tisdag, april 24, 2007

Ta mig tusan...

Nu har jag pysslat och redigerat i texten på Legacy så länge utan att skriva något nytt, att idag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag tog mig an en av de där mer sura scenerna, där protagonisten medverkar. Hon är ju som bekant en riktigt tillknäppt varelse, så hennes scener känns aldrig riktigt rätt. Men, men... de ska ju skrivas. Så det gjorde jag. Började på en scen, där hon hamnar i en situation där hon måste öppna sig, där omständigheterna tvingar henne till det hon fruktar mest -- och därtill att stanna kvar, och inte fly undan eller dra sig inom sig själv (som hon gjort alla andra gånger). Och mitt i allting kände jag plötsligt att det var scenen där allting vänder för henne, slutet på hennes konflikt. För i den scenen börjar hon äntligen tala om vad det är som tynger henne, och vad det är som gjort henne till den hon är. Hon läker sig själv, och knyter samtidigt an till en annan person. Tjoff, så är hennes problem lösta! Nå, kanske inte så lätt, men hon tar steget. Brytpunkt!

Och att jag insett den saken gör faktiskt, att jag sedan inte har några frågetecken kvar att räta ut i Legacy. Inga konflikter heller. Jag har alla nyckelscener jag behöver (förutom en dödsscen, som jag draaaaaaaar mig för att skriva, för jag vill inte riktigt ta livet av just den karaktären. Dessutom tycker jag riktigt synd om den karaktär som lämnas kvar. De här båda karaktärerna får ta stryk, minst sagt. Fast det får faktiskt alla göra, nu när jag tänker efter. Utom kanske en? Eller, nej, förresten, han kommer få ta stryk i en senare bok...)
Hursomhelst, så är det en läskig känsla, för det betyder att jag bara har lite fluff kvar att skriva -- några runtomkringscener, sådär (och en dödsscen). Hmmm... Jag har 78 000 ord nu... Borde bli ungefär 25 000 till, lite drygt. Kanske 30 000. Sedan har jag faktiskt en roman, som är färdig för (en ganska extensiv) redigering.

Hur kunde det hända?! Det känns som om jag har levat med världens största skygglappar... Senast igår funderade jag på vad i helsike jag höll på med, som trodde att jag kunde skriva en historia på engelska. Och nej, det kanske jag inte kan, heller -- men på något sätt så har jag gjort det ändå. Och nu är det bara att ta skeden i vacker hand och avsluta det hela. Vad som kommer att hända med den sen, det vete tusan. Det kanske blir ännu en ändlöst lång, deprimerande följetong -- fast på den amerikanska bokförlagsmarknaden, istället! Vore inte det nåt, så säg? Så kan jag stolt säga att jag blivit tvärkrossad på både svenska och engelska ;-D

måndag, april 23, 2007

Länk till smakprov!

Sådärja. Jag tror inte att man kan missa länken jag lagt till på den här bloggen, men för säkerhets skull vill jag fästa er uppmärksamhet på den. Scrolla neråt. Alldeles i vänsterramen:

Där finns nu en länk till ett 46 sidor långt smakprov av Det rätta skälet, utlagt på pdf. För den som vill bilda sig en uppfattning (eller kanske få en stunds trevlig, lagom lättsmält läsning, vad vet jag).

Det här har lett till att jag städade upp lite på mina bloggar. Jag rensade bland annat bort inlägg som rörde det utdrag jag publicerat på Skrivsidan. Det kändes onödigt att ha en massa olika versioner av samma bok utlagda på olika ställen. I och med detta blev tyvärr en kommentar bortrensad. Förlåt, Helena!!

Hoppas i alla fall att ni gillar smakprovet!

fredag, april 20, 2007

Ännu mera snubbel

Vad fan hjälper det att man är jättesynsk? Inte blir man publicerad för det. Jo, ja, den här gången gick det inte heller. Refusering. Fast en mjuk sådan. Så mjuk att det känns som om det var lite snudd på acceptans. Och jag fick en full A4 med synpunkter, och herregud vad de synpunkterna stärkte mig. Jo, för i huvudsak fick jag beröm för nästan allt man kan göra rätt som författare; snyggt upplagd story, inga transportsträckor, lagom dos av allt, bra planterade ledtrådar, kvicka, naturliga repliker, snyggt dragna miljöer. Fattas det nåt, tycker ni? Ja, det låter lite kliniskt. Ärligt talat, handen på hjärtat och allt det där, tror jag att det är det som kan ha hänt med storyn, under alla dessa ändlösa redigeringar. För varje gång jag gått in och klippt ur och ändrat om i storyn har själen, elden liksom falnat. Kvar är en snygg historia: lite för lättsam, lite för ytlig. Lite, kanske, för osvensk (det var också en del av kritiken). Boken har visst, som redaktören påpekar, en publik, men risken är enorm att den drunknar i utbudet av likadana berättelser.
Men vem bryr sig om det?! Jag har ju fått bekräftelse!! Storyn fungerar -- jag hanterar tekniken till fulländning: hon hade INGENTING att klaga på hur boken är skriven och upplagd, tvärtom. Om man bara är ute efter lättsam underhållning och verklighetsflykt, levererar den också, precis det läsaren vill ha. De som vill ha brutala samhällsskildringar, psykologiskt djup och magstark samhällskritik, får däremot leta vidare. Intet ont om sådana böcker, givetvis -- och jag skulle kunna tänka mig att skriva en sådan bok själv någon gång -- men Det rätta skälet är inte gjord på det viset. Medvetet val. Förmodligen fel val, nu när jag ser närmare på saken (eller rätt val om jag skrivit den på engelska, för i engelska länder hade den förmodligen fungerat bättre) men nu får jag ju stå mitt kast.
Och vem säger att den inte skulle kunna sälja, med rätt distributör? Förlaget jag skickade till, var ett av de mindre här i Sverige. Det gör möjligtvis att de har svagare marknadsföringsresurser, och att de inte vågar satsa på något som väl är ett säkert kort, men som riskerar att försvinna i mängden. Det skulle kunna innebära att ett större förlag ser mer potential, och låter den passera. Kanske.

Men fasen vet om jag orkar fortsätta stöta och blöta det här mer. Jo, det gör jag väl, så småningom. Att bli refuserad, hur snyggt det än är gjort, är ju en smäll, som kräver lite återhämtning, innan man orkar gå igenom det igen. Just nu känns det som om bekräftelsen räcker ett gott tag. Jag kan läsa utlåtandet, och njuta av att veta att jag duger. Om den här boken inte funkar, så har jag nu verktygen för att kunna skapa böcker som är som jag själv vill ha dem. Det rätta skälet har varit en lång vandring till att hitta mig själv som författare, det ser jag nu. En träningssträcka, övning. Den kommer aldrig att hamna på topp tio över världens mest oförglömliga läsupplevelser. Antagligen inte några topplistor alls. Men Elisabeth George fick inte heller sin första roman utgiven -- har det fortfarande inte. Däremot använde hon karaktärerna därur, och skapade sin svit om kommissarie Lynley. Jag kanske gör det samma (fast inte om kommissarie Lynley, förstås).

Och möjligtvis har jag en reservplan för boken. Men den är jäkligt djärv. Jag tvekar fortfarande med den, även om den lockar. Den innebär, förmodligen, en hel del hårda cash, men också en enorm risk för mig som författare. Den skulle innebära att jag säljer min själ till djävulen. Prostituerar mig (iallafall, skulle jag gissa, ur svensk synvinkel). Men vad fan, jag har släpat mig själv fram i dyn med den här boken så länge att jag knappast bryr mig längre. Och dessutom är det dags att inse att böcker, precis som allt annat, är en kommersiell vara. Stoltheten ligger i att ha skrivit boken. Det är bedriften, och den bedriften kan faktiskt ingen ta ifrån en. Jag tycker att det är dags att lämna det litterära finrummet, att kavla upp ärmarna och bli smutsig. Jag börjar gärna. Fast... med min (o)tur, funkar inte reservplanen heller, förstås. Nåja. Mer om denna djärva plan senare, det lovar jag.

Det bästa är att mitt förtroende har återvänt en aning. Jag trivs med Legacy igen, och har tillochmed rotat lite i min berättelse om Thea. Som har potential att bli en berättelse som är som svenska förlag vill ha en berättelse. Och det känns ju riktigt bra. Jag är inte knusslig. Jag kan skriva för alla marknader. Anpassning = överlevnad. Kom ihåg det.

söndag, april 15, 2007

Lite underligt är det väl?

Ibland kan man inte låta bli att se paralleller mellan verklighet och fiktion. Liksom lite underliga sådana.

Som det här mordet i Långedrag som skett alldeles nyligen; den där unga barnflickan Jelena från ett (forna) öststatsland, som hittades död i lyxvillan i den lilla kustorten. Där mördaren är okänd. Usch och fy, bara det. Tragiskt och svårt för alla inblandade. Men jag kunde inte låta bli att tänka på min egen roman, Det rätta skälet. Som handlar om en ung barnflicka från ett öststatsland, som hittas mördad i den lilla kustorten där hon jobbat. Jag vill inte lägga ut några spoilers, men det finns dessutom likheter mellan omständigheterna vid dödstillfället. Och min barnflicka heter... just det... Jelena.

Visst är det flera omständigheter som skiljer sig fallen emellan -- "min" Jelena kom till exempel från öststatslandet Ryssland -- inte Kroatien -- och historien tilldrar sig i England. Och hon blev funnen på en strand och inte i närheten av lyxvillan där hon jobbade, och en del andra saker. Så det är inte så att jag har förutspått nåt, eller så. Men en del saker stämmer ju faktiskt överens, och det måste klassas som lite underligt, iallafall. För visst, att det finns en hel del barnflickor därute vid namn Jelena, som kommer från öststatsländer är jag helt säker på. Men att dessa Jelenor blir mördade i små kustorter under omständigheter som ändå måste te sig ganska makabra... det måste ändå vara ganska otippat?!! Hoppas jag.
Dessutom visar det ju att sådana här saker faktiskt händer. Inte ens jag trodde riktigt det när jag skrev boken. Jag funderade på om det överhuvudtaget skulle vara trovärdigt med ett sådant mord. Uppenbarligen behöver jag inte oroa mig. Fast det känns inte riktigt som att jag vill triumfera med den saken.

Ja ja. Mycket ska man vara med om. Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Var uppe sent igår, för en gångs skull -- hade vänner på en liten grillfest. Man är inte gjord för sånt längre *gääsp*. Men kul var det.

fredag, april 13, 2007

Kan man inte ens få ha sin otur ifred?

Nu har jag inte ens tur med oturen. Igår ringde min studiekamrat, och sa att vi klarat terminens två första kurser. Den senaste gick igenom utan anmärkning -- en hel artikel på D-nivå utan att läraren hade något att anmärka på den alls. Och han som alltid är så petig. Känns bra. Eller inte alls. Det blir ju svårt att hålla rätt nivå på deppigheten när det händer bra saker, förstås...

Så igår petade jag litegrann på Legacy. För skojs skull, liksom. För att komma igång på nåt sätt. Jag skrev ingenting nytt, vilket är en medveten strategi. När jag inte jobbat med texten på ett tag, vill jag ta det lite lugnt, och lära känna mina karaktärer igen. Jag trivs med att sitta och småpeta i texten, skriva om, redigera och stuva om, bättra på dialogen... Och det fungerar för att få igång karaktärernas röster. Åtminstone en av dem -- min kära antagonist. Nu är det ju inte så att jag för någon aktiv dialog med någon av mina karaktärer -- men visst har man en slags ordlös inre kommunikation med dem. Och Charles har jag bäst kontakt med. Hans scener har ju alltid varit lättast. Det kanske inte är så konstigt, så utagerande som han är -- och det är otroligt skönt att ha honom sådan. Alltid när jag känner att jag tvivlar på mig själv, och har svårt att hitta fram till storyn, kan jag lita på honom. Det är bara att sätta sig med någon av scenerna han är med i, så dyker han upp och får mig att ta tag i saken på ett mer aggressivt sätt. Hans personlighet smittar liksom av sig: otålighet, jävlaranamma och elak egoism. En bra kille. För en författare, åtminstone.
Annars är jag fortfarande lite ambivalent med hur jag vill ha scenerna. Det är inte helt lätt, och just därför har allting fastnat. Men just nu känns det inte helt oävet ändå. Hurra för det!

onsdag, april 11, 2007

Gnäll i kvadrat

Jag har verkligen ingen tur just nu. Ingen tur alls. Har egentligen inte haft på flera månader, men nu börjar det kännas jobbigt, liksom.

Det är hopplöst att få jobb. Jag har lyckats intala mig att det inte är något större fel på hur mitt personliga brev är hopsatt, vilket gör att det faktum att folk dissar mig på alla fronter måste bero på nåt annat. Som att jag inte har någon arbetslivserfarenhet inom det område jag tänkt arbeta. Är det inte härligt att vi bor i ett land där högskoleutbildning betyder f*ck all, och där arbetslivserfarenhet betyder allt? 200 000 i skulder -- och what for?! Jag borde förstås ha tagit jobb på ICA när jag var nitton år, och sedan gradvis jobbat mig uppåt, in på kontoret, bland fakturor och bokslut. Men jag tänkte liksom inte så när jag var nitton år. För då visste jag inte att jag skulle bli ekonom.
Eller så beror det kanske på att jag har barn. Rekryterarna läser "två barn på fyra och två år" och tänker "åh, shit... Barnsjukdomar... Nä tack. Next!" Jag kan inte ljuga om saken heller (eller åtminstone undanhålla det) för då får jag svårt att förklara hur jag kunnat läsa en treårig högskoleutbildning på fem år. En annan teori är att det beror på konkurrensen. Det är ju den mildaste formen av självplågeri, att intala sig själv det. För få jobb, för många ekonomer, helt enkelt. Och den teorin kan ju enkelt kombineras med de två andra, så ser man helthetsbilden. Eller så är det helt enkelt mig det är fel på.
Fast just nu finns det inte ens några jobb att söka inom regionen. Nada. Och nu börjar man verkligen känna pressen. Från sig själv. Från andra. "Söker du jobb, eller?" Jag gör f-n inte annat, tackar så mycket.

Skrivandet... känns kul ibland. Har just kommit ur den värsta svackan, tror jag, men visst, det känns fortfarande lite halvsvajigt. Mest på grund av att jag f*n inte tycker att jag skriver bra alls. Beslutade mig iallafall för att delta i den där skrivtävlingen på SVT, "Skriv slutet på historien". Nåt kan man väl unna sig, och det är inte varje dag man får chansen att krypa in i Viveca Lärns underbara hjärna och se hur det ser ut där. Man kan ju alltid låtsas, liksom. Att man kan skriva som hon. Hon har verkligen en unik stil, den saken är klar -- Gud vad jag älskar den!! Kollade in de övriga berättelserna också, såklart -- särskilt Nesser som är gudomligt bra. Men det kändes lite oengagerat, sådär, så det visade sig inte vara något alternativ. För att delta måste man vara amatör, alltså opublicerad. Det kriteriet kommer jag förmodligen klara med glans. Just nu kan jag inte tro att Det rätta skälet skulle bli publicerad någonsin. Nu hör väl förlaget snart av sig, gärna den här veckan, med den dåliga nyheten. Och när det händer, då tänker jag minsann unna mig att vara amatörförfattare fullt ut. Det kan ju vara kul att få en titel, iallafall. Amatör. För i övrigt är jag visst ett enda stort... ingenting. Fast det kanske också är en titel?
Sökandet efter tidningar som skulle kunna tänka sig en story går inte heller bra, såklart. Visserligen har jag bara kollat med två tidningar. Men GP har inte svarat. Och Icakuriren gör inte sådana reportage. Vad får mig att tro att det ska bli annorlunda med andra tidningar? Med min tur?!

Sen då...? Tja, stugan vi skulle ha bokat i sommar genom mannens jobb visade sig vara upptagen just den vecka vi ville ha den (sorry syrran... vi kanske kan hitta nåt annat?) -- men det fanns lediga stugor i Lysekil. Lysekil -- som ligger inom cykelavstånd från vårat hem. Hahahahahahahaaaa!!! Gud har iallafall sinne för ironi. Nåt mer? Jag vet inte -- det gör lite ont i huvudet av att tänka på allt. Jo... En mindre grej: Diana lade ut ett utdrag på CompuServe, om Frank, som är en av de mer fascinerande, mystiska karaktärerna i hela serien. Kunde jag öppna den bifogade filen? Nä. Datorn stod bara och tuggade, utan att det hände ett jota. Lyckligtvis förlorade jag konceptet och skickade ett gnällmejl till mina kompisar på andra sidan Atlanten -- bara för att jag var så trött på att INGENTING fungerar. Så två minuter efter skickade en av dem över hela utdraget, så att jag kunde läsa det. Vad skönt med lite sån där mjuk medkänsla just nu, känner jag. Och utdraget bekräftade mina misstankar (fast eftersom det är en mild spoiler kan jag inte säga vad de innebar).

Äh, det kanske inte är så farligt. I-landsproblem. Alla drabbas av motgångar, och mina är väl inte värre än någon annans. Man får ju kämpa vidare och göra det bästa av situationen, lite klichéartat sådär. Men ibland är det skönt att gnälla om det. Och det var det nu. Gonatt. Nu ska jag gå och lägga mig och tugga på kudden.

måndag, april 09, 2007

Kolla in min T-shirt (som... ska till Toronto)

Förresten så är Dianas hemsida uppdaterad med bilder på min Big Boobs... Förlåt... Big Books-tröja. Med diverse personer inuti, till och med. Kolla in:

www.dianagabaldon.com

På bilden ser ni lilla fina Sue of the Archives, som är en av modsen i diskussionsgruppen. Hon är latinlärare och utbildad redaktör. Och min lärare -- hon hjälper mig med grammatiken i min story -- och världens coolaste dam! Världens starkaste också. I slutet av förra året förlorade hon ju sin man Duke, som jag också skrev om här på bloggen. Hon kämpar nu med änkepension och sorg och ett hus som ska skötas. Och tyvärr kommer hon -- bland annat på grund av det här -- inte till Fergus. Har däremot inte så stor koll på resten av gänget på bilden, men minst en av dem dyker alldeles säkert upp på festivalen. Susan H E, som står nämnd i texten är självklart Susan, Herself's Elf -- med andra ord Dianas assistent, som jag ju kommer att träffa. Janice, listägaren, är en annan person jag kommer att umgås med i Fergus.

Det ska bli SÅ kul. Allting börjar liksom rätta till sig nu. Susan H E har ordnat med flygbiljetterna. Hon och en tjej som heter Grace kommer att flyga från Arizona till Buffalo, och sedan köra till Toronto, för att plocka upp mig på flygplatsen. Därefter ska vi dra iväg till Fergus och träffa resten av gänget. Och det är inte så långt kvar till augusti nu, egentligen. Tanken svindlar! Och paniken får det att svindla lite också. Hittills har jag bara skickat en förfrågan till GP om att göra ett reportage (och de har inte svarat ännu).... I veckan ska jag ta itu med den saken på allvar, det lovar jag. Ica-kuriren? Femina? Får kolla över vilka som skulle kunna vara intresserade. Tyvärr har jag inte lyckats hitta ett bra litteraturmagasin ännu... Tja, den tiden, den sorgen. Nu ska jag och mannen ut med barnen och cykla.

tisdag, april 03, 2007

Översättningsilska och lite annat

Det var ett tag sedan jag skrev. Inte undra på: mitt kreativa skrivande har legat mer eller mindre i träda under den senaste veckan. Eller kanske de senaste veckorna. I ärlighetens namn har jag känt mig lite för splittrad och stressad för att kunna njuta av det på sistone, och då är det liksom ingen idé att ens försöka. Det blir bara fel.
Nej, all energi går åt till att söka jobb och få ordning på den sidan av livet. Samtidigt kämpar jag den här veckan med en kapitelgenomgång av Dianas "Trummornas Dån". Jag leder diskussioner för kapitel 47 och kapitel 49, och min polare George för 46, 48 och 50. Tempot är högt, och diskussionerna också. Det är kul att vara med igen, åtminstone för den här veckan.

Jag kan rekommendera kapitelanalyser överhuvudtaget. Det är ett utmärkt sätt att träna sig i att hitta olika lösningar på upplägg, och att analysera karaktärers motiv och drivkrafter, se på symbolik och fundera över hur allting hänger ihop. Dessutom är det himla kul. TYVÄRR har jag sett att översättningen av Dianas böcker upp till Det flammande korset är helt j-a uruselt översatta. Delar ur kapitlen har till och med plockats ur, eller kortats ner till bråkdelar av originalet. Det är utmärkta böcker att analysera -- men alltså inte på svenska.
Jag blev faktiskt så upprörd häromdagen, att jag skrev ett gnällmejl till mina amerikanska vänner. Jag vet redan vad som händer när man klagar på översättningen -- jag brinner för det en liten aning mer än vad Diana gör -- och det brukar sluta med en klapp på axeln och lite snälla ord. Så även denna gång. Dianas assistent beklagade visserligen att det var på det här viset, men vad kan man göra? Det är för dyrt att översätta böckerna en gång till. Och Diana har redan blivit rasande på det svenska förlaget en gång, dels för översättningarna, dels för hur omslaget till Lord John's fristående bok såg ut (jag tror faktiskt det var jag som tipsade henne *he he*) -- så hon har antagligen redan gjort allt hon kunnat. Ah, himla synd. Mitt råd är att läsa böckerna på engelska. Tar lite mer tid (och kräver ett lexikon) men herregud, vilken skillnad!

I övrigt har den här veckan även inneburit att det varit min tur att komma med fortsättningen på berättelsen som löper i vårt stafettskrivningslag. Nu känns det som om jag skriver riktigt snabbt även på engelska, och rätt så okay (iallafall så att jag slipper skriva om det hundra gånger innan jag är nöjd). Det går liksom på ren rutin. Övning ger färdighet. Så jag borde väl kanske sätta igång och skriva på Legacy nu. Men usch, om jag orkar...