onsdag, februari 28, 2007

Uppdatering av Skrivsidan

För er som är intresserade, ligger nu första delen av hästscenen ute på min andra blogg. Välkomna över för en titt, om ni så önskar :-)

Skryt och skvaller

Först och främst: i mitt föregående inlägg så vet jag att Frankrike stavas med e på slutet. Fast jag tycker a:et ser lite elegant och 1700-tal ut, så det får stå kvar (det finns säkert fler stavfel där, men jag orkar inte kolla) ;-)

Hursomhelst, så blir detta ett osympatiskt inlägg, bara så att ni vet. Först lite skryt. Jag måste bara skryta lite. Jag får göra det, får jag inte det? Det är ju min blogg. Annars är det en uppdatering på min Kanada-resa, men... För säkerhets skull lägger jag in en varningsmarkör här:

VARNING -- Skryt pågår

Ja, jag har nu fått ett mail av lilla Ruth, som förser vår lilla grupp med husbilen under de dagar vi är på området. Jag har inte riktigt funderat ut hur, men på något vis är hon bundis med mannen som är ansvarig för hela festivalen, och har lyckats få in oss på en privat middag med Diana (och typ... femtio andra). Som jag förstår det, är det som ett knytkalas, så det borde bli hur kul som helst. Lite svenskt. Hursomhelst så skrev nu Ruth att vi som ska vara med på middagen snart kommer att få en inbjudan av den ansvariga mannen, som är en riktig, tvättäkta laird. Har ni hört? En laird. Man får lätt för sig att han går omkring i kilt och sporran till vardags (fast jag tror tyvärr inte det är så). Han vill att vi ska introducera oss för varandra i en speciell yahoo-grupp, som sedan ska förse oss med information om festivalen. Jag har ingen aning om varför, men det låter ju himla speciellt. Vi är liksom utvalda.
Det här var skryt nummer ett, om någon nu missade det.

Skryt nummer två är att det nästan är klart att vi en av de andra dagarna kommer att få Diana och hennes man till husbilen för exklusivt samkväm.

Och skryt nummer tre är att det kommer att bli en ENORM fest på söndagen. Där Diana ska närvara.

Jag kommer att tvångsmatas med Diana under de här dagarna. Jag kanske tillochmed blir så trött på henne att jag aldrig vill se henne mer :-D

GRÖN FLAGG - Faran över

Sådär. Skrytet avklarat. Dags för lite skvaller från författarvärlden. För nu har det sannerligen stormat i min inbox de senaste två dagarna. En av mina vänner jobbar nämligen på Barnes och Nobles i Texas. På Gabaldon-listan nämnde hon av någon anledning att Författaren som jag har talat om tidigare här på bloggen - denna underliga varelse som kopierar och inte har en enda originell tanke, och dessutom ett ego lika stort som Atlanten - inte blr såld, och att den enda boken som finns i affären, ligger och samlar damm på en hylla. Vips, så dök den elaka drottningens onda hantlangare upp och attackerade min vän för att vara taskig och osaklig. Och sedan var det faktiskt igång. Kriget. Privata påhopp (mellan dem, utanför den ordinarie listan) har haglat, full storm har rått - för att denna lilla hantlangare på något vis tar det ohyggligt personligt varenda gång man säger något dåligt om hennes drottning. Frågan är bara, varför man inte skulle kunna uttrycka något negativt om en författare man inte tycker om, och inte bryr sig om, i en grupp för en annan författare, som man tycker om? Hmm. Och nej, denna hantlangare är inte författaren själv -- men under det senaste bråket dök hon faktiskt upp för att förhärliga sig själv, och slå ner på Diana -- under ett klyftigt alias. Moden slängde ut henne och bannlyste henne från listan.

Ja, ni ser ju. Ni ser ju. Visst är det en helt annan atmosfär i den här delen av världen? Författarnas fans slåss med näbbar och klor -- ibland blandar sig tillochmed författaren själv i. Diana har faktiskt inte kommenterat uppståndelsen med ett ord, och jag tvivlar på att hon är intresserad. Det ska hon ha all heder för.

Nu har det antagligen blåst över, för alla har enats om att helt enkelt ignorera hantlangaren, och då glider hon sannolikt tillbaka ner i sitt mörka vatten och stannar där till nästa gång någon nämner Drottningens namn. *skakar på huvudet*. De är för roliga, dessa amerikaner.

PS. Får jag tipsa om Koloniområdet Iris på TV4+ ikväll? Världens mysigaste program - och Jan Bylund har dessutom nordeuropas snyggaste händer och underarmar. Väl värda att titta på. Det gör jag, iallafall (och nej, jag är inte 70 år gammal, heter Svea och har bara en katt som enda sällskap, vilket gör att jag lätt hänfaller åt att dregla över unga, välartade män som är med i trädgårdprogram på TV. Man skulle kunna tro... *flinar*)

måndag, februari 26, 2007

Research...

Kom på att jag faktiskt har tillgång till Nationalencyklopedin på nätet. Himla bra. Så nu har jag bra, relevanta uppgifter om det politiska läget i England och Frankrika omkring 1800. Fascinerande läsning! Det bästa med att skriva böcker, är ju att man får en hel del allmänkunskaper på köpet - sånt man aldrig skulle ha vetat annars (åtminstone inte jag). Det är otroligt fascinerande att läsa om hur man redan på 1800-talet införde bojkotter och startade ekonomiska krig mot andra länder. Så modernt var det alltså... Annars får man lätt en föreställning om att man på den här tiden stod och sköt på varandra iförda färgglada uniformer. Nej, den där Napoleon var verkligen en cool kille.

Usch, nej, det här var ett sidospår... Jag håller ju på att skicka jobbansökningar, ju...

söndag, februari 25, 2007

Varningslampan släckt

Ja, då var man kräkfri. I stort sett hela familjen. Vi får se hur det går inatt, men det verkar ljusare än på länge. Nu kan vi alla andas ut. Inga mer tvättningar av sängkläder. Inget mer spring i trappor. Inga mer små svettiga barn i sängen. Och förhoppningsvis blir det här med andra ord det absolut sista inlägget om vinterkräksjukan på myyyyyyycket länge. Phew.

Tja, lusten att skriva kom tillbaka lite smått så fort jag slutade se dubbelt. Fast samtidigt har jag också, kanske i samband med det, tagit ett rejält kliv tillbaka, för att få ordning på berättelsen lite mer. Sådant behövs också ibland. Just nu har jag kollat lite på en av scenerna i början -- en sådan där liten kär sak som jag tyckt om att skriva på, men som aldrig känts riktigt rätt. Doktor Linda måste därför ställa diagnos: varför känns den inte rätt? Svaret är ganska enkelt; för att den inte behövs. Den tillför inget - snarare är det så att den drar ut och upprepar något som kommer att synas ändå lite längre fram. Så vad gör man? Just det - man dödar den jäveln. Adjöss - och nu blev det genast lite luftigare. Annars har jag stannat till vid en av de mer vitala scenerna i hela storyn, själva vändpunkten för huvudkaraktären. Svår att få till, därför att det måste bli en del dialog, där huvudkaraktären bör få förklarad för sig en hel del viktiga detaljer. Problemet är att läsaren redan är medveten om dessa, och att en upprepning enbart blir tjatig. Hmm... Hur gör man då? Man rafsar över det, givetvis. Fast det ska samtidigt göras på ett elegant sätt?
Jag kollade igenom de anteckningar jag hade från när jag skrev storyn på svenska, men fann ingen större hjälp av dem, tyvärr. De skrevs för så länge sedan, att det lika gärna kunde ha varit någon annan som gjort dem. Jag tänkte försöka sätta dialogen först, åtminstone, och bygga på scenen utefter det. Men jag behöver tänka på det ett tag till.

Sedan måste jag flytta årtalet för storyn ett år tillbaka i tiden, för att få det att passa lite bättre med Napeoleons härjningar i Spanien. Gryningstigers inlägg på ett enormt gammalt inlägg på min andra bloggsida, fick mig nämligen att fundera på om jag verkligen tolkat Wikipedias information rätt. Jag tog hjälp av mitt gamla goda "Lexikon över Mänsklighetens historia" istället - tegelstenen som står i bokhyllan - och där skiljde uppgifterna på ett år, ungefär. Fast det ska erkännas, att allting stod mer tydligt i boken, och att det kan ha varit jag som feltolkade uppgifterna i Wikipedia. Hursomhelst, så går jag givetvis på lexikonets uppgifter - solid fakta som förhoppningsvis är granskad både en och två gånger innan tryck. Tackar, tackar för varningen, tigern :-)

Nå... var det allt? Tror det... Fick det stora nöjet att börja skriva på den nya storyn i vår lilla stafettskrivargrupp den här rundan. Kul med en ny historia, och det här med stafettskrivning är en fantastiskt bra övning. Vilket påminner mig om att jag inte varit inne på CompuServe på evigheter... Hur ska man hinna med allt?!

lördag, februari 24, 2007

Kräk del II

Ja, här är vi då nu, hela familjen... Magsjuka. Natten var intressant, med mannen som låg med dubbla lager kläder under täcket och ändå frös, och lillkillen som lade en rejäl pizza i sin säng, och vägrade stanna i den efter det. Han fick flytta ner till min säng - det är faktiskt tillåtet när man är sjuk. Lyckligtvis lyckades han hålla sig från att kräkas den resterande delen av natten, så vi slapp missöden. Och nu sitter han och är sur i soffan, relativt återställd. Tjötig. Han är den tjötigaste ungen jag vet. Och den suraste. Iallafall just nu.
Igår var det jag som fick den värsta slängen. Kunde inte stå upp utan att bli extremt yr. Så nära att svimma var jag inte ens när jag manglade min armbåde efter fallet med cykeln i somras. Usch. Jag hatar det här. Även idag känner jag mig enormt svag - men jag kom iallafall uppför trappan, och kan sitta här och skriva. Tyvärr har vi slut på toapapper och hushållspapper här hemma, vilket gör att jag måste kravla mig till affären :-b

Nej, jag får gå och duscha...

torsdag, februari 22, 2007

Skrivsidan uppdaterad

Skrivsidan är uppdaterad igen. En liten kortis, bara, men det är alltid något :-)

onsdag, februari 21, 2007

Kräk

Jag har ett enda ord: vinterkräksjukan. Eller nåt liknande iallafall. Nåt var det som fick lilltjejen att vända magsäcken ut och in natten till idag. Fyra ombyten sängkläder. Gråt efter vatten, oro och ångest. Spring upp och ner för trappan för att se till än det ena, än det andra (vi har sovrum i bottenvåningen, barnen i övervåningen). Till slut kapitulation, vilket innebar att timmarna efter halv fem fram till sju spenderades bredvid en liten, svettig, kräkig tjej. Och hot om att vakna med en kräkdusch, om man inte var snabb nog. Jag var faktiskt snabb nog. Lyckades hiva henne över kanten på sängen varje gång, så att (nästan) allt hamnade på golvet. Suck.

Idag var vi självklart hemma, och tog det lugnt. Hon var modig, och stark. Drack mjölk som en hel kalv. Hur man nu kan göra det efter att ha spytt sig igenom en hel natt... men uppenbarligen gjorde det susen. Efter en dryg halvliter -- som kom upp igen -- lyckades hon faktiskt hålla den andra halvlitern nere. Och efter två timmars sömn på soffan strax innan lunch, blev hon sig själv igen, och när hon gick och lade sig ikväll var hon kanske lite varm, men helt kräkfri. Tack och lov! För inatt vill jag ha min säng (min renbäddade, tvättmedelsdoftande säng) för mig själv. Och nu är det väl bara att vänta på att resten av familjen drabbas... Roligt värre.
Och för att fortsätta på det här aptitliga temat, hörde jag tyvärr nyss katten, när han höll på och äcklade sig inne i sovrummet -- katter som håller på att spy låter inget vidare, om man säger så. Så det ligger säkert en överraskning åt mig där när jag kommer in där. Kattkräk! I dubbel bemärkelse.

Nä, godnatt. Nu ska jag ta igen min skönhetssömn (som om en natt skulle hjälpa, liksom. Bwahahahahaahahahaaa)

tisdag, februari 20, 2007

På bokfronten intet nytt

Kan ni höra det belåtna spinnandet? Den här katten har just tagit kål på en häst, och det är det som får den att kurra så fint. Ja, jag är faktiskt nöjd med hästdöds-scenen. Den är inte klar på långa vägar, men jag är nöjd med strukturen, och balansen och rytmen. Och symboliken är outstanding. Den är jag verkligen nöjd med.
Hästen heter Salim, som är arabiska för hopp. Den här scenen, där han dör, markerar början på slutet för de två karaktärer som figurerar i scenen -- deras hopp är, praktiskt taget också ute. Efter det här kommer det bara att gå utför - den ena får snart ett litet helvete, och den andra kommer, som resultat av den saken, dö. Mannen som kommer att vara ansvarig för deras tragedi -- och som också är ansvarig för hästens död -- är närvarande i scenen också, och visar en glimt av precis hur farlig han är. Samtidigt får hästens död - de reaktioner den väcker - betydelse för en annan karaktärs vägval senare i boken.
Sånt där gör mig förbaskat nöjd, faktiskt, när allting liksom gliiiiiider på plats av sig självt, och får djupare mening med en gång, utan att jag behöver rådbråka hjärnan för att få till det.

Som ni märker fortsätter min sköna känsla av kontroll (när det gäler själva berättelsen, alltså). Allting rullar på sådär fint och elegant. Jag ordnade till rubriker på varje viktig scen, så att det blir lättare att navigera genom manuset. Eftersom allting ligger huller om buller just nu, är det en ganska viktig förändring. Nya scener dyker upp i huvudet, och allting formar sig fint. Det är bara att hänga på. Undrar hur länge den här känslan kommer hålla i sig, egentligen?

Hursomhelst börjar bokreorna snart. Hurra! Adlibris lyckades locka både mig och mannen med sina mail, så nu har vi beställt böcker av Håkan Nesser, Viveca Lärn, och Stieg Larsson. Samt ett litet wild card, som jag tänkte prova; "Vetenskapen och förnuftet: ett försök till orientering" av filosofen Georg Henry von Wright. Den var visserligen inte på rea, men ganska billig, så det gjorde inte så mycket. Våran lärare gav oss nämligen ett smakprov ur boken på föreläsningen igår. Von Wrights tankar om religion och etik och ansvar och människans del i universum var verkligen en aha-upplevelse, så det ska bli superspännande att läsa hela boken.
Oj... äggklockan ringer... Mina makaroner är klara -- dags för lunch!

fredag, februari 16, 2007

Kakbak

Imorgon ska det bli lite kalas för min lille pojk, som fyllde fyra förra veckan. Då var hela familjen snuvig, så något kalas blev inte av. Nu, är alla friska, så nu är det dags :-)
Tog chansen och bakade en morotskaka - receptet tog jag givetvis ur världens bästa kokbok, Viveca Lärns Saltö-kokbok. Den är helt suverän, både ur receptsynpunkt, och för att Viveca är så underbar, och för att det finns så mycket extra kul att läsa utöver recepten. Ja, för om Diana är min engelska husgud, så är Viveca min svenska. Jag har älskat hennes böcker sedan jag lärde mig läsa. Att lyssna på kassettband med Mimmi när man tältade var något av det mysigaste som fanns. Och böckerna om Tekla... jistanes - jag älskar dem fortfarande. Och Saltö-böckerna ger en lika skön känsla som den jag fick när jag var yngre. Men känner sig trygg med Viveca. Omhändertagen.

Var var jag nu? Kakan, ja... Jag tror den blev bra. Och köket är numera återställt, efter att temporärt ha sett ut som ett regelrätt slagfält. Jag är nämligen ganska oorganiserad när jag bakar. Jag är lite otålig, se.

Igår kväll hamnade jag i en dal. Det var inte roligt. Jag insåg att en scen jag skrivit var helt löjlig, och helt utan poäng och sammanhang. Och dialogen var helt fel. Idag raderade jag hela sk*ten och gjorde om scenen, med en ny approach. Det fungerade, tror jag. Nu hänger den ihop med resten av historien, och blev riktigt fin. Utöver det skrev jag om litegrann på en annan scen, som inte heller kändes helt rätt. Nu är den det. Med andra ord flyter det på bra igen. Trivselfaktorn är återställd.

Och nu tänker jag ha fredagsmys med min fina familj!

onsdag, februari 14, 2007

Mina toppar och dalar

Jag funderade lite på gryningstigers kommentar (hej, gryningstiger :-) ) på mitt inlägg Lugna gatan. Varför känns det egentligen så bra när jag skriver just nu?
Förut var toppar och dalar mer framträdande. Jag kunde bli riktigt deprimerad när jag inte fick det att fungera, och tycka att allting var dåligt, och förutsägbart. Varför har jag inte känt så på länge? För nu har det varit hej och hopp och, som sagt, lugna gatan jättelänge. Det kan ju inte bara vara så enkelt att storyn gör sig trivsam för mig? Nej, jag tror faktiskt inte det.

En sak är kanske romanformen, såklart. Gryningstiger skriver i en annan genre, som, om jag ska vara kategorisk (vilket jag älskar), kanske kräver lite mer av explosivitet och oväntade vändningar. Jag vet inte, för jag har aldrig skrivit i den genren. Det känns bara som om den är lite svårare, och kräver mer av författaren. I min genre som är... tja... vad ska man kalla den?... Min man brukar kalla det kostymdrama (och rynka näsan på ett särdeles gulligt sätt när han gör det *fniss*). Javisst, där är... "kostymer" (fast på den tiden kallade man det antagligen "kläder"). Och där är det självklart lite kärlek, och lite politik... ja, ni vet. Ni har läst det förut. Och ni vet vad ni kan förvänta er; mannen får flickan och alla blir lyckliga till slut. Men eftersom jag nu tar död på mannen som ska få flickan, har jag redan där säkrat mig mot att bli alltför förutsägbar (det finns visserligen ett kärlekspar till, som väl kommer få till det så småningom). Vidare kommer jag att ta livet av en häst (och att ta kål på djur brukar vara ett bra sätt att chocka läsare på). Dessutom börjar storyn riktigt chockartat, vilket förmodligen gör att mina läsare kommer att undra vad det är jag håller på med. De kan inte riktigt lita på att jag kommer att vara snäll hela tiden, vilket är ett underbart sätt att skaffa sig kontroll på. Alltså: förutsägbar, är jag åtminstone inte.

I vilket fall som helst, så tror jag ändå att den största orsaken till den bekväma känsla jag har, härstammar från mitt beslut att experimentera med min skrivprocess. Att våga pröva ett annat sätt att skriva på har bidragit till att jag hittat en stil jag trivs med, och som minskar friktionen och frustrationen så bra att alla toppar och dalar jämnats ut.
Innan jag visste bättre, trodde jag nämligen att det bara fanns ett sätt att skriva: rakt upp och ner; kronologiskt, och i ordning. Tanken på att hoppa omkring i scenerna och skriva än här, än där gjorde mig stel av skräck. Men så började jag skriva den här historien, och insåg att om jag skulle fortsätta skriva kronologiskt, så skulle jag snart bli galen av frustration -- för det dök hela tiden upp scener som inte kunde placeras i kronologisk ordning. Och att vänta tills det var dags att skriva ner dem innebar att jag skulle bli tvungen att minnas hur jag lagt upp dem i huvudet (vilket är svårt när man som jag har minne som en genomsnittlig guldfisk). Jag skrev visserligen en outline, men det var bristfälligt, och det funkade inte.
Jag fick helt enkelt strunta i fobin, och sätta mig ner och skriva ner de stycken jag fick. Och dra på trissor -- det fungerade alldeles utmärkt. Frustrationen lade sig, med vissheten om att jag nu kan skriva i min egen takt och låta storyn tala för sig själv, i "den takt den själv väljer".

Jag vet inte hur vanligt det är för svenska författare att skriva på det här sättet. Det kanske är vanligare än jag tror. Jag vet i vilket fall som helst att amerikanska författare (min husgudinna, bland andra) gör på det här sättet. Det frigör fantasin, som inte lyder under några tidsramar eller begränsningar, och därför inte borde stängas in och hållas tillbaka av kronologi och ordning.
När jag bröt mig fri från det där, fick det en fin, dämpande effekt på mina toppar och dalar.

Så är det. Förmodligen. Men jag reserverar mig mot att jag kanske kommer att ändra mig så snart jag får en dal...

tisdag, februari 13, 2007

Uppdatering!

Skrivsidan är uppdaterad! Den här gången tar vi en titt på hur vi tar livet av våra älsklingar... Lugn - det är inte riktigt så illa som det låter. Bara nästan ;-)

måndag, februari 12, 2007

Lugna gatan

Dagarna går fort... Vet inte om de är speciellt roliga - som vanligt, sådär - men de går fort. Nu är jag inne i slutskedet på min kurs, vilket alltid är lite hektiskt. Särskilt som det inte är någon tenta den här gången. Nu handlar det om att skriva en relevant artikel inom området externredovisning, vilket jag och min studiekamrat försöker göra. Vi komer nog att lyckas, men på grund av snuviga barn och andra saker som kommit ivägen ligger vi lite efter. Vi måste prestera de sista två sidorna imorgon - då det är deadline. Men det är lugnt!

Har som vanligt pysslat med min story. Skrev en ny scen, och har dessutom ägnat en del tid på CompuServe och frågat om hur ärr ser ut efter 30 år. Problemet med att fråga författare om sådana saker är att de ofta blir oerhört deskriptiva när de ska förklara, vilket blir smärtsamt om man som jag har fallenhet för sympatismärtor. Aj aj aj. Men det ordnade sig, och nu är jag dessutom fullärd på området. Scenen där ärret skulle "komma i dagen" gick ganska lätt att skriva, och blev helt okay redan på första utkastet. Det där har också kommit med större erfarenhet, har jag märkt; det blir oftast rätt första gången och finputsandet efteråt blir minimalt, vilket är himla praktiskt. Berättelsen är nu uppe i 130 sidor, och jag känner nu att jag faktiskt har introducerat alla karaktärer - så nu kan jag komma igång med själva storyn. Ja, ni hör ju; jag är ingen novellskrivare, direkt. Det blir stora saker, allt jag skriver. Kan jag skriva kortare än 100 sidor? Hur gör man?!
Fast jag trivs ju bra med mina långa berättelser, så det kanske inte finns någon anledning att försöka sig på något annat. Jag tänkte sätta mig och pyssla lite med den nu, i vilket fall som helst -- men ikväll blir det nog mest att gå tillbaka och se till att tidigare scener ser bra ut, snarare än att skriva nåt nytt. Det kan vara trevligt, det också. Lyckades apropå på det stuva om lite bland scenerna, och på det sättet skapa en dynamik i handlingen som inte fanns förut. Och nu börjar hela historien anta sitt tema, och få en mycket klar och tydlig struktur -- staka ut sig själv. Det är härligt när det händer! Vilken process :-)

Som ett litet PS kan nämnas att vi snart ska skaffa en kajak! Ser fram emot det så in i norden!

fredag, februari 02, 2007

Utveckling, språk... och annat...

Rensade just upp på mitt skrivbord - eftersom datorn blivit ganska surrig och långsam på sistone - och fann lite intressanta, gamla dokument. Bland annat första utkastet eller försöket till "Det rätta skälet". Usch. Ja, det är det enda ord jag kan säga för att uttrycka vad jag känner. Usch. Jag behövde bara läsa första raden i ett enda kapitel för att krypa samman av skam. Jag menar: "Jag kände mig ledsen." Herregud... Hur kunde jag?! Det är fullt av sådana fullständigt otroliga misstag - jag råkade slänga just det exemplet, men jag ska leta upp en riktigt bra (eller dålig) sida senare, så kan vi gå igenom den och kolla på alla fel. Det kan ju vara en kul övning också, om inte annat.
Det skrämmande är, att jag var riktigt nöjd när jag var klar med utkastet till den boken. Det var inte mer än två år sedan, heller. Riktigt nöjd, var jag, och riktigt stolt. Det ska man också vara, när man faktiskt avslutat en bok -- bara det är en prestation -- men hur jag kunde tycka att kvaliteten var bra, är dett smärre mirakel. Frågan är om jag verkligen har utvecklats så mycket, att jag kan skratta åt mig själv för två år sedan. Det är skrämmande att tänka på. Är jag lika... ja, usel rent ut sagt, fortfarande, eller har jag utvecklats? Att vara författare är, som jag redan påpekat både att våga vara riktigt hudlös och utlämnande, och att samtidigt ha självförtroende och mod. Det är svårt. Att tro på sig själv när man konfronteras med sina egna svagheter är inte lätt. Jag vill tro att jag har utvecklats och kommit vidare, men har jag det? Tänk om jag är kvar på samma fläck -- och om alla som läser något av det jag skrivit (de är visserligen inte många, men ändå) bara är vänliga och säger att det duger, för att inte såra mig. Vad hemskt...
För det är nog så, att man blir blind för sina egna fel och misstag när man skriver, och att man förlitar sig på sin publik för att få feedback. Men vill man alltid höra sanningen? Eller vill man bara ha bra feedback? För egen del... Ja, det är klart jag vill höra bra saker! självklart vill jag det. Men inte om de inte är sanna. Säg hellre vad jag kan förbättra, så att jag lär mig.

Hursomhelst så skrev jag ett par tusen ord på min engelska story idag. Det har ju varit lite segt ett tag, men just idag bestämde jag mig. Jag satte mig ner och tvingade mig att skriva en scen. Och det var märkligt, för det som varit så svårt och motigt, blev plötsligt ett Inspirerat Ögonblick. Scenen fick plötsligt liv, och karaktären (den svåraste av dem alla) levde upp en aning, och avslöjade detaljer om sig själv som jag inte vetat om tidigare, gav mig en liten glimt in i sin själ. Och det har lett till att ag börjar få grepp om henne nu -- bättre än någonsin, även om hon fortfarande är riktigt svår att hantera. Hon är en riktigt hård nät att knäcka!

I övrigt kändes själva skrivandet plötsligt riktigt bra. Engelskan flöt på, jag kunde ta ut svängarna mer, och vågade mig på mer utsvävningar när det gällde meningsuppbyggnader och ordval - något som jag tidigare känt mig lite osäker på. Jag tror att det beror på att jag faktiskt har släppt efter lite på kontrollen, att jag har slutat tänka efter så mycket när jag skriver. Jag skriver, låter det flöda och bryr mig inte om hur det blir förrän efteråt, när det är dags att redigera texten. Annars kan jag lätt bli ganska pillig på det viset. Jag skriver, tänker efter hur det låter, går tillbaka, granskar, blir överkritisk, gör om... Stannar liksom till och kommer inte vidare alls. Genom att släppa taget helt och inte bekymra mig så mycket om hur det blir första gången jag skriver, slappnar jag av mer. Det är väldigt skönt. Själva motståndet jag känt varje gång jag skrivit på engelska har också släppt nu. Jag har ju funderat mycket på varför jag skriver på engelska. Varför jag plågar mig, när jag faktiskt kan och behärskar svenskan relativt bra. Det finns ju ingen logik i det, egentligen. Jag gör det inte ens för att kunna låta märkvärdig. Ingen går liksom på ett så billigt trick.
Men nu -- funderar jag inte längre. Jag har en engelsk publik. Liten, men den är där och den vill läsa det jag skriver. Jag får hjälp av riktiga experter på området när jag vill och utan problem. Just den saken skulle kanske vara lätt fixad här i Sverige också, med tanke på att jag faktiskt -- under det senaste året -- byggt upp ett litet men fint kontaktnät av starka, duktiga författare och medbloggare. Men på något vis känns det rätt att hålla till på CompuServe. Lyxigt, också. Och de har gett mig så mycket, så det känns rätt att kunna ge tillbaka, och visa en del av det jag åstadkommer.

Det största skälet är dock ganska enkelt; storyn vill inte skrivas på svenska. Stilen kräver engelsk text. Karaktärer, historia, allting gör sig bättre på sitt "originalspråk". Det är så enkelt.
Nu när jag börjar behärska tekniken, känner jag själv hur fritt och trevligt det är att kunna använda mig att det mer flytande engelska språket för att få fram det jag vill ha sagt. Det svenska språket, som det används i moderna romaner idag, har ett visst uttryckssätt. Det korta. Kraftfulla. Kärnfulla. Med avhuggna meningar och ganska stiliserad text. Jag antar att jag för "Det rätta skälet" försökte korsa det engelska, flytande sättet att skriva med det svenska språket (och det förvirrar kanske en och annan lektör, vad vet jag...). I den andra svenska romanen jag nu har påbörjat -- den om Thea -- har jag däremot använt mig av den nordiska stilen i kombination med det svenska språket. Mest därför att det passar där, och på något vis plötsligt känns rätt just för den historien. På samma sätt passar den nordiska stilen inte alls bra för min historiska roman -- vilket gör att den bör skrivas på det språk som har den stil som faktiskt får fram dess karaktär bäst.

Skulle det dessutom vara så att den blir färdig någongång, och dessutom blir bra (man får väl drömma?) hade jag antagligen backat in mig i ett rejält hörn om jag hade valt att skriva den på svenska. Den är helt enkelt inte publicerbar här. Inte ens -- skulle jag tro -- som chic lit, därför att det inte är renodlad chic lit. Tyvärr. Den här romanen är faktiskt garanterat osäljbar i Sverige, på alla sätt och vis.

Äsch, det är tur att jag inte har några ambitioner. Det är en roman (den blir längre än 250 sidor, det vet jag redan nu). Den är rolig att skriva. Jag hoppas den blir klar och att min lilla publik tycker om den hela vägen till slutet. That's all.

Och nu går jag och lägger mig :-)