måndag, mars 26, 2007

Me and my big mouth

Ja, det stämmer. Ibland är min trut stor. Den försätter mig i svårigheter. Spontanitet. Är. Inte. Alltid. Bra.

Jag borde liksom ha lärt mig, att amerikaner inte är som svenskar. När en svensk uttrycker en försiktig optimism, gör amerikaner det till något jättestort - därför att de är glada människor som tror på sig själva. Det är faktiskt så. Självförverkligande, och att slåss för det man tror på, är för dem något helt naturligt. Det är ganska uppfriskande, förresten, när jag tänker efter. Hursomhelst -- när jag säger att jag kanske funderar på att skriva en artikel om min resa till Kanada som en kul grej, tolkar de saken som Världens Grej, som mitt stora brejk. Och blir eld och lågor. Det är, ska erkännas, svårt att inte dras med i entusiasmen, och vi började följaktligen spåna om att fixa till en liten intervju med Diana. Den saken (trodde jag) rann däremot ut i sanden, eftersom jag inte riktigt kunde få grepp om en bra vinkel på temat.

I förra veckan (eller om det var förrförra?) skrev jag ju om det där viktiga telefonsamtalet, minns ni det? Personen jag talade med, var en frilansjournalist, som (trodde jag) skulle ge mig råd om hur jag skulle göra för att ta kontakt med tidningar om min story. Det gjorde hon också på sätt och vis, men först och främst skrämde hon rent ut sagt sk*ten ur mig. Hon fick det att låta som om tidningsredaktioner är hungriga vargar, som kommer kasta sig över mig och slita ut mina inälvor om jag vågar mig för nära. Vinkeln måste vara helslipad, jag måste vara driven, och skarp -- och det räckte inte med att Diana var en bästsäljande författare för att tidningar skulle bli intresserade, nejdå. Helst skulle hon ha en tragisk bakgrund, med en familj som dött i någon bilolycka, för att storyn överhuvudtaget skulle vara säljbar.
Vad är det för tid vi lever i, undrar den som fortfarande har ett visst uns av empati. Nej, det kändes med andra ord inte riktigt som min grej, så därför bestämde jag mig för att ta det lite lugnt med att fråga Diana om en intervju. Tills jag visste mer, liksom.
Det där sa jag också till mina amerikanska vänner. Sedan var det inte mer med det. Trodde jag.

I förrgår fick jag ett mejl från Dianas assistent (översätter):

Jag nämnde ditt frilansaruppdrag för Diana och hon sa att det lät jättebra och att det inte skulle vara några problem att inkludera en kort "privat" intervju för din story. Börja sätta ihop din lista med frågor -- kanske skulle hon kunna ta med storyn på sin hemsida så småningom?

Hummmm.... Okaaaaaaaay.......

Så dumt det blev, plötsligt. Nu har jag alltså en intervju -- men ingen som vill ha storyn. Jag har visserligen inte försökt ännu, men just nu så.... *host*..... känns läget lite... pressat sådär. Man kan inte göra en luftintervju, liksom. Bara för syns skull. Uppenbarligen vill hon se resultat, hon också. Och vad fan, jag kan väl inte lura en av Amerikas mest välkända författare, heller?!!!
Så nu får jag baske mig försöka ta tag i det här. Se till att försöka få upp ett intresse hos någon. Det borde inte vara svårt -- tycker JAG. Det finns ju en hel del intressanta vinklingar att göra, som inte involverar våld och död. Frågan är bara, om det finns tidningar som nappar på samma mjuka linje?

Samtidigt ska det bli väldigt roligt, förstås. Diana är en oerhört fascinerande personlighet och jag har ÄLSKAT hennes böcker sedan jag var tretton. Jag anser att hon är en av de mest berättartekniskt skickliga författarna som finns idag. Så, visst, det ska bli hur spännande som helst. Overkligt är det ju, men absolut spännande.

Men hur fasen ska jag göra, nu då? Ingen som har en susning därute? Någon som har något gott journalistråd eller så? *suck*

Imorgon ska jag skriva ut min roman, tänkte jag. Och skicka iväg den. Den saken kom lite i skymundan (dessutom hade barnen studiedag idag, så de var hemma. Blev inte mycket gjort idag, med andra ord).

Och ja... vad finns där mer att säga än:

To be continued.

fredag, mars 23, 2007

Heading into the game

Ja... alltså... Ibland blir det ju som bekant liv även i en gammal ärrad stridshäst. Och det är inte alls dumt ibland. Jag skickade alltså en förfrågan, tillsammans med synopsis, till ett förlag. Det här hände imorse. Bara liksom... för att djävlas. För herregud, nu känns det som om jag lärt mig vart mina försök leder, så det första man gör är inte att hoppas på att något ska hända. Men -- under över alla under -- nyss rasslade det till i mailboxen. Förlaget vill ha mitt manus.
Sure enough, den visan har jag också hört förut. Been there, done that, liksom. Men varför inte? Det är väl bara att lägga sig tillrätta på stupstocken, och vänta på att bilan ska falla. Och vet ni vad? Det ska faktiskt bli riktigt kul.

torsdag, mars 22, 2007

Utmaningen

Jaha... Jag har blivit utmanad av ponnymamman, så nu är det bara att ta tag i det här *gnuggar händerna*. Så här är reglerna: Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Därpå väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Okaj... Då gör vi väl en djupdykning ner i min mörka själ, då:

1. Jag är rädd för spindlar. Inget underligt, tänker ni. Nähä -- men om jag säger att jag är HYSTERISKT rädd för DÖDA spindlar, vad säger ni då? Precis. Underligt.

2. Jag lider av mugg-tvångstankar. Hemma har vi nämligen muggar av samma typ. Deras "väggar" är däremot olika tjocka. Och varje gång jag ska använda dem, MÅSTE jag känna efter med fingrarna för att... ja, jag vet inte varför, faktiskt (men å andra sidan kanske just det är signifikativt för en tvångstanke...).

3. Nörd-underligt: Jag har en t-shirt som jag köpt via min Gabaldon-grupp. På bröstet står det ett citat från Gabaldon: "I like big books". Tyvärr gillar folk (män, i synnerhet) att läsa "fel" (höh, höh... jaså, du gillar big boobs, du?). Men det står alltså BOOKS.

4. Jag tycker det är urtråkigt att tala i telefon

5. Jag samlar på världshistoriens fulaste j-a glaskatter. Och kan inte sluta.

6. Jag är alltid kall. Jag kan frysa fastän det är stekhett ute.

Sådär ja.

Så var det bara att lista de stackare som ska få utmaningen, då. Sex stycken? Kan jag kanske ordna...

http://gryningstiger.blogspot.com/

http://vittersblog.blogspot.com/

http://ljiid.blogspot.com/

http://emmalexa.blogg.se/

http://camillalagerqvist.blogspot.com/

http://blogg.aftonbladet.se/12601

onsdag, mars 21, 2007

Minnet är en rolig sak

Funderar ni också över er mentala hälsa ibland? Tog en titt på bloggportalen just nyss. Ganska bra sätt att kolla om ens blogg lever liksom (är det som att googla sig själv, tro?). Kollade över min presentation, och såg att jag valt att kategorisera den som (bland annat) Litteratur och skrivande > Aktuella evenemang. Varför har jag valt den kategorin? Vad tänkte jag på? Vad f-n är "aktuella evenemang", och när var jag på ett sådant när det gäller litteratur och skrivande?! Bokmässan gick jag inte ens på *skakar på huvudet*.
Det var samma sak häromdagen, när jag läste igenom en artikel jag skrivit för min D-kurs i externredovisning. Jag kände inte igen delar ur texten. Jag måste ha skrivit den, eller åtminstone varit delaktig -- självklart -- men... herregud... när?! Ibland känner jag mig lite som en guldfisk. Tre sekunders minnesspann.

Idag har jag pysslat med skolarbete. Det känns en aning panikartat just nu. Det har varit så otroligt mycket sjukdomar de här senaste veckorna -- kräksjuka, ryggskott, influensor -- så allting har hamnat på efterkälken. För tillfället har barnen varit sjuka i snart över en vecka, med följden att jag har varit hemma med dem. Igår var faktiskt mannen hemma (puss och tack) så att jag kunde åka till skolan och sätta igång med skolarbetet på allvar. Tyvärr var jag sjuk -- mitt huvud kändes som en ballong, nacken och halsen värkte, och hela kroppen också för den delen -- och min studiekamrat led av magkatarr. Vi satt mest och frös bredvid varandra, och fick inte sådär jättemycket gjort. En del blev det förstås: vi kom iallafall igång med artikeln vi måste ha klart relativt snart. Och idag ansträngde jag mig för att komma ikapp än mer. Känns bra.

Förutom det hann jag även skriva lite på min synopsis till "Det rätta skälet". Jag är ganska nöjd med hur det blev. Nu känner jag också hur mycket jag tycker om storyn, och karaktärerna. Det ska erkännas; ett tag ville jag bara kräkas på bokj*veln, men idag kom ömheten för den tillbaka. Jag känner mig stolt över den. Den funkar. Så nu ska jag försöka igen. En gång, bara. Que sera, sera.

söndag, mars 18, 2007

Uphill.

Nu har jag hamnat i det där tillståndet då det känns riktigt motigt att skriva något. När jag försöker, känns det inte riktigt rätt - scenerna blir platta och oengagerade. Jag behöver antagligen en paus, för att hitta den rätta riktningen. Det bitar som är kvar att skriva, är ju faktiskt de jag avsiktligt lämnat, för att de är svåra. Mina akilleshälar är som följer:

-- Mötesscener. Karaktärer som ska introduceras: vad ska tas med, vad kan jag lämna?

-- Resescener. När karaktärer ska ta sig från punkt a till punkt b: om det inte händer något speciellt under resan, hur skildrar jag det hela på ett elegant sätt?

-- Scener som kräver research. Att kolla upp regementen och soldatliv, få ordning på historiska platser och söka upp information om historiska personer... Tar tid, och kräver en del.

Visst finns det en del kul scener att ta hand om också, men... nej, det får vänta en stund. Just nu nöjer jag mig med att finputsa på det jag har, samt göra min research. Jag hade en rejäl svacka häromdagen, till råga på allt, där jag plötsligt inte tyckte att något lät riktigt bra. Att jag var kass, helt enkelt. Sådant gör skrivandet motigt, också. Dessutom har barnen varit sjuka i flera dagar i streck, och då blir det inte mycket kreativt skapande gjort, det är jag den förste att försäkra. Nåja, jag kommer väl igång så småningom.

Borde jag låta "Det rätta skälet" gå ännu en omgång bland förlagen, tro?? Om någon har trott på den en gång, kanske det finns en till sådan vänlig själ därute? Frågan är bara vart jag ska skicka den för att hitta denna person...

onsdag, mars 14, 2007

Soldatfrågor

Hmmmm... Jag har nu kommit till den punkt i skapandet där det liksom inte går att blunda för luckorna där man lämnat researchen därhän. Nu måste jag liksom bestämma mig, och fylla i luckorna. Annars kommer jag att reta mig, och det blir alldeles för fluffigt när jag ska skriva.

Så här är det: Om min antagonist (Charles) är kapten -- vilket regimente tillhör han, och varför är han inte där just nu, när storyn pågår? Vad kan man ha för skäl för att inte vara aktiv inom armén, om man inte vill att han ska vara lam eller lytt eller ha en arm för lite?
Vill jag att han ska vara kapten? Jag har upptäckt att hans personlighet är att han inte gärna vill ta konflikter på egen hand. Han gömmer sig mycket gärna bakom andra. Blir en sådan man kapten? Och hur mycket spelade adelskapet in när män i den engelska armén fick sina grader? Hade han verkligen något val?

Sånt här är hur svårt som helst att lista ut. Att hitta ett bra regimente är inte helt lätt heller, om man säger så. Jag har hittat Charles' brors -- han tillhör 9th regiment of (light) dragoons (eller "the Queen's Royal Lancers") -- men det är just nu inte helt viktigt, för det är Charles regimente som är det viktiga. Nystar man från det regimente som var Charles' "senast kända" (han var aktiv vid rebellupproren i Irland 1798) visar det sig att just detta regimente förflyttades till Indien strax efter upproret. Och där vill jag inte ha honom. Flyttar soldater som regel alltid med sina regementen, eller kan de "hoppa" mellan olika? Jag vill ha min antagonist i England -- och helst i närheten av London. Nån som har lite kännedom om sådana här saker?

måndag, mars 12, 2007

Ny vecka, mer skrivande

Helgen är över, en ny vecka har börjat. En spännande vecka. Mycket kan hända, och förhoppningsvis så gör det det också. Men mer om det senare.

Skrivandet har gått ganska bra... Har haft lite problem av typen "långsamma mellanscener". Ni vet - sådana som är viktiga, men mest fungerar som överbryggningar mellan de scener där det verkligen händer saker. Det är scener där saker ska förklaras, och där möten med andra karaktärer och tidshopp och nya miljöer komplicerar hela skrivprocessen.
Det sägs ju att det inte är förrän i de lugna episoderna man verkligen uppfattar om en författare är skicklig i sitt hantverk eller ej. Det är nog så - och själv tycker jag att jag dessutom har ganska svårt att hantera engelskan i dessa partier. Det kräver en fingertoppskänsla, som är svår att få till på ett språk som inte är ens eget.

Jag har hursomhelst kastat ner dialogerna i den scen som ska fungera som överbryggning (en av dem, ska jag säga, för i den här delen av boken kryllar det av dessa överbryggningar) och ska sedan sätta själva stämningen, tänkte jag. Samtidigt måste jag hålla reda på vad jag håller på med, för det är en hel del förklaringar och logiska luckor som ska täppas till. Jag hittade bland annat en passus i gammal engelsk lag som skulle ha kunnat omkullkasta en del av intrigen. Jag tror emellertid att jag kan rädda det hela, med lite författarfrihet och fantasi, och samtidigt kommer en sådan räddning göra karaktärernas handlingar än mer förståeliga. Sådant gillar vi. I vilket fall som helst måste saken helt förklaras. På ett snyggt sätt. Det är ju det där med att för karaktärerna - ur vilket perspektiv vi ju ser saken - är väl medvetna om vad de talar om. Varken i deras tanker eller i det de säger, skulle företeelsen följaktligen låta som ett utdrag ur Nationalencyklopedin - snarare skulle väl den berörda karaktären harva över det hela ganska odramatiskt. Problemet är ju bara att läsarna inte har samma insikt - och då blir det lite balansakt av det hela. Vad ska jag ha med, vad ska jag inte ha med?
Det var samma sak i en tidigare scen: en av mina karaktärer jämför en annan karaktär med D'artagnan - som ju är hjälten i De tre musketörerna av Dumas. Problemet är bara, att Dumas föddes ungefär i den period då min bok utspelar sig, och alltså inte ännu har skrivit boken. Detta gör att en del läsare antagligen skulle reagera över bristen på kronologisk logik. Men - Dumas var inte först med att skriva om D'artagnan, och den bok min karaktär har läst, är den tidigare versionen, skriven av Gatien de Courtilz de Sandras och publicerad omkring 1700. Är det däremot rimligt att i scenen förklara att det är just den här boken karaktären menar? Nej, säger jag. Ur ett strikt personperspektiv, är det inte rimligt att karaktären skulle göra jämförelsen med D'artagnan, och i tankarna samtidigt lägga till vem som skrivit boken. En sådan sak skulle vara gjord enkom för läsaren, och inte ha något att göra med en naturlig ordning. Alltså nämner min karaktär bara D'artagnan, och ingenting om boken. Det får läsarna själva googla upp, om de reagerar över saken. Ja, det är komplicerat att förklara, det där...

Hursomhelst tappar jag litegrann av lusten att skriva när jag tvingas in på de här lite tråkigare avsnitten. Det känns inte som om något blir riktigt bra, och då blir det lite motigt, sådär.

Nej, nu ska jag ta och koka mig lite kaffe. Sedan... ska jag ringa veckans mest spännande telefonsamtal. Men mer om det senare *flinar*.

onsdag, mars 07, 2007

Skrivsidan uppdaterad igen

Det sista ur hästscenen! And then that's it.
Hoppas ni... typ... tyckt om den. Eller inte. Så länge ni känt något, är jag nöjd. Det värsta som finns är ju faktiskt när texter inte väcker några känslor alls!

tisdag, mars 06, 2007

Nu vet jag!

Okay... NU har jag bestämt mig. Tack vare Gryningstiger (tack igen, min vän) och lite huvudbry, så har jag nu nått ett beslut.

Trumvirvel....


Ja. JA, det får bli så.

Jag måste spara konflikten till ett senare tillfälle. Slänga den kan jag inte, eftersom den är så starkt förknippad med min antagonist, att den präglar hela hans liv. Minns ni mitt tidigare inlägg, när jag pratade om att jag frågat om råd angående ärr? Det ärret sitter på honom, och hans bror har ett liknande -- och det är hur bröderna har fått de ärren, och de konsekvenser händelsen har fått som liksom genomsyrar allt de gör och hur de är mot varandra. Så det är viktigt. Och, ser ni, alldeles för viktigt för att hastas över på ett par sidor i "första boken". Just nu, nöjer jag mig med att beröra konflikten, och få läsaren nyfiken. Och så kommer jag att belysa det faktum att den bakomliggande händelsen är enormt viktig, med ett par väl valda scener. Det får räcka.

Det ser då också ut som om en av karaktärerna får överleva den här boken, för att ryka i nästa istället. Och då stämmer det mer i tiden för hur jag hade tänkt att han skulle dö på slagfältet. Räknar jag rätt, kan han få dö vid Waterloo eller runtomkring. Det vore ju ganska snitsigt. Samtidigt kan jag också spara en konflikt som jag tänkt skulle beröra Legacy's "riktiga" protagonist. Den behöver också lite plats och rum, så det blir bra att ha med den i den andra delen, istället för i den första.

Ja, nu låter det föstås som om det garanterat blir en andra bok....... Men så är det inte. Jag har idéer för nästa. Och med det i åtanke, kan jag avsluta Legacy och känna att de saker som blir hängande, kan få en lösning så småningom, vilket tar bort en del av stressen. Så jag låtsas. Låtsas, låtsas, låtsas.

Så nu har Legacy faktiskt fått en helt klar och fungerande struktur. Jag har alla delar jag behöver, och... Tja, det börjar ju faktiskt likna en hel bok. Ta mig fan.

måndag, mars 05, 2007

Uppdatering av Skrivsidan

Nästa del av hästscenen ligger uppe! Välkomna in :-)

söndag, mars 04, 2007

Stopp med belägg...

Nu går det lite trögt med skrivandet. I ett par dagar nu har det mest blivit småpetande här och där. Kan bero på en viss ambivalens med hur jag ska lägga upp storyn -- jag har nämligen börjat fundera på om jag verkligen kan ha med vissa delar, utan att upplägget blir för plottrigt och splittrat. Jag har ju en huvudkonflikt som fungerar utmärkt, samt lagom många små konflikter runt omkring. Att blanda in fler vore att göra det alldeles för spretigt. Dessutom skulle den konflikt jag då har i åtanke beröra en karaktär som för tillfället är en bifigur. Fast konflikten berör ju också karaktären som är självaste antagonisten och därför mycket viktig (nämligen Charles, som ni ju möter i hästscenen). Konflikten förklarar en del av hans personlighet och en del andra saker, som förhållandet till hans bror... men behöver man få reda på det, för att ha behållning av storyn? Just nu har jag en scen där konflikten berörs, och man anar hela tiden att den format karaktärerna -- men just nu håller jag inne på detaljerna.
Det smartaste vore faktiskt att spara konflikten till "nästa bok", och koncentrera handlingen kring denna händelse och de karaktärer som den berör när det är dags för det.... Det skulle ha kunnat bli väldigt bra. Om det inte vore för det där lilla kruxet att jag inte ens vet om jag skriver på den första boken - det har ju faktiskt aldrig varit meningen att det ska bli något av den - så hur kan jag börja planera för en andra bok?!! Fattar ni? Så allt känns lite... vad ska jag spara och varför? Och om jag dessutom sparar konflikter, måste jag kanske vänta med att ta livet av en karaktär, eftersom den figuren kan vara bra att ha till nästa bok. Nä, jag vet inte... Han kanske inte behövs... Usch, vad svårt...
Hur ska jag tänka, egentligen? Ska jag verkligen tänka på en fortsättning, när jag inte ens vet om jag skriver en bok från första början?! Vad tycker ni? Samtidigt kan jag inte gärna klämma in mer i storyn än vad som är stilenligt riktigt. Det blir bara... fel. För att inte tala om hur lång den rackarns storyn kommer bli. Den är redan 180 sidor. Det börjar bli dags att knyta ihop säcken så sakteliga -- inte addera mer problem.
Ja, jag får verkligen fundera på det här.

Tills dess finns det dock inget som hindrar att jag lägger ut fortsättningen på hästscenen :-)