mina amerikanska vänner började omedelbart planera för att åka till Fergus istället. Ruth hade tillgång till en enorm campingbil, där... alla kunde få plats, i princip. Det började divideras om restider och upphämtning och trafikförbindelser. Och jag drömde vidare, och kikade på flygpriserna till Toronto. För skojs skull, liksom. Det är inte så långt som till Flagstaff, kan jag konstatera. Och det är betydligt billigare.
Plötsligt gick det upp för mig: det ÄR inte en omöjlighet! Och när jag insåg det VILLE jag verkligen åka. Min man var, förståeligt nog, ganska skeptisk till det här. Han är inte direkt konservativ, och enormt snäll och godhjärtad och vidsynt... men det här blev lite svårt för honom att ta in. Skulle hans fru åka en hel vecka till Kanada - själv - och träffa okända människor? Ja, om man ser det på det viset, så är det faktiskt lite svårgripbart.
Om man ser det från min synvinkel, däremot, stämmer det desto mer. De här människorna, mina vänner, är alldeles underbara. Strunt samma att jag inte mött dem - jag litar på dem helt och fullt, och jag vet att de kommer att ta hand om mig och se till att jag får det bra.
När man får en sådan här chans, ska man ta den, det tycker jag. Våga hoppa -- det blir roligare då. Min man får skylla sig själv för att han valt en impulsiv fru *flinar*.

Hursomhelst, så har han under ett par veckor fått utstå en god del konfrontationer, såväl som antydningar om hur gärna jag ville åka. Och igår gav han faktiskt med sig. Jag får åka!!! Och jag har världens bästa man. Vill bara säga det. Det ÄR stort och generöst av honom att släppa iväg mig. Jag inser det, och jag är så tacksam för att han ger mig chansen. Han är verkligen världens bästa man.
Svärfar och svärmor (och nu blir det väldigt lätt att förstå hur deras son har kunnat bli underbar: för de är verkligen också sanslöst underbara människor) har erbjudit sig att hjälpa till medan jag är borta, så allt kommer att ordna sig jättebra och jag behöver inte ha så jättedåligt samvete över att lämna familjen. Givetvis kommer jag att ha det ändå, men... det är bara en vecka. Jag tycker... kanske... att jag förtjänar så mycket?

Hursomhelst så planeras det vilt över nätet nu. Restider ska anpassas, biljetter bokas, allt ska klaffa. Och jag tror det kommer att göra det, också! Jag får sova med gänget i campingbussen, de sköter allting med hämtning, transporter... Och eftersom de alla är äldre än jag, har de flesta antagit rollen av beskyddande mamma, vilket känns väldigt tryggt. Det bästa är att den person jag kopplar starkast med - en yngre kvinna (äldre än jag, men inte mycket äldre) som heter Kathy - ska med. Hon är exakt som jag, lika vimsig och impulsiv - och dessutom extremt rolig - och jag LÄNGTAR efter att få träffa henne.

Gud vad roligt!

En annan sak som är extremt rolig, men som jag knappt vågar tänka på för att det är så stort, är att jag kommer att få träffa Diana. På ett eller annat vis, kommer jag att få träffa henne. Högst troligt (närmast garanterat) är att jag kommer att prata med henne också. Och träffa hennes man, som huvudkaraktären i hennes böcker delvis är byggd på. HUR coolt som helst!!! Det här händer liksom inte. Jag MÅSTE nypa mig i armen!

(ja, jag vet att den här bloggen snubblar över orden, men jag ÄR väldigt glad, och då KAN jag inte hålla inne på känslorna)

torsdag, januari 18, 2007

Sex, scanning och struktur

Torsdag idag. Efter en stark inledning på morgonen -- jag råkade (högst omedvetet, jag LOVAR) sextrakassera den stackars snabbköpskassören, och riktigt grovt också -- sitter jag nu här i hemmets trygga vrå och scannar in dokument till min klasskamrat. Man kunde förstås ha roligare, men på samma gång är det ju säkrast att jag sitter här, så att ingen råkar ut för mina saftiga kommentarer (herregud vad jag skäms. Kommer jag överhuvudtaget kunna handla på det stället någon mer gång?!!).

Håller annars som bäst på med att greja med min engelska story. Kom plötsligt på att den är över 80 sidor lång. Och jag som inte ens har börjat?! Jag har, av någon anledning börjat skriva i "block" eller chunks, och inte direkt linjärt, vilket jag aldrig gjort förut och aldrig trott att jag skulle kunna göra heller. Det känns riktigt bra. Till råga på eländet har jag också sett det nödvändigt att göra en slags outline (om jag kommer att följa den vet jag däremot inte) för att strukturera upp historien och se till så att allt hamnar på rätt plats.
Det verkar överlag som om det blir något slags bråk mellan hjärnhalvorna när jag skriver på engelska. Plötsligt kommer en slags kontrollnisse över mig, och ska strukturera och organisera, och ordna upp allting med överblick och logik. Och samtidigt är det ju mer fritt och kreativt lösgörande att skriva just i chunks. Det är ganska intressant. Det kanske inte är "bråk" heller? Kanske de samarbetar och har riktigt kul ihop för en gångs skull?

Oj, scanningen är klar... Nio sidor -- och riktigt snabbt också. Förresten ska jag få en laptop :-D

söndag, januari 14, 2007

Same ol', same ol'

Konstaterande: Vad lång dagen blir när man inte kan gå ut. Idag gick hela familjen varandra litegrann på nerverna. Det är som om blotta vetskapen om att man inte får gå ut, tär på en. Man börjar gnaga på varandra, som råttor i en bur. En liten biltur ner till havet, för att kolla på vädrets makter blev det ju förstås, men om det klassas som att "gå ut" ska vara osagt.

Ja, hursomhelst, så fortsätter livet även i år. Samma gamla lunk. Tentan gick åt h-e, nu stundar nästa kurs. Det är som vanligt, mao. Jag skriver också, förstås, men är nu nere i en liten svacka, som gör att jag inte riktigt är på topp. Jag undrar om författare i gemen är så här manodepressiva, eller om det bara är jag? Det är vågdalar till höger och vänster, ibland känner jag mig övertygad om att det man gör duger och är riktigt bra... och så halkar jag ner i en vågdal och tycker plötsligt att jag är otroligt obetydlig och dålig och talanglös. Vet inte vad det beror på. Det är ju inte så att dessa perioder föregås av någon som står och säger "Gud vad bra du är" eller "Gud vad dålig du är". De kommer av sig själv, på något vis. Fast i ärlighetens namn måste jag väl erkänna att de ofta föregås av att jag fastnar i en scen när jag skriver, och så läser jag något skrivet verk av någon bra författare och så... swooosh, så ligger jag därnere på botten och kravlar i dyngan. Nu är jag inte så illa ute - herregud, jag kommer snart klättra mig upp igen - men det är ganska slitsamt, när det händer.

Hursomhelst så är skrivande alltid positivt i en mening: man lär sig en massa underliga, roliga saker. Funderingen idag (för funderar, det gör jag iallafall) var om gift högreståndsfolk i början på 1800-talet sov i samma sovrum eller om de hade separata sovrum. Jag fick visserligen inget rakt svar på den frågan, men jag lärde mig att på den tiden hade man sex för att göra barn. Och däremellan var det... fasta (*he he*). Jo, total avhållsamhet skulle det vara. Celibat.
Så jag kan kanske dra slutsatsen att de rika i samhället antagligen hade skilda sovrum av just den orsaken. I de lägre samhällskikten tror jag däremot inte man brydde sig så mycket. Fanns inte plats, heller.
Ja, ja, ännu en kunskap att lägga in under kategorin: saker man inte behöver veta (tror inte ens man har användning för det som eventuellt samtalsämne på fester. Det gör sig liksom inte att sitta och diskutera över en drink).

Nä, nu ska jag knalla över till Words och pyssla lite. Se om jag kan surfa upp på topp igen å sådär.

lördag, januari 13, 2007

Inspiration

Till alla mina skrivande (och ickeskrivande?) vänner:

Klicka på länken, scrolla ner till A knock at the door (under bilden). Inspireras, och framför allt, njut!

onsdag, januari 10, 2007

Panic

Helsike, helsike, helsike.
Imorgon är det tenta.
Jag säger det här och nu, så är det sagt (det innebär inte att mina händer är rena för den sakens skull, men jag har iallafall förvarnat, och det är minst lika bra):

Jag kommer inte klara mig.
Jag tar det en gång till, för att vara på den säkra sidan:
Jag kommer inte klara mig. Inte.

Jag har, den här veckan, lämpligt nog, insett att jag valt helt fel strategi för att läsa på inför tentan. Vanligtvis ger läsning av studentlitteraturen nämligen mig mer utbyte än att räkna övningsuppgifter (jag är lite underlig på det viset). Den här gången, har jag insett, borde jag ha faktiskt ha räknat uppgifter istället för att läsa. Och nu är det försent. Jag har inte kläm på nånting. Snaran dras åt.

Jag kan bara säga: #&%¤/#%##& samt erkänna att jag är ett dumhuvud.

Och nu ska jag kolla lite mer på... äh... jag har till och med glömt vad det är jag håller på med. Typ fördelningen av kapitalvinster i rätt inkomstslag för fåmansföretagare vid försäljning av kvalificerade aktier. Eller nåt. Ja fy fan. Sen ska jag hämta barnen.

Imorgon är det dags för avrättning.

fredag, januari 05, 2007

Maraton och tentor

Nu är jag inne på den fjärde - och sista - dagen i maratonskrivningen på CompuServe. Jag har inte lyckats skrapa ihop mer än ett par, fem sidor, men med tanke på att det bara blivit ett par timmars skrivande per dag och det hela är på engelska är jag faktiskt väldigt nöjd. Genom att verkligen anstränga mig för att komma vidare i scenen jag varit fast i, tog berättelsen ny fart (och det med besked) så nu är den fantastiskt rolig att skriva på igen.
Fortfarande är det emellertid "fel" persons perspektiv som styr scenerna. Denne karaktär, som möjigtvis har ett gott hjärta, men som styrs mer av sin egen girighet och själviskhet och som dessutom är självgod intill det plågsamma, var ju från början inget annat än en bifigur. Jag hade tänkt använda honom i början av berättelsen, för att ge en lite objektiv touch på det hela, sedan släppa honom när han gjort sitt. Tyvärr har han inte gått med på att släppas ännu. Faktum är att han tagit över allting, och är med i nästan varje scen. Det värsta är, att hans perspektiv är så trevligt att jag inte vill bli av med honom. Tacksamma karaktärer ska man vara rädd om. Jag får väl låta honom hållas.

Igår postade jag min allra första lilla bit på CompuServe ur berättelsen också. Äntligen är jag en del av forumet, på alla sätt och vis! Än så länge verkar inte folk tycka att det är helt sopigt heller, vilket känns ganska skönt. Självförtroendet klättrar sig sakta uppåt och har börjat snegla mot ljuset igen.

Nu måste jag däremot koncentrera mig på något helt annat -- tentan i Beskattningsrätt som är nästa vecka. Usch och fy. För en dag sen kändes ämnet ganska bra, men idag kom jag in på beräkningen av kostförmåner och traktamenten, och slog i väggen ett par gånger innan jag fick någon som helst kläm på det. Och nu har jag börjat kolla på beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet, så nu känns allting jäkligt mycket tyngre. *suck*
Tvärtemot vad läraren i ämnet säger, finns det faktiskt ingenting som är sexigt med skatter. Kom ihåg det.

måndag, januari 01, 2007

Inga nyårslöften - bara nytt hopp

Det är egentligen alldeles för sent för att blogga nu, men jag kunde inte låta bli. Det känns bra att göra det så här på första dagen av det nya året. Inte för att det hänt något av vikt, som förtjänar att bloggas om - tvärtom var det en föredömligt lugn och skön nyårsafton, perfekt för småbarnsföräldrar...
Idag bestämde jag mig hursomhelst för att hoppa in på CompuServes utannonserade maratonskrivning. Det är en liten grej de har där med jämna mellanrum - jag missade den senaste som var i november - där de som är med ägnar så mycket tid på tre dagar som de möjligtvis bara kan åt skrivandet. Tiden lägger man upp själv, och hur mycket man vill och kan lägga ner på det är individuellt. Man postar en del av det man skriver, får feedback och uppbackning. Kan vara ett bra sätt att få igång inspirationen.
Diana har också hoppat på - det ska bli kul att se hur det ser ut när hon maratonskriver. Jag tänker öppna min engelska historiska roman och prova mig fram med den - mest för att alla engelska mänskor på CompuServe (det finns bara en svensk till där förutom jag) kan få det svårt att kommentera mina svenska texter.... Tanken på att posta utdrag bland dessa otroligt talangfulla människor är lite skrämmande, men jag får väl bita ihop och ta det som en man. Vada ut i det iskalla vattnet, så att säga. Jag behöver ta ett dopp, liksom. Har fastnat på en scen som är ohyggligt svår att få till, så jag behöver pressen för att komma vidare. Jag tänker till och med experimentera lite och skriva non-linjärt. Ta scener lite hipp som happ, och sedan foga ihop allting till en helhet. Kan bli intressant.

Nä, nu slänger jag mig bums i säng!