lördag, juni 30, 2007

Lägeskoll!

Klockan är ganska mycket, så jag ska snart gå och lägga mig... Men en liten rapport hinner jag med. Jag uppdaterade min ordmätare! Tro det eller ej, men stapeln ökar faktiskt, sakta men säkert. Och, som Johanna säger på Ett knytts blogg: tittar man inte upp, blir man inte avskräckt av höjden på berget som man måste klättra uppför, för att boken ska bli klar. Det är bara att titta ner på fötterna, och se hur de rör sig, steg för steg, så kommer man snart vara uppe. Jag avhåller mig faktiskt konsekvent från att tänka på allt som måste in i storyn för att den ska bli "klar". Gjorde jag det, skulle jag helt tappa andan. Och man behöver inte ha en sådan helhetssyn, heller -- för litar man på sin egen förmåga, verkar det faktiskt som om storyn sköter sig själv. Exempel: Jag har haft en scen liggandes hur länge som helst -- sedan ordmätaren stod på 15 000, eller så. Nu står ordmätaren på 118 000 -- och först nu förstod jag VARFÖR jag skrev scenen från första början. Motivet till att den var med. Varför den var tvungen att vara där. Visst, när den där pusselbiten föll på plats, fick jag ändra en del för att det skulle bli rätt. Dialog och riktning fick anpassas till motivet och omständigheterna -- men herregud: jag lyckades faktiskt pussla in scenen i storyn. Utan att jag egentligen visste vad jag skulle ha den till från början. Om mitt undermedvetna jobbar så effektivt, varför ska jag tvivla på att jag kan skapa en hel story av allting? Så idag är jag riktigt nöjd!

Angående middagen i Fergus, har lairden nu öppnat diskussionsgruppen för trafik igen. Men vi är under sträng bevakning. Allt som sänds in, går via honom -- vilket gör att allt som är bra för honom (dvs. alla meddelanden som påpekar hur dumma vi är som kritiserar honom och hans små lakejer) går igenom till listan, medan allt som uppfattas som kritik, inte kommer med. Censur? You betcha! Fy fan. Jag skulle vilja säga att jag kunde strunta i middagen helt och hållet -- men nu vill jag vara med. För att låta den där fascistiske gubbtjyven veta vem jag är. Svensken. Som är med i den där Farliga Gruppen Som Ställer Till Med Oreda. *Fnys*.

fredag, juni 29, 2007

Winds of change

Vad jag gör nuförtiden? Pja, inte mycket. Om man räknar i skrivartermer. Annars gör jag en del. Det tar liksom en del tid att vara heltidsmamma. För ögonblicket, tycker jag att den saken är ganska trevlig. Givande, liksom. Dagarna går fort, och det händer alltid något. Dessutom sätter det här med att vara morsa vissa krav på ordentlig kosthållning och fasta rutiner, vilket passar den sidan av min fascistiska personlighet ganska bra. Och så måste jag ta mig i kragen, och laga ordentlig mat, samt hålla... nåja... någorlunda rent. Man ska inte klaga. Det här är en erfarenhet, också. Det enda jobbiga är att jag förmodligen är ganska självisk, och ibland känner jag bara för att kura ihop mig i ett hörn och stänga av öronen. Mina barn har nämligen alltid kunnat prata. Mycket. Ända sedan de varit mycket, mycket små, har de pratat konstant. Och det blir bara värre. Så det där med att deras små röster ibland gnager på hörselnerven, det... det är mindre roligt. Ibland vill jag höra mig själv tänka. Jag gillar liksom det. Men med barnen hemma, så blir det inte så mycket av den varan. Och, eftersom skrivande och tänkande är förknippat, blir det följaktligen inte så mycket skrivande heller (nu har jag faktiskt lyckats få ut dem en stund, och de leker jättesnällt på uteplatsen alldeles utanför fönstret där jag sitter)(det här är smått otroligt, så det förtjänar faktiskt sin plats i min blogg). Några scener har jag lyckats få ihop på kvällarna, och... tja, det levrar sig, som vampyren sa. Känns stabilt. Det enda jag inte gillar, är att när jag väl skriver på den här bloggen, så blir det tråkigt lite om skrivartekniker, och urtråkigt mycket om mig själv. Det var liksom inte meningen. Men det är svårt att skärpa sig nu, när det bara ges en kvart här och en kvart där att blogga. Och skriver man om skrivartekniker, tycker jag nog att man måste ta sig lite tid. Som jag inte har. Så därför, har bloggen förvandlats till att handla om en massa dravel om mig själv. JAG tycker ämnet är störtfascinerande, förstås *host*.

Fergus-resan börjar så smått bli ganska farsartad. Det är den där jäklans middagen med Diana som spökar. Jag har berättat om den, eller hur? Jag är inte helpigg på den heller -- det känns inte riktigt som min stil att sitta uppklädd och konversera artigt med folk jag inte känner (på engelska, dessutom). Jag menar, när det finns öltält och kiltklädda säckpipeblåsare bara några hundra meter från dörren?! Jag kommer ju få se tillräckligt av Diana som det är, och jag behöver inte se henne hur mycket som helst heller. Hursomhelst, så satte jag mig lite på tvären, och Ruth -- en av mina färdkamrater -- mejlade mig privat och övertalade mig att följa med. Visst, okay. Oroliga för att få platser, bestämde sig Susan (Dianas assistent) för att fråga lairden om det gick att boka platser i förväg, åtminstone för de som reste långt (detta inbegriper ju då mig och George och ans sambo). Lairden, som tydligen är en liten primadonna med härskartendenser, skrev tillbaka att hur skulle det se ut, om han gjorde på det viset? Då skulle ju alla vilja förboka. Nej, det gick inte. Reglerna är först till kvarn, och betalning med Paypal. Varvid George, som kan vara ganska hetlevrad ibland, med rätta gick i taket. Han skrev ett meddelande som gick ut till alla som skrivit upp sig på lairdens grupp (vi är 84 stycken. Folk som åker till Fergus för att delta i festivalen kallas för övrigt "hosers") att han tyckte det var löjligt, att reglerna var så snäva -- varvid en del andra personer som är inblandade i organiseringen av middagen rusade till lairdens försvar. Sedan liksom... eskalerade allt. Igår stängde lairden all trafik till diskussionsgruppen.

Och allt det här på grund av oss. På grund av MIG -- som inte ville gå från första början. *suck* Det ordnar sig nog, men herregud, om vår lilla grupp inte har blivit ormen i dessa människors perfekta lilla paradis. Verkar dock som om de behöver skakas om -- reglerna är vansinniga. FÖr att göra saken bättre/sämre, har Janice som är med i våran färdgrupp, tidigare varit en av organisatörerna för middagen och hela Fergus-festivalen. Och hon går inte helt bra ihop med en del av de nu mer inflytelserika människorna där -- vilket gör att vår grupp liksom blir lite styvmoderligt behandlad. Till exempel har man placerat husbilen i utkanten av hela festivalbyn. Vilket förstås kan vara en fördel, när Diana ska smyga sig över. Eller en nackdel, då hon måste passera hela området för att komma dit (kändisar, ni vet...).

Susan ska iallafall höra med Diana i helgen, vad hon anser om saken. Tydligen ska cocktailpartyt hållas tidigare samma kväll, på samma plats. Än är det oklart vilka som är bjudna. Jag HOPPAS att det kommer en inbjudan... Den som lever får se. Jag har i alla fall bjudit in resten av gruppen att delta i intervjun. Det kändes rätt, att de skulle få vara med -- och dessutom kan de bidra med en hel del intressanta vinklingar. Än har jag inte riktigt funderat ut hur det ska fungera, men jag kommer att vara diskussionsledare, förstås. Jag tror det blir roligare så -- och jag tror en sådan artikel (om vi nu ska tänka så) skulle kunna bli grymt intressant.

Visst låter det som en enda härlig amerikansk såpa, alltihop? De är helt enkelt lite mer intensiva over there. Det är bara att hänga med och hoppas att frisyren håller i fartvinden.

Otur har jag just nu också. Jag har lyckats ramla in i en dörr två gånger (och inte samma dörr, heller), stuka foten inuti strykbrädan (fråga inte hur det gick till), klämma fingret på samma strykbräda, bryta tån mot ett bordsben samt nästan skära av en artär när jag skulle raka benen. Lock me in and throw away the goddamn key, säger jag bara!

lördag, juni 23, 2007

Planeringar

*Gäsp* Ser ut som om man överlevde midsommarafton i alla fall. Det känns då så -- det där underliga, regelbundna dunkandet i huvudet är en sorts ständig påminnelse. Nej, äsch: så farligt är det inte. Bara nästan.

Imorse när jag slog på datorn, väntade inkorgen full med mails, som alla rörde Fergus. Nu planeras det intensivt för middagen som ska hållas under lördagen. Det är en viss laird som håller i det hela, och han har tydligen bokat en lokal som håller 50 personer. Det är först till kvarn, och det är LÅNGT fler än 50 personer som vill frottera sig med Diana. Vi diskuterar det hela i vår lilla grupp -- ska vi slåss för att ta oss in, eller ska vi låta andra gå före? Läget är ganska oklart hur det ser ut inför lördagen för oss alla. Möjligtvis är vi redan inkluderade på gästlistan (eftersom våran grupp består av åtminstone två VIPare, varav den ena är Dianas egna assistent, är det kanske lockande att tro det), men det behöver inte vara så. De som håller i middagen tillhör nämligen en för oss "konkurrerande" diskussionsgrupp (den största), och de som är självskrivna på middagen bör vara de som är "viktiga" i den gruppen.
För mig spelar det ingen större roll vad som händer. Det känns löjligt att klösa sig till en plats, och om alla i vår kamratgrupp inte kan gå, blir det inte roligt. Det enda är att den lilla älvan Susan tydligen har nämnt till Diana att vi alla i gruppen ska gå, vilket möjligtvis kommer att få henne att undra var vi håller hus, om vi nu inte är där. Fast jag tror i ärlighetens namn att Diana knappast kommer att bry sig.

Nåja. Det får bli som det blir. Susan har nämnt det där cocktailpartyt som ska hållas av Diana och hennes man igen. Att det kanske blir av. Ser ut som om det kan bli av på torsdagen (när jag lider som värst av jetlag, givetvis!!). Sedan har jag intervjun. Sedan kommer paret ju eventuellt på en öl vid husbilen. Så, *rycker på axlarna*, jag kommer nog få träffa henne i alla fall. Och även om det inte skulle bli så, är det faktiskt inte Diana som är det viktigaste på den här resan. Hon är en bonus. Det härligaste ska bli att få umgås med mina nätkompisar.

Åh, just det -- apropå intervjun, kommer jag möjligtvis återvända hem med en mycket intressant nyhet. För jag säger bara det: ryktena går. Spännande rykten -- och enligt den lilla älvan Susan kommer det riktiga tillkännagivande i Fergus. Tills dess är hennes läppar förseglade. Hm, hm. Jag har en liiiiiten aning om vad det handlar om (hon gav oss en liten, liten vink). Och jag säger bara det: det kan bli mäkta intressant!

tisdag, juni 19, 2007

Mod

Att skriva är underbart. Men också fruktansvärt skrämmande. Och det kräver en massa mod.

Först ska du våga ta steget att skriva en bok, en berättelse, en sångtext, pjäs- eller filmmanus. Du måste utforska ditt inre, ta fram dina svagheter och styrkor och sätta dem på pränt. Du måste blunda för att du faktiskt inte kan allting, och du måste våga fortsätta, fastän du ser att andra är mycket bättre, och skriver snabbare och har fler sidor, tecken, ord i sina berättelser. Du måste tro på dig själv. Du måste våga inse att du har en egen stil och en alldeles egen historia att berätta -- vad den än går ut på. Du måste tro på det du gör, men samtidigt vara öppen och ödmjuk, för det finns så mycket mer att lära än det du vet nu, och så många som kan lära dig. Ändå, fastän du lyssnar och lär avandra, måste du kunna inse att du har en egen stil, och våga hålla kvar den -- för att den är din, och ingen annans.

Det kräver mod.

Du kanske väljer att avslöja vad du gör för dina släktingar, dina vänner och din familj. Du måste få dem att förstå, att skrivandet är något du brinner för, och att det är något du älskar. Du måste få dem att förstå, att detta är något du vill satsa på, trots att det är långt ifrån givet att det kommer att inbringa några pengar -- som för många är det mest reella beviset på framgång och lycka. Du kommer kanske att tvingas förklara dina prioriteringar, och du kommer att möta oförstånd, för de som inte skriver förstår knappast din drivkraft. Och du måste våga stå emot de som inte förstår.

Det kräver mod.

Du kanske vill visa vad du skapat för främlingar. Kanske för en lektör. Kanske för en bloggpublik. Kanske för ett förlag, ett musikbolag, en regissör. Och då måste du vara beredd på att få kommentarer. Kritik. Alldeles garanterat kritik. Dessa främlingar har ofta ett yrke att sköta och pengar att tjäna, och du ger dig in på deras område. Där finns inte rum eller tid för omtanke och milda ord. Du kommer få standardrefuseringar eller långa utläggningar om ditt skrivande, där dina brister och fel synas i sömmarna. Du kommer att bli jämförd och dina tillkortakommanden kommer att läggas fram i ljuset. Det kommer att svida. Du kommer alldeles säkert att bli sårad minst en gång. Du måste bita ihop, och orka försöka igen. Och sedan igen. Du måste tro på dig själv -- och fortsätta vara öppen för att lära dig mer. Om du är tillräckligt öppen lär du dig massor. Om dig själv, och om skrivandet.

Du kommer också få beröm. Du kommer alldeles säkert att beröra någon. Någon kanske tror på dig. Och då måste du ha kraften att inte bara suga åt dig allt det goda, och glömma allt du har lärt dig om att vara ödmjuk och att lyssna.

Allt det där kräver mod.

Vilket steg i skrivandet du än befinner dig på, så har du redan visat mod. Du är redan strålande duktig och underbart modig. Låt ingen annan -- vare sig det är du själv, dina nära, eller en främling -- få dig att tro något annat. Tro på dig själv. Våga göra det du vill. För du kan.

Tack för modet, viljan och inspirationen. Jag älskar dig, farfar.
Vila i frid.

söndag, juni 17, 2007

In love and war...

Jomen. Nu har orden börjat flöda igen.
Efter min omstrukturering häromveckan fick jag idéer till ännu en omstrukturering, som nu gjort att storyn hamnat i precis rätt ordning. I tilägg till Sebastians scener, hade jag nämligen lite problem med vissa scener där Charles figurerar. Inget allvarligt, men så som det såg ut tidigare, hindrades flödet i storyn. Plotten blev lite flackande, och det blev lite nödlösning över det hela, för att få allting att gå ihop, förflyttningar av karaktärer och vissa händelser och sådana saker. Nu träffade blixten mig i huvudet, och jag insåg plötsligt hur det borde se ut. Har nu ändrat upplägget ytterligare, och flyttat om de scener som var fel.
Därigenom fick jag idéer till en överbryggande scen, vilken jag jobbat på idag. Det blir rätt snyggt, det måste jag medge. Det känns nu mycket, mycket bra. Jag fick till och med in lite gos i scenen. Om man har explicita våldsscener i en bok, är det överhuvudtaget trevligt om man kan balansera med lite kärleksscener. Jag har däremot lite svårare att skriva kärleksscener, än våldsscener. Jag vill inte tona ut mina scener i romantiskt brus, men inte heller skriva en detaljerad avhandling i ämnet och avsluta med explosioner av sällan skådat slag, á la J. M. Auel. Jag vill ha det lagom autentiskt, lagom kladdigt, lagom mänskligt. Läste en artikel om det någonstans -- hur man undviker att skriva alltför romantiserat om eländet. Jätteintressant artikel, men nu när jag försökte googla på ämnet blev det bara extremt äckligt, så jag gav upp hela projektet. Folk lägger verkligen ut allt möjligt på internet... *rodnar*

Hursomhelst -- kärleksscener är inte lätt. Men nödvändigt. Fattas eventuellt bara en sådan scen till nu, så är jag i hamn, och slipper fler djupdykningar på den arenan.

Så nu rullar allting på fint. Det blir en bok. Jag tror det. Det blir faktiskt en bok -- inte bara lösa stycken. Jag har absolut allting som behövs för att få det att fungera nu, i alla fall om man tänker i röd tråd, struktur och upplägg. Temat är nog, om jag ska nämna något, "the imprisonment of souls", och det temat följer fint genom hela boken. Tyvärr ska det ju till lite mer saker än så för att det ska bli en bra bok. Typ bra, lagom originell handling, fint flyt i språket och sånt där tråkigt småplock. Om jag har fixat det, återstår att se -- när andra har sagt sitt.

lördag, juni 16, 2007

Färg, form, musik...

Johanna har på sin blogg både berättat om och samlat citat från andra bloggar, där musik och färg används i skrivandet som ett sätt att få inspiration och "hitta rätt" i skrivandet. Väldigt intressant, och tänkvärt. Och trevligt att experimentera med!
Det här fick mig också att tänka på hur Diana Gabaldon gör när hon skriver sina böcker. För varje bok utgår hon nämligen från en form, vars speciella struktur hela tiden fångas upp i berättelsens upplägg. Samtidigt som det är en inspiration, tjänar det som ett instrument eller verktyg som hjälper henne att minnas hur berättelsen ska se ut, och hur trådarna ska bindas samman.

Det låter kanske lite rörigt, men kolla gärna in på min andra blogg, så berättar jag mer där!

torsdag, juni 14, 2007

Kär i en karaktär

Tjoho!! Det går undan nu! I alla fall när det gäller Sebastian. Tänk, vad han "pratar" nu när jag väl har hittat hans röst. Han har så mycket att berätta, så. Och hans scener börjar bli lika roliga att skriva som hans brors. Men oh, vilken plågad själ han är. Grovt utkast:

He stood for a long time in the hallway, listening to the house, taking in the athmosphere he’d been relieved from for so long.
Sweet memories mixed with horrid ones. He saw himself as a young boy, running like a madman toward the now dark staircase on the other end of the hall, Charles chasing him whilst laughing so hard he almost couldn’t stand up straight. He saw himself sneaking off with his first conquest – a housemaid who’s name he’d now forgotten – in order to steal a fumbling, nervous moment in one of the many rooms of the mansion. He felt Charles’ fist against his jaw, the red daze of pain from being kicked in the groin by a hard knee. Then the horrible feeling of falling to the floor, of being unable to breathe or speak, or defend himself against the continuing flow of raging kicks distributed by his brother.

Just memories, they were. But as memories, they was so vivid, they made it hard for him to breathe.

(Copyright Linda Govik, 2007)

Ja, wow, vad kul han är, alltså. Jag känner mig en aning grym, det ska erkännas (ett slagsmål med brodern är liksom inte allt han fått vara med om genom åren), men det är (som Johanna nog håller med om) inte jag som bestämmer. Sebastian vill ha det så, och då får det bli så, också. Det var ju därför det inte kändes rätt innan -- för att jag höll tillbaka för mycket.
Man lär så länge man lever, tydligen. Dessutom finns det ett antal andra karaktärer som har det mycket värre. Om... Om det nu är en tröst......?

Jag kanske borde gå i terapi istället :-b

onsdag, juni 13, 2007

Jaaaaaaa!!!

(Utdrag ur Legacy, sid. 274)

Night enveloped the landscape. It turned familiar shapes to strange, twisted silhouettes, trees into black, charred skeletons. It enhanced the rattles of branches and made the rustling of leaves sound sinister and threatening. Night also transformed the house in front of him into a huge, pale face: its black windows being the lifeless eyes, and its door of darkened oak the gaping, toothless mouth.

Again, he felt that uneasy, churning feeling, deep in his guts, tearing at him like the claws of a rodent. It wasn’t the first time he’d felt it. Not during his week long trip, and certainly not during his lifetime: that first, trembling stage of sheer panic. However, this was the first time he’d felt it outside a battlefield. Now, just like before a battle, when lined up with his troops and facing his enemy, he could feel that unpleasant, familiar tingling along his spine: reflexes, screaming for him to save himself. He felt his legs quiver, muscles strained and ready to escape. And he felt the sweat trailing a tickling, cold path between the tiny hairs on his back. Panic. But this time – for what? A house.
No, not only a house, he corrected himself. Harcourt Manors.

(Copyright Linda Govik, 2007)

Hurra, hurra! Nu tror jag att jag har rätt vinkling på eländet!! Äntligen. Äntligen känns Sebastian rätt! Tack och pris! Och tack till mig, för att jag ger mig själv sådana alldeles underbara råd. Tack, tack (läs in självironi, om ni inte redan gjort det... Mina amerikanska vänner brukar kalla mig "impish", därför att jag sällan är allvarlig, utan alltid lite ironisk och småjävlig, förresten).

Nej, skämt åsido, så fungerar det faktiskt nu. Jag tror jag hittat fram, just på den här biten, i alla fall. Sebastian visar vem han är för läsarna, och för protagonisten. Där och då (eller senare... för det här var bara början på en ganska lång scen) inser hon att han faktiskt gör något som ingen annan vågat göra: han trotsar hennes plågoande. Och därmed läggs det förtroende som är så viktigt för deras fortsatta förhållande och för bokens fortsatta handling (och nej, de blir inte ett kärlekspar. himla förutsägbar är jag faktiskt inte *host, host*).

Hursomhaver -- BRA jobbat, Linda! Jag skickar en faktura på posten.
Bahahahahahaaaaaa!!! Rolig är hon också (och notera att hon möjligtvis har förlorat förståndet på kuppen).

tisdag, juni 12, 2007

Nu ska det lossna!

Ännu en varm dag -- fast börjar det inte bli lite kyligare nu, tro? Och tro det eller ej: det gör mig lite ledsen. För det har faktiskt varit härligt med dessa heta dagar. Salta bad är aldrig fel.

Idag gjorde jag en massa effektiva och roliga saker, men fick inte gjort mycket alls på romanen. Och det jag gjordei antal ord, neutraliserades effektivt genom att jag raderade scener jag redan skrivit. Visst, det blev lite kladd i mitt kollegieblock på uteplatsen, men i ärlighetens namn var det inte helt seriöst. Jag tror inte jag kommer använda det alls. Däremot tror jag absolut att jag idag nådde ett genombrott när det gäller de problemscener jag brottats med under så många månader. Ni vet, det där partiet där möten och nya miljöer och konflikter vältrar sig över varandra, och det inte tycks bli någon ordning på någonting alls. Jag tror jag vet var problemet ligger nu.
Detta har jag nu insett efter att ha ältat och analyserat det i flera dagar. Första problemet var att en ny karaktär -- Sebastian -- i det här skedet skulle introduceras i berättelsen. Denne karaktär är viktig för antagonisten (hans bror), men inte för huvudkonflikten i sig. Det har gjort att jag funderat över hur mycket plats han ska få just här. Jag har dock insett nödvändigheten av att ge honom ett par scener, och det har känts som ett riktigt beslut. Så långt allt väl. Men -- dessa hans scener har varit en ren mardröm att få till. Jag tror jag har försökt åtminstone tre, fyra varianter med olika infall, och ingen har känts rätt. Vad gör man då? Ja, jag hade ingen aning. Förrän jag nosade runt på mina favoritbloggar idag, och hamnade på Skrivarcoachens , vill säga. Där kollade jag lite på inlägget för den sjätte juni, fastnade för uppropet till de som vill vara med i skrivarkalendern, och tänkte "Ja!!! Jag vill!! Jag måste ju ha sagt något smart någongång!" Så jag fortsatte till min sida för att leta upp något bra citat att skicka in, och fastnade på mitt inlägg den sjätte september förra året "Karaktärernas röster -- att hitta fram". För där stod det. Det jag saknat:

När du hittat rösten, och därmed karaktären: se till att alltid hålla kvar den! Att förlora rösten och ge efter för någon annans (din egen, inte minst) är så väldigt lätt, och ger tyvärr aldrig bra resultat. När mina scener inte fungerade berodde det oftast på att karaktärens röst drunknat i något annat. Jag fick helt enkelt sätta mig ner och verkligen tänka igenom det hela.

Och senare i samma stycke:

Oftast börjar scenen fungera så snart man hittat tillbaka till rätt röst.

Och då förstod jag. Då förstod jag vad jag saknat. Och varför karaktärens scener inte fungerat. Det var för att jag använt helt fel röst, helt fel reaktioner. Det var inte han som talat, det var inte hans personlighet. Jag har velat applicera en sorts mildhet över honom -- som motdrag till Charles, därför att Sebastian är godhjärtad. Men jag försökte göra honom för mild, och det stämmer helt enkelt inte på honom. Han är inte genomgod. Han kämpar med sina egna demoner och minnen, bär på en hel del oförlösta aggressioner, och är i grunden av samma skrot och korn som sin bror, eftersom de faktiskt kommer från samma eländiga släkt. Och att reagera med annat än ilska när han ser sin bror i den här scenen, är helt fel för honom. Så nu har jag hittat hans röst. Nu tror jag att många av scenerna ska gå att lösa.

Om jag hittade några smarta citat från mig själv? Näpp. Men det jag hittade var mycket bättre!

Förresten (helt orelaterat till någonting alls): tycker ni det att se Ebba von Sydow på Stureplan är något särskilt? Glöm henne -- idag har jag sett något mycket hetare. Eller vad sägs om Ebbe Schön på busshållplatsen utanför Göfab? Det är vad jag kallar kändisspan!

söndag, juni 10, 2007

Ljusare tider

Det hjälpte med en parkerpenna och ett kollegieblock. För stunden i alla fall. Jag kunde fånga upp en struktur, och ändra om i den så att upplägget blev lite tydligare. Sedan såg jag vad som fattades, och fick idéer till nya scener. En del karaktärer krävde lite mer uppmärksamhet, och ledde mig in på en hel del nytt material, som jag roade mig med att kladda ner i mitt kollegieblock med min parkerpenna medan barnen lekte i trädgården runtomkring. Sämre kunde man ha det.

Senare idag blev det en del skrivande på laptopen igen. Fick till ganska mycket, också. Visst, det blev ingen direkt kvalité -- mest lite scener "on the fly", och mest dialoger, utan alltför mycket miljöbeskrivningar och detaljer runtomkring. Ungefär så som Johanna gör när hon skriver. För egen del, tror jag den strategin (för jag har också alltid jobbat så, tror jag, nu när jag tänker efter) har med karaktärerna att göra. De behöver snacka av sig och kan inte riktigt ge sig till tåls förrän de har fått göra det. Så det är bara att lyssna, och skriva ner vad de säger, och spara allt det andra till senare. Så känns det, i alla fall.

Scenerna jag skrev idag innebar bland annat att en av karaktärerna berättade en blandning av skandinavisk och irländsk mytologi. Helt påhittat, men med viss språnghjälp från en gammal hederlig svensk folksaga. Kan man göra så, tro? Får väl skriva en brasklapp någonstans och förklara det mycket lösa sammanhanget. Det kanske man måste -- om boken nu skulle bli utgiven, vill säga. Men just den saken bekymrar jag mig inte alls för. Att göra klart boken är första mål. Och just nu, ser det ju lite ljusare ut. Faktiskt.

torsdag, juni 07, 2007

Brottstycken

Varmt var det här. Och visst -- det är efterlängtat, men... men... Så här tidigt? Fick en rapport från Phoenix, Arizona idag, där man bara hade "behagliga" 31 grader. Det underliga var, att man i Flagstaff -- bara några mil därifrån -- räknade med frost till natten, och där det var risk för snöstorm. Liksom... snöstorm i juni?!! Och där? Världen är sannerligen uppochner!

Firade nationaldagen igår, och firade den med mina amerikanska vänner också. Jag sände dem nationalsången på engelska och beordrade dem att sjunga med. Sedan skickade jag lite bilder från Sverige. Bland annat var där en flashig bild på en flaska Absolut. "Är det svenskt?!!" ropade man då. "Jag som trodde all vodka gjordes i Ryssland." Där ser man. När tjejerna fick veta det här, tyckte de absolut att jag skulle ta med mig en flaska till Kanada, för att representera mitt land. I Fergus ska nämligen hållas både whiskyprovning, och vinprovning. Och, tja... varför inte? Känns lagom barbariskt och udda att slänga in en flaska vodka på en sådan finsmakarodyssé.

Romanen, ja, den tar sig väl inte direkt, men den rör sig kanske framåt. Jag känner mig fortfarande besynnerligt förvirrad när jag sätter mig med den, och jag har nu sakta börjat inse att nu när berättelsen faktiskt närmar sig slutet, krävs en helt annan ansats. Jag måste börja tänka efter hur jag vill strukturera upp det. Jag menar, verkligen strukturera upp det. Allting måste hänga ihop. Allting måste knytas samman. Det är det jag måste sätta mig med, och fundera över. Det är antagligen därför det känns så motigt just nu -- för att jag inte har en aning om i vilken ordning de resterande scenerna ska in, eller hur de ska se ut för att passa in i det jag redan har. Så här var det med Det rätta skälet också, så jag känner verkligen igen mönstret. Och jag känner igen känslan också. Känner igen att det är lite skrämmande, just därför att det är mycket som ska göras, och det också är otroligt viktigt att det faktiskt blir rätt. Annars blir det ju liksom aldrig mer än brottstycken av en berättelse. Får man inte till allting som det ska vara, så går helheten förlorad -- och vad är det man strävar efter när man skriver en bok, om inte helheten?! Det gör att det känns en aning övermäktigt. Och det är man blir så väldigt rädd för att inte räcka till. För att allt man har gjort ska ha varit förgäves.
Men det är verkligen inte omöjligt. Och strukturen i Det rätta skälet blev ju till slut mer än okay (det har jag till och med lektörsutlåtande på nuförtiden), så varför skulle det inte bli det här?

Så -- nu ska jag faktiskt:

1. Skriva ner alla de scener jag har i ett vanligt hederligt kollegieblock.
2. Ta med mig kollegieblocket och min mysiga Parkerpenna till min säng.
3. Göra en grov skiss av allt jag behöver för att det hela ska bli en fullvärdig historia (fortfarande ska det till en hel del konflikter, till exempel. Jag vet det -- men inte alls var de hör hemma, vilket gör mig så frustrerad att jag hittills inte kunnat skriva på de scenerna alls.

Sen tänkte jag nog sova på saken.

måndag, juni 04, 2007

Det går inte...

Trötthet. Det är vad jag känner så fort jag sätter mig vid datorn och försöker skriva en rad. Extrem trötthet. Jag stirrar på texten, och känner inte att jag orkar komma på ett enda nytt ord.

Jag känner igen mönstret -- så här är det efter varje tenta, eller varje urladdning, om man så vill. Jag har jobbat frenetiskt varje dag i fem veckor, både studerat och skrivit på romanen så fort tillfälle har givits. Nu är tentan gjord. Inte bara den -- det här är slutet på en... ja, en epok, om man så vill. Min studietid. Och nu är jag helt slut. Jag måste ladda om. Det funkar inte ens att putsa på redan klara scener -- jag orkar inte. Och det är inte skrivkramp, så det hjälper inte att sätta sig och traggla. Det är lite mer som... utmattning. Så jag kommer faktiskt att ta det väldigt lugnt ett tag, och låta hjärnan vila, tills det känns rätt att ta tag i det hela igen. No worries -- det låter säkert jättedramatiskt, men så är det inte. Det går över. Snart. Men om någon nu råkar hålla koll på ordmätaren, och undrar varför den inte rör sig så mycket de närmaste dagarna, så beror det på att jag har några dagars semester! Sedan är det at it again, I promise!

Skrev i alla fall ut Det rätta skälet idag, så snart kommer jag skicka iväg den, för ännu en omgång hos ett förlag. Kan bli intressant.

fredag, juni 01, 2007

Att komma i mål

Recept för att bota skrivkramp:

I realized a long time ago that the only way past a writer's block was
the obvious: you write. It doesn't matter if what you're writing is difficult,
bad, frustrating, whatever. If you keep doing it, it gets easier, better, more
satisfying, whatever. If you don't, it doesn't. Ergo, you gotta writer's block,
you write. Diana Gabaldon

Tja, det här rådet är kanske inte vad man vill höra när man sitter där och tragglar med texten -- men det är så sant som det kan bli. Sitter du fast, känns det trögt, kommer du ingenvart -- skriv! Vänta inte på att musan ska trilla ner i skallen på dig och fylla dig med gudomlig inspiration, för det händer inte. Skriv istället. Skriv tills det känns bättre.

Här är för övrigt Dianas tre råd för att bli en författare:

1. Read.

2. Write.

And (most important)—3. Don't Stop!!

Hela intervjun med Diana finner du på http://www.noveljourney.blogspot.com/ Har just hittat dit, men har redan sett att där finns en liten guldgruva av intervjuer och annat smått och gott för den som så vill.

Och nu när vi fått det avklarat, kan vi klara av nästa sak. En bra sak. Helt fantastisk, om man nu ska vara noggrann. Idag gick jag nämligen i mål. Fick min tentamen avklarad, och därmed hela min utbildning. Ja, förutsatt att jag klarade tentan förstås. Precis som jag misstänkte, verkar det som om den fluffluggade, sammetsmjuka läraren med Torsk-på-Tallin-Roland-dialekten inte har lagt av med sina sadistiska tendenser att försöka få sina elever att falla. Hans fällor är intrikata. De är utstuderade. Och de fungerar -- alla faller i. Jag tror kanske att jag föll i, men jag borde kunna klamra mig fast vid resten av frågorna, som jag åtminstone känner att jag hade viss koll på. Fattar ni vad det innebär? Det innebär att sju års studier (åtta, om man ska räkna med mitt år på Komvux, som behövdes för att ens kunna studera på högskola) nu är över. Finito. (För alla som undrar, beror tidsspannet på att jag råkade få två barn mitt i studierna). Vad underligt, alltså. Vad underligt att jag är klar. Vad sorgligt. Jag gillade skolan. Skål för den. Och nu börjar... Ja, eftersom jag är arbetslös: ett sommarlov med mina barn :-)

Nej, nu måste jag ta igen mig. Tentor suger alltid musten ur mig. Tjingeling!