lördag, juli 28, 2007

Nu tar jag paus!

What's new under the sun? Ingenting. Mer än att jag kanske får det kärvt att komma åt internet den närmsta veckan. Jag vet. Jag vet. Ledsamt. Men jag lovar: när jag kommer tillbaka... Sweet Jesus, vad ni kommer få av bloggande då. Direkt från Kanada. Rapporter, nyheter, live intervjuer med en världens bästa författare... Män i kiltar, säckpipor och haggis.... Glamorösa cocktailpartyn, intriger och möten med nya, intressanta människor... Ja, allt det här beror ju på om jag får tillgång till Internet... men förhoppningsvis blir det så. Kom ihåg att om det är något ni vill att jag ska framföra eller fråga Diana, så hojta till. Hon älskar att höra från sina fans.

Annars är Legacy nästan klar nu. Nästan, nästan klar. Två scener, kanske (fast jag är inte säker... just nu har jag lite dålig koll på det hela). Och baske mig, om jag inte ska bli klar lagom till Fergus. Jag har liksom satt det målet. Första utkastet SKA bli klart.

Tja... Då återstår väl bara för mig att säga: ha en trevlig vecka, mina högt uppskattade bloggläsare.

~~~~~~~~~~~~

He remained on the dockside long after the carriage had started moving, bouncing it’s way along the cobblestoned, quiveringly vibrant main street. She tried to keep eyecontact with him for as long as possible, and thought of the words she’d wanted to say, but had not been able to because she’d been too afraid. Pensez à moi souvent, mon ami. Think of me often, my friend.
She knew she would of him.

~~~~~~~~~~

onsdag, juli 25, 2007

Framåt vi gå...

Idag har jag fyllt i lite mer hål. Sådana där lagom stora hål. där allting har varit klart, där det bara varit texten som fattats, och den har jag inte tidigare satt dit, därför att jag inte riktigt känt mig motiverad till det. Det har varit sådana där scener jag egentligen hatar: en massa inre dialog, eller beskrivningar av vad som händer, utan att någonting händer, fastän det egentligen händer något, eftersom det är viktigt för karaktären, det som (inte) händer. Inget direkt framåtdriv alltså, vilket gör att man måste pressa sig till det yttersta för att hitta snygga arcs för att göra det intressant.
Dessutom har det varit en sådan där farlig situation, som kräver en hel del miljöbeskrivningar, och sånt är alltid en balansgång. Den här huvudpersonen befinner sig på en plats där hennes konstnärshungriga lilla själ får full frihet, där livet plötsligt leker och allting känns underbart. Dessutom är hon på en historisk plats. Då lägger man antagligen märke till saker i ens närhet, och det kändes inte rätt att hasta över allting med strikta meningar. Jag ville ha det mustigt, och glädjefullt. Samtidigt är det som Johanna säger: texten ska flyta. Inte stoppa upp och kännas som en guidad tur.

Jag vet inte vad som har skett under de senaste månaderna, men tror jag faktiskt att jag fick till det, så att det funkar. Inte perfekt. Ibland sätter man scener med en gång, och känner att, wow, det här gick vägen. Här behövs en hel del slipande. Men det känns ändå att jag är på rätt väg. Det känns skönt. Dessutom var det faktiskt trevligt att skriva något fint för en gångs skull. Något lite halvgulligt, sådär. Så får jag ta den där utstuderade tortyrscenen imorgon istället...

Nåja... Jag har i alla fall nått 145 000 ord nu. Och jag tror att det kommer att bli mer än 150 000 ord när allt är klart. Det finns nämligen fler sådana här små trevliga och mindre trevliga hål att täppa igen innan så är fallet.

tisdag, juli 24, 2007

Täta hålen

Jag säger precis som Ghosthand: akta er för att ha med för många lik i era historier. Jag har i viss mån delat hennes problem, vilket jag med förundran märkte idag. Tänk, att det finns fler personer som dras med lik det inte riktigt finns någon plats för! Nu har jag kanske inte samma problem som Ghosthand -- jag vet ju vem som så att säga släckte ljuset för min karaktär. Under vilken situation det skedde, och vad som triggade igång själva händelsen. Mitt problem har varit det det riktiga, bakomliggande motivet. Det fanns egentligen ingen anledning för min figur att gå och bli mördad. Faktum var, att den som mördade personen, hade mer skäl att hålla denne vid liv. Det fanns inte ens något skäl till själva mordet -- det hade gått att fixa påett mindre drastiskt sätt -- även om situationen som föranledde det möjligtvis kunde ha upplevts som hotfull.

Utan att kunna förklara för mig själv varför mördaren gör som han gör, hur ska jag kunna förklara det för mina läsare? Första regeln, den viktigaste regeln av alla:

Underskatta aldrig era läsare

De vet. Om de inte ser det, känner de. Svagheter blir irriterande och gnager. Speciellt när det gäller karaktärernas handlingar. Som jag ser det, är enda sättet man kan klara sig på, att helt enkelt undvika alltför många nödlösningar. Mordet behövdes. Men varför det överhuvudtaget skedde...?

Nåja... Det löste sig idag. Plötsligt, när jag fyllde i ännu en lucka i historien -- ganska håglöst, får väl erkännas, för jag kände inte riktigt nyttan med scenen -- kom jag på att jag där hade motivet. Vips, var scenen viktig. Allting lade sig tillrätta. Nu vet jag varför jag har ett lik på halsen. För att det inte kan vara på ett annat sätt. Och det hade inte alls att göra med det jag trodde från början. Motivet är mycket mer djupare än så. Mer djävulskt. Vilket är helt i linje med hur förövaren är som person. Hurra! Nu har jag inga logiska luckor kvar!!! Bom tätt!

And now... Let's wrap this baby up, shall we?

måndag, juli 23, 2007

Det rör på sig!

Idag ska jag nå 140 000 ord, hade jag tänkt. Jag har... hmmm... 160 ord kvar, så det är ingen direkt match. Och skrivandet idag har flutit på såååå fantastiskt. Jag är riktigt nöjd! Nu är det ju så, att det jag skriver sker snabbt och utan riktig överblick. Det kan hända att det som skrivs ändras en hel del, eller till och med strykas. Men på sistone har det faktiskt känts som om allt det jag skriver kommer att vara kvar.
Idag var det lilla Stephanie som fick en scen igen. Ni vet, hon jag hade problem med häromdagen. Den här gången gällde det inte samma scen. Idag började jag nämligen pyssla med en scen lite i början av boken, som jag inte riktigt vetat hur jag skulle ordna till, och därför lämnat öppen. Jag visste inte om den behövdes, heller -- och sådant är aldrig roligt. Jo, förresten: jag visste faktiskt att den behövdes. Scenen hänger nämligen samman med det jobbiga parti jag nämnt förut, där det sker en massa möten och nya miljöer och jobbiga förklaringar på en gång. Nu var det Sebastian som skulle få förklara lite om sitt liv, och vad han har gjort under de tio år han varit borta. Utan att det blev för tradigt. Helst skulle det bli snyggt gjort också. Det fick mig att tveka, för jag hade ingen aning om hur jag skulle lösa det. Men baske mig, om inte denne underbara karaktär Sebastian fixade det igen. Sedan jag hittade hans röst har han hjälpt mig något så enormt!

“Well,” he said, in his thoughts resuming the trail of conversation. “It’s quite banal, really. I found myself a girl and married her. Which, to my family, wasn’t quite... comme il faut.”
“Why not?”


“Because she was Irish. And this was during the rebellion. Maybe you’ve heard about it?” When she nodded, Sebastian sighed, and leaned his head against the chair, staring at the fireplace. “Both Charles and I were enlisted in the English troops that fought in Ireland during that time. She was the sister to one of the prisoners, and that is how we met.”

Simply put, he thought. Too simply. But the meeting with Ciera, and the time that followed afterwards had been so scary and terrifying and absolutely magic, that he rather preferred to keep it to himself. Just like Charles would, he gathered.

“No one in my family agreed, of course,” he continued, dryly. “And Charles was furious to find out about my engagement. He made sure I knew it, too.”

Sebastian glanced toward the doorway, a churning feeling in his gut – but the hallway where the assault had taken place, was thankfully situated in the west wing of the house, and far from where they were sitting now. Not that it helped much: he could still feel the blows against his body. He’d been in fights many times, both before and after that – but never during those times, had he felt such an absolute panic, both wishing for death and praying for his life at the same time. They’d had to drag Charles from him, and the recuperation afterwards had been extremely slow, and extremely painful. Both he and Ciera had been quite worried about the effect on his reproductional organs – and it had taken some time for them to conceive, as well.
Uneasily, he shifted his legs, placed his foot on his knee, but it was uncomfortable, and he soon resumed his earlier position.


“There are other things, of course. More or less severe,” he said, trying to sound casual. “But this is what had grandad definitely push me over the ledge. I don’t mind, though. I only mind, when I care. And I don’t, when it comes to this family. I’d rather not have come here again at all, you know. But I really...” he smiled. “... had no choice.”

For the first time since they’d met, she smiled too. It transformed the rigid features of her face, sent a spark to her eyes and made her breathtakingly beautiful. With a pang in his heart, Sebastian realized who she resembled. And with that, he realized why Charles had been so keen on having her.

Sebastian turned his gaze to the fireplace – but his heart was still pounding, hard and furious in his chest. Thankfully, the girl didn’t seem to have noticed anything of it. She stroke her dress, straightening out some imaginary wrinkle across her lap.

“I’m glad you came,” she said. “It feels nice to meet... a friendly soul.”

--------------

Speciellt nöjd är jag, därför att det här kapitlet, som jag nästan fruktade skulle vara överflödigt, faktiskt visar sig vara viktigt på flera sätt. Inte bara för att det ger en liten glimt av Sebastians liv, och av konflikten mella bröderna, utan för att det ger en glimt av Stephanies personlighet. Sebastian märker liksom saker, även om han inte förstår allt av vad han ser (men det gör ju ni läsare...). Och med det här, har jag faktiskt lyckats sluta ett gap i berättelsen, där jag förut inte fattat hur jag skulle få ihop det. Vad skönt! Jag har en del funderingar att göra angående det här partiet... Om jag måste förstärka en del konflikter mellan Charles/Stephanie, en man som heter Buckley samt farfadern, till exempel. Men jag tror inte jag behöver göra det. Som det känns nu skulle en sådan sak röra till allting. Samt stanna upp det hela, i ett skede där storyn behöver röra sig framåt för att läsaren ska vara fortsatt intresserad. För här hänger huvudkonflikten nämligen lite underligt. Inte löst, men lite... snett. Jag måste räta ut den. Sträcka linan igen. Och det gör man inte genom att introducera ännu fler konflikter.

Nej, nu ska jag ut och plocka svamp!

söndag, juli 22, 2007

Moshjärna och känsligt skrivande

Headcold. Nu vet jag vad uttrycket innebär. Eller åtminstone, vad det skulle kunna innebära. Det är så det känns, när en förkylning stannar runt huvudet. Lindar in det i bomull, liksom, och sätter sig i näsan och halsen, men ingen annanstans. Fast... lungorna har fått sin släng av sleven, de också. Jag hostar revbenen i knäck.
Usch ja. Men det är inget större problem. Vad har man att vara frisk för? Inte vädret i alla fall. Jag kan lika gärna sitta inomhus och tycka synd om mig själv. Och skriva.

When he returned, he was holding something in his hands, that he placed on the table beside her. It proved to be a white sheet of handmade, exquisite paper, and the soft glow of the lamp made it shimmer in pale gold, alluringly beautiful. On it, he placed a chubby Conté stick, as black as his own eyes. Unable to resist, she picked it up, and ran her fingers across it. It immediately became an extension of her hand, even though she had not yet put it to the paper.

Skrivandet flyter på. Vad ska man säga? Jag har inte stött på några större problem på sistone. Det enda jag kämpat lite med på sistone, är en scen där min protagonist Stephanie äntligen får en chans att ta itu med sina demoner. Känsloladdade scener är alltid extremt svåra. De kräver en speciell teknik, har jag märkt: annars blir de lätt såsiga och överdrivna. Tricket är kanske att våga öppna sig som författare. Att inte hålla det för ytligt, utan att verkligen våga dyka ner i själens bråddjup. Nej, jag skojar bara. Eller kanske inte (men visst lät det töntigt?). Den här balansen mellan realism och känslighet är i alla fall ganska svår.

She felt his surprise, almost tangible, as though it'd been a hot wall. She knew she'd revealed too much. Knew how stupid it had been of her to. Stupid -- and dangerous.
Her fingers lost their grip around the Conté stick. It dropped on the paper with a faint clicking sound, rolled over the paper, and down on the white sheet, where it stayed, caught between them, the tip blotching the white sheet in a shocking black.

“Oh no... The sheet!” She reached for it. He reached for it. The hand colliding with her’s, warm fingers touching her palm, sent a startling jolt through her body and had her hastily retract. “I’m sorry. I’m sorry.”


The shortness of air was back. She pressed her head to the headboard, and knew he was looking at her, could feel the burning gaze against her skin. Get out. Save yourself. The voice in her head was clear and so urgent she felt a wave of cold sweat pass through her body from the effort of keeping still. Then she heard Étienne’s voice, gentle and soothing like drizzling, warm honey.

“Stephanie?”

“Yes?” It was more a whimper than a word.

“Keep drawing.”

Confused, she looked down on the paper, the stable, geometrical shapes on it. Of course... She nodded. The Contéstick helped her. As soon as she’d put it to the paper, a deep, soothing calm seemed to push her anxiety away, blowing it from her mind like a breeze to smoke. A few more lines, from one side of the inner square, to the other. Three parallell lines. Then a vertical in the middle, stretching all the way from the top to the bottom of the inner square. Now that she was done with that, all there was to it, was the rest: breathing life into soulless shapes, making them meaningful through lights and shadow.

She knew Étienne was still watching her, but, afraid to see what was going through his mind, she didn’t dare look at him. She kept him a black, strong presence in the corner of her eye: ominous, but at the moment, posing no immediate threat. She hoped he would stay that way, but when he spoke her name again, just as softly as before, she knew just what futile a hope it had been. She’d given herself away. And now, he wanted to know.
By turning her head his way, she acknowledged his presence, but nothing more. Looked down on the paper, and concentrated so hard on it the lines seemed to melt together in a grey and black blur.


Ah. Jag vet inte. Jag får väl jobba på det ett tag. Fila på ski.... mitt verk, menar jag.
Annars hade jag ju haft en liten, minimal förhoppning om att kanske hinna klart med boken till resan. Jag tror dock inte jag kan räkna med den saken. Just nu håller jag dessutom på och redigerar mer än jag producerar, vilket gör att det inte rör sig framåt alls. Men det gör egentligen inte så mycket. Det fattas inte så mycket nu och jag vet ju hur det hela kommer att te sig, så alla eventuella samtal med en mycket känd och erkänd superförfattare om branschen på andra sidan Atlanten (över en drink på ett cocktailparty, kanske (*viktig hostning*)) kan i princip hållas i vilket fall som helst.

Nå, den som lever får se.

tisdag, juli 17, 2007

Trixande

Det åskade imorse. Riktigt rejält, så att det skallrade i rutorna. Mysigt. Mindre mysigt var att jag visade mig på styva linan igår, på den där enda varma dagen som blev. Promenerade med tvillingvagn ner till sommarstugan (man får grymt snygga armmuskler av att knuffa femtio kilo vagn framför sig). Sedan badade jag i isvattnet utanför stugan (även kallat havet, av de som inte är så knussliga med temperaturen). Idag vaknade jag med ont i halsen. Fasen också.

Hursomhelst, så har jag kämpat med mitt skrivande idag igen. Har hittat ett rejält stycke att sätta tänderna i, ett sådant där som är svårt, tekniskt sett, därför att det är en transportsträcka/ny miljö (det känns igen, eller hur?) Samtidigt är det ganska viktigt att det blir rätt. Som scenen såg ut från början, var det hela mycket statiskt, och berättelsen stannade upp en hel del. Det är ju inte bra. Nu när jag arbetat om texten så... ser det fortfarande statiskt ut, faktiskt... Men lite bättre. Och det ska bli bättre. Och bättre. Jag ger mig inte förr!
Sedan har jag en annan scen att kämpa med, som ligger i ett tidigare kapitel. Den är jobbig, därför att det är antagonisten som så att säga spelar huvudrollen tillsammans med protagonisten. Svårigheten ligger i att skildra kaoset som råder i hans huvud just i den scenen (och tro mig, det råder verkligen KAOS just då), samtidigt som den enda röst jag kan använda för att visa detta kaos, är protagonistens. Och hon är väl kanske inte alldeles lyhörd för hans signaler just i det ögonblicket. Så det blir lite balansgång där. Visa läsaren en del av hans problem, men inte för mycket. Det ska vara snyggt gjort, liksom, eftersom hans problem faktiskt inte rör boken i så stor mån och därför inte bör få så mycket utrymme. Samtidigt vill jag ge en liten gosig munsbit till läsaren, nåt som får dem att inse... en del saker. Ja, det är knappt så att jag fattar själv. Hursomhelst måste jag verkligen tänka igenom vad det är min stackars antagonist känner just här, och hur han kommer att visa det.

Nej, oj, vad klockan var mycket... Dags att ge ungarna kvällsmat!

PS. Vårat garage skulle roa vilken zoolog som helst. Igår hittade vi en stor padda under gräsklipparen. Jag bar ut den, för paddor är gulliga. Idag hittade min man (lyckligtvis inte jag) en spindel som var ungefär lika stor som paddan. Ja, HERREJÄVLAR, vilken enorm spindel!! Den bar jag inte ut. Eftersom jag som bekant har en spindelfobi som gränsar till patologiskt vanvett, såg jag däremot till att mannen tog ett kort på odjuret (nej, jag har faktiskt aldrig påstått att jag är normal). Det blev en jättecool bild, som fascinerar mig högeligen. Jag skulle ha lagt ut den på bloggen, men för att skona alla eventuella läsare (och mig själv) så låter jag nog bli. Det allra roligaste (om man säger så) är förstås att vårat sovrum ligger vägg i vägg med garaget. Så om jag hör tassande steg i natten, behöver det ju inte vara katten, menar jag. Ja, fy för monster i garaget.

söndag, juli 15, 2007

Igång igen

Long time no seen, eh? Tja, det har sin förklaring. En var att jag var ensam hemma med barnen, eftersom min käre make varit i Mexiko. Han kom hem i fredags och var sådär härligt chokladbrun. Nu har han duschat, och skinnet har fallit av honom, så nu är han mer sårigt rödrosa -- men jag tror att det blir snyggt när allting väl lagt sig. Han har snygga pigment (sådana jag skulle vilja ha). En annan orsak till min bortavaro från bloggen var en tråkig begravning. Okay, alla begravningar är väl (med få undantag) tråkiga, men det här var ju min farfar, vilket gjorde det extra jobbigt. Det enda roliga med den här begravningen, om man nu måste envisas med att se det i ett positivt ljus (och eftersom farfar var en glad prick, så varför inte?), var att jag faktiskt träffade släktingar jag inte sett på evigheter, eller inte sett alls, eller bara någon enstaka gång. Nu biter jag väl mig själv i svansen genom att skriva det här. Ryktet om min enastående (= djup ironi) blogg nådde nämligen ut under själva gravkaffet efteråt (det är lätt hänt när ens egen far förråder en *host*), vilket gör att åtminstone en av dessa släktingar förmodligen, kanske, eventuellt kommer att läsa mina inlägg... Men det må vara hänt. Det var ju trevligt! Och jag hoppas vi möts igen. För släktingar behövs faktiskt.

Hursomhelst, en tredje orsak till min bortavaro på bloggen, råkade bli för att jag hoppade huvudstupa in i Johannas utmaning på Romanloppet. Maratonskrivningar har jag varit med om på CompuServe, och de ökar ens kreativitet och ambitionsnivå ganska effektivt. Nu jobbar jag ganska koncentrerat varje dag så mycket jag hinner i alla fall -- men i Johannas utmaning gällde det att ta sig tre timmar under både lördag och söndag. Som mor till två små barn, och med en man nyss hemkommen från en lång resa, fick jag nu grabba tag i de småstunder som dök upp -- men jag tror faktiskt att jag lyckades få ihop mina timmar båda dagarna. Så mycket nytt blev det inte skrivet, men jag vågade faktiskt gå tillbaka alldeles till början av storyn, och putsa där. Av någon underlig anledning har jag inte ens läst igenom styckena där på evigheter, sedan de översattes och skickades till mina amerikanska vänner. På något vis fick jag nu dock modet att återvända, och ändra så att det passade bättre in med hur jag skriver nu. Samtidigt ändrade jag scenerna för att de skulle passa in mer, jag bytte miljöer, ändrade lite med POVs och en hel del annat. Och nu känns det som om det flyter ihop med resten.

Jag vet inte, men en snabbkoll genom det jag har säger att jag kan vara ganska nöjd med allt det jag har hittills. Det är en... tja... en bok på nåt sätt. Jag har starka karaktärer, där alla har varsin funktion och alla tampas med sina problem, jag har bra arcs, både en huvudarc och flera mindre inom denna -- och därmed konflikter, som är starka och plausibla. Lagom oförutsägbar handling... Spänning som byggs upp, och hela tiden underhålls. Det håller.
Fast det här är vad jag säger. Jag -- författaren. Ni ska inte lyssna på mig. Som vanligt, ska ni ta mig med en nypa salt (och citron och en skvätt tequila).

Här är i alla fall det enda nya jag producerade idag, ett grovt första utkast, så det kommer förmodligen att ändras ett par hundra gånger:

Ur Legacy, copyright Linda Govik, 2007

Already from the beginning, everybody had known that the only road for Aaron Samuels to travel, was the one that lead to a life as a solicitor. Seeing how the profession had followed the family through generations, anything else would truly have been impossible. And rightly so: at the tender age of sixteen, he was sent to the university of Edinburgh for his legal studies, and graduated a few years later as one of the most promising students they’d ever had. Quite possibly, the strong influence of his father had something to do with that – but it did not diminish Samuels own ambitions and his feeling of being important, someone who’d been sent into the world to help others. That was what drove him during his first years within the profession -- but as time went by, those goals soon were replaced by others. In a hindsight, he actually thought his early ambitions and feverish, rosy dreams had been, if not ridiculous, then at least unrealistic. Reality was much more filthy than he could have imagined as a young boy. His occupation could be used for so much more than to help. As with everything else in life, what really meant something, was the power you possessed, and how it was being used. And by whom.
Not that Samuels had ever been used. Perish the thought! He was his own man, and he would never let anyone trample on his pride. But when being employed by clients like Charles Hawthorne, some means and matters simply had to become more salient than others, while others had to be called aside as less important. And after nearly twenty years in the earl’s service, when Samuels got the express message delivered directly to his wonderful apartment in Notting Hill – a message stating that he must come at once – he simply knew better than to protest, even though the look on his wife’s face told him, what she thought of it.

“I have to go, and you know it,” he said to her, while straightening the collar of his best shirt.

“No, I don’t,” she answered, and frowned at the chambermaid. “Not that trunk, Lizzie. Take the other one, the new one.” She turned to Samuels, and shook her head. “He doesn’t care about you. Never has. So why should you dance to his pipe at all times?”

“Because he pays me.” The answer was simple enough, but it wasn’t the whole truth, and they both knew it. And because Samuels didn’t like the insinuating look on his wife’s face, he swept by her. “I will not hear anything bad about it, Elaine,” he said. “And I think it is unfair of you to ask the impossible.”

“Fine,” she called after him. “I’ll just cancel all the plans we had made. Including the painting of your portrait. Remember that?”

He stopped and swirled around, sending her one of those glances he used to stamp down his opponents at court. “Of course I do.”

He wasn’t happy. Of course he wasn’t happy. In fact, he hated how Charles Hawthorne assumed everyone around him was there to serve him and his purposes – and even more so, he hated the fact that what Charles assumed, actually was true. The cancelling of his portrait was perhaps the biggest nuisance. Sittings for good painters were rare, and this was apparently one of the best painters in the country, or at least the pupil of one of the best; the master Giatelli was famous around the world for his lively, vibrant style.
Samuels sighed, and lost the air of indignant importance that had been holding him up since the message from Charles Hawthorne arrived.

“I’m sorry, Elaine,” he said. “I’m really sorry. But I have to go. Let’s just hope it’s nothing too serious. It usually isn’t, you know. You know how he is.”

“Yes, I do,” Elaine murmured, and went back into their bedchamber to surveil the chambermaid. “And that’s exactly what worries me.”


-----------------------------

tisdag, juli 10, 2007

Words -- nu stryper jag dig!

Om man kunde strypa ett program. Lägga händerna om dess fragila lilla nacke och pressa så hårt man kunde, tills det liksom bara... dog. Då skulle jag gärna göra det. Antar att ni har sett meddelandet?

"Microsoft kan inte använda autokorrigeringslistorna. Den här funktionen är inte installerad för tillfället"...

Jag blir galen. Den lilla rutan -- just nu dessutom levererad i form av en jävligt käck pratbubbla ovanför det himla gulliga (NOT!) gemet som utgör Office-assistenten -- dyker upp mitt i en mening, precis när man skriver ett ord. Man snubblar till, och ibland råkar man trycka på Ja i brådskan, vilket får datorjäv... att försöka installera programmet, med en massa felmeddelanden som följd. Nej, jag har inte de program som krävs för att det ska funka. Jag har inget rättstavningsprogram på engelska på min dator (eller ryska, eller kantonesiska eller japanska heller). Varför fattar inte min dator det? VARFÖR LÄMNAR DEN INTE MIG IFRED!??!!

*flämt, flämt*

Okay... Lösningen är ju enkel: jag får helt enkelt leva med det. Eller maka mig till att installera programmet på något sätt. Det grejar sig. Och det känns såååå mycket bättre nu när jag fått avreagera mig.

söndag, juli 08, 2007

Uppdatering samt glädjeskrik

Med anledning av ett intressant inlägg av Cool like Plastic kände jag mig inspirerad att åter ta upp det svåra ämnet om att hitta karaktärens röst. Kika gärna in på min andra blogg och ta del av diskussionen (eller snarare monologen, som det är just nu).

Edited to add: woo-hoo!! Över 125000-ordsstrecket idag!! Notera att stapeln bytt färg. Förut var det BROOOOOOONS. Nu är det SIIIIIIIIIILVER. När jag når 90%... Ja, då går jag för GUUUUUUUUUULD. Det här måste firas. Det här var det sista jag skrev för kvällen. Notera: det var det jag skrev när strecket tangerades (vilket sätt att fira på, va? Men det var det enda jag kunde hitta på)(och notera också att det är ett allra första utkast, som behöver en del redigering innan det är riktigt bra):

When Sebastian and Charles had been young – mere boys – they’d run along the shores. They’d bathed and played, whilst their mother or nursemaid had arranged for picnics further up on the grassy banks. Sometimes, they’d built fortresses of sand and stone, and as kings of one kingdom each, had fought eachother, endlessly, without ever growing tired of the game.

So much had changed. Their kingdom had long since been seized and occupied, the muddy sand that had once been readily stamped by the imprint of children’s feet, was now only trampled by nesting ducks and swans, and the laughter that had used to echo over still waters, was replaced by the occasional solemn quacking of ducks and splashes from fishes’ fins, as they would break the surface, snapping at flies that came to close to it. However, this evening the quacking from the ducks was far from solemn.
As Sebastian made it down the steep banks, the swans that had been resting in the reed stretched their necks and warned him with sharp, annoyed noises, whilst flapping their wings like white, shimmering ghosts in the dusk. He dismounted to continue by foot – not only to spare the agigated animals, but because he didn’t want the girl, if she was there and heard him coming, to do anything precipitated. Stopped on the brink, so close to the water it kissed his feet. From there he could see nothing that was either strange or out of place. Still banks, a streak of shimmering crimson red and startling turquoise, where the sky reflected in the surface, and silently whispering reed.
A duck racing toward the water broke the stillness momentarily. It had Sebastian jump from surprise, but he didn't feel at all happy to learn what it was that had made the sound. He knew the severity of the situation. How could he not? If he couldn’t see the girl anywhere, it meant that she wasn’t there. And if she wasn’t there, it was either because she’d never gone to the lake, or because she’d already succeeded in doing what she came for. Neither was very comforting.

He was ready to head back up on the banks, when something caught his attention. A small glimpse of something shimmering in gold on the other side of the thin stalks of reed that covered a patch of brink beside him, where the shore made a convex curve only to shrink to a diminutive cove right behind the vegetation. He exhaled, as much of relief as in astonishment. They’d been right. She was there. And she was planning to do exactly what they’d suspected her to do.

tisdag, juli 03, 2007

Inspiration

Vet ni vad? Nej, det vet ni inte, för jag har inte berättat det än. Men hörni, allvarligt: vet ni vad jag har gjort? Jo, jag har äntligen tagit itu med berättelsen där den varit som tråkigast. Ni vet... resa/ny miljö/transportsträcka till ny scen/nya människor/minimalt med dialog... Kan det bli värre? Tja, det beror på hur man ser det. Om man vill ha det illa, så blir det illa. It's a matter of perspective, eh?

Jag lyckades vända min sunkiga attityd med hjälp av Varg-Larsen. Har ni läst den? Jag har inte läst hela än, men det ska jag, baske mig. Han skriver ju fantastiskt, Jack London. Ja, visst, det hade jag faktiskt en liten aning om från början, eftersom Varghunden var min favoritbok när jag var en sisådär tio år. Jag hade en lite lättare version, med fantastiska illustrationer. Och herregud vad jag älskade den historien, och led med den stackars hunden och förfasade mig över allt hemskt som hände. Nu var det alltså Varg-Larsen som dök upp på internet när jag kollade runt nätet för att hitta lite bra info om skeppsarkitektur. Här:

http://london.thefreelibrary.com/The-Sea-Wolf

Jag dök in på andra kapitlet, eftersom det kapitlet hade ett ord jag letade efter (hatchway. Eller var det galley?) och, tja, vad säger man? Hör här:

He dived out of the galley door, or glided rather, with a swiftness and smoothness of gait that struck me as being not so much cat-like as oily. In fact, this oiliness, or greasiness, as I was later to learn, was probably the most salient expression of his personality. (http://london.thefreelibrary.com/The-Sea-Wolf/2-1,)

*gåshuuuuuud*

Normalt sett är jag inte mycket för att beskriva människors utseenden i mina texter. Men Jack London gör det ju så himla snyggt. Ja, läs hans text överhuvudtaget. Känn på det han skriver. Jag gillar det skarpt. Det känns äkta, jag känner mig närvarande. Jag fastnar och blir helt fascinerad. Orden dansar ju fram, och beskrivningarna av såväl omgivning som karaktärer blir aldrig onaturliga, trots att de är ganska långa. Det är... skönt på något vis. Jag känner mig omhändertagen, jag litar på Jack London. Underbar känsla.

Det kanske inte är att rekommendera, att göra långa personbeskrivningar hela tiden i sin bok. Åtminstone inte om man är ovan och inte kan hantera det. Det känns som om gränsen till att det ska bli träigt och onaturligt är hårfin, vilket förmodligen kräver en viss teknik och fingertoppskänsla. Men jag tror faktiskt att för just den karaktär som jag nu försöker få ordning på, vore det ett misstag att inte vara noggrann i person- och miljöbeskrivningarna. Hon vill ju faktiskt ha allting litegrann på avstånd, för att känna sig säker och bekväm. Hon trivs bäst med se allting från ett slags utanförperspektiv: som på en tavla, ungefär. Jag tänker försöka förstärka det draget hos henne. Vi får se hur det går.

Häromdagen läste jag också lite ur Diana Gabaldons Outlander (som den goda och hårt arbetande journalist jag är *ahem...*). Började från början (underligt nog har jag märkt att det blir bäst så). Hamnade på ett kapitel med ungefär samma uppställning som för den scen jag skulle skriva: ny miljö/resa/nya karaktärer/främmande situation. När jag läste dessa kapitel, slog det mig plötsligt, att energin och livslusten bara dansar över sidorna. Det sprakar av humör och skrivarglädje. Hon hade roligt när hon skrev det där, det kan jag slå vad om! Och det ska vara roligt att skriva sådana scener också, för... herregud: nya miljöer, en resa, främmande människor... Kan det bli mer spännande? Vilken människa sitter blasé och filar naglarna när man är på sitt livs äventyr? När livet plötsligt har ljusnat? När man för första gången på länge känner att man lever? Min karaktär bör inte göra det -- det är här hon ska blomma upp. Så jag sa till mig själv: Linda, nu får du fan ta mig skärpa dig. Det här ska vara kul. Du ska ha kul. Basta.

Vet ni vad? Det funkade. Man kan ju inte göra annat än att lyda sig själv, när man är så respektingivande. Så tjena: nu ökade visst ordmätaren med ett par tusen ord till!

Och det jag har lärt mig idag, är att livsglädje och passion -- ja, rätt inställning, helt enkelt -- kan göra den värsta scen till ett rent nöje att skriva. Och det är aldrig fel att backa upp sig själv med god litteratur ibland. Känna deras skrivarglädje, och inspireras av deras ord.

måndag, juli 02, 2007

Brustna illusioner

Jaha, då var det kört! George har nu blivit för evigt bannlyst från lördagens middag i Fergus. Han är ABSOLUT inte välkommen, och lairden har dessutom klassat honom som potentiellt farlig. Anledningen tycks vara ett mejl, som George skulle ha skickat till vår lilla kamratgrupp. Men som vanligt råkade han skicka till fel avsändare, och det hamnade hos lairden istället. George trodde att han lyckades stoppa det innan det nådde avsändaren, men tydligen inte. Mejlet var inte så farligt, faktiskt. Det innehöll väl en del mindre lämpliga substantiv, och så något som, av en mer känsligt lagd människa, skulle kunna uppfattas som ett hot om kroppslig skada (om man nu räknar med att det ens gör ont att bli slagen i huvudet med sin egen handväska. Det beror ju faktiskt på hur stor handväska man har, och vad man har i den). Det var skrivet med Georges vanliga sardoniska tonfall: totalt utan substans alltså -- i varje fall i termerna av vad som bör klassas som hot. Men lairden hade inte samma toleransnivå. Så... Ahem.... Bannlyst, alltså.

Detta gör att vi andra drar oss ur, vi också -- tillochmed Dianas assistent. Vi kanske tar en picknick vid stranden, eller går på restaurang i Elora, eller spanar in kiltklädda män vid öltältet på festivalområdet. Vi är nu hur som haver inbjudna till cocktailpartyt som föregår middagen, så vi kommer att få umgås med både Diana och Doug. Det intressanta är att vår lille laird kommer att vara där också.

The såpopera continues...

söndag, juli 01, 2007

Att skriva på engelska

Lollo skickade en kommentar till min andra blogg, och frågade lite om att skriva på engelska. Så jag tänkte jag skulle svara här, och förklara lite grann varför jag ens gör det.

Egentligen var det en ren slump att jag började skriva på engelska överhuvudtaget. Jag hade inte funderat i de banorna alls. Ibland var det frustrerande att be om råd borta på CompuServe, och inte kunna visa i text vad jag ville ha hjälp med, men det var inget jag riktigt bekymrade mig över -- för... att skriva en hel roman på engelska, hur fasen skulle det se ut???

Legacy var en gammal historia, ett utdrag på ett par scener som legat i min byrålåda sedan jag var... kanske femton år? På den tiden hade jag ingen dator, utan skrev i anteckningsblock och samlade allting i pärmar. Det rätta skälet har egentligen samma ursprung, men den lyckades jag ju klara av på svenska (jag ångrar faktiskt det lite grann).
Eftersom jag gillade karaktärerna och utvecklingen i Legacy (som på den tiden inte hade någon titel), slängde jag, när jag blev äldre, ner de scener jag hade på datorn. Jag försökte skriva lite på berättelsen när jag hade tid, men det kändes liksom aldrig riktigt rätt. Ingenting ville lossna, karaktärerna ville inte riktigt vara med. Via Diana Gabaldon och en av de otaliga diskussionsgrupper som ligger ute på nätet, skaffade jag mig en massa engelskspråkiga vänner. De peppade/peppar mig i mina försök att bli publicerad med min svenska roman -- fastän de aldrig kunnat läsa något av den. Tacksamhet är bara förnamnet: de har verkligen varit ett stort stöd. Jag ville visa dem vad jag skrev, och hur jag skrev, för att de skulle få en liten, liten aning.
Eftersom jag ändå inte hade någon egentlig riktning för Legacy, och storyn gick på ungefär samma linje som Diana Gabaldons böcker (äventyrs/romantikroman i historisk miljö) vilket är den sortens genre de här människorna verkligen känner sig hemma med, tänkte jag att det kunde utgöra perfekta små smakprov. Så jag började översätta det jag hade till engelska. Och sedan skickade jag över styckena. Det tog tid innan jag vågade. Herregud, vi talar här om riktiga bokmalar, som bara älskar att dissekera Dianas böcker och vända och fundera över varenda liten formulering, vartenda litet ord i dem.
Och det är här den första tröskeln ligger. Som utlänning är det jättesvårt att våga. Att småprata över internet är en sak: att presentera en historia en annan. Men... för att man är utlänning... är engelsmän också otroligt toleranta med ens misstag. Och kritiserar de språket, så är det oftast för att de vill hjälpa. I grunden är de väldigt imponerade över att man ens lyckats få till en sammanhängande mening. Jag lovar.
Att presentera det för engelskspråkiga personer som man litar på, är ett sätt att komma över tröskeln. Eller så kan man gå till CompuServe. Fast där måste man faktiskt ha lite nerver, för hjälpen man får är oftast otroligt handgriplig: de tar ordet kritik mycket bokstavligt. De tar ditt utdrag, plockar isär det och kollar upp allting man skrivit, diskuterar sinsemellan och funderar inte bara över de grammatiska felen, utan också över sammansättning och placering av meningar, över innehåll och underliggande kontext. Det görs professionellt, av människor som kan det här: författare, redaktörer, lektörer... De är mycket vänliga under hela processen, och hjälpen man får är GRYM. Men sanningen att säga, så har jag hittills varit försiktig med den här biten. Så himla självsäker är jag inte ännu. Det kan hända att jag postar små bitar ur boken om det skett ett utrop för något speciellt tema, men jag postar inte för att få kritik. Det får vänta tills boken är så klar som det går.

Hursomhelst, så läste mina vänner styckena jag sände över, och kom med uppmuntrande tillrop. En av dessa vänner är lektör (editor), och hon erbjöd sig att titta lite på några av styckena och rätta de grammatiska fel som fanns. I sanningens namn, klarade jag mig ganska bra på den punkten -- det fanns faktiskt inte så mycket att rätta till -- och den saken gjorde att jag fick ännu lite mer självförtroende. Skrivandet på historien gjorde att jag fick idéer till nya scener, och så fortsatte det på den banan. Nu är det så många scener, att min lilla läsgrupp helt enkelt får vänta tills historien är klar med att läsa den. Men de ska få läsa den, och om de vill, kan de få dissekera den som en Gabaldon-roman.

Till en början hade jag strategin att skriva alla nya scener som tillkom på svenska, för att sedan översätta sedan det jag skrivit till engelska. Det fungerar, det gör det. Det är, så att säga, hanterbart, men inte helt effektivt. Det är visserligen skönt att få förlita sig på svenskan under själva skapandet av scenerna, men, herregud... vilket dubbelarbete! Och när jag översatte, märkte jag att rytmen och klangen skiljde sig åt på de olika språken. Det som är balanserat och vackert i svenskan, blir faktiskt inte nödvändigtvis särskilt snyggt på engelska. För mig lät det helt enkelt inte som om en engelsman hade skrivit texten. Det var bara att inse, att om jag ville ha det perfekt (eller åtminstone godtagbart) så skulle jag bli tvungen att skriva allting på engelska från första början. Bara på det viset skulle jag komma in i "det engelska tänket", och få storyn så som jag ville ha den. Dessutom kunde jag knappast sitta och dubbelarbeta i all evighet -- var fanns tiden till det? Och vid det laget, hade jag också insett en annan sak: romanen "ville" bli skriven på engelska. Det kändes faktiskt helt rätt -- för miljön utspelar sig i England. Vad tusan skulle den då skrivas på SVENSKA för?? Och en annan sak: om jag skulle skriva den på svenska... Vem skulle läsa den? Det finns ingen genre för den i det här landet. Så det var bara att bita i det sura äpplet. Skriva på engelska, full stop.

I början var det här riktigt svårt. Jag funderade på att ge upp många gånger. Inte bara var det svårt att hitta formuleringarna: det var till och med svårt att fundera ut scenerna jag ville ha (ska man fundera på engelska eller svenska??). Dessutom fick jag, trots tappra försök inte till den snygga språkliga balans jag varit ute efter, och det var en ren besvikelse alltihop. Fast vid det laget hade jag redan skrivit ganska mycket på berättelsen, och nya scener dök upp hela tiden, vilket gjorde att det kliade i mig att fortsätta. Nu fanns den ju dock bara i en engelsk version. Vad skulle jag göra då? Översätta tillbaka till svenska? Knappast. Det var bara att fortsätta. Det bästa är, att ju mer man skriver, desto lättare går det, och desto enklare är det att finna den "engelska rytmen" i språket. Det är så. Man får inte ge upp, även om det stundtals är jobbigt och man undrar varför man ens bryr sig. Det kommer att bli bättre, och det kommer att kännas naturligare efter ett tag.

Nu trivs jag utmärkt med att skriva på engelska. Jag vet inte, men det känns som om själva processen med att tänka i ett annat språk frigör fantasin på ett helt annat sätt. Jag släpper lös mer, vågar mer. Jag skriver i block -- det hade jag, ärligt talat, aldrig kunnat göra på svenska. Missförstå mig inte: svenskan är ett jättevackert språk. Jag älskar svenskan. Men för mig har det sina begränsningar. Om man läser svenska romaner, är det påfallande tydligt att det finns en viss standard i hur meningar ska byggas upp och formuleras: de görs korthuggna och lite stilistiskt renskurna, på något vis. Detta har säkert växt fram och styrts upp en aning genom åren, för det går faktiskt att skriva på ett mer luftigt sätt. Kanske finns det även svenska författare som gör det (jag har bara inte hittat någon. Knappt ens jag själv). Även om det här sättet att skriva på är himla snyggt och mäktigt effektfullt, är det helt enkelt inte min stil. Och då passar engelskan bättre. Visst kommer det aldrig att bli så elegant som om en riktig engelsman hade skrivit det, men... det blir dugligt. Jag tror att en engelsman kan läsa historien, och få behållning av den.

Och... Jag är helsvensk. Svenskare än ärtsoppa. Har alltid gillat engelska, och haft lätt för det, men i vår familj, pratar vi bara... svenska. Jag arbetade dock i Skottland under ett år, så det kanske har hjälpt mitt språk en del. Fast de talade å andra sidan knappt engelska i området jag levde (Peterhead, norr om Aberdeen)(det tog mig tre månader att överhuvudtaget förstå mig på dialekten: jag behövde tolk i början...). Annars har jag övat på engelskan genom diskussionsgrupper på nätet, och genom att konversera med mina engelska vänner och läsa romaner på engelska. Fast oj, så mycket kvar det finns att lära! Fullärd blir man nog aldrig (vilket förmodligen är en himla tur).

Sådär. Lite om mina motiv för att skriva på engelska (och jäklar vad långt det blev.... Sorry!!)