torsdag, maj 31, 2007

Skrikande bromsar

Bilar gillar inte mig. Jag är inte överdrivet förtjust i dem heller (förutom Jaggor, då). Gillar att de tar mig från punkt a till punkt b. Annars... nej, usch. Det här känner de förmodligen på sig. Våra båda bilar är alltid snälla när min man kör dem. Gnäller lite grann, för att påpeka ett eller annat fel men uppför sig alltid belevat när han kör. När jag kör, ja då ryker kamremmar och fläktremmar, motorer kokar och lampor i dörrar vägrar slockna. Bromsar låser sig och det luktar död och fördärvelse om eländet när man väl parkerar. Tro mig: det är så här. Så också imorse. Jag körde min man till jobbet. I en bil som han körde varje dag hela förra veckan. Jag hörde honom minsann inte klaga särskilt mycket på låsta, gnisslande bromsar under den tiden. Men idag... Herre jesus. Så fort han lämnat bilen -- så fort han lämnat den -- började bromsj*vlarna skrika. Och när jag kom hem tjugo minuter senare, svettig och lättad, rök det som från helvetets förgård från karossen. Luktade svavel också. *SUCK*. Jag börjar snart ta det personligt. Bilar och jag går bara inte ihop. Tror inte det beror på att jag kör särskilt vilt, dock. Visserligen kör jag något vildare än min man, men inte överdrivet vilt. Tycker jag. Man är ju småbarnsmorsa, och då ska man vara värdig och försiktig i trafiken, eller hur? Det är nåt annat, nåt med kemin.

Nåja... Legacy tar fortfarande form, förstås. Känns skönt att slappna av med den mellan tentaläsningen. Avslappnande. Fast just nu känns det som om bromsarna har slagit på där också. Just nu trivs jag nämligen bra med att redigera redan existerande texter. Fast sanningen är ju, att jag alltid trivs bäst med den biten. Jag gillar egentligen inte att skriva scener från scratch. Det ligger nåt nervöst över det där, och lite okontrollerat -- som att det inte är jag som styr, riktigt. Och så blir det ju aldrig perfekt heller. Det är först under putsningen jag får den där totala, härliga kontrollen. Det är då allting lägger sig tillrätta och blir klart. Jag kan spendera dagar med att bygga om meningar, och balansera dem så att de låter rätt. Jag gräver ner mig i ord. Kommer upp med dem över hela näsan, som en hund som gräver ner nosen i den första snön. Och jag formligen älskar att putsa dialoger så att de låter som jag vill ha dem, och att ordna till rätt sinnesstämning för scener genom att plocka med texten. Det är så härligt. Kanske är det detta kontrollbehov som gör att jag inte riktigt känner för att skriva något nytt -- eller så är det för att jag just nu känner att de luckor som finns i historien nu (jag skriver ju i block) är svåra att fylla igen. Ja, det är nog så. Jag har ingen direkt överblick för tillfället. Det är lite svårt att känna vad som fattas, och jag har ingen direkt aning om vad jag behöver för att brygga över vissa scener. Andra vet jag vad jag måste göra, men de scenerna är svåra att få till rent tekniskt, vilket gör att jag drar mig för det. Det kommer att ordna sig. Det gör det alltid. Men tills dess svärmar jag runt de scener jag har, och försöker få dem perfekta. Duger gott. Även om det inte precis går framåt, produktionsmässigt.

Nej, nu ska jag sätta mig och trula med Successiv Vinstavräkning en stund. Yee-haww!!

måndag, maj 28, 2007

Tack och pris!

Legacy tangerade 100 000 ord idag! Inte så att jag har ett mål med historien, ordmässigt, men det känns ändå riktigt coolt.

Jag har ju suttit fast i historien ett tag, just där den är särskilt viktig. Det handlar om protagonistens vändpunkt, där hennes liv och vägval utkristalliserar sig och där allting är tänkt att ställas på sin spets. Och det här har varit SÅ svårt, och riktigt... Ja, tråkigt, faktiskt. På något vis har det hela tiden känts som om ingenting i scenerna på det här stället i historien velat lossna. Stämningen har inte infunnit sig alls, och dessutom har jag haft problem med vissa element som ska introduceras här, som bara inte velat låta sig introduceras. Men så idag fick jag lite hjälp. Av en präst. Eller, rättare sagt, en ny karaktär som råkade vara präst. Han är en sådan där karaktär som Diana skulle kalla en svamp: någon som poppar upp som en färdig produkt och bara finns för att hjälpa till att driva handlingen framåt -- och han gjorde absolut sitt jobb. Skapade dynamik och luft till scenerna, och försåg historien med dessa svåra element som jag annars inte haft en aning om hur jag skulle få fram på ett naturligt sätt. Älskar vi inte när karaktärer gör på det här viset? Jo då. Svampar är bra, de. Och nu känns det lite lättare. Tack gode... Gud?

Sedan har jag fått ett halvt positivt svar från en av magasinen jag skickat förfrågan till: låter som en kul idé, men, eftersom jag inte är etablerad journalist eller reporter, kan jag bara skriva på spek, och de lovar inget. Det var precis det jag ville höra. Det där: "du har nåt där". En bekräftelse! Nu är det upp till mig om jag vill göra något bra av det: vad mer behöver jag egentligen? Känns jättebra!

En annan lite rolig sak är att jag tog mig för att skriva till förlaget som har mitt manus liggande till bedömning. Jag har inte tänkt på det sådär stenhårt, men idag kom jag på att det faktiskt gått ett halvår, och att det kanske borde vara dags snart. Jag mejlade och frågade vart det tagit vägen. Väldigt vänligt, förstås: så vitt jag vet har de flesta förläggare det tufft nuförtiden, och arbetar säkert häcken av sig för att göra alla ivriga och hoppfulla författare i stugorna nöjda och glada (varför man då inte försöker effektivisera arbetet, utan fortsätter som man gjort sedan 1960, är kanske en annan fråga som förtjänar en artikel). Fick ett vänligt svar tillbaka, att man inte läst manuset ännu. Vilket var himla bra. Jag sa åt dem att slänga det, så de åtminstone slapp skriva refuseringsbrev i onödan. Jag sa som det var: versionen de fått var gammal och inte alls representativ -- det vore rent slöseri med tid att låta dem läsa den. Den vänliga människan skrev tillbaka och sa att jag var välkommen att skicka in min nya version istället, så skulle de försöka handlägga ärendet en aning snabbare den här gången.

Tänk, vad löjligt tacksam man blir för lite varm medmänsklighet. Så bara för det ska jag skicka in den nya versionen. Och för att jag gillar hela förlaget. Att jag får vänta ytterligare ett par månader på svar... Tja, det kan jag göra utan minsta problem. Sedan jag började skriva, har jag på något vis blivit expert på att vänta.

Dessutom kan jag, efter den här dagen, göra koncernredovisning med ögonen förbundna. Samtidigt som jag rabblar nyckeltal och gör kassaflödesanalys med vänsterfoten. Dé ni!

torsdag, maj 24, 2007

Så lunka vi...

Ja, här går inte skrivandet sådär jätteframåt, minsann. Har annat i fokus. Nästa vecka har jag nämligen Tentan. Ja, den där Tentan med stort, fett T. Den som gör att jag får alla mina åtråvärda högskolepoäng, som i sin tur gör att jag sedan kan titulera mig Civ.Ek (som om det spelar någon roll, när jag inte har något jobb...). Det är det jag siktar mot just nu, i alla fall, så då blir skrivandet lidande. Fas det är inte så att jag inte skriver alls: det blir någon kvart här, en halvtimme där. När jag kan, och helt utan krav. För mig är skrivandet ett sätt att koppla av på -- det som tar på krafterna är själva skapandet, medan pillandet med texten mer är som ett avslappnande tidsfördriv. Har fixat lite i en av de mer roliga scenerna -- skrev om den, så att den passar in mer. Kollat över scenerna, funderat lite över upplägget. En av karaktärerna ställer till med lite problem -- han behövs nämligen i två separata scener, men på ett ställe där han strängt taget inte har att göra. Eftersom slump är ett ord som myntats av författare som inte kunnat förklara sina karaktärers handlingar på annat sätt, känns det viktigt att undvika "... och där råkade han bara komma ridandes helt av ingen orsak alls och i precis rätt ögonblick också... Gud vilken tur"-klyschan. Så jag anstränger min stackars gråa hjärncell, och försöker hitta en lösning. Tror jag har en nu, också. Eller två, om man ska vara noggrann.

Annars planeras det vilt inför Kanadaresan i vår lilla kompisgrupp. Och en otroligt rolig nyhet avslöjades häromdagen. Av ett klassiskt misstag, faktiskt -- för att den enda manliga kompisen i gruppen råkade trycka på fel knapp, och sände ett meddelande som egentligen var privat (till Susan H E) till hela gruppen istället. Det blev ytterligt pinsamt, men i vilket fall som helst kom det fram att dessa båda rävar planerat för honom att komma till Fergus, han också. Och han bor i JAPAN (fast själv är han en grek från Australien). Förra året kom han hit till Sverige (han är nämligen inte bara en älskare av Diana-böcker, utan också inbiten ABBA-fan och Sverige-fantast) och då åkte jag för att träffa honom. Spenderade en dag i Växjö, tillsammans med honom, hans sambo, och sambons mamma och syster, samt den svenska väninnan han bodde över hos (som inte jag kände). Det blev en underbar dag i Mobergs rike, och till på köpet fick jag uppleva en riktig, japansk te-ceremoni. Mitt i de småländska skogarna.
Ummm... Var var jag nu? Ja, just det -- George och hans sambo kommer nu till Fergus!! Båda två är helt underbara och det ska bli så kuuuuuuuuuuul att träffa dem igen!!!

Vi planerar nu en liten middag bara för vårt gäng under fredagen. Vi blir då nio stycken, vilket känns ganska trevligt. Det här är inte riktigt bestämt än, eftersom det samtidigt pågår en stor middag för medlemmarna på en av största Gabaldon listorna, som vi kanske hellre borde vara med på. Sedan blir det en större middag (typ knytkalas/BBQ) under lördagen, och antingen en ENORM fest eller ett mindre, privat cocktailparty på söndagen. Spelar ingen roll vilket, för jag tänker ha kramkalas var jag än befinner mig. Dagen därpå åker jag nämligen hem till Sverige!

Förresten föreslog jag att vi skulle ta med en gitarr -- för lite skön svenskinspirerad allsång in på småtimmarna. Det var dock ingen som var riktigt haj på det: tydligen pågår det säckpipetävlingar dygnet runt, så det blir j*kligt svårt att göra sig hörd. Tydligen är det också så, att ju senare på natten det blir, desto mer tävlingsbenägna blir de kiltklädda säckpipegossarna. Kan ni se det framför er? Ett gäng testosteronstinna gubbar som står på varsitt håll i den kanadensiska natten och blåser i sina instrument för allt vad tygen håller... Som små konstiga tuppar, ungefär.
Öronproppar hamnar med andra ord högt på listan över prylar jag måste skaffa inför resan.

torsdag, maj 17, 2007

Var försiktig med vad du önskar dig

Lite nytt skvaller från andra sidan pölen. Insiderskvaller, till och med, för än så länge är det inte "officiellt". Fast det blir det snart. Om någon dag eller så.

Den senaste tiden har det varit lite oroligt bland Dianas beundrare. Det började med en tråd i bokdiskussionslistan ("huvudlistan"), om hur svårt det är att hitta uppgifter när man behöver dem i böckerna. Det är stora volymer om ca 1000 sidor i varje -- så när man letar efter något, så blir det svårt. Själv lider jag faktiskt inte så mycket av det här problemet, det ska jag erkänna. Jag brukar inte göra det så svårt för mig. Sist jag ledde kapitelgenomgång hittade jag faktiskt på en hel massa som inte alls var sant, bara för att jag inte kollade upp saken innan utan bara antog. Vilket var jättepinsamt, när fans som kan böckerna utan och innan uppdagade mitt lilla försök. *Ahem*.

Hursomhelst... Någon kastade fram idén att det borde finnas ett register -- som en innehållsförteckning, spännandes över alla sex böcker, där man (på något vis) skulle kunna hitta sig fram till det man söker. Ja, visst låter det otroligt... löjligt? För HUR skulle ett sådant register se ut? Vad ska man ta med? Vad ska man inte ta med? Hur ordnar man upp det? Kanske:

Avdelning 1 Skador

Sektion 1. 1 Skallskador

Underkategori:
1.1.1 Skallskador/Jamie --- Främlingen sidan 35, 89, 99......
1.1.2 Skallskador/Claire --- Främlingen sidan 234, 267, 456......
1.1.3 Skallskador/Roger MacKenzie --- Trummornas Dån sidan 32, 33, 35, 56, 58....
........

1.1.35 Skallskador/dödlig utgång

Sektion 1.2 Axelskador

................................................

Jo. Lycka till, i så fall. Det rör sig alltså om gigantiska förteckningar, till och med för de mest simpla saker.

Dessutom... Ja, jag må vara en beundrare av Diana Gabaldons böcker och en aning överdriven i en del av det jag gör. Men... det här med ett register känns plötsligt som att gå en liten aning för långt. Register över böckerna?!!! Vem skulle läsa det?!! Jag läser gärna "The Outlandish Companion", som är en kul liten sammanställning över alla böcker fram till... vad det nu är... Trummornas Dån? Där finns lite roliga recept, lite om skrivtekniker, om hur karaktärerna växt fram, brevväxling mellan författaren och andra om olika frågor som uppstått när böckerna skrivits, där finns sammanställningar över karaktärer, ordlistor och smakprov ur böckerna. Kul saker. Allting genomsyras av Dianas humor, och är lagom lättsamt och trevligt. Men därifrån till att skaffa ett register skrivet av hennes fans?! Nä. Det skulle jag nog inte göra.

Fansen som kastade fram den här idén, menade att detta register skulle vara en frivillig insats, och att Diana skulle bli så tacksam över dess färdigställande att hon skulle falla ner på sina bara knän och kyssa dessa uppoffrande fans fötter. Det hela skulle vara "en akt av kärlek" (en kärleksakt?!) och kärleksgåvan skulle vara att hon fick fri förfoganderätt över registret (hurra!). Om hon ville, skulle hon även få lov att publicera det (dubbelhurra!).

Dianas assistent, den söta lilla älvan Susan, flög faktiskt i taket när hon hörde den här idén. Vi i vår lilla "kamratgrupp" på tio personer diskuterade saken sinsemellan, och kom fram till att det måste bli något slags intrång i rättigheterna, samt att det skulle innebära en löjligt stor insats, som dessutom kanske inte skulle uppskattas alls av Diana. Modsen på huvudlistan bestämde sig för att sätta ner foten och kräva att de mest högljudda och påstridiga fansen -- två stycken --knep igen och lade undan hela idén. Susan beslutade sig också för att förvarna Diana, eller åtminstone fråga henne om råd angående hela idén. Sagt och gjort.

Diana lät på sitt lite syrliga vis påskina att hon tyckte det hela var fullständigt idiotiskt. Samtidigt verkade hon ha fått en hel del andra idiotiska förslag den här månaden (som att alla fans över hela världen skulle samla ihop pengar, köpa en gård i Skottland, döpa om den till gården som figurerar i hennes böcker, och starta en sorts "funpark" med guidade turer av skådespelare. *Ahem* igen), så hon tog faktiskt det hela relativt väl. För säkerhets skull kontaktade hon sin förläggare för att rådfråga honom om hur de skulle göra. Och nu har dessa båda beslutat sig för att ge klartecken till de båda fansen. De får lov att göra ett register -- om de underordnar sig vissa uppställda regler (vi vet ännu inte vilka).

Genom att göra på det här sättet, stöter Diana sig inte det minsta med sina fans. Hon får överblick över något som annars kanske skulle ha försiggått i det fördolda, och hon kan därmed stoppa projektet om det går överstyr, samt kontrollera sina rättigheter. Allt det här är positivt. För henne. Hon vet att det här är ett självmordsprojekt. Det går inte att genomföra. Och skulle det mot all förmodan gå, skulle dessa båda nitiska fans skjuta sig själva i sank, genom alla övriga fans som vill ha något att säga till om (för gud nåde dem båda om de missar något i sitt register, som andra fans tycker är viktigt!).
Jag tror också, att dessa båda fans hellre kommer att dö än erkänna sig besegrade, när de inser vilket enormt projekt det är. När man har fått sin idols godkännande -- då kämpar man till sista blodsdroppen. Jag tror att de båda kommer att stå på tills de stupar på knäna, och sedan kommer de försöka lite till.

Allt det här är -- tro mig på mitt ord -- Diana väl medveten om. Skarp är hon -- till och med lite slug. Hon vet vad hon gör. Så också nu.

Gör hon då rätt, som tillåter det här? Jag vet inte. Det rätta kanske vore att sätta stopp för det med en gång. Skona fansen. Men antagligen aktar hon sina löss för snuva -- och genom att godkänna projektet, gör hon dem glada. En stund. När meddelandet från Dianas förläggare ramlar in, kommer dessa båda fans att tro att de har vunnit jackpot. Om några månader kommer de förmodligen undra vad de gett sig in på. Har de då sig själva att skylla?

Det är jobbigt att få luftskepp att lyfta med bara en cykelpump. Jag hoppas att de kommer att orka med det.

Var försiktig med vad du önskar dig...

tisdag, maj 15, 2007

Uppdatering av Skrivsidan

Tja -- en middagsscen, vad nu det kan vara värt. Men titta gärna in!

Dilemma

Asch... Nu har jag låst fast mig i ett skrivdilemma igen. Funderar och ältar, utan att det blir så mycket bättre. Det är nämligen en scen, som har en hel massa konflikter, och där alla konflikter krockar med en massa möten med karaktärer. Och mötena är viktiga. Mycket viktiga (vilket är givet, eftersom det ligger konflikter bakom). Ja, jag har varit här och nosat förut. Nu har jag kommit tillbaka, och löst en del, men det är mycket, mycket kvar.

Jag måste nästan ställa upp problematiken, för att få en överblick.

Okay:

Huvudkaraktären anländer till ny miljö. Beskrivning är gjord, och fungerar i mitt tycke bra. Ingen anledning att ändra.

Huvudkaraktär möter sin antagonists syssling -- den scenen är klar och blev bra. Ingen anledning att ändra.

Huvudkaraktär möter sin antagonists farfar -- ett viktigt möte som bestämmer ödet för i stort sett alla närvarande. Scenen är i det närmaste klar, och jag är nöjd med ungefär de två första tredjedelarna. Och den här scenen måste jag diskutera, så den ska jag komma ihåg.

Antagonistens bror anländer, ditkallad efter tio år. Och här börjar det bli tusan så svårt. För brodern är egentligen inte så viktig för historien (i den här boken, åtminstone). Den konflikt han har, rör brodern. Den konflikt som kommer att uppstå, rör en helt annan karaktär än huvudkaraktären, och är ett definitivt sidspår. En intressant sidohistoria, men rör inte huvudkonflikten.

Dynamiken som uppstår mellan alla individer måste givetvis bli stark. Alla de känslor och tankar och intriger och hat som ligger under... Mellan ALLA. Kors och tvärs -- åt alla håll och kanter. Och det är jäkligt svårt att få fram. En utmaning, men... svårt. Tack och lov älskar jag dialoger, så där har jag en fördel.

Okay... Tillbaka till scenen där huvudkaraktären möter farfadern. Där är det en hel del som ska förklaras. Dialogen finns och funkar. Däremot känner jag, att scenen blir onödigt tung. Möjligtvis kan jag flytta en del av dialogen och det som händer runt omkring till ett senare tillfälle. Den kan användas för att öka spänningen under den kommande middagen som ska hållas (middagsscener är alltid roliga att skriva. Jag kan lägga ut min middag ur Det rätta skälet på min andra blogg, så får ni se vad jag menar). Det skulle möjligtvis lätta upp en smula.
Hur Charles' bror gör sin entré är en annan fråga som måste lösas i den här scenen. Ska hans ankomst annonseras här, eller bör jag vänta med den? Det finns skäl att vänta: det främsta är, känner jag, att konflikten den skapar, bör få mer utrymme i ett eget kapitel. Hans ankomst kommer att uppröra Charles en hel del, eftersom deras förhållande var infekterat när de delades. Samtidigt är de sammansvetsade av en händelse, som skapat ärr hos båda.

Ni fattar? Jag får antagligen fundera en hel del på det här, innan jag sätter mig och reder ut det. Möjligtvis låter jag det vara.

söndag, maj 13, 2007

Bredbandet igen. Och lite annat.

Gissa vad jag har gjort på Internet hela helgen? Gissa. Nej, det var fel. Nej, fel. Fel igen. Fel.

Jag har faktiskt inte gjort någonting alls. För NÄTET HAR LEGAT NERE HELA HELGEN!!!! Ja, jag skriker -- för jag är faktiskt riktigt sur. Först idag sent på förmiddagen kom det igång, efter att min kära man fått ringa till den där himla käcka telefonsupporten de har. Röststyrning, finns det något mer förödmjukande?! Nej, jag är inte alls glad. Det blir liksom inte mycket skrivande heller, när nätet ligger nere, eftersom jag brukar utföra simultanresearch medan jag skriver. Det är alltid något jag kan kolla upp, eller något ord jag behöver hitta synonymer eller översättningar till. Det blir omöjligt, och därmed tappar jag lusten att skriva helt. Pysslade lite med en scen idag, men mer har det inte blivit.

Roliga nyheter för oss som brinner för Diana Gabaldon (det lär finnas någon i... Finspång *he he*. Samt (tydligen) en av systrarna Graaf. Just det, ja.) är att Diana nu börjat titta på möjligheten att göra tecknade romanserier. Jag känner inte till området särskilt bra, men det är väl antagligen serier som riktar sig till vuxna -- snyggt tecknade sådana. Hon har nu kollat på olika tecknare för sviten, och kontrakt verkar vara på gång att skrivas under. Visst, ett sådant projekt innebär att man måste sätta ett ansikte på karaktärerna, vilket är ett av huvudproblemen när man har kollat på möjligheterna att göra film av böckerna -- det går helt enkelt inte att hitta någon som kan spela Jamie. Alltså, kommer man förmodligen att frusta lite över att få ett ansikte på sina karaktärer. Samtidigt är det Diana som bestämmer, och hon som dikterar hur de ska se ut. Eftersom allting sköts av professionella tecknare, kan resultatet bli hur spännande som helst. Det här ser jag verkligen fram emot. Och så är det förmodligen en bra sak att ta upp i min intervju!

onsdag, maj 09, 2007

Flyt

Flyter fortfarande på bra med Legacy. Alldeles fantastiskt bra. Jag är definitivt inne i ett "stim" just nu. Sätter jag mig, så kommer scener. Kommer inga scener, så går det lätt att fixa till andra.
Karaktärer delar med sig och bjuder på sig själva.

Förmodligen så har rutinen en del med det att göra, det ska jag inte sticka under stol med. Jag skriver varje dag, även om hjärnan värker av trötthet, och nu börjar det blir ganska lätt att vara produktiv. Det är bara att sätta sig, och börja jobba. Inga ursäkter.
Fast nu har jag haft ett par så fruktansvärt jobbiga scener i rad, så nu känner jag mig helt urlakad. Dödsscenen var inte alls trevlig att skriva. Intressant, men definitivt obehaglig. Det var inga detaljer och inget blod eller slagsmål eller något av den sorten, men den karaktär det här drabbar, reagerar ju starkt förstås, och det är sådana känslor som är jobbiga att sätta sig in i. När jag ändå var i den sinnesstämningen, fixade jag till ett par andra emotionella, jobbiga scener också. Annan karaktär, och inte samma desperata sorg, förstås, men det var jobbigt på sitt sätt, så nu är jag faktiskt helt slut. Fast jag tror det blev bra. Faktiskt.

Och nu ska jag faktiskt se på Extras, så tjingeling för nu!

måndag, maj 07, 2007

Bredband, bredband, bredband

Scen ur kontrollrummet på Telia, klockan 09:00:

"Gunnar... Gunnar... Hörru, kom hit lite va."

"Vänta... ska bara ta en sockerbit..." [....] "Ja, va e're om?"

"Kolla här. Där. Det blinkar rött där, på tavlan. Runtime error, eller nåt, typ. Ska vi starta om servern tror du?"

"Jaha'ru... Ska se på placeringen bara. Mhm... Mmm... Jaså, Västsverige. Äh va fan. Säkert nåra sillstrypare på Smögen som sitter utan bredband. Låt de' va', grabben. De e ju söndag, för fan. Vi ska väl inte behöva knata ner till serverrummet å börja tjafsa med reboots och sånt nu, eller? Ta lite kaffe, vet ja'. Relaxa. De' här fixar dom imorrn."

--------------

Vi kan tänka oss att scenen upprepar sig (möjligtvis med andra namn på personalen) klockan 12:00, 15:00, 17:00, 19:00, 20:32 samt 22:04.

Och då frågar man sig lämpligen: VAD I HELVETE SYSSLAR TELIA MED?!!!!
Man behöver inte precis vara en DETEKTIV för att se mönstret. Varenda helg, varenda SÖNDAG, krånglar det &%#&##%¤ bredbandet. Och då blir jag riktigt lack. Visst, det låter kanske desperat, men jag trivs med internet. Trivs inte med att inte ha det. Trivs inte med att veta att det inte går att komma ut på det överhuvudtaget. Jag kunde inte ens kapa grannens bredband, för de verkade ha Telia som leverantör, de också.

Okay, djupa andetag...

*psshsshhh aaaaah, pshsssssshhh aaaaah*

Sådär ja.
Trevliga saker som har hänt i helgen? Kajaktur. Mmmm. Ja. Underbart. Lite mer klippvandringar, lite mer havsluft. Husstädning. Lite blomvård -- min basilika börjar sticka iväg nu, till exempel. Och... just det, ja... Sonen blev vansinnigt kär för första gången i sitt fyraåriga liv -- i en äldre kvinna (på hela åtta år)(han är ju fyra. Och ett halvt). Givetvis spelade hon svårflörtad, vilket krossade hans lilla hjärta ganska svårt (supergulligt). Sedan ritade han en teckning till dagmamman och skrev till och med hennes namn på den. *Suck*. Sådana här saker får ett mammahjärta att klappa och bli väldigt varmt.

Sedan blev det lite författande också, såklart. Nu har jag ändrat mig igen. Nu har jag plockat in scenen jag plockade bort -- den där goa scenen som jag trivdes med -- för jag bestämde mig för att det blir smidigast att behålla just den karaktärens perspektiv.
Det kan jag göra, kom jag på, därför att det aldrig blir mer än tre perspektiv som samverkar någonstans. Jag kom på att ett av perspektiven -- en ambitiös, äldre advokat -- når sin strävan och får sin konflikt löst efter halva boken, och efter det bleknar han faktiskt bort ganska omgående. Jag använder inte hans perspektiv mer efter att han fått det han vill ha, vilket gör att det lämnas rum för en ny karaktär. Hurra! För tre karaktärers POV hela tiden är en bra balans, tycker jag, i enlighet med principen om tretal. Ni minns väl, alla författare därute? Vikten av tretal, alltså? Tretal, tretal, tretal. Har sagt det förut, men tåls att upprepas. Tretal, tretal, tretal. Använd allting i tre så mycket ni kan: i konfliktbyggande, i upprepningar av fraser och i skapandet av relationer. Läsaren kommer att uppfatta dem, jag lovar, det är ett lätt knep att ta till sig, och det fungerar suveränt. Bör användas i skrift precis lika ofta som man gör det i talarstolen, för effekt, för schvung, för balans. Jag tror i och för sig att de flesta författare omedvetet känner trivseln med tretal när de skriver, och använder sig av det ganska flitigt också -- men det är aldrig fel att vara medveten om det. Tretal, tretal, tretal.

Edited to say: Idag var en produktiv dag. Skrev en hel del. Började skriva på dödsscenen. ÄNTLIGEN. Dessutom fick jag mina nya, superhäftiga T-shirtar från Diana-gruppen på posten. Hör här: lodrätt, på ena sidan av ryggen, står det "Necrohipposadism". Sedan står det, liksom på snedden tvärsöver ryggen: That's what we do best at Dianagabaldon.com. Wow. Så cool :-D
Ordet är baserat på det engelska utrrycket "flogging a dead horse" -- som utmärker den onödiga sysselsättning som vi gärna gör, när vi vänder ut och in på Dianas böcker. Och eftersom vi njuter av det hela, så bir det lätt lite sadism över det. Necrohipposadism.
Fan, vad kul det är att vara nörd :-D

Med T-shirten, fick jag också en mjuk, stickad halsduk som Sue of the Archives gjort själv och skickat med. Då blev jag lite tårögd, faktiskt. Världens finaste gåva!

fredag, maj 04, 2007

Skärpning, Linda!

Nej, nu måste jag skärpa mig! Om det är något jag är duktig på, så är det att sticka huvudet i sanden. Då kan hela världen gå under omkring mig, medan jag har det varmt och gott om huvudet. Problem? Nej, inte jag.

Okay... Vi tar det här systematiskt:

Vad är mitt problem?
Svar: Jag har en intervju om TRE månader *svimning, ångest*. Föremålet för intervjun, som inte är en person att förringa, därför att hon faktiskt har sålt ett respektabelt antal böcker, förväntar sig (förmodligen) att intervjun ska vara seriös. Ingen luftintervju således, som bara kommer att hamna på min dator.

Fördjupning av problem: Hur ska jag göra för att få någon intresserad? Och vad finns det för tidningar?
Svar: Icakuriren var trevliga nog att svara, även om det tyvärr var negativt. Inget svar från GP, eller Hemmets Journal. Dålig stil, men jag kanske har använt fel approach, så det är väl inte bara deras fel, då. Fast nu känns det inte alls bra. Längre än så har jag inte kommit. Tre tidningar. Det är typ... ingenting. De litteraturmagasin jag kollat på verkar en aning för... jag vet inte... kvasi-intellektuella. Känns inte rätt -- fast det vet jag inte heller riktigt. Jag kan ha fel där också. Jag är liksom inte känd för att ha osvikliga instinkter inom vare sig bok- eller tidningsbranschen.
SvB kanske? Ja, det skulle jag tycka om. De verkar trevliga och jag gillar deras sajt. Men skulle de vara intresserade? Jag måste fråga, men, Jesus Kristus... Det sitter hårt åt, alltså.

Shit, vad svårt det här är. Javisst, jag låter gnällig. Men det är så jag känner. Jag vet ju inte ens om jag gör rätt. Ska man verkligen höra av sig i förväg -- eller ska man sälja intervjun när den är gjord? Fan.

*stön, mera ångest*

Nej, jag går och tar kaffe istället!

onsdag, maj 02, 2007

Efter helgen

Sådär ja. Internet är tillbaka. Igår verkade det som om vår kära leverantör hade tagit lite första maj-ledigt. Fast det var väl bra, så slapp man sitta framför datorn och dega i onödan. Istället blev det sol och hav för hela slanten. Jag var en riktig friskus, ska jag säga. Gick ner till sommarstugan med barnen i dubbelvagn (de somnade). Sedan mötte jag Mannen, som hade åkt i förväg för att ta en kajaktur på havet. Han tog hand om barnen, medan jag tog mig en tur i kajaken. Sedan klättrade vi omkring på klipporna tillsammans hela familjen och njöt av solen och röda klippor och blått hav. Nöjd suck.

Idag var däremot vardagen tillbaka igen. Ny kurs -- och den här ska jag klara och om jag inte gör det, så ska jag strypa mig själv med mina bara händer -- och därmed lite mer liv och rörelse på den fronten. Författandet är fortsatt stabilt. Skapandet har kommit in i en strukturfas, där berättelsen börjar forma sig och "tala om" hur den ska ligga för att det ska bli rätt. Det har lett till en del inre strider. En av mina mer mysiga scener, där en karaktär träder fram för första gången, har visat sig vara en sådan jag måste döda. "Kill your darlings". Ja, här är det verkligen så. Och inte bara den scenen: jag har insett att karaktärens berättarröst måste tas bort helt från berättelsen. Tre perspektiv räcker (det är till och med övre gränsen för vad som brukar anses "tillåtet"), och att blanda in en karaktär utöver dessa skulle definitivt ta fokus från berättelsen, och förvirra mer än det upplyser. Jag har redan börjat arbeta om de få scener jag skrev i början, där Charles (min antagonist) är berättarrösten. Jag tycker som bekant om honom, och har gillat att få berätta en del scener ur hans synvinkel, men återigen blir det tekniskt fel att blanda in honom. Det blir lite mackel med att få storyn att gå ihop på vissa ställen genom den här approachen -- till exempel de få scener där inga av mina tre berättarröster medverkar, men där någonting likväl händer mellan andra karaktärer -- men förhoppningsvis ska det gå att lösa. Annars lägger sig historien fortsatt väl tillrätta. Allting klarnar. Detaljerna, motiven, målen och strukturen reder ut sig. Det är härligt!

Nej, dags att hämta ungarna!