fredag, augusti 31, 2007

Lördagen den elfte augusti -- slutet på dagen

Diverse bilder från lördagens äventyr:

(Och det måste jag tillägga, att knappt några av de bilder som publicerats på min blogg, är mina egna. Ruth och Grace har tagit de flesta -- och ska således ha både äran och dessutom rätten till sina bilder. De får alltså inte publiceras eller lånas utanför denna blogg och utan fotografernas vetskap!!)

Intervjupublik -- Diana till höger i bild


Kast med liten påle...


Säckpipemarsch. Ser ni the wee lass där? Så söt!



Trumsektionen

The avenue of the clans. Diana till höger i bild

Den blinde blåsaren med sin hjälpare. Mycket rörande -- och visar dessutom att säckpipa är mer känsla, än visuella sinnen


-------------------------------------------

The Brewhouse var en liten restaurang som låg i ett hus av sten alldeles intill The Fergus Gorge. Sin vana trogen manövrerade Mark trucken med suverän elegans, och lyckades parkera den snyggt och prydligt på den lilla parkeringsplatsen. Vårat sällskap var på tretton personer, och gick i gemensam tropp till restaurangens entré. Där fanns en liten veranda, där överförfriskade unga män satt och drack öl i sommarhettan, de flesta med somrigt bara överkroppar (gifta kvinnor har också ögon, ser ni). Vi hade förbeställt bord, och visades sålunda genom den större restauranglokalen in till ett mindre rum, charmigt rustikt med stenväggar och mörka, fyrkantiga bord. Vi flyttade ihop borden till två parallella långbord. Vid mitt bord, motsatta sidan satt en kvinna vid namn Jackie -- en oslipad diamant och verkligen härlig -- och bredvid henne Janice, sedan Alix, hennes syster K-C och Ruth. På min högra sida satt Mark, på min vänstra Kat, sedan George och Takashi. Mark började med att läsa hela menyn för mig, ord för ord. Jag brukar läsa ganska fort, och hade läst hela menyn när han kommit till första rätten, men jag lät honom hållas. Det var faktiskt lite rörande. På det hela taget, hade både Mark och Ruth varit alldeles underbara hela tiden. Fulla med humor -- även om man inte märkte det på Mark med en gång, blev det tydligare och tydligare för varje dag. Nu kändes det dock lite stelt: för alla tror jag, och inte bara oss. Ni vet hur det brukar vara på middagar? Man studerar varandra, och snacket flyter inte helt lätt och otvunget -- kanske för att det faktiskt är en något tvungen situation. Nå, det skulle nog ordna sig. Mat och dryck är ju, om inte annat, ett bra samtalsämne under sådana omständigheter. Och Marks läsande av menyn var på det viset ganska bekvämt.

Servitören anlände för att ta våra beställningar. Denne man visade sig heta DJ och såg ut som en lyckad korsning av Dr House och den italienske målvakten Colina -- med precis rätt, lätt psykopatiska blick och allting. Gulligt -- och förvirrande -- nog tilltalade han dock alla damer (även den ganska odamiga Jackie) "dear". Vårat bord beställde hursomhaver gemensamt in en massa små förrätter: burritos, tacotallrikar, kokosräkor och annat, och jag (eller rättare sagt Mark, som verkligen gått in för rollen som artig kavaljer) beställde Mongolian Stir Fry till huvudrätt. Någonstans här började stämningen släppa en aning. Det blev lite leenden, och drinkarna som anlände gjorde sitt till. Nu ska jag kanske inte dra hela konversationen mellan Ruth, Mark och mig --det lämpar sig inte för känsliga öron *ahem* -- men det fick oss i alla fall ganska uppsluppna. När ett par söta små barflickor dök upp och frågade om vi ville ha gratis smakprov på öl, blev det... faktiskt ännu roligare. Mark, som ju är tyst, låg nästan under bordet och tjöt av skratt. Det gjorde vi faktiskt alla. Ni vet hur det kan bli? Till slut är allting roligt. Vid middagens slut hade vår stackars servitör börjat få något verkligt desperat i blicken. Han räknade fel på antalet beställda kaffe också, så jag, som suttit och beklagat mig över min koffeinbrist, men beslutat mig för att avstå, fick på det viset en gratis kaffe. Inte för att jag behövde bry mig om att det var gratis: Mark och Ruth bjöd både mig och Kat på notan. Jag säger ju det: de är fullständigt underbara!

Medan alla väntade på att betala, började Susan och George viska. Det var nämligen såhär, att i april i år -- precis när alla bestämt sig för att åka till Fergus och var som mest förväntansfulla --skrev Ruth ett mycket nedslaget mejl till oss alla. I detta mejl, avslöjade hon en mycket tråkig nyhet. Hon släppte, kan man säga, en bomb. Hon sa att hon varit hos doktorn, och att doktorn konstaterat att det kroppsliga obehag hon känt under så lång tid, berodde på att hon var gravid. Hon var verkligen olycklig för det här, sa hon, eftersom Mark, efter eget val, inte kunde få fler barn. De visste inte hur de skulle göra nu, eller ens hur det skulle gå med äktenskapet. Barnet skulle dessutom födas i september/oktober, vilket förstås innebar att de inte skulle kunna träffa oss i Fergus. Det här var en chock, förstås. Mycket försiktigt erbjöd vi dem allt vårt stöd, och sa att det viktigaste var att de klarade sig igenom krisen... Vi skulle klara oss... Vi kunde ta in på hotell... Vi sa också att det är en välsignelse att få ett litet barn och att de skulle se det som en gåva... Allt det där fortgick under en halv dag, när Kat plötsligt skrek (över internet): Är ni inte kloka? Fattar ni inte vilket datum det är???

Just det ja... Första april....

När Ruth väl blivit avslöjad, var hon faktiskt riktigt ångerfull. Det hade liksom eskalerat lite, och orsakat en oro som hon inte förutsett. Vi förlät henne förstås, men mellan oss, utan hennes vetskap, svor vi på att inte glömma, och att hämnas när vi fick tillfälle. Vi beslutade oss för att, i Fergus, hålla en "Un-babyshower" -- det vill säga, att köpa små baby-presenter och fira tillökningen genom en liten fest. Ruth är nämligen dagbarnvårdare, så alla presenter kunde användas i hennes verksamhet. Under middagen på The Brewhouse, var det sålunda dags att sätta hämnden i verket. Susan pratade ihop sig med DJ, och fick honom att hämta en skål glass toppad med pickles (förmodligen vad en gravid kvinna förväntas vilja ha...). Ruth såg lagom förvånad ut när han satte ner den framför henne. Sedan reste sig Susan upp, och höll ett tal, där hon förklarade att tiden var inne för klanens hämnd. Hon skulle äta en sked av glassen -- sedan skulle det bära av till husbilen, för lite mer firande. Ruth var chockad, men tog det bra: glad över att vi inte glömt, och förundrad över planerandet som försigått bakom hennes rygg. Bebisen döpte vi till Fergus. Hon tog en sked glass, och så åkte vi hem. Mark hade nu druckit ett par öl, och förpassades till baksätet, medan Ruth fick ansvaret att ta oss helskinnade hem. Vi började vad som faktiskt blev den vildaste, mest förbannat roliga bilfärd jag någonsin varit med om. Jag säger det igen: Ruth är och förlir världens roligaste kvinna. Jag har aldrig skrattat så mycket. Och jag vågar påstå, att de övriga inte hade det heller. Vi lyckades ändå ta oss till festivalområdet, och Ruth lyckades parkera trucken som sig borde intill husbilen. Inne i husbilen satte jag på en stor kanna kaffe, och sedan gav vi Ruth hennes presenter. Det blev ritsaker, discogrodor, nallar, bitringar, muggar, bestick... Allt man kan önska. Och Ruth, som också är en väldigt känslosam person, grät och skrattade. Det är förresten en sak jag älskar med dessa amerikaner: många av de jag mötte, hade lika lätt till skratt som till tårar. De grät för allt. För att de var glada. För att de var ledsna. För att de... ja, jag vet inte. Men grät gjorde de. Det tyckte jag var lite befriande. Tänk om man kunde vara sån? Den här kvällen sa Mark mycket milt till Ruth: "Ruth, honey... No crying without a cause, remember?"

Efter vår un-babyshower var över, var vi fortfarande pigga och glada. Med minnet av gårdagens suveräna band, lyckades Kat och jag övertala de övriga att dra ner till öltältet för att se kvällens uppträdande. Det gick faktiskt alla med på. Det satt redan en del där när vi kom: Joanne, Shiv (en irländska) och hennes man Paul, och så en hel del andra. Tyvärr var det inte samma band som spelade den här kvällen. Med risk för att låta som en gammal tant, var det här bara skränigt hårdrocksbeat. Där fanns en säckpipa, och en didgeridoo -- men vad spelar det för roll, när de inte hörs? Det var en ren besvikelse. Vi gav ganska snart upp (med att försöka ragga upp en kille åt Susan också -- hon, som ju är en liten pratkvarn, var förvånansvärt blyg och stel när det kom till det motsatta könet). Halva gruppen -- Grace, Susan, George och Takashi -- återvände till hotellet, medan Janice, Ruth, Mark och jag drog oss tillbaka till husbilen. Janice gick och lade sig, stoppade sina öronproppar i öronen (säckpipeblåsarna spelade fortfarande runt husbilen), satte på sin fläkt mot vitt brus (eller vad det nu var) och somnade. Vi andra kröp ner i den stora dubbelsängen för ännu en natts småprat, innan vi också fann det bäst att krypa till kojs.

Fler bilder:


Slainte! Ogi wa wa! Skål!


Alix och K-C

Fotoduell

måndag, augusti 27, 2007

Jag är en död fisk...

... Jag följer strömmen!

Alla andra har gjort det, så nu måste jag göra det själv. Först jag såg det var... hmm... Var det på Samas blogg? Ja, det var det. Sedan poppade det upp överallt, och nu senast var det Cool like Plastics som gjort det. Kort sagt: ALLA favoritbloggar gör det. Så nu gör jag detsamma. Här är mitt resultat på bokquizzet:

You're Alice's Adventures in Wonderland!

by Lewis Carroll

After stumbling down the wrong turn in life, you've had your mind opened to a number of strange and curious things. As life grows curiouser and curiouser, you have to ask yourself what's real and what's the picture of illusion. Little is coming to your aid in discerning fantasy from fact, but the line between them is so blurry that it's starting not to matter. Be careful around rabbit holes and those who smile to much,and just avoid hat shops altogether.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Tja. Jag tycker faktiskt, underligt nog, att det stämmer väldigt bra. Kusligt bra, faktiskt. Hatt-shoppar har aldrig varit min grej, heller, så jag lyder gärna den varningen.

Och så var jag ju tvungen att göra djurtestet också när jag ändå var där, och då blev resultatet så här:





You're a Wolf!

Known for eating your food quickly and traveling with a pack of close friends, you're what every teenager thinks of as being cool. You definitely have a mean side, but you'd tell people that society has made you that way. Sometimes it just feels good to howl. You keep thinking you see yourself on cheezy T-shirts. Young boys are encouraged never to say your name.


Take the Animal Quiz
at the Blue Pyramid.

Tja, vad ska man säga? Kom till tant Linda, små lammungar...

söndag, augusti 26, 2007

Färdig!!

Sedär ja... Ni kanske har noterat att mätaren nu har exploderat? Berättelsen är klar. Stommen är där. Jag har en roman, som faktiskt inte har en enda logisk lucka, och som faktiskt har en genomgående röd tråd, och snygga, logiska konflikter. Hur själva berättelsen sedan fungerar, och karaktärerna med den, är givetvis en annan sak -- och inte för mig att bedöma, heller.

Nu gäller det i alla fall bara att redigera, fila, putsa i all evinnerlighet, tills storyn är perfekt. Det jag gör just nu, är att ta det hela från början, kapitel för kapitel. Jag justerar och snyggar till -- har redan hittat en del scener som jag skrev för länge sedan, och som behöver anpassas till det jag vet om historien just nu. Det går riktigt bra:

-------
Ur Legacy @2007 copyright Linda Govik

She lead them to the still banks along the stream. The water was high and powerful after weeks of what had seemed to be neverending rain, and was swirling wild just beside their feet as they walked the path beside it. Further down the valley, Léan knew, the water would calm down to form a slow, eastern trail of water all the way down to Egham, which was the town closest to Giatelli’s farm. The thought made her cross her arms across her chest, defensively. Egham – that’s where she’d head, if her employment at Mrs Grant was to come to an end, and after this day, Léan was sure Mrs Grant was at least considering it.
Quietly, she sat down on the great, flat stone, pulled her feet up to avoid the frothing water just beside it, and waited for Jacob to sit down as well. The banks were steep here, providing a good and safe blocking of the view from the main house, and still being close enough to it, should anything happen, or should anyone need them. They’d been there several times before. It was where they’d kissed the first time. Even made love the first time – she couldn’t resist a smile at the thought of the short, frantic meeting, sweet and forbidden as it had been. It was a sacred place. And she felt safe there.


Jacob cleared his throat, greenbrown eyes studying her face with concerned interest.

“So... Is there a reason for you dragging me all this way? I’d much preferred the cottage. Now that Martin isn’t there and all.“

Martin, the stableboy, had worked for Giatelli for as long as anyone could remember. He was slow in thought, which had rendered him the public opinion of being stupid and even dangerous. That wasn’t true: he was extremely kind and very hardworking, and Giatelli had been fond of him, seeing to it that he was kept safe on his farm, far away from the harsh reality and cruel comments of the people in the surrounding towns and villages. However, Martin had a sister living with her family closeby, and occasionally, he’d travel there to see her. Since Jacob and he shared accommodation on the farm, Martin’s trips left small isles of solitude for Jacob and Léan to enjoy. This morning, Martin had decided it was time for one of those trips, and had gone shortly after lunch. It was one day too late, Léan thought, bitterly. He should have gone the day before: that way, she’d have stayed with Jacob in the cottage, and Mrs Abraham wouldn’t have noticed her sneaking into the main house at night.


“Aye. I know,” she answered, silently. “It would’ve been warmer.”

The raw chill went straight through her skirt, and was already numbing her buttocks in the most unpleasant way. But the stone was dry, and not too rough – it could be worse.

“So...?” He turned his head some, to look at her. “Why are we here?”

“Because I needed to come here.”

His brows were lowered in a frown. “You needed to?” he echoed. “Anything wrong, Léan?”

“I don’t know. Perhaps there is.”

She kept her eyes on the flowing, rushing water, but knew the short bitter tone of her voice had made him look at her: she could feel the curious glance burn against the side of her face. She made her voice low, thin.

“Are you dangerous, Jacob?”

His legs, resting close to hers, stiffened. She didn’t dare look at him, afraid, that if she did, the look on his face would confirm what she feared: that it was true. But she really didn’t have to look at him to know that – she felt it, through his silence, through the shocked stillness of his body.
Holy Madonna. Three months, they’d been together. And she hadn’t known a thing. A chill went through her, made her shiver.

Finally he spoke – but the words were far from reassuring. “What have you heard?”

‘What have you heard’. Not ‘why do you ask’, or ‘what kind of a silly question is that’. Just this ‘what have you heard’. She pulled her shoulders to her ears, feeling small, and vulnerable. And scared. For the first time since they’d met, she really didn’t feel she could trust him. Not with ‘what have you heard’ ringing in her ears.

“Nothing. Enough.”

He sat quiet for a while, thinking. “Mrs Abraham?” he said after a while. “She’s the only one who knows around here.”

‘Around here’. More horrible words. Léan nodded, and heard Jacob sigh heavily beside her.

“Jesus Christ, Léan. How come she’s told you?”

“Does it matter?” She glanced him, struck by a sudden spark of fury. “I’m glad she did, before something happened.”

“Like what?”

“I don’t know!” She struck the stone beside her with a flat hand. The smacking sound made them both look down on, and for a brief moment, they stared at her hand, pale and frail against the rough, gray surface. “Tell me, Jacob,” she said, punily. “Please.”

-----------------


Nåja. Efter den här omgången, blir det förmodligen ännu en sådan omgång, och därefter kommer jag förmodligen att hoppa omkring i scener där jag tycker det behövs, tills jag anser att allting är så klart det kan bli. Sedan blir det antagligen en omgång testläsning, och ännu mer genomgång och putsning, och därefter ska synopsis skrivas, och så ska en agent hittas...

Det blir nog bra.

Huvudsaken är, att jag är klar med första utkastet till min andra roman. Woo-hooo!!!

lördag, augusti 25, 2007

Fortsättning på lördagen 11/8

Diana tackade för sig, och den lilla golfbilen försvann i ännu ett moln rök. Klockan var nu nästan tre, och vi beslutade oss för att ta det lugnt och kolla in Dianas föreläsning. Cocktailpartyt skulle börja klockan halv sex, vilket gjorde att det fanns... tja, inte gott om tid, men åtminstone tid att göra annat innan dess. Det visade sig vara ett bra beslut. Den här gången gjorde Diana en reading -- det vill säga, hon läste utvalda delar ur sina böcker. Det var verkligen magiskt. Verkligen, verkligen magiskt. Finns det något bättre än att höra Astrid Lindgren läsa sina egna berättelser? Eller Viveka Lärn? Man hör berättelsen som den ska berättas, med författarens egen röst, med det rätta tonfallet, så som den lät inne i författarens huvud när den skrevs. Styckena Diana valt var en scen ur "Lord John and the Brotherhood of the Blade", där Lord John möter Jamie i kryptan där Geneva (Lord Johns syster) står lik. Mycket tät, laddad scen. Jag var inte riktigt förtjust i "Lord John and the Private matter": som historia är den okay, men den känns en aning tunn och lite oengagerad. Det känns som om hon lagt mer tyngd och fokus på den här boken, och gett djupare dimensioner åt karaktärerna.

Sedan läste hon en scen ur bok nummer sju i Outlander-serien. Trots hettan i tältet, fick jag faktiskt gåshud, så fantastiskt var det.

När readingen var över, fanns det ingen tid att förlora -- det var bara att rusa iväg till duscharna och tvätta bort allt damm och svett (dagen hade verkligen varit varm) och sedan sminka sig och slinka ner i cocktail-utstyrseln. Nu var ju det här en ganska informell tillställning, vilket gjorde att man sträng taget inte behövde klä upp sig allt. Bakgrunden till den var förresten för att Doug tyckte att alla Dianas fans förtjänade en liten uppmuntran och ett tack för sin lojalitet, vilket Diana höll med om. Inte alla blev inbjudna, förstås -- på grund av platsbrist -- men utvalda folk från de olika diskussionsgrupperna fick välja ut eller bjuda in andra som de tyckte skulle komma. Jag tror det hamnade på lite över trettio personer tillslut.

Hursomhelst tog Mark, Ruth, Janice, Kat och jag (det hade liksom blivit vi som hängde ihop mest, eftersom det var vi som delade husbil -- och vi kom väldigt bra överens också) trucken och körde mot golfklubben utanför Fergus, där partyt nu skulle hållas. Det var vi som hade vägbeskrivningen, även om Grace, som körde Susan, George och Takashi, också fått en. Stämningen blev en aning förvirrad. Susan var stirrig (som alltid när hon inte hade full koll) och förlorade oss snart ur sikte. Slutade läsa kartan, också, och skällde bara på oss genom mobiltelefonen. Dessutom körde Mark själv fel, och vi tvingades vända på den smala landsvägen -- inte helt lätt med en jättetruck, kan jag försäkra. Tillslut fick vi dock ordning på allting, och anlände i ett... något tilltufsat skick till golfklubben.

Golfklubben visade sig vara ett lågt, avlångt hus med stor veranda som vette mot golfbanan. Inte storslaget, men småtrevligt. På verandan minglade redan en del gäster, och en söt servitris mötte oss strax och serverade små hors d'heuvres från silverbricka, och visade oss sedan vidare in i middagsdelen av huset, där baren stod öppen för gästerna att ta vad de ville ha. Jag tog en mineralvatten, eftersom jag inte ätit sedan frukost, och inte kände för att dricka mig snörfull och ragla omkring och dregla inför min idol. Kat hade prövat på det vid ett tillfälle under en middag: hon hade tagit en whisky för att lugna nerverna, och det hade slutat med att hon suttit och babblat osammanhängande inför Diana. Hon försäkrade att det inte var en höjdare. Det fanns ingen anledning att inte tro henne.

På verandan stod runda bord med stolar och rejäla paraplyer utställda. Grace, Kat, en dam som hette Jackie, den långa tjejen som hette Joanne och ett par andra som jag inte kommer ihåg namnet på... Michelle och hennes man kanske? Nå, hursomhelst, så tog vi ett bord längst ner i ena hörnet. Småpratade en aning, svettades i värmen. Tillslut dök Diana och Doug upp, Diana fortfarande klädd i sin luftiga blå utstyrsel, och Doug i sin snygga kilt med rejäla strumpor och Caterpillar-kängor. Han var den som först kom fram till oss. Till min stora förvåning sa han faktiskt glatt "hej Linda" till mig, och han fortsatte sedan att småprata med oss. Han verkade vara på gott humör. På det hela taget är Doug en mycket rar man. Diana brukar beskriva honom som Jamie (huvudkaraktären i Outlander-serien) från nacken och ner (och Doug brukar kontra med att säga att han tydligen är för dum för att inspirera till resten). Tja. Doug är lång och stilig och har hållning som en militär, så visst, varför inte? Och det där med att vara för dum...? Nej, han verkar skärpt, och ibland visar han till och med prov på precis den torra humor man ser hos karaktären Jamie -- vilket är ganska fascinerande. Fast visst -- det är förmodligen fel att studera en person på det sättet. Här är han i alla fall, döm själva, ni som läst böckerna:



Efter en stund kom också Diana över och småpratade med oss, vilket var trevligt. Grace berättade om hur hon fastnat i tullen med sitt "kilt-inspector"-tool (vilket är en spegel med teleskopskaft). Hur tulltjänstemannen bad henne beskriva meningen med verktyget, varvid Grace rodnande sa att, tja... hon var ju på väg till en skotsk festival... Tulltjänstemannen hade därmed räckt henne verktyget utan fler kommentarer, och vinkat henne vidare. Diana skrattade gott åt den här lilla anekdoten (vilket vi alla gjorde. Den var lika kul varje gång Grace drog den -- eftersom Grace är en sådan lugn och sansad person att det var lätt att förstå hur pinsam hela upplevelsen varit). Därefter var det dags för gästerna att överlämna diverse presenter som de haft med sig. I Japan, hade George fått tag på ett tryck med den tavla som inspirerade Diana till den senaste boken "Snö och Aska":


Doug, å sin sida, fick en T-shirt:


Jag vet inte om ni kan läsa vad det står, men texten löd iallafall:

"My name is Doug, I am married to the world famous novelist of the Outlander-series and all I got was this lousy T-shirt"

Hahahahaaaaaaaa. Av damen som tryckt denna t-shirt, fick vi övriga ett mycket vackert bokmärke, med citat ur Trummornas dån:

---------

It was the image of a Gathering like this one, the fires of families burning in the dark, a signal to all that the clan was present -- and together. And for the first time, I understood the motto that went with that image:
Luceo non uro; I shine not burn
(Drums of Autumn @1997 Diana Gabaldon)

-------------

Stämningsfullt, och väldigt sant. För var det något annat än en verklig gathering? Klanen var faktiskt samlad. Alla vi som samspråkat och bråkat och skrattat över internet, som blivit vänner och ovänner och vänner igen, var nu äntligen samlade -- och den som samlat oss, orsaken till vår vänskap, var också där. Det kändes väldigt rätt. Och jag hade gjort rätt som rest dit.

Det blev lite mer samspråk och trivsel på den stekheta pation, lite fotografering på gräsmattan till det... Och sedan var det faktiskt dags att gå. Doug tackade mig för älgen jag givit honom (vilket faktiskt var mer eller mindre en skämtpresent: det var en pytteliten mjukisälg som gick under namnet "Mobile screen cleaner" (bara en sådan sak...) och var av ren, svensk design (vilket var skälet till att jag överhuvudtaget köpte den)) och sa att han försökt hitta någonstans att sätta den på sin kilt, men inte lyckats. Jag skrattade bara, och klappade honom lite på armen, och sa att vi förmodligen skulle ses senare. Och då, må ni tro, boxade han faktiskt tillbaka, vänskapligt och glatt, och sa att det gjorde vi säkert. Trevlig kille, det där, må jag säga.

Vi avlägsnade oss från golfklubben, för att dra vidare till The Brewhouse, där kvällens middag skulle hållas. Vilket också blev en upplevelse -- men mer om det får ni veta senare!


Kathy och jag på verandan

Klanen är samlad. Från vänster, till höger: Susan, Jackie, bakom Jackie George, sedan Michelle, Janice, Takashi, Ruth, Alix och Grace.
Sittande från vänster till höger: jag, Joanne och Kathy

Grace, Kathy och jag

torsdag, augusti 23, 2007

Och så det där med hoppet...

Blir inte mycket skrivande av i dessa heta dagar, som jag dessutom delar med mina små ungar, eftersom jag är väldigt arbetslös. Därför blir min reseberättelse lidande. Lessen för det, hörni --men den kommer.

Jag är väldigt opublicerad också, faktiskt. Fick min refusering häromdagen. Och återigen var det ett sånt där mjuuuuuuuuuukt nej. Största invändningen (och den enda de angav) var att de engelska namnen gjorde boken svår för de svenska läsarna att känna igen sig i (vilket gör att man undrar lite hur till exempel Elisabeth George eller PD James klarar att sälja böcker i Sverige...). Annars var boken mer välskriven än de flesta manus som kommer in, och den engelska tonen annorlunda och intressant. Deras råd var att jag antingen skulle förlägga handlingen till Sverige (nej!) eller möjligtvis skriva en "första bok" förlagd till Sverige, och använda "Det rätta skälet" som den andra boken i denna serie. Då skulle de jättegärna läsa om den för bedömning. Tja. Ett enklare sätt är att antingen ge själva rackarns i att försöka ge ut bokj-veln, eller också försöka hos något annat förlag.

*SUCK*

Vad jag önskar att förlagen kunde säga åt mig att sluta drömma. Att de kunde skrika åt mig att jag suger och att jag är riktigt, riktigt värdelös och att jag borde ge upp. Men det gör de ju inte. De sporrar mig att förtsätta, och det kostar tid och pengar och en massa energi. Numera höjer jag dock knappt på ögonbrynen av att bli refuserad, så den saken bekymrar mig inte så mycket. Refuseringarna blir bara mjukare och mjukare, och jag har dessutom haft turen att vid varje tillfälle få tips och råd om vad som stör, vilket har gjort att jag kunnat putsa och fila på eländet. Man vänjer sig. Hursomhelst, så verkar de problem som nu kvarstår, bero mer på förlagens egna uppfattningar, än på själva hantverket. Vilket är en slags bekräftelse på att jag kan skriva, i alla fall, om jag nu inte trodde det. Märker ni hur mina tankar börjar gå i cirklar? Fascinerande.

Hursomhelst... vad ska jag göra.... Köpa fler frimärken (jag är för sponsring, kanske jag ska nämna), eller starta grillen för ett härligt bokbål á la "Det rätta skälet"?

tisdag, augusti 21, 2007

Lördagen den elfte augusti. Intervjun!

Jag vaknade vid sju-tiden, och slogs genast av känslan av att jag var oförskämt fräsch och utvilad, trots all uppenbar sömnbrist under de senaste dygnen. Det förundrade mig en aning -- jag som är så beroende av god sömn för att fungera. Visserligen hade jag knaprat piller under hela flygresan, och dessutom idkat världens löjligaste anitjetlag-ritual tillsammans med min sydafrikanske bekantskap strax innan landning, men visst måste väl ändå tröttheten ta ut sin rätt snart? Min enda förklaring var att jag gett mig självaste katten på att ta ut varenda liten sekund av resan, och att den viljan på något vis höll tröttheten stången. Riktigt bekvämt var det dock, och jag kunde inte klaga.

Kat, Janice och jag vandrade till duscharna inom festivalområdet. Kön den här morgonen var verkligen inte tokig. Förmodligen sov de flesta camparna ännu -- det var helt tyst på området; inte den minsta säckpipehostning hördes -- eller så förberedde man sig på en hård dag. Lördag, hade jag redan lärt mig, var den dag då Allting Hände. Tävlingar, klanmarscher, föreläsningar... Det skulle bli en händelserik dag -- och då hade jag ännu inte räknat med det jag visste skulle hända utöver det här: den här dagen, var den dag då vi skulle gå på cocktailparty med Diana Gabaldon. Och enligt vissa rykten som florerat under fredagen (via Susan) kunde det också hända att min intervju skulle bli av. Under förmiddagen, till och med. Känslan jag hade inför det här, var en underlig blandning av panik och lugn: ett slags accepterande av något oundvikligt, och samtidigt ett definitivt tillbakaryggande. Jag ville verkligen inte intervjua henne, jag kände det i hela kroppen. Tänk, så härligt allting skulle ha varit, om jag sluppit! Då skulle jag ha kunnat njuta denna dag utan förbehåll. Varför, varför hade jag kastat fram förslaget den där gången för länge sedan, när vi planerat inför resan? Och varför, varför hade Susan tagit det på allvar? Varför, varför tog Diana det på allvar?


Nåja. Efter frukosten, som den här morgonen bestod av rejäla fattiga riddare (med lönnsirap, givetvis) begav vi oss allihop ner till festivalområdet för dagens första föreläsning. Vid det laget hade hela området vaknat till liv -- och det rejält. Man övade på sina instrument, i trupp eller solo; en imponerande syn, och ett mäktigt ljud av hundratals pipor, flöjter och trummor samtidigt. Ja, jag säger ljud, för oväsen är det inte, vad man än kan tro. Det är bara vackert och storslaget. Som ett orrspel under bar himmel.




När vi kom till genealogy-tältet, stod solen redan högt på himlen, och det var extremt varmt. Vi strosade runt på området, klädda i våra eleganta t-shirts som stavade "I like Big Books" och rönte en del uppmärksamhet (världens största lesbiska sammankomst, som någon i vår grupp påpekade. På det hela taget hade ordet "boobs" florerat ymnigt under de här dagarna, och blivit något av ett stående skämt mellan oss i husbilen. Mark var ju så att säga omgiven av frestelser på alla håll och kanter, men fick inte ta del av det (vilket vi tjejer beslutade oss för att göra något åt innan helgen var slut. Fortsättning följer!!)). Innan resan hade vi avtalat om att bära dessa t-shirts, för att andra ur samma diskussionsgrupp skulle kunna känna igen oss. Mycket riktigt drog vi till oss flera andra med liknande t-shirts; namn och röster man bara sett via internet fick nu ansikten och kroppar. Och alla var lika trevliga. Vi slog oss ner för att lyssna på föreläsningen.


Därefter väntade vi i kö på att få böcker signerade (Kat hade nämligen släpat med sig varenda liten bok och avhandling hon kunnat hitta). Vi snackade lite med Doug, som tillfälligt var nere på marken efter en mer eller mindre påtvingad flygtur över festivalområdet i flygplan. Det mesta han och Diana gör under festivalen, styrs av festivalledningen, som betalar för deras uppehälle. Det ges litet utrymme för egna initiativ, vilket han beklagade, men ytterst diplomatiskt, på det sätt han verkade ha för vana. Vi bjöd honom på en öl i husbilen -- föregående dag hade han faktiskt varit där en kort stund tillsammans med Mark, som han kallade "sin nya kompis" -- och han tackade för erbjudandet. Dock, sa han, var det här en av de mer fullspäckade dagarna under festivalen, så det kunde kanske bli svårt.

Jag lyckades sedan -- på riktigt snygg engelska, till råga på allt -- fråga Diana om hon skulle komma till husbilen för intervjun senare, vilket hon bekräftade. Runt klockan halv ett kunde jag räkna med. Klockan var då nästan tolv, så vi gick tillbaka till husbilen. Jag tog mina papper och drog mig tillsammans med Kat tillbaka till dubbelsängen för en briefing, och en allmän uppstramning av mina frågor. Efter ett tag kom Susan in, och lyckades på en halv minut fullständigt pladdra bort det minimala lugn jag känt innan. I all välmening, givetvis: Susan är inte elak. Hon pratar bara en massa, och tyvärr besitter hon en taktlöshet som får Bert Karlsson att blekna i jämförelse. Hon följdes åt av pratkvarn nummer två -- George -- och någonstans här ilsknade Kat till, och lyckades med imponerande lugn vifta ut dem båda och sig själv, så att jag skulle få en minuts lugn och ro. Jag repeterade frågorna, bättrade på dem en aning och peppade mig. Sedan gick jag ut till de övriga. Klockan var nu lite över halv ett.

Vi väntade på att hon skulle dyka upp. En kvart. Sedan en till. En till. Sedan en till, medan säckpipeblåsarna stod i varenda ledig buske utanför husbilen och vrängde lungorna ur sig, övandes inför de stora tävlingarna. Alix, en dam i vår grupp som själv spelar säckpipa, förklarade senare att man spelar antingen i lag eller själv och blir bedömd på ett antal olika kriterier. Att marschera under spelningen är inte nödvändigt, men tillrådigt, eftersom det hjälper spelaren att hålla takten. Att "go regimental", alltså bära kilten utan någonting under, är absolut inte nödvändigt, men trevligt och dessutom -- särskilt i tryckande hetta -- svalkande. Hon förklarade hur männen kunde göra för att få den rätta, kylande luftströmmen -- ett snyggt, manligt gung med knäna är tydligen det som krävs.

Ljuden omkring husbilen var hursomhelst otroligt starka, och, som om det inte vore tillräckligt, började jag bli riktigt nervös. Hur skulle jag höra mig själv tänka? Bara en sådan sak som att klara språket kräver en viss koncentration -- och det var stört omöjligt att koncentrera sig, med säckpipor och det rasslande dånet av trummor runtomkring. Fast å andra sidan, kanske jag inte alls behövde oroa mig. Det verkade inte som om Diana skulle dyka upp. Klockan var vid det laget lite över två, och hennes nästa föreläsning skulle hållas klockan tre. Jag hoppades faktiskt i all hemlighet att det betydde att intervjun skulle bli inställd, men Susan och Janice beslutade sig för att agera goda scouter och begav sig iväg på spaning för att få tag på den undflyende damen. Vi andra gav upp helt och hållet. Dagen var för spännande för att slösa bort i en husbil, långt utanför aktiviteterna. Vi gick ner mot festivalområdet och beslutade oss för att ta en "peameal", som är en skotsk rätt bestående av en vanlig fralla med en skiva stekt fläskkött i. Inte direkt upphetsande, med andra ord, och åsynen fick mig inte heller att göra några stående ovationer. Jag hade just tagit min första, oinspirerade tugga, då Janice ringde till Kat's mobil. Ordern var klar och koncis:

"Hon är på väg! Bege er till husbilen omedelbart!"

På vägen dit, mötte vi Susan, som kom springande åt andra hållet. Hon vinkade åt oss att skynda på; själv var hon på väg för att assistera Janice. Det började gå upp för mig, att Diana faktiskt är en Viktig Person. Att hon är en person, vars tid man inte slösar bort, och att den tid jag fått, var en ynnest.

I husbilen bättrade jag på sminket, medan George och de övriga ställde upp campingstolar utanför husbilen; en större halvcirkel för "publiken", och tre stolar i mitten -- en för Diana, en för George, som skulle hålla bandspelaren, och så en för mig. Sedan blev liksom allting bara väldigt... absurt.

Jag hörde en röst som sa: "Hon är här!". Sedan såg jag bara ett stort moln av rök bortanför Marks stora truck. Molnet drev mot mig, och ur det klev Janice, därefter en underbar uppenbarelse i djupblå, svepande tunika, och svallande, svart hår. Diana Gabaldon. Molnet hade tydligen uppstått genom att Susan och Janice lånat en golfbil av ledningen ("Diana har faktiskt tid för en MYCKET viktig intervju med en SVENSK. Vi behöver ta henne dit OMEDELBART!") och den kraftiga inbromsningen (Susan hade egentligen ingen aning om hur man styrde bilen) hade rört upp damm från den torra marken. Det spelade mindre roll. Det viktiga var, att jag plötsligt blev ganska lugn. Det här var så absurt, och entrén så otroligt dramatisk och passande, att nästan all nervositet rann av mig. Jag tog Diana i hand och hälsade henne välkommen, och hon frågade om hon kunde låna toaletten -- troligtvis för att hon behövde det, men kanske också för att hon anade att det ytterligare skulle jämna ut nivåerna mellan oss. Jag visade henne hur den fungerade, och fick sedan lite tid att hämta vatten åt oss båda, och samla mig en aning.

Sedan utförde jag faktiskt min intervju. Det går att tänka, fastän luftrummet är fyllt av det envetna ljudet av trummor och säckpipor, och vad bättre var, så kändes det helt rätt. Det var dessutom en fantastisk känsla att sitta så nära, och se in i de där svarta ögonen och veta, att därinne, skapas de mest fantastiska historier. Min idol satt så nära, att jag nästan rörde vid henne. Jag hade rört henne. Och nu talade hon med mig, och det kändes... jättetrevligt.
Tjugo minuter senare, var det hela över. Min första intervju. Och nu ångrade jag inte längre att jag gått med på det, eller att Diana gjort det. Janice kramade mig och sa att de alla var stolta över mig. Och jag var faktiskt lite, lite stolt över mig själv, jag också.



Fortsättning på dagen följer senare!!!

måndag, augusti 20, 2007

Skolexempel!

Har inte hunnit med reseberättelsen för den tredje dagen (vilket var den dag då allting liksom hände), och hinner knappast göra det idag heller. MEN, det finns alltid plats för lite utbildning. Så... beskåda nu mannen i kilt:


Studera hans hållning: beredd, men ändå avslappnad, rakryggad och stolt, lätt framåtlutad på ett utmärkt välbalanserat sätt. Studera de kraftiga armarna, som gör sig utmärkt i skjortan, och hålls lätt framför kroppen, alldeles ovanpå hans sporran. Studera sedan den väl svängda bakdelen, som får vecken på kilten att lägga sig särdeles snyggt. Vi fortsätter sedan till benen: lätt isär, snygg balans på båda fötter. Och studera hur vaderna är muskulösa nog att göra strumporna full rättvisa.

Just så här, gott folk, ska en skotte se ut när han bär kilt. Allt är perfekt: från den stolta hållningen, till formen på hans kropp. Se, och inspireras. Tjusigare exempel på en kiltbärande man än så här hittar man knappast.

((Objektet på bild är för övrigt en intet ont anande stackare som råkade stå ivägen när jag kom gående med min kamera strax innan shoppinggatan på festivalområdet i Fergus. Har ingen aning om vad han heter eller vem det är. Men vem bryr sig?))

söndag, augusti 19, 2007

10 Augusti. Andra dagen.

Vi var fem stycken som delade rum i husbilen. Två stycken -- Janice and Kat -- låg i en sovalkov med våningssängar i den bakersta ändan. I husbilens front ("bubblan" som hänger över trucken på bilden) låg Ruth och Mark i en stor dubbelsäng. Där fanns också en liten dusch samt en WC. Jag låg i köksdelen som förband dessa båda rum -- där fanns en fin liten bäddsoffa som passade mig perfekt.

Mark, som visade sig vara en riktig liten ängel och enormt rolig, när man väl lärde känna honom, hade bäddat fint åt mig natten innan. Jag sov gott och vaknade riktigt utvilad. De övriga vaknade till liv en liten stund efter. Tillsammans gick vi tjejer ner mot festivalområdet, för att göra våran morgontoalett. Det visade sig strax att de båda duscharna redan var upptagna, och att en liten kö hade bildats. Vi gick sålunda vidare mot ett stort sportcentra som låg en liten, liten bit utanför området. Där hade ytterligare två duschar ställts till camparnas förfogande. Förvånansvärt nog, vilket vi strax upptäckte, var dessa två duschar extremt "oblyga". De var faktiskt bara öppna bås, vilket var högst olyckligt eftersom en av oss i gruppen redan innan resan bestämt hade sagt att hon absolut INTE kunde tänka sig att duscha inför någon annan. Det här blev med andra ord ganska tramuatiskt. Vi löste det hela så diskret som möjligt, genom att en av oss höll en handduk över öppningen medan de övriga svor dyrt och heligt att inte titta på henne, och snart nog var vi fräscha och rena, och vandrade sakta tillbaka mot festivalområdet. På arenan övade en del kiltklädda kampsportare på att kasta påle: en primitiv men intressant sport, som går ut på att man ska stöta en tre meter lång träpåle så långt ifrån sig man kan. För att kastet ska bli godkänt, måste pålen landa på ena ändan, och välta över. Tja, vad kan man säga... Det var en vacker syn.

När vi kom tillbaka till husbilen hade Mark stekt amerikanska pannkakor, som serverades med lönnsirap (såklart) samt kaffe eller te, som han också fixat. Därefter dök Susan och Grace upp -- de sov på motell -- och tog sig en bit mat, de också. Sedan var det dags att ta en tur ner till staden Fergus.

Vädret var, trots den tidiga timmen, varmt, med en härlig, svag bris. Vi parkerade strax intill kyrkan och promenerade sedan ner mot centrum. Det är en extremt liten stad, och husen starkt influerade av den engelska stilen, byggda nästan enbart i sten.


Huvudgatan var dock en charmig blandning mellan engelskt och amerikanskt/kanadensiskt, med rejäla trottoarer (vilket, om jag förstått saken rätt inte är helt självklart på den här sidan av Atlanten) och dessa små stenhus kurandes tätt ihop på något slags trevligt vilda västern-manér. Gatorna hade skotska namn och de skotska affärerna duggade tätt. Det var, med andra ord, ganska udda. I en liten park på en tvärgata stannade vi till för att lyssna på en säckpipeorkester. Jag tycker givetvis om ljudet av säckpipor, men det som fascinerar mig allra mest i dessa orkestrar är den lilla trumman -- ni ser dem längst till vänster i bild. Hur snabb i händerna måste man inte vara för att få fram detta rasslande, hårda ljud? Snyggt låter det också.

Sedan gick vi vidare till The Fergus Gorge, floden som rinner genom Fergus. Det var verkligen inte långt dit -- floden gick alldeles bakom parken där orkestern stod. Ser det inte skotskt ut, så säg?

Vi återvände sedan upp till huvudgatan, långsamt, eftersom dagen nu var verkligt het, och studerade folklivet en stund. Efter huvudgatan öppnade sig staden upp mot de obligatoriska bensinstationerna, samt en av dessa doughnut-shops som verkar vara en kanadensisk specialitet. Eftersom jag inte riktigt delar denna förtjusning för doughnuts, har jag tyvärr glömt namnet, men jag delade i alla fall ett sockrigt sliskigt bakverk med Kat innan vi drog oss tillbaka till campingen igen. Det var nämligen dags nu. Dags att se Henne. Diana Gabaldon. Hon skulle ha sin första föreläsning klockan ett, och nu var klockan lite över tolv. Vi slängde i oss ett par mackor med det där exklusiva kalkonpålägget som Mark propsat på att köpa dagen innan, samt pickles och senap, och drog oss sedan ner till festivalområdet. Om ni ser på kartan, så finner ni ett litet brunt fält, som en trekant, alldeles till höger, som är märkt "Genealogy and Education". Det visade sig vara ett öppet tält, med en scen och rader av stolar.



Alldeles intill hade man satt upp ett mindre tält, där man sålde böcker. Vi sprang naturligtvis genast dit, för där låg -- håll i er nu -- den mycket exklusiva förstaupplagan av den nya boken "Lord John and the Brotherhood of The Blade". Den finns bara i hundrafemtio upplagor. Vi såg till att få oss varsitt exemplar. Därefter satte vi oss på stolarna i det större tältet och väntade en aning nervöst -- för vi anade, att med Susan på samma plats, skulle det knappast bli frågan om att diskret betrakta Diana på avstånd. Mycket riktigt; snart dök Diana upp, i sällskap med sin man Doug. Hon tittade genast åt vårat håll, och nickade åt Susan som strax gick dem till mötes. Jag satt kvar, svettig i händerna och med dunkande pulsar. Jag är ingen person som normalt sett blir "starstruck". Jag brukar faktiskt räkna mig till den mer sansade delen av populationen, och en människa är alltid en människa, känd eller inte. Men liksom... Det här var Diana Gabaldon. Författaren som jag beundrat sedan trettonårsåldern. Författaren som skapat några av de mest levande karaktärer jag någonsin stött på. Och det är något med hennes personlighet och utstrålning: liten och späd är hon, med långt, kolsvart hår och gnistrande mörka ögon som ser rakt igenom en, samt ett roat, lite snett leende. Hon är mycket vacker, och extremt speciell. Alltså var det jag och Kat (hon är ju som bekant precis som jag) som satt kvar, medan Ruth och Grace gick upp och hälsade tillsammans med Susan. Efter ett par minuter sa vi dock till varandra att vi var löjliga. Vi fattade sålunda varandras händer (som om det vore mindre löjligt...) och reste oss upp. Susan sken upp när vi närmade oss, och pekade glatt på oss, obarmhärtigt kapandes av alla flyktvägar. Det var bara att ta skeden i vacker hand, och gå dit.

I ärlighetens namn var det inte så farligt. Både Doug och Diana studerade mig med vänligt intresse, och ställde en del frågor om min resa. Det var bara det, att min mun var så torr att läpparna fastnade på tänderna (jag såg ut som en hamster), och att min engelska tycktes ha övergett mig så till den milda grad att allt jag kunde klämma ur mig var ett par mindre intelligenta, gutturala strupljud. Jag tror att vi alla tänkte samma sak i den stunden: "Hur i h-e ska hon kunna utföra en intervju?"

Lyckligtvis var det därefter dags för Diana att äntra scenen. Vi återvände till våra platser och blev strax trollbundna av hennes hesa röst. Hon började med att berätta om hur det kom sig att hon blev författare -- något hon drömt om sedan hon var åtta år gammal. När hon tog beslutet var hon mor till tre barn under sex år, hon hade två jobb (ett som professor) och hade ingen erfarenhet av skrivandet alls, mer än vad hon presterat genom sina avhandlingar och uppsatser genom universitetet. Nu bestämde hon sig för att skriva en bok. Hon skulle inte tala om det för någon, och hon skulle inte ge upp förrän hon var klar -- det var hennes två, enda regler. Nu finns det inte plats i bloggen för den här historien (den ligger ute på podcast-sändning på hennes hemsida) så allt jag kan säga är att den är inspirerande och inger hopp. Hon fortsatte sedan föreläsningen genom att svara på åhörarnas frågor. Jag har tre nyheter:

1. Hon skriver just nu på bok sju i Outlander-serien. Länge sa hon att det skulle bli den sista. Det blir det inte: det kommer att bli en åttonde bok.

2. Hon skriver som bekant sina böcker utefter former som inspirerar. Den här gången var formen till att börja med en stor pyton som svalt en hjort (alltså smal i ändarna och bred på mitten). Doug tyckte däremot att det lät lite väl äckligt, vilket gjorde att hon ändrade sig. Nu är det istället ett vackert pärlhalsband, som gradvis växer till ett stort hänge i mitten. Egentligen ville hon ha pärlorna i olika färger, men Doug tyckte att det lät lite för komplicerat. Hursomhelst gillar jag pyton-formen bättre. Jag undrar om bok sju handlar om en inre konflikt, som skapats av en yttre strid. Intressant.

3. Rättigheterna till att göra en film av böckerna har nu köpts av ett filmbolag. Den har legat ute tre eller fyra gånger tidigare hos olika bolag, men Diana har aldrig känt sig nöjd med hur de skött saken. Den här gången verkar det däremot som om det är ett seriöst filmbolag som förstår sig på böckerna, och det känns som om dialogen är en aning mer konkret än tidigare. Så vem vet -- den här gången kanske det blir något.


När föreläsningen var slut, var det dags för signering. Vi tog plats i den ringlande kön, fnissiga och nervösa. Vi träffade ett par andra listkompisar, bland annat en lång, rolig kvinna vid namn Joanne. Vi lyckades också fånga in Doug, och fick honom att signera boken jag valt att ta med, Det Flammande Korset. Det är nämligen så, att Diana i början av boken tackar just Doug för att han gett henne den mycket vackra och poetiska sista meningen i boken ("om det är så att jag inte säger "Jag älskar dig" innan jag dör, är det för att jag inte hann"). Vi visste genom Susan att han fnyser åt det här, och mer eller mindre kallar det "Hollywoodbullshit", vilket naturligtvis gjorde det till ett MÅSTE att ha hans signatur på sista sidan, alldeles under den famösa meningen. Han skrattade lite generat (han är på det hela taget en något tillbakadragen, men oerhört rar man), men signerade snällt boken. När det var Dianas tur lyckades jag faktiskt få fram tillräckligt många ord för att hon skulle ta sig en titt på sista sidan. Hon skrattade gott åt det hela. Signerade Lord John-boken, med en personlig signatur (Den blir värd mera då, som hon prosaiskt konstaterade).

VI tog våra tunga skatter med oss tillbaka till husbilen, och satte oss sedan ner och tog det lugnt i skuggan under markisen. Sedan beslutade sig Janice, Kat och jag för att dra ner till festivalområdet för lite shopping. Eftersom det var fredag, var det lagom mycket folk i omlopp. Vi köpte varsin Irn Bru (den skotska nationaldrycken jämte whisky) och vandrade genom shoppinggatan. Kat och jag hade redan bestämt oss för att köpa likadana smycken. Ja, det låter som något man gör när man är tretton år gammal -- men å andra sidan, om hon bär sitt smycke i Texas, och jag i Sverige, tror jag faktiskt inte att så väldigt många bryr sig. Det blev ett vackert hänge i form av en slända, med en grön bärnsten monterad på dess rygg (och som alla vet, heter andra delen i Gabaldons serie "Slända i Bärnsten"...).

På vägen tillbaka till husbilen fastnade vi vid husbilen som tillhörde den större diskussionsgruppen för Gabaldonfans (den grupp hos vilken jag först hamnat när jag letade efter Dianas författarforum). Den låg "vägg i vägg" med vår husbil. Alla som vet vad som hänt med middagen vi skulle ha tillsammans med Diana, men som George lyckades få oss utslängda ifrån, vet att stämninen mellan våra läger har varit ganska spänd. Nu blev vi i alla fall ordentligt introducerade. Senare den kvällen kom några i gruppen över till vår husbil. De var väldigt vänliga -- uppenbarligen hade de bestämt sig för att en gång för alla begrava stridsyxan -- och bjöd till och med in Kat och mig till sig, för lite vinprovning och en bit bröllopstårta (en av deras medlemmar hade just gift sig). När vi kom dit var lairden där; han som höll i middagen, och den man som beslutat sig för att bannlysa George. Nu hade han fått i sig ett par glas vin, och var faktiskt jättetrevlig. Det kändes bra: för mig räckte det för att jag skulle förlåta hans gångna attityd. Sträcker någon ut handen mot mig, är inte jag den som slår bort den. Vi blev med andra ord vänner där, och hade riktigt trevligt tillsammans med alla dessa människor en liten stund, innan det var dags för middag i vår egen husbil (och då var vi en aning glada och väldigt fnissiga av allt rödvin).

Senare under kvällen kom George och Takashi från Japan från flygplatsen -- Mark hade tillsammans med Susan åkt och hämtat dem. Gruppen var nu komplett, och det blev många skratt och gemytlig samvaro under middagen, tills George och Takashi på grund av jet lag tackade för sig, och försvann. De tog med sig Grace och Susan, som ju bodde på samma hotell.

Kvällen var dock inte slut för alla: Kat och jag kände oss lite äventyrslystna under kvällen. Nattlivet lockade; man kunde höra säckpipor på campingplatsen, och dunkandet av bas från öltältet borta på festivalområdet. Som små malar drogs vi dit, och lyssnade på bandet som spelade. Det var helt fantastiskt. Tradtionell skotsk musik, presenterat med säckpipor och modernt beat -- kan det bli bättre? Vi stannade tills spelningen var över, bara hon och jag (ingen annan var sugen). Köpte dålig whisky, lyssnade och dansade (så gott vi kunde. Vi är liksom inte direkt rytmiska, någon av oss). När spelningen var över blev vi stående utanför öltältet (bandmedlemmarna var ganska vackra, vilket gjorde att vi beundrade utsikten lite på avstånd). Medan vi stod där blev vi "uppraggade" av en hårdrockare; en liten överförfriskad pojkvasker med långt hår som sa att han hade MAAASSOR med öl i sitt tält, om vi ville hänga på. Vi tackade artigt nej, och så började vi tala om festivalen och varför vi var där. När han fick höra att det fanns en berömd författare på området blev han fascinerad. Han gav oss en föreläsning om en författare som han läste just nu. Steven Erikson? Pojken blev alldeles begeistrad, och använde bordet för att förklara författarens upplägg av olika världar, hur undersidan blev översidan och hur gudar slogs med människor... Ja herregud. Och sedan blev det liksom aldrig äckligt, trots halvdöda rebeller som våldtog vad det nu var, på något slagfält någonstans... Han avslutade sitt passionerade inlägg med att konstatera att Steven Erikson är en "fucking epic writer". Det var ju trevligt, tyckte vi, sa artigt godnatt och gick sedan till husbilen för att sova.

När vi kom dit, var de övriga fortfarande vakna. Vi gjorde oss alla iordning för natten, och iförda pyjamasar kröp vi upp i Ruth och Marks dubbelsäng för en stunds småprat (som varade i nästan två timmar). Mark var trött och tyst -- men väldigt lycklig. Konstigt vore det annars: omgiven av en hoper tjejer som han var, varav en svensk. "It was GREAT to watch," som han senare konstaterade. Vi bröt upp vid tvåtiden, och somnade allihopa gott.

***

lördag, augusti 18, 2007

Fergus. Första dagen.

Jag tänkte faktiskt fortsätta på inlägget som jag skrev igår. Det hade funkat fint att ta en reseberättelse där. Tyvärr (eller så kanske man inte ska säga... för livet runtomkring datorn är ju faktiskt värt en hel del) kom en kräftskiva ivägen. Men NU sitter jag här med en lagom otrevlig acetonsmak i munhålan, och ska göra mitt bästa för att minnas min resa. Vi får se hur det går (noterar att radavståndet minskar efter det här stycket -- men vet inte hur man får det "normalt" igen, så det får vara så. Förlåt!)

Okay *sätter mig tillrätta*... Historien till varför jag ens känner dessa människor är ganska tokig. Det var när jag bestämt mig för att jag skulle bli författare, som jag på något vis funderade över Diana Gabaldon. Hon hade ju alltid varit en inspirationskälla för mig, och jag älskade hennes böcker och hennes stil är ganska remarkabel. Alltså, ville jag försöka komma henne så nära som möjligt, och lära mig av henne. Jag visste att hon var aktiv på ett författarforum, och att hon är lätt att nå och ta kontakt med, och att det på detta forum, fanns andra författare att dela sina tankar och erfarenheter med. Svenska författare visste jag inget om, och på den här tiden kände jag inte till något om bloggar. Och kända svenska författare som är som Diana finns inte. Ännu, i alla fall. Alltså beslutade jag mig för att söka upp den plats på nätet där hon befann sig.
Jag hittade inte riktigt rätt från början. Hamnade ganska omgående hos en av de större diskussions- eller fansajterna för Diana-älskare. Den är dock en aning plottrig och det är en hel del "Guuuuud, Jamie är så sööööööt"-flämtningar och annat strunt där, som gjorde att jag snabbt bestämde mig för att det inte var något jag ville bygga vidare på. Eftersom jag var tvungen att leta vidare, surfade jag dock runt på sidan en stund, och stötte snart på en länk som ledde till en sajt som lät intressant. Det såg seriöst ut också: när jag klickat på länken, hamnade jag i en Yahoo-grupp, där folk skrev kommentarer och diskuterade Dianas böcker på djupet. Inga frågor om "Vem vill ni ska spela Jamie om det blir film?" (det ämnet är bannlyst på listan, f. ö) -- bara en god, rolig stämning med diskussioner som lärde ut och gav insikter, och tillät alla att vädra sina åsikter och kunskaper om precis allt som händer i Diana Gabaldons böcker. Jag bestämde mig för att gå med, och presenterade mig således på listan. Det tog inte lång stund, förrän jag kände mig välkommen. Speciellt två människor hälsade mig extra varmt genom att omgående skriva till mig off list: Kathy, från Houston (fast hon egentligen är från Reno) som jag genast klickade med, samt en man som hette George, som är en grekisk australiensare bosatt i Japan, med förkärlek för ABBA och allt annat som är svenskt.

Efter en tid lärde jag känna fler människor. Några få av oss från huvudlistan kom överens på ett sådant sätt att vi kände att vi villa fördjupa vår vänskap utanför Dianas böcker (även om de är bra, är ämnet en aning för begränsat för att man ska kunna bygga en djupare vänskap genom dem). Efter ett år, och en hel del off list mejlande, beslutade vi oss för att starta en liten privat yahoo-grupp, där vi kunde diskutera och prata fritt. Som vänner på ett kafé, utan begränsningar och regler. Sagt och gjort. Grace startade gruppen, kallad The Backroom clan.
Från huvudlistan till denna grupp följde:

Janice, som äger huvudlistan. En skarp, rättfram kvinna. Minnesota.
Alix, en av modsen. Mycket intelligent, diskuterar med knivskarp logik. Michigan.
Sue of the Archives, en annan mod. Latinlärare med förkärlek för språk och grammatik.
Lin, ännu en mod. Snäll och ganska tystlåten. Michigan.
Mac, ännu en mod. Den enda som bor i Skottland. Inflyttad dit från USA.
George. Intensiv och rättfram. Japan.
Kathy. Min absoluta tvilling. Vi har samma åsikter om allt, och samma humor. Texas.
Grace. Enormt sinne för rättvisa och en bullterriers envishet. Kalifornien.
Susan. Pratsam och glad, och också Dianas assistent. Arizona.
Ruth. Moderlig, glad och omtänksam. Minnesota.
Och så jag.

Vi börjar med torsdagen, så får vi se hur långt vi hinner.

Torsdag, 9 augusti 2007

För att vara ärlig, började min resa redan på onsdagen. Den kvällen tog jag nämligen bussen till Götet, med avsikten att sova hos mina föräldrar. Min underbara pappa hade gått med på att köra mig till flygplatsen -- eftersom planet gick okristligt tidigt, var jag mer än tacksam. Han hämtade mig vid Nils Ericssons-platsen också. Lyxigt värre.

Jag var nervös. Milt sagt, alltså. Natten till torsdagen låg jag mer eller mindre och vred mig, och fasade inför resan. Inte bara för att möta människor jag aldrig sett (och dessutom bli tvungen att prata engelska med dem!!), utan för att jag lämnade min familj för någonting jag inte ens var säker på om jag skulle tycka om själv. Jag tvivlade starkt på att det skulle komma något bra ur den här resan. Och dessutom, att flyga helt själv...? Byta plan, checka in, klara mig helt själv utan någon som helst hjälp? Om något hade hänt just då, som hade satt stopp för resan, hade jag faktiskt inte blivit alltför ledsen.
Morgonen kom till slut, och pappa körde mig till flygplatsen. Eftersom vi var där tidigt, var Landvetter stilla -- inga direkta köer, och alla talade med låga röster, så som man gör under tidiga morgnar. Jag checkade in, begav mig sedan till gaten och lyckades få i mig en fralla och (det viktigaste av allt) en kopp kaffe. Sedan fixade jag lite sista minuten-shopping i en av butikerna där, innan det var dags att gå ombord planet. Världens minsta plan, som det skulle visa sig. Det var ett av de där reguljär-flygen: stort som en liten buss, slitet och högljutt. Fast jag fick fönsterplats alldeles för mig själv, och frukosten som serverades var trevlig på flygplansvis. Det började kännas som en riktig resa, och det började bli mer spännande än nervöst. För nu var jag ju faktiskt på väg. Det fanns ingen återvändo -- planet skulle mellanlanda i Paris, jag skulle bli tvungen att ta planet vidare till Toronto och jag skulle bli tvungen att fullfölja resan tills det var dags att åka hem. Paradoxalt nog, kändes tvånget med andra ord ganska lugnande.

Att det sedan krävs karta och kompass samt digra kunskaper i franska språket -- beståndsdelar av vilka jag bara hade kartan, och det var inte på långt när nog -- för att ta sig genom Charles de Gaulle till nästa gate, var ett mindre aber. Man kommer ganska långt med gester, och det verkade som om de som arbetade på denna enorma flygplats faktiskt var medvetna om att stället är fruktansvärt ologiskt planerat, för de var behjälpliga. Utan att jag egentligen visste hur jag lyckats, var jag sålunda plötsligt vid min gate, och kunde ta mig ombord planet ganska omgående. Det här planet var större: ett av de största. Det är faktiskt fantastiskt hur många människor som går att klämma in i dem. 500? Mer? Jag har ingen aning, men när jag väl fått min plats, kunde jag i alla fall konstatera att varje säte var upptaget. Jag hade valt ett säte intill gången, och hade blivit placerad i en rad om tre stolar närmast fönstret. Mannen som satt bredvid mig (alltså i mittenstolen) hade lyckats få sin fru placerad i mittenraden på andra sidan gången, och dessutom i andra stolen från mittengången. Fattar ni? Tänk lite på det, så klarnar det nog. Annars är det inte viktigt: det viktiga är att han frågade om jag kunde byta plats med henne. Jag kunde inte gärna neka, så jag sa ja -- och därmed blev det ingen plats intill gången för min del. Däremot satte sig en mycket trevlig gentleman vid namn Russel intill mig. Det visade sig att han var en före detta Sydafrikansk mästare i simning (och fortfarande aktiv inom sporten fastän han var pensionär sedan länge). Han var på väg till sin dotter i Toronto, hade en alldeles underbar accent och var pratsam och hövlig. Vi småpratade vänligt av och till under hela resan. När planet sedan landat, lärde han mig ett trick för att slippa jetlag (man ska trycka under armen på höger sida, tills det slutar smärta och sedan dra sig i öronen. Ser fruktansvärt löjligt ut, men han svor på att det funkade). Därefter följdes vi åt genom tullen. Han lättade upp stämningen en hel del: hjälpte mig med väskan och såg till att jag kom iväg ordentligt.
Och sedan var det faktiskt dags. Dags att träffa de som tidigare bara varit röster över internet. Hade jag gjort rätt som åkt på den här resan? Det var nu jag skulle få en första indikation på den saken. Det allra första intrycket.
De som skulle hämta mig, var Dianas assistent Susan, samt Grace. De hade börjat sin resa en dag tidigare, genom att besöka Niagara-fallen, och spendera natten där. Nu var deras uppdrag alltså att hämta mig, och sedan skulle vi bila vidare till själva festival-platsen och resten av gänget. Så fort jag steg in i ankomsthallen, hörde jag en röst ropa mitt namn. Sedan såg jag en vit skylt, med texten "Lino, the Meatball" och såg ansiktet på den som höll skylten. Jag hade sett foton förut: det här var definitivt Susan. Bredvid henne stod Grace. Av alla jag skulle träffa under resan, var Grace den jag undrat mest över. När man diskuterar med henne, har hon en tendens att bli ganska enveten. Hon biter sig fast och släpper inte taget, och det är svårt att få henne att inse sin ståndpunkt. Att se henne där, och sedan höra hennes röst på riktigt, var en ganska stor skillnad från den röst jag "hört" över internet. Den här kvinnan var lugn. Hela hon utstrålade en slags inre frid, och hennes röst var lågmäld och mjuk. Hon var helt enkelt underbar. Susan, som över nätet kan uppfattas som en effektiv och relativt strikt kvinna, hoppade däremot upp och ner av glädje, och pratade hela, hela tiden, utan att knappt hämta andan mellan orden.
Vi hämtade bilen -- en hyrbil (minivan) -- och körde sedan mot Fergus. Trots en resa på gott och väl över en timme, fanns det inte tid att bli nervös. Susan pladdrade på och höll konversationen flytande. Det visade sig att Janice, Ruth och hennes make Mark samt Kathy hade åkt till MacDonalds en bit utanför Fergus (George och hans partner Takashi skulle inte komma förrän följande kväll). Vi åkte med andra ord dit -- och jag fick äntligen träffa mina vänner. Kat var den första jag såg. Hon sprang ut och mötte oss på parkeringen. Sedan följdes vi åt in i restaurangen för att träffa resten av gänget. Att se dem var ingen direkt chock -- jag hade ju sett dem på bilder förut, och tyckte att jag kände dem. Det var bara fantastiskt att få se dem i verkliga livet, att krama dem och höra deras röster. Mark, hade jag aldrig träffat förut. Han satt som en liten smal pinne bredvid Ruth, och sa inte så mycket. Han såg däremot väldigt snäll ut. Amerikansk.

Efter att vi alla pratat en stund och visat bilder på våra familjer, drog vi vidare till Zellers, en mataffär alldeles intill restaurangen. Vi handlade allt som vi kunde tänkas behöva (och en hel del extra), packade våra bilar fulla och begav oss sedan till festivalen. Säckpiporna hördes redan när man klivit ur bilen, annars låg campingen en liten bit utanför själva festivalområdet, och vår husbil i slutet av en rad med husbilar. Bilden nedan, som är tagen sista dagen, visar själva husbilen. Från den plats kortet togs (ni ser en eldstad längst ner) stod ett par tält. Det var Clan MacKenzie som placerat sig där (en klan som för övrigt figurerar i Dianas böcker).

Ni ser träden till vänster om husbilen? Detta var en avlång dunge, som sträckte sig ända bort till festivalområdet långt bortanför bilen. Där började festivalområdet med en låg stenbyggnad innehållandes toaletter och två duschar (två duschar på flera hundra människor...), och bredde sedan ut sig på åtskilliga hundra kvadratmeter med aktiviteter i olika former: allt från uppbyggda scener för tävlingar, till öltält och shoppinggata.
Nåja. Alldeles bakom träden till vänster om husbilen, fanns platser för fler tält, och bakom dem löpte ännu en dunge, så att det bildades en slags mysig inre skogsgata. På kvällarna kunde vi från vår husbil skymta folklivet genom träden, med kulörta lyktor upphängda i träden och eldstäder som skimrade. Och ganska ofta promenerade säckpipeblåsare och trumslagare där, övandes på sina instrument. Huvudvägen gick från festivalområdet, in till campingområdet, alldeles förbi vår husbil, för att sedan svänga av alldeles bortanför MacKenzies tältplats och fortsätta runt ett vidsträckt fält mittemot oss. När vi kom till festivalplatsen, hade detta fält sakta börjat fyllas med truckar, husbilar och tält. Överhuvudtaget var det en överväldigande syn. Jag har sett en del campingplatser i Sverige, förstås. Den här var större än något jag sett förut. Den var intensivare. Och något mer speciell -- luften surrade av ljudet av säckpipor, trummor och flöjt. Och förväntan. Alls var samlade. Festen kunde börja!

Grace och Janice stod för middagen den kvällen: det blev böndipp, tortillachips, bröd, grönsaker och annat smått och gott. Vädret var vackert, men lite blåsigt och kyligt. Medan det mörknade, och dagsljuset ersattes med glimrande kulörta kulor, satt vi utanför husbilen under markisen i våra campingstolar och pratade om allt och inget, till tonerna av säckpipor som aldrig tycktes vilja sluta spela. Och jag tror ingen av oss heller ville att de skulle göra det, heller.


Och så slutade min första kväll i Fergus.

fredag, augusti 17, 2007

The saga continues on alla fronter

Okay... Innan jag börjar min reseberättelse, måste jag bara rapportera från bokfronten: det har ju gått ett tag sedan jag skickade iväg mitt manus ("Det rätta skälet") till ett av de större förlagen här i landet (över ett halvår har faktiskt passerat nu). Häromdagen hörde jag -- mycket vänligt -- av mig för att få en liten uppdatering av läget. Och svaret (också mycket vänligt. Jag börjar tro att man bemöts på samma sätt som man agerar, faktiskt) blev att manuset ligger hos en redaktör för läsning, och att besked kommer inom ett par veckor. Oavsett vad beskedet blir -- och jag har inga illusioner kvar på det här området, tro mig -- så betyder det här FÖRMODLIGEN att min bok faktiskt tagit sig vidare ur den gigantiska högen av manus som strömmar in till förlaget för en mer noggrann genomläsning. Vilket i sig känns roligt och exklusivt. Det här är bara en spekulation. Kanske en uppvisning av desperat hopp. Men jag ville bara rapportera min minimala framgångsvåg. Man får ju rida på de som finns, tills man kraschlandar och skrapar hakan i betongen. Fortsättning följer, med andra ord. Men jag har plåstren redo, så var inte oroliga!

onsdag, augusti 15, 2007

The struts is back!

Okay -- the bird has landed. Hel och ren, kan tilläggas, om någon nu undrade över den saken. Och.... bloggvänner.... Jag måste säga -- måste verkligen säga -- att till alla de som undrade över det intelligenta eller förnuftiga i att dra iväg till Kanada i fem dagar för att träffa folk man aldrig sett, kan jag nu med eftertryck säga: HÅLL TYST PÅ ER, NI TRÅKIGA, TRÅKIGA MÄNNISKOR!!!
Det här var det bästa, det mest fantastiska, det mest livsbejakande och underbara jag NÅGONSIN gjort. Jag älskade varenda minut, jag älskade varenda människa, varenda litet möte, varje ljud, varenda doft, vartenda litet synintryck. Att åka till Kanada och träffa dem alla VAR det mest intelligenta och förnuftiga jag någonsin hade kunnat göra, för nu är de här underbara, generösa och vackra människorna mina riktiga vänner, som jag nu verkligen kan säga att jag känner och älskar. Några av dem är äkta vänner för livet, en av dem min sanna tvilling, både, ska sägas, till utseende och själ. Och att se min största idol, ta henne i hand, höra hennes röst -- ja, höra henne läsa sina egna böcker så som de var ämnade att läsas, och träffa hennes underbara man och veta att han är inspirationen till en alldeles fantastisk karaktär, var så oerhört roligt och inspirerande att det inte går att beskriva i ord. Allting var mer än jag någonsin kunnat drömma om, och jag har haft så roligt. Jag är så glad att jag tog den här chansen. Jag är så glad att jag vågade. Jag är SÅ glad att jag fick lov!

I vilket fall som helst, så hade vi tyvärr ingen tillgång till Internet under helgen -- det här året var den tillgången belagd med kryptering -- så jag har inte kunnat rapportera om mina dagar som jag lovade. MEN, jag skrev dagbok och jag tänker ge er alla detaljer för varje dag som gick, så som jag kommer ihåg dem.

Jag har, ska jag väl också säga, en intervju, som jag nu måste sammanställa och sälja -- och jag tror faktiskt att med de nyheter som följer, kommer det att gå ganska bra. Dessutom är intervjun och omständigheterna runt omkring lagom absurda för att vara roliga att läsa om, så... allt pekar på att det kommer att gå bra.
















Ett bildbevis.
Den vackra varelsen i djupblått är givetvis Diana. På hennes ena sida sitter George och håller bandspelaren för mig. Det är alltså han som har röd t-shirt (och skägg). Och på andra sidan sitter jag, och ser ut att vara i färd med att ställa en fråga (Diana ser åtminstone ut att lyssna intresserat). Bakom mig går Dianas assistent Susan förbi.

Okay, det var allt för nu. Jag återkommer med detaljerna!

måndag, augusti 06, 2007

Förvirrad struts

Vet ni vad jag är? Supersnurrig. Så därför har jag lagt till en extra dag på min nedräknare, så att ni alla får den rätta tiden till take off. Jag skulle kunna säga att det första var rätt, för tekniskt sett börjar min resa faktiskt redan på onsdag, när jag drar ner till Götet för att sova hos mina föräldrar. Men det vore ju inte rätt. För planet går på torsdag. Det jag gjorde, var att fylla i fel datum på nedräknaren. Idiot som jag är.

Annars har jag... ingen koll alls, faktiskt. Resväskan ligger visserligen på golvet. Men den är jättetom. Jag har ingen koll på vilka kläder jag har. Mina skor gick sönder i Skåne, så jag måste skaffa nya. Jag har inte riktigt skaffat alla grejor jag ska ha med mig, så jag måste gå på intensiv presentjakt. Jag har följaktligen inte slagit in de presenter jag har. Jag behöver nya byxor också. Sådär ser det ut. Det är som vanligt. Det där med att organisera är inte riktigt min grej. I'm a last minute girl. Det brukar bli jättespännande, det där -- fast det medför ofta en del svåra hjärtproblem för de som tvingas bevittna eländet.

Det kanske är det där att det nu börjar bli verklighet, som gör att jag gömmer huvudet i sanden litegrann. Det sker. Snart reser jag. På min första riktigt långa resa, för att träffa folk jag aldrig sett i verkligheten. Jag har aldrig rest ifrån mina barn förut -- åtminstone inte under en så här lång period, och knappt ens min man. Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur det kommer att bli. Speciellt, givetvis. Förhoppningsvis inte overkligt, men gud vet vad man verkligen kommer att känna. Hur kommer det till exempel att gå på middagar med en hel hoper engelsktalande människor? Sova i en husbil tillsammans med sina internetkompisar? Ta en öl utanför husbilen, med ens idol sittande alldeles bredvid? Hur kommer det att vara att göra en intervju med henne? En hel intervju... Det är faktiskt lite värre än att snubbla in i Angereds Nya Teaters styrelses valberedning och upptäcka att en av de tre personerna man ska göra jobbet med är Niklas Hjulström. Värre än att servera prins Charles. Eller tvätta drottningens toalett (fast det där kanske man inte får avslöja?). Man blir lite svettig om händerna när man tänker på det hela, på något sätt.

Nä usch... Jag väljer nog att sticka huvudet i sanden ett tag till. Fast jag kanske kollar över garderoben imorgon, så att jag åtminstone inte står utan kläder när jag ska packa.

söndag, augusti 05, 2007

Back again!

Hemma igen!! Oj, så skönt. Jag har njutit en jättefin vecka på Österlen. Vädret till trots, alltså. Fast regnrusket visade sig faktiskt vara alldeles perfekt för utflykter av allehanda slag, och så blev det ju sol till sist, vilket gav oss en dag på stranden. Och det var alldeles lagom. Men nu är man trött. Efter den här semestern, behöver jag semester, kan jag lugnt säga. Det är jobbigt att dra runt på två små illbattingar med alldeles för mycket vilja, och sedan införliva annorlunda sovrutiner och matrutiner och allt vad det är. Fast det funkar! Och jag har haft roligt.

Nu sitter jag här, alldeles för sent, och kämpar med att komma ikapp alla mejl och svara på inlägg och lite sånt. Har avklarat det mesta, men nu känns huvudet lite tungt, så jag ska nog ta en dusch och sedan lägga mig. Blir nog inget skrivande idag, om man säger så. Men jag har fått skrivit en del under veckan, faktiskt. En av de sista scenerna jag ska ha ner på papper har börjat ta form så smått. En lagom lättsam scen, vilket behövs i den delen av boken, men samtidigt med en gnutta allvar och en bra funktion bakom. Det ska nog bli bra, om jag får arbeta lite på den. Utöver den scenen har jag filat lite på gammalt material -- sådant man kan göra, som inte kräver alltför mycket koncentration. Annars har det fått vila, och det kan också vara bra ibland. Och vila är bra överhuvudtaget. Godnatt på er nu!