söndag, september 30, 2007

Funderingar

Det är en riktig inomhusdag idag. Grått och trist är det utanför mitt fönster, och jag bara känner på mig att det är så där otrevligt kallt i luften. Fast jag tänker inte kolla om det är så. Idag har jag en sådan där tung, ullig känsliga i hela huvudet och halsen, som säger att nåt är på gång. Nåt otrevligt. Eftersom lilltjejen ligger febrig på soffan och kollar på Lilo och Stitch på Cartoon Network så antar jag att det är förtecknen på en förkylning. Och då ska man ju vara hemma. Har inte doktorn sagt nåt om att man ska spendera så mycket tid man kan framför datorn då, också? Jo, visst har han det. Mycket skrivande och glass. Sedan kanske en straight whisky på kvällen. För att rensa luftrören, givetvis.

I mitt redigerande har jag nu passerat två tredjedelar av boken. Den är nu uppe i 184 500 ord, och det känns att det kommer att tillkomma ett par tusen till minst. Jag kanske ska sätta gränsen på 190 000 ord? Eller 200 000. Det vore lite coolt att spränga 200 000, faktiskt. Nå, efter den här redigeringen, ska jag vila från texten i ett par dagar. Möjligtvis ska jag fundera på att börja på något nytt, vilket just nu känns lite panikartat -- för jag har ingen aning om vad det skulle kunna vara. Jag skulle kunna göra en fortsättning på mitt Charlie-äventyr. Hon har ju en del oavslutade affärer, som dessutom skulle ta henne till Sverige, vilket kunde vara kul. Jag tänkte placera henne på västkusten, och låta en del av hennes liv vara kvar i England, som parallell handling. Sedan kunde jag fortsätta på den där andra historien som jag visat smakbitar från, men allvarligt talat har jag ingen aning om vart den ska leda, och den intresserar mig inte så jättemycket heller. Den är för övrigt skriven i den där stilen som svenska förläggare trivs med, och dessutom förlagd till Sverige, vilket kanske skulle ha gjort den lättare att sälja senare. Men jag gitter nog i ärlighetens namn inte fortsätta på den. En fortsättning på Legacy är ganska given, men eftersom jag antar att den kommer bli ett lika stort projekt som den första boken, får jag nog ta en paus innan jag orkar.
Jag kanske borde dra fram mina gamla pärmar med påbörjade "romaner" och se om det finns några roliga alternativ där. Både Legacy och Det rätta skälet är ju urgamla idéer. Jag har nog haft fler, som kan vara värda att utveckla. Fast vem vet? Det kanske räcker med två romaner? Been there, done that? Time to move on? Rikta energin åt mer nyttiga håll? Jag tror visserligen inte att det här är ens tänkbart -- i mitt huvud kan jag inte se mig sluta skriva -- men vi får se. Jag har ägnat en ganska stor del av min tid åt överspända drömmar redan. Kanske dags att på allvar ta klivet ut i verkligheten och förankra mig där, innan jag kan återuppta min favoritsyssla? Jag ska i alla fall göra klart Legacy först!

-------

Lite senare (ja, jag vet: för er som läser för första gången spelar det inte riktigt någon roll att det här inlägget har blivit längre. Men jag ville ändå klargöra att jag nu förlänger den tidigare posten, genom att lägga till lite ny information):

Äsch! Jag undrar var jag har lagt pärmen med gamla anteckningar. Jag var uppe på vinden, och drabbades där av en svag erinring om att jag faktiskt redan hämtat den från boxen den legat i en gång. Men var den har hamnat sen... Ingen aning. Hm *irriterad fnysning*. Den måste ju ligga någonstans i huset. Men var??

Hursomhelst... Har ni någonsin skadat er som era karaktärer någon gång? Förstår ni vad jag menar? I Det rätta skälet nämner jag någonstans att Charlie en gång skrapade upp sin armbåge i sin barndom. Vilket jag själv gjorde ett par veckor efter att jag skrivit om det (manglade hela eländet till en köttig massa, närmare bestämt. Som min kära far sa när han såg ärret: "det är ju tur att du redan är gift"). Den här gången råkade jag lägga handen över grillgallret och bränna skiten ur min handflata. Tvärs över, precis exakt som en av karaktärerna i Legacy, i en scen jag redigerade så sent som förra veckan. Gud i himlen vad ont det gör att bränna sig på det viset!! Det måste jag komma ihåg. Nu är det inte så att jag självmant utsätter mig själv för diverse grymheter i syfte att göra någon slags research på mina böcker. Det blir liksom bara så. Men det gör inte mindre ont. Och är inte mindre intressant. Som sagt: författare är nog ganska knäppa i huvudet...

Det var ingen allvarlig brännskada, för övrigt, för er som undrar hur jag nu kan sitta och skriva om saken. Jag har förvånansvärt bra läkekött, så nu känns det knappt längre heller. Det var samma sak med såret på armbågen. Jag gick inte till doktorn med det (det var sent på kvällen, och det där med att ligga och självdö på en slö akutmottagning har aldrig riktigt varit min melodi). Däremot badade jag i saltvatten för att det skulle läka fort. Det ska visserligen vara rejält farligt, med tanke på alla bakterier som frodas i saltvatten -- men det visste ju varken jag eller min kropp på den tiden, så det gick jättebra.

fredag, september 28, 2007

Olja och vatten

Gamla, goa bokmässan, ja. Detta event som jag velat gå till varenda jäkla år, men inte kunnat. Förra året var den enda dagen jag kunde, precis den dagen då det bara var öppet för branschfolk. Branschfolk. Branschfolk. Smaka på ordet. Finns det något värre och samtidigt mer underbart?? Vilken esoterisk, mystisk, härlig grupp det är. Branschfolk: den goda, exklusiva olivoljan, som skiljer sig snyggt och lite överlägset från det vanliga, tråkiga vattnet. Som får egna dagar på bokmässan.
Avundsjuk... vadå, jag? Kanske lite. Men mest för att jag själv så gärna skulle vilja tillhöra den där exklusiva klicken.

Det här året skulle jag förstås kunna gå -- jag har ju helgen fri. Min man var till och med lite sugen på att följa med, eller åtminstone halvt intresserad, så där halvt intresserad som bara han kan bli. Men... men... Det blir en alldeles för lång dag. Och vem ska ta hand om barnen under tiden?? Jo, visst, det finns kanske folk som kan, men är det rätt att ta kål på dem via ett par energiska monster, bara för att jag ska få en chans att nosa på böcker och författare... eller nej, det blev fel... Men kolla in mässan, då? Är det rätt av mig? Har jag rätt att vara ännu mer självisk i år än jag redan varit? Svar: nej. Det är således inte rätt att lämna ungarna hos sin pappa heller, för han har jobbat som ett litet svin de senaste veckorna och behöver avlastning och lite ömhet. Så nej -- ingen bokmässa för mig. Och kanske heller inte förrän:

a. Barnen blir lite mer självgående, eller
b. Jag själv blir branschfolk och måste gå dit för att sätta mitt underbara namn på litteraturkartan och befästa min storhet i folks sinnen (om ni himlar med ögonen just nu, så gör ni heeeelt rätt)

Jag jobbar faktiskt på att bli branschfolk, det gör jag. Legacy växer vackert. Vi snackar nu om 183 000 ord. Igår hittade jag en scen som jag ännu inte skrivit. Det känns sådär oförskämt bra. Completeness. Så känns det. Det är fantastiskt hur rätt den här historien känns, redan nu. Om den är bra eller inte, vet jag inte. Jag är kär i den, i alla fall. Det är egentligen lite fantastiskt hur någonting kan växa och bilda en hel bok, utan att man har en aning om vad den ska handla om från början. När jag började skriva Legacy hade jag en början, sedan en scen någonstans i mitten, som jag kände att den skulle vara med. Och genom att addera lite här, och lite där, både före och efter mittenscenen, huller om buller, utan en tanke på egentligen vart historien skulle leda -- har det blivit en hel historia. På över 400 sidor. Det är kul, som experiment betraktat. Det går att skriva helt och hållet intuitivt. Bara man litar på sig själv, och stänger öronen för rösten som säger att saker och ting är omöjliga. För det är de sällan. I alla fall inte när det gäller författarskapet. Bara lite när det gäller att gå på bokmässor. Fast i ärlighetens namn, gör det inte så mycket, att jag inte går. Jag är anpassningsbar: jag trivs lika bra med att vara hemma.

Men... Nosa ordentligt för mig, alla ni som har chansen att gå dit, okay? Och ha det så kul!!!

måndag, september 24, 2007

Ode till en tordmule


En del saker vill man dela med sig. Saker som man liksom tycker är fantastiska, eller speciella. Idag tog jag med barnen till sommarhuset vid kusten. Det är kul att hoppa på klipporna: ungarna älskar det där och själv gillar jag att vandra omkring och spana ut över havet. Idag var det sådär ljummet i luften, och himlen var dramatiskt gråblå, vinden ganska frisk, sådär så att det gick skyar över vattnet. I sådant väder blir klipporna speciellt röda, och underbart vackra.

Vi strövade ner på stranden, för att se om det flutit upp nåt kul. Det hade flutit upp nåt. Men inget kul. Bara nåt som var lite sorgligt, men fint: en tordmule. Jag har aldrig sett en tordmule förut, visste inte ens att de fanns häromkring. Men här låg en, mitt bland sjögräs, musselskal och sand. Alldeles hel var den. Jag tog en pinne och vände den försiktigt runt, och då var fjädrarna i nacken mjuka och fluffiga. Så ledsamt, att en så vacker varelse skulle behöva dö. Fast lite fint var det, att titta på den med barnen. De ville ju laga den, så att den kunde flyga iväg. Jag funderade ett tag på att ta bort den från stranden -- kanske begrava den någonstans -- men det fanns inget att bära den med så vi lät den ligga. Senare, när vi gick tillbaka mot bryggorna, kom jag att tänka på att det simmat en liknande fågel i hamnen, då vi kört ner där. En efterlevande partner? Stackarn.

Häromveckan satte sig en häger precis på stenpiren när vi kom körande. När vi kom, blev den rädd, och lyfte, sådär tungt som stora fåglar har för vana. Det är en mäktig syn. Man ser ofta storskarv i vattnen däromkring. Denna lite dystra, men fascinerande fågel som folket här i trakten benämner "ålekråka". Man kan givetvis se änder. Svanar. Måsar, såklart. Min favorit strandskatan, men bara om sommaren, förstås. Fast nu vet jag inte om jag ska byta favoritfågel. Tordmular är väldigt, väldigt vackra: som en liten, svartvit version av en lunnefågel. Ja, det ska erkännas: jag gillar fåglar. Gillar att studera dem, och att titta på dem överhuvudtaget. Det är vackra djur. Och det är en vacker värld.

Skrivandet då? Det här är ju en skrivarblogg, så man kanske ska rapportera åtminstone lite av vad som händer. Jodå, det går framåt. Med skräckblandad förtjusning kan jag konstatera att en del scener lagt sig ytterligare tillrätta. Det här med att följa det karaktärerna vill, gjorde att jag insåg att jag måste stryka en kortare scen (500 ord, kanske) där Charles talade och uppförde sig som Charles inte talar och uppför sig. Där han knappt en skulle kunna tala, för att han skulle vara så förbannad att han knappt fick ur sig ett ljud, hade jag gjort honom kall och lugn. Så jag tog bort det, och fick honom att reagera som han skulle; genom att säga något kort och upprört, och sedan gå därifrån för att tjura på sitt rum. Som belöning fick jag en hel scen extra -- och nu var det Samuels som bjöd på sig själv. Jag har ju lagt ut en liten introduktion på honom förut, närmare bestämt här, och... Ja, han är bra att jobba med. Effektiv, snabb, tydlig. Så nu utkristalliserade sig ännu en scen. Jag tog en annan, redan skriven, och flyttade den till ett ställe lite längre fram i texten, för att skapa luft mellan olika händelser. Pysslade lite med text jag redan hade, så att den flöt bättre. Det som har varit lite problematiskt, börjar nu bli ganska sammanhängande. Det gäller att pilla och dra och ändra om tills det känns rätt. Och inte ge upp! Och det gör jag ju inte när jag kommit så här långt, förstås.

Nej, nu ska jag se på The Boston Teaparty. Jag gillar ju Filip och Fredrik. Skäms inte för att medge att jag har High Chaparall på DVD. Älskade Grattis världen. Myggan går för sent för att jag ska kunna se den, men jag skulle förmodligen ha skrattat även åt den. Sån är jag.

söndag, september 23, 2007

Galghumor levererad av en clown...

Någon har sinne för humor. Nej, det är inte jag själv. Någon. Någon som balanserar på den där härliga gränsen mellan elak ironi, träffsäkerhet och skämtlystnad. Ja visst: antingen är det Alex Schulman eeeeeeeeeller......... Kan det måhända vara Ronald MacDonald?

När min man kollade posten imorse, så hittade han ett brev som förmodligen pressat sig till ena kanten av brevlådan, vilket gjorde att vi måste ha missat det när det kom i fredags. Brevet var adresserat till "målsman för Linda Govik". Bwahahahaaaaaaaaaaaa!!! Humor!! Redan där! Min man rynkade näsan, lite halvt roat, halvt irriterat, och konstaterade att det måste ju vara honom de menade. Det stämmer också. Tänker man efter är jag ganska omyndigförklarad, så här utan jobb eller sysselsättning. Min man tvingas ju dra hela lasset. Jag har ingen inkomst. I alla fall ingen att skryta med. Häromveckan fick jag faktiskt köpa mat på krita. "Ehh... Oj då... Kortet funkar inte, säger du? Kan min man komma tillbaka och betala lite senare, tror du?" Jesus KRISTUS vad förödmjukande. Tack gode GUD för att man bor i en liten stad. Tack och PRIS för att det här med att handla på krita inte är särskilt ovanligt i den här lilla staden. Det blev bara lite pinsamt. Just för stunden.

Hursomhelst... Vad vad det nu i kuvertet, undrar ni säkert. Jo, ser ni, det var -- håll i er nu -- en Happy Meal-box! Och en inbjudan att bli medlem i Ronald MacDonald-klubben! Tjoohooo!! Inte en dag försent! Som jag har väntat!! I... tjugo år, minst. Och följer målsman med till närmaste restaurang, får jag dessutom fylla min Happy Meal-box med ett helt Happy Meal. Gratis. Vad mer kan man begära? Ja, här står man på ruinens brant. Utfattig. Utblottad. Deprimerad. Och vem kommer, med solsken och glädje -- om inte Ronald MacDonald himself? Kul. Tack, MacDonalds.

Som ni kanske märker, har jag inte ägnat mig sådär jättemycket åt mitt skrivande idag. Lite, lite finputs på en scen som jag redan varit och finputsat på, men mer har det inte blivit. Ibland måste man fylla på energidepåerna och sinnesintrycken med lite annat. Det blev en skön promenad, genom äng och mark, skog och hav. Saltluft, mustig höstdoft, prunkande färger. Naturen är vacker nu.

Och imorgon väntar jobbsökningar och andra sådana saker som Måste Göras. Sådana där saker som får mig att inse att jag är vuxen. Och inte alls blir yngre. Vad än MacDonalds vill få mig att tro.

fredag, september 21, 2007

Redigeringsmackel

Den här tillägget har tillkommit genom Johannas kommentar på föregående post. Tänkte ge en rejäl rapport om läget, och sådana brukar i allmänhet (för mig, i alla fall) bli längre än vad jag klarar på en kommentarspost. Så nu gör jag ett helt inlägg.

Nå... Nu har jag, med Johannas råd i bakfickan, och mekanikerkepsen käckt på sned, kämpat med min scen, där Charles figurerar. Denna trevliga antagonist, som i vanliga fall är en kraftfull, intensiv man, med scener som är lätta att skriva, men som här inte riktigt velat vara med. Jag håller också fullständigt med Johanna: karaktärerna ska inte behandlas som viljelösa marionetter. Visst kan man styra dem (det är ju jag som skriver) men i huvudsak ska man "lyssna inåt" och helt enkelt skriva utifrån karaktärens personlighet, och inte din egen. Alltså, fick jag verkligen fundera över hur scenen ville skrivas, och hur rösterna skulle låta.

Nu är Charles ingen karaktär vars POV jag använder mig av, mest för att jag vill hålla hans tankar och motiv dolda för läsaren. Den scen jag nu kämpat med, är en scen där hans liv just har kastats omkull, efter ett vad han tycker är ett enormt svek mot honom och hans familj. Alla hans värderingar har dragits undan, och han börjar inse att den han trott sig kontrollera, inte alls är villig att göra som han säger. Samtidigt hotas hela hans tillvaro, och han vet att tiden han har på sig att rädda sig själv och sitt är knapp. Han är med andra ord desperat, ursinnig, hämndlysten och frustrerad. Den han vill hämnas på -- är inte där. Den som är där istället, är livrädd och panikslagen, och det är den personens POV jag har att spela med. Vilket gör det hela lite svårare. Jag måste balansera en del dialog, där Charles avslöjar en del av sin inre konflikt, samtidigt som jag måste hålla fokus på den stackare som råkar ut för hans vrede. Det var allt detta jag hade att kämpa med. Jag skrev om lite, och ändrade ett par saker som kunde störa, så att scenen blev lite "renare". Jag ville liksom ha fram essensen av problemet, för att undvika förvirring. Sedan bantade jag bort lite dialog, och behöll det som var viktigast. Och nu tror jag äntligen att jag har naglat Charles mot väggen. Det är så här han vill ha scenen -- eller åtminstone i den stilen. Så ett par omgångar till, så tror jag att jag har någonting där.

Sedan, efter det här, kollade jag på de närmast efterföljande scenerna också. Och där var/är det en del kaos. Det var en del spretiga scener, som var uppdelade i några sorts cross-sektioner; ni vet:

Scen på båt -- första dagen

Scen i hus -- första dagen

Scen på båt -- andra dagen

Scen i hus -- andra dagen

När det lika gärna kunde vara:

Scen på båt - en dag

Scen i hus - en dag

Punkt slut. Inget tjafs. Det var lite frustrerande ett tag, för jag hade ingen aning om hur jag skulle göra det snyggt. Jag började med att slå samman båtscenerna. Pressade ihop det hela till ett enda tillfälle. Det blev rätt bra, och mer tydligt. Men nu är det då resten... Husscenerna. Och där vet jag inte hur jag ska göra. Jag måste fundera. Dels över hur jag vill formulera det...

............................................

.........................

..........

Nej... Just det ja... Backa lite...

Innan jag slutade igår, ändrade jag ju faktiskt en dialog i en tidigare scen. Det löste åtminstone ETT problem för framtiden...

Okay, så slipper jag åtminstone det...

Men sedan är det resten... Det är nu allting liksom drivs till sin spets, och allting mynnar ut i tragedi och elände och mörker. Charles är en del av det -- och jag har fortfarande inte förstått riktigt vad som driver honom, just på grund av att han är så vrång, och så komplex. Så jag vet inte riktigt varför han gör en del saker. Hur jag ska få fram kärnan i hans motiv. Intuitivt vet jag -- men hur ska jag få ner det på ett bra sätt, utan att det blir vare sig övertydligt (vilket är en risk om man försöker övertyga sig själv samtidigt) eller vagt (om man inte riktigt kan formulera det)? Samtidigt, eftersom jag inte alls kommer att få tillfälle att förklara rent ut för läsaren vilka hans motiv är och varför han handlar som han gör -- det passar liksom inte -- måste jag blint lita på att läsaren vet själv, eller åtminstone känner att det är rätt. Allt det här gör det lite läskigt. Jättekomplicerat. Men... det är en utmaning. Det är det som gör redigering så kul -- det är som att lägga pussel. Och jisses, vad nöjd man blir när bilden blir rätt och man börjar bilda ett snyggt mönster!!

torsdag, september 20, 2007

Roliga bekymmer

178 950 ord. Det här går åt pipsvängen. Nåja, man ska kanske inte bli arg över att romanen växer när man redigerar. Fast den måste ju växa på ett bra sätt. Hursomhelst, så tror jag att det än så länge inte är någon fara just för Legacy. Som jag kanske har påpekat redan, så känns den under kontroll. Redigeringen skalar bort det som känns töntigt, och tar fram det väsentliga, så att det blir vasst och bra. Jag hade till exempel ett parti som jag skrev lite innan jag kände min karaktär riktigt och... Ja, jag erkänner: den var cheesy med double cheese on cheese, som det brukar heta på ren amerikanska. Och så får det inte vara. Inte i den här boken, i alla fall.
Så nu skrev jag om rasket, och lade karaktärens röst så som den skulle låta, om jag inte låtit mig själv förblindas av "nu ska jag skriva en scen som är lite laddad och rolig med sexuell spänning"-tänket. Den kunde nämligen inte bli så, eftersom det inte passade karaktären och för att det faktiskt inte fanns någon sexuell spänning närvarande. Konflikten låg på ett helt annat plan, och jag såg till att lyfta fram den så gott jag kunde, vilket gudskelov slutade med att det hela blev känsloladdat och finstämt istället. Ingen cheese -- åtminstone inte som jag ser det. Säkert adderade det här fixandet och trixandet en hel del extra ord till mätaren, men det får det vara värt.

Idag kämpade jag också med en av de mer brutala scenerna i boken, för att få den rätt. Men den är svår. Jag har skrivit om den till guds förbannelse, och det känns aldrig riktigt klockrent. Det är Charles som figurerar i den här scenen, och hans röst brukar annars vara väldigt lätt att få fram. Just här, är han däremot extremt vrång. Han vill faktiskt inte vara med alls. Jag hoppas att det beror på alla de känslor som är inblandade, vilket gör att det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är han vill ha sagt och vad hans motiv är. Tro mig, i den här scenen har han... en hel del motiv. Jag tror dock att jag börjat få kläm på det hela nu -- åtminstone känns det som om jag är på rätt väg. Jag får kämpa lite till, och se vart det leder.

Och nu ska jag... gå och lägga mig. Tjingeling!

måndag, september 17, 2007

Stoppa mig, den som kan

Jag blir lite full i skratt när jag redigerar. Inte över historien i sig -- den är väl inte så upplyftande på det viset -- men över ordet "redigering", som för mig har en viss innebörd av att man åtminstone inte skriver nytt material, utan putsar på de stycken man har.... Nå, i mitt fall är det inte riktigt så. Glatt och obekymrat växer boken. Som en jäsande, okontrollerbar deg. Det tycks mig som om jag har ungefär samma problem som min husgud, Diana Gabaldon: kortare historier är en omöjlighet. Jag har aldrig skrivit en novell i hela mitt liv. Kan liksom inte. Om man inte räknar med de där proven i svenska man hade i skolan, där man blev tvungen till det. Men även de blev oförskämt långa. Jag är inte bra på att vara kort och koncis. Inte ens när jag skriver meningar. Det där korthuggna, svenskt stilistiska som så många hanterar till fulländning (Carina Rydberg, Karin Alvtegen, Camilla Läckberg) har jag aldrig riktigt klarat. Det blir för yvigt. Möjligtvis är det just den saken som renderade kommentaren om min "engelska ton", hos det senaste förlaget. Jag är lite... engelsk. Amerikansk, liksom. Fast jättesvensk på samma gång. En sorts halvfigur. Alltid förvirrar det en del. Jag kanske skulle byta namn? Skriva under pseudonym? Linda Irene Goodbay, kanske -- det låter lite spännande: som en piratbrud. Lägg till en lapp för ögat och en papegoja på axeln, så är jag redo att erövra de sju haven. *BWAAAK -- Polly wants a cracker*. Fast det är klart, med tillräcklig vidsynthet och innovationsförmåga finns det ju utvägar som inte innebär att jag måste byta namn eller medborgarskap för att få ut åtminstone den ena av mina böcker. Allt beror på. Och mer säger jag inte om den saken, för, som sagt: det beror väldigt mycket på, och jag vet inget alls ännu. Som alltid: time'll tell.

Nå, tillbaka till mitt skrivande. Med Legacy är det inte riktigt så att det bara är en massa ord som hamnar på sidorna. Självklart inte. Allt har ju sin förklaring. Allt jag skriver mynnar ut i något, och har kontakt med resten av berättelsen. Det är som det ska vara, med andra ord, och följaktligen, finns det heller inga överflödiga stycken. Okay -- ärligt talat så har jag ingen koll på den sista halvan av boken, och det kan mycket väl hända att jag hittar en del som kan tas bort. Trenden har dock hittills varit att det mest tillkommit en massa. Och det kommer säkert att fortsätta på samma vis. Det som tas bort kommer att bli det där enda steget bakåt, innan jag tar mina sjumilakliv framåt. Detta betyder, för alla som är någorlunda hemma på matematik, att resultatet kommer att hamna på en god del över de blygsamma 150 000 jag satte upp som första mål. Möjligtvis mer än de 176 000 den ligger på nu. För att vara riktigt ärlig, vet jag redan nu att jag inte kommer kunna hålla in tyglarna på resten av historien heller. Den kommer att växa ytterligare. Bli enorm. En tegelsten. Tja. Varför inte? Så har man gjort det också.

fredag, september 14, 2007

Sex, våld och Alex Schulman

Tydligen var det bra med lite vila.
Jag tog upp skrivandet igår kväll, och lyckades förvandla ett par mindre roliga scener, till riktigt roliga sådana. Det är ju så, med en del stycken, att de måste vara med för att förklara ett eller annat... men att skriva dem känns på något vis väldigt segt och omotiverat, därför att man inte riktigt hittat den där snärten, som lockar till läsning. I mitt fall betyder det en hel del tjöt, utan dialog. Dialogerna är nämligen mitt starkaste kort, och det är där jag trivs allra bäst som författare. Alldeles för långa scener utan dialog blir ju också lätt utdragna och oengagerade, så det kanske är en bra sak.
Nu hade jag en hel hög med långa, förklarande texter på rad, som först fick mig att tappa sugen (vilket förklarar en del av in svacka) och sedan fick mig att börja fundera på alternativa lösningar. När jag väl satte mig ner och skrev, gick det faktiskt lättare än jag trott från början. Det blev lite nya scener, som kändes fräscha och intressanta. Fortfarande behövs finputs -- givetvis, eftersom det handlar om en total omskrivning, och alltså måste ses över -- men jag tycker resultatet blev mycket bättre. Nu är jag på sidan 214 av 396 i min första redigeringsrunda, och... Tja... Den håller än så länge. Jag kan inte säga annat. Den håller jämnt tempo, har inga partier som släpar och drar, och är riktigt vågad. Tycker jag, alltså (men min åsikt är förvånansvärt subjektiv).
Det är inte så att det är sex och våld sida upp och sida ner (undrar om det här kommer att göra min blogg till första träffen på Bloggportalens mest populära sökord? Jag kanske ska slänga in ett "gruppsex" och "Alex Schulman" här också, för säkerhets skull)(tyvärr har jag av naturliga skäl inte lyckats klämma in just Alex S någonstans i romanen, men det ska inte förnekas att det hade varit himla kul. Han och häxan Surtant. Elaka människor är uppfriskande härliga).... Ummmm... Var var jag nu? Jo, våld och sex. Visst är det en del av det där på sina ställen, det går inte att förneka, men det är inte (alltid) lika explicit. Det är mer känslan. Konflikterna är såpass åtdragna att det blir vågat på grund av det. Samtidigt är det tillräckligt oromantiskt och chockerande för att hålla det från kategorin "romantiska romaner". Just nu har jag faktiskt ingen aning om vad det är för slags genre jag rör mig i. Men vem bryr sig? Fans of Diana Gabaldon will love this novel, som alla sorgliga wannabe-författare desperat skriver på omslaget för att få sålt sina ynkliga böcker som ingen annars skulle ha velat ta i med tång. Jag ska skriva det med stora bokstäver, tvärs över mitt omslag. Comic Sans. Guldfärg. Och med tillägget: ... and Alex Schulman would hate it. Så får vi se vem som skrattar bäst. Sist.

Äsch... Dags för morgonens första kopp kaffe (nu förstår ni kanske varför det här inlägget är lite förvirrat. Hade det varit handskrivet hade texten varit darrig och lite sned också)



tisdag, september 11, 2007

Rapport om ingenting

Tja, ni undrar kanske var jag tagit vägen. Eller så tycker ni helt enkelt att det är skönt och lugnt här på bloggen. Så kan det ju också vara. Fast jag hoppas inte det.
Hursomhelst, så är det mycket verklighet och lite dikt just nu, så det är därför det är så stillastående här. Jag hinner inte skriva, och när jag hinner, känner jag mig just nu alldeles för urlakad för att orka, så då hittar jag på en hel massa annat att göra. Så följaktligen, finns det inte mycket att rapportera om i bloggen. Jag har faktiskt... håll i er nu... en svacka! En liten en. Men just nu kan jag bara stirra på mina texter och känna *suck* när jag ser dem. Så är det ibland -- och jag har, under den tid jag faktiskt sysslat aktivt med mitt skrivande, med ett riktigt mål för ögonen alltså (skrivit har jag ju annars gjort i hela mitt liv) kommit underfund med att man faktiskt ska tillåta sig att känna sig urlakad och trött och inte alls sugen på att skriva ibland. Det som kommer därefter, brukar nämligen vara en riktigt bra period. Så *gääsp*, jag håller mig undan Legacy i nåååågra dagar till. Eller någon dag, då. För mina svackor brukar, ärligt talat, inte vara särskilt länge. Om jag känner mig själv rätt. Och det gör jag ju.

Annars letar jag fortfarande jobb. Det kan ju också vara en källa till trötthet. Var på AF-möte idag, till exempel. Jag vet att de försöker hjälpa en. Jag vet att de är vänliga och att de har press på sig, de också. Men när det står en flåshurtig människa framför en och på fullaste allvar säger: "Ni måste vara beredda på att skaffa jobb utanför er bransch. Det kanske blir det bästa ni någonsin gjort... Jag hittade till exempel ett jobb bara imorse, som inte krävde någon erfarenhet alls. Hjälpreda till skorstensfejare! Va? Vore inte det något, så säg?"
Och då sitter man där, kontrollerat på stolen, och anstränger sig för att inte ställa sig upp och vråla: "MEN FÖR H-E!!! JAG HAR VÄL FÖR F-N INTE SLITIT HÄCKEN AV MIG I FEM ÅR OCH DRAGIT PÅ MIG EN KVARTS MILJON I STUDIESKULDER, FÖR ATT BLI HJÄLPREDA TILL EN J-A SKORSTENSFEJARE???" Intet ont om skorstensfejare, alltså.
Men... Ja, ni fattar. Man blir lätt på dåligt humör. Och då påverkar det ens geist. Ibland, så där. Faktiskt oftast när man konfronteras med det, genom en pedagogiskt hurtig människa med glitterblick och tonfall som passat bättre på en dagisfröken.

Men som sagt -- det vänder. Det gör det. Jag är ung. Jag är stark. Jag är frisk. Jag är ung. Jag är stark. Jag är frisk. Bara lite, lite trött.

fredag, september 07, 2007

Bloggturné med Ann Ljungberg

Idag har jag en besökare här på min blogg -- och en mångsidig sådan, till råga på allt. Ann Ljungberg är lektör, kursledare och författarcoach, nybliven förläggare i och med Alf Bokförlag samt medförfattare till inspirerande Skrivarkalendern. Hon är dessutom riktigt hemma på det här med båtar (vilket i sig är nog för att rendera en hel del beundran från min sida) och ligger nu för ankar med sin segelbåt någonstans i trakterna kring Sevilla. Just nu är hon dessutom på en virtuell (givetvis) Bloggturné -- och nu har turen kommit till mig! Jag hälsar dig varmt välkommen till min blogg, Ann!

Ann: Tack. Och varmt tack för att jag får komma.

Linda: Du är välkommen att välja fritt ur mitt cyberbarskåp. Vad blir det helst,
om du får välja?

Ann: Mmmm tack, då vill jag gärna ha en 'rum punch'! Vill du ha mitt bästa recept
på en sån? Jag kan lägga ut det på min blogg.

Linda: Det vore perfekt -- tack!

Vidare, så. Under min utbildning till civilekonom pressades hela tiden på vikten av flexibilitet och att hänga med i utvecklingen. Alla företag i alla branscher gör också detta -- utom, tycker jag mig se, bokbranschen. Jag har fått för mig att denna fortfarande är en smula stelbent och traditionell. Vad anser du om det här?

Ann: Jag håller delvis med. De stora förlagen verkar jobba på ungefär samma sätt som de alltid har gjort, med den skillnad att i början hängde bokhandel och förlag tätt ihop. Vi kanske får en återgång till det nu i och med Natur & Kulturs köp av Svenska Internetbokhandeln? Att inte ta emot manus elektoniskt känns stelbent och inte särskilt miljövänligt när det både ska skrivas ut och skickas med post.

Linda: Absolut. Och förbaskat dyrt för författarna är det också... En annan sak som jag har märkt är att författare -- även oetablerade -- i de anglosaxiska länderna jobbar uteslutande genom agenter. I den allra första kontakten sänder man också vanligtvis ut synopsis av boken innan man skickar själva manuset, för att dra ner arbetsbördan för samtliga inblandade. Agenter är en tämligen ny företeelse här, och förfarandet med synopsis har jag hittills bara sett hos ett enda förlag i Sverige. Med den ökande belastningen på förlagen, tror du att en sådan utveckling blir trolig även här i framtiden?

Ann: Jag börjar se små tecken på att svenska agenter tar till sig debutanter och det finns flera exempel på debuterande författare som får agenter och utlandskontrakt redan innan deras böcker är utgivna i Sverige. Det är en spännande utveckling - på gott och ont. En författare får ännu ett nålsöga att ta sig igenom men samtidigt chans att nå en bredare publik.

Linda: Om vi skulle återvända ett ögonblick till det här med att hänga med i utvecklingen, känns det som om de små förlagen -- ditt eget, inte minst -- är snabbare på att anamma ny teknologi och flexiblare arbetssätt. Få "unga" förlag verkar arbeta som de väletablerade, större. Vad tror du detta beror på? Och tror du att arbetssättet förändras med storleken -- att det blir mer traditionellt ju större förlaget blir?

Ann: Vi måste sticka ut, hålla kostnaderna nere och göra vad vi kan för att förändra hanteringen av "råvaran", dvs författarnas manus. Små förlag jobbar ofta med frilansande redaktörer, lektörer osv - vilket t ex innebär att ett manus som kommit in till förlaget kan finnas hos en tillgänglig resurs mycket snabbt. Men det är klart att vid en viss brytningspunkt blir det mer kostnadseffektivt att ha egen personal och då finns förstås en risk att arbetssättet måste ändras.

Jag tycker mig se en förändring i hur böcker marknadsförs, både hos stora och små förlag. Författarna OCH läsarna blir mer delaktiga vilket är spännande - med jippon, författarbloggar, bok-communities och *ta-daa* bloggturnéer.

Linda: Ja, det där med marknadsföring, ja... Säljer en bra bok verkligen sig själv? Hur ser du på författare som marknadsför sig själva? Fult eller nödvändigt?

Ann: En efterlängtad bok av en känd författare kan nästan sälja sig själv - oavsett om den är bra eller inte. Och de satsar förlagen ändå stora marknadsföringsummor på. Jag tycker absolut att författare ska marknadsföra sig själva, det behöver inte vara fult. Det är nödvändigt att visa att man står för sin produkt men behöver kanske inte innebära hemma-hos-reportage i raff-set eller bantningsbilagor...

Linda: Nej, det är nog klokt att dra gränsen någonstans. Hålla sig inom ramen för yrket, på något sätt. Vad tror du om bloggarnas roll i marknadsföringen, då? Om bloggen som "marknadsföringsverktyg"?

Ann: Det går inte att sticka under stol med att det här är en slags marknadsföring. Men jag börjar inte vråla: "Hallå hallå alla som köper våra böcker efter att ha läst denna intervju får 20 % rabatt!!!" Det är ren reklam medan marknadsföring t ex handlar om att medvetandegöra och bygga ett varumärke. Det gör vi nog alla som bloggar - på ett eller annat sätt.

Linda: Onekligen (sneglar lite åt vänstermarginalen på min egen blogg... Står det verkligen "gratis" där? Ja, det gör det, faktiskt...). Sedan, slutligen... Har du en fråga du vill ställa mig?

Ann: Vilka marknadsföringsinsatser är du själv beredd att göra när (inte "om" :-) din roman blir utgiven?

Linda: Oj... En hel del, skulle jag vilja säga. Inte bara för att det är nödvändigt, utan för att det här med marknadsföring är något som intresserar mig (tro det eller ej, men min utbildning verkar ha fungerat...). Samtidigt är det -- rätt hanterat, förstås -- ett underbart sätt att skapa en kommunikation med läsarna. Men som sagt: det är nog dock viktigt att begränsa sig en aning. Vara genuin i sina insatser. "Underskatta aldrig dina läsare" -- det tycker jag ska gälla på alla nivåer: i skrivandet, men också utanför det, i marknadsföring och övrig kontakt.

Jaha, det var allt jag hade... Då tackar jag för att du ville komma hit. Det var verkligen roligt och intressant!

Ann: Tack själv!

--------------

torsdag, september 06, 2007

Ett stort nät

Jag vet inte hur det kom sig, att jag började tala om totemdjur och kraftdjur med Ruth, Kat, Janice och Grace över internet. Jag tror Kat nämnde att hon kommit underfund med att hennes måste vara en trana, och så sa Janice att det var hennes också. Sedan sa Grace att hon tyckte det här var jätteintressant. Sedan var diskussionen igång. Själv hade jag inte direkt hört uttrycket förut. Bara i periferin, sådär, utan att det intresserade mig särskilt mycket. Så här är det tydligen:

Varje människa har sju totemdjur. Dessa djur är som ett personligt "horoskop" där djuren representerar våra krafter och egenskaper.Inget djur är bättre än något annat. Musen är djuret som studerar saker mycket ingående och nära. I dag är det en mäktig gåva att ha med sig när vi annars springer förbi så mycket information.Djuren har olika positioner runt oss, i de olika väderstrecken, och deras egenskap beror även på vilken plats djuret har.Utöver totemdjuren har vi också kraftdjur. Det är våra personliga skyddsdjur. (http://kvinnokraft.net/totem.htm)

Det lät ju kul, tyckte jag. Undrar vad mitt kraftdjur är? Det finns tydligen också olika sätt att ta reda på detta: meditation är det vanligaste (vilket låter krångligt). Eller så kan man ställa sig vissa frågor, som ska leda fram till vilket djur det gäller. Eller fråga efter det, och hålla alla sinnen öppna för vad det kan vara. Jag valde det sista, lite halvt på skoj. Funderade sedan lite på, vilket djur som kontinuerligt spelat stor roll i mitt liv. Jag kom, till min förfäran, bara på ett enda. Det enda djur jag verkligen fruktar, men också fascineras alldeles obönhörligen av. Som jag tycker är spännande, men jävligt hemskt. Ni vet, inte sant? Om ni följt min blogg, vet ni. Just det: spindeln. Och så fort jag kommit underfund med det här, kändes det faktiskt helt rätt. Om det nu fanns nåt sånt som kraftdjur, så var spindeln mitt. Givetvis.
Sålunda, slog jag upp betydelsen av att ha en spindel som kraftdjur. Och... Jag måste säga att beskrivningen på spindelns egenskaper faktiskt -- faktiskt, allvarligt -- var riktigt chockerande att läsa (http://www.linsdomain.com/totems/pages/tarantula.htm):

Creativity and Weaver of Fate
A spider totem teaches you balance
--between past and future, physical and spirit,male and female.She is strength
and gentleness combined.She awakens creative sensibilities and reminds you that
the past is always interwoven with the future.

Tarantulas (and all
spiders) are the keepers of the primordial alphabet and can teach you how to
write creatively. Her body is shaped like the number 8 and she has 8
legs, which is symbol of infinite possibilities of creation.Her 8 legs
represent the 4 winds of change and the 4 directions of the medicine wheel.
Spider's message is that you are an infinite being who will continue to
weave patterns of life and living throughout time. Do not fail to see the
eternal plan of creation.
Those who weave magic with the written word
usually have this totem.
Alltså... Hm... Är det inte lite underligt? Lite? Så där så att man funderar på om det kanske möjligtvis faktiskt ligger nåt i det här med totemdjur? För varför i hela fridens namn... liksom... Hur kunde jag... Ja, jag saknar ord. Jag är ingen New Age-älskare, det ska ni ha klart för er. I min ungdom hade jag kanske en period när jag var mer inne på sånt här, men jag växte ifrån den saken. Jag tror att det finns mer i världen än vad vi ser med blotta ögat, men det är inte så att jag aktivt söker efter denna andra dimension, eller vad det nu är. Så det här... Fick mig ärligt talat att höja på ögonbrynen.

Dessutom var det jätteskönt att få reda på. Det här förklarar min största fobi, liksom -- för min största fobi är inte (vilket ni också vet, om ni läst min blogg) just spindlar. Jag är vettskrämd för DÖDA spindlar. Vilket ju nu känns ganska logiskt, om man ska tänka symboliskt. Spindeln... Kreativitet. Död spindel... Tja.

Ja, det här fick mig i alla fall att byta wallpaper på min datorskärm. Numera pryds den av en spindel -- som en symbol för kreativitet och det skrivna ordet och en hyllning till ett djur som faktiskt är ganska... coolt.

tisdag, september 04, 2007

När det flyter, då flyter det

Ingen som behöver en trevlig och arbetsam civilekonom? Har ingen direkt erfarenhet på området, men är snabb på att lära och kan läsa en halv sida på ett par sekunder. Grymt bra på datorer, snackar inte för mycket -- precis lagom, sådär så allting bara blir så himla trevligt på kafferasterna. Har egen bil. Röd, dessutom. Jag har inga pengar till bensin, visserligen, men det ordnar ju sig med ett par veckors idogt arbete. För jag är jäkligt duktig på att arbeta, också. Flitig liten sate. Övertid = inga problem. Mina barn blir aldrig sjuka, och min man är världens bästa pappa och dessutom jättelång och snygg. Fortfarande ingen som vill ha mig? Jag talar flytande engelska? Nähä...

Hursomhelst, i mitt alldeles arbetslösa tillstånd, kan jag ägna en del tid åt mitt konstnärsskap (som det ju så vackert heter, när man gör något kreativt). Idag satt jag några timmar med Legacy. Jag redigerar ju som ni vet romanen, och trivs ganska bra med det. Fast idag hamnade jag på några kapitel där det behövdes lite överbryggningar. Det var Sebastian som utgjorde perspektivet på den första scenen... Eller, nej... Det första som hände var att jag redigerade några av Sebastians scener. Han är en bra karaktär. Han lever. Och efter lite gullande med honom flöt det liksom på därifrån: det blev en ny scen, som kändes självklar. Just det, ja (gud, vad jag älskar Häxan Surtant på Bolibompa på fredagar, förresten!! Hon är stört UNDERBAR. Yngsta dottern är lite rädd för henne, men det är bra, för då kan jag ju krypa upp i soffan med henne och kolla samtidigt. Kan man annat än att ÄLSKA en barnprogramskaraktär som är fantastiskt elak hela tiden? Som levererar utsökta syrligheter som: "Ja, men då tycker jag att du ska posta det och skicka till någon som bryr sig". Ja herregud, ibland är det faktiskt en ren njutning att se Bolibompa!)(och herregud... nu måste jag väl ändå slagit något slags rekord i världens längsta parentes??).... Ummmm.... Var var jag nu? JO -- det är inte alltid det känns jäkligt skönt att skriva, men idag var det faktiskt just precis på det viset. Och faktiskt är det så, att oftare än inte alls, så är det faktiskt numera alltid skönt och roligt att skriva. Idoghet ger resultat!

----------------------------------------

Utdrag ur Legacy, @ Linda Govik, 2007

“That I’m talking to you, doesn’t mean I’ve forgiven you. I’m still disappointed in you. You did wrong. And I haven’t heard you apologize for it, which makes me pretty sure you don’t regret what you did.”

Grandad Hawthorne had been taken back to his bedchamber, and placed under the great, fluffy cover, he looked frail and small. Nothing wrong with either his voice, or his eyes, though, Sebastian thought, and straightened his back in his chair, aching as it was after he’d been sitting leaned over the old man for a long time.

“And you know I don’t think I did anything wrong, which makes an apology rather unnecessary.”

“It bloody doesn’t!”

“It does.” Despite the old man’s anger, Sebastian kept his patient tone. “But by all means, I can give you an apology, if that’s what you want.”

“It is.” Grandad Hawthorne raised his head from the pillow, and glared at him, waiting.

“Well then. In that case, I’m sorry. I’m sorry you can’t understand.”

He fell silent, and watched the wrinkled old face. Wondered how long it would take for his grandfather to realize what the apology meant – and what it hadn’t meant. Not too long.

“That’s not an apology!” Was that a smile, twitching in the corner of his mouth? Sebastian rather thought it was. And sure enough: when the old man continued, his voice was thick with amusement. “Goddammit... You’re just as much a snake as anyone else in this family.”

“Well, adjusting is surviving,” Sebastian replied, softly.

“Hm.” The snort was followed by a moment of thoughtful silence. The halfblind eyes closed to the bright light in the room – Sebastian had, despite the man’s protests, drawn the curtains from the windows, allowing grey, piercing November light to flood the huge bed. “I guess that’s one thing you and your brother are good at. Surviving.”

“Guess so. And Charles just happens to be slightly better at it.”

Again, the old man showed that high age didn’t necessarily mean a faltering head.

“The boy is shrewd. And he knows how to land on his feet. He sure landed softly this time, didn’t he?”

----------------------------------------

lördag, september 01, 2007

Utmanad...

Jaha... Så har man blivit utmanad av Ponnymamman. Utmaningen består i att berätta 8 saker om sig själv. Vilket verkligen är en utmaning, med tanke på att jag liksom inte kan tänka mig något ni inte redan vet om mig... Nåja... Here goes, i alla fall:

-- Mitt favoritträd är fura. För att det är den stoltaste jätten i skogen.

-- Jag spenderade många underbara somrar i min barndom vid ett vackert litet sommarhus i Dalsland och just därför är....

-- ... jag en jävel på kortspel

-- När jag var liten älskade jag de grekiska gudasagorna, och kunde Odysseus och alla stjärnbilder och myterna om dem utantill. Jag läste dessutom sönder min farmor och farfars bok Hexikon, av Alf Henriksson, så att de till slut blev tvungna att köpa mig en egen, som nu har hedersplats i hyllan och bara är lite sönderläst.

-- Den första bok jag verkligen längtade efter att få läsa, men var tvungen att vänta tills jag kunde behärska läsandet, var Roald Dahls "Häxorna".

-- I skolan var jag så blyg och tyst att läraren använde mig som en slags skyddande tyst mur mellan de mer stökiga eleverna (han erkände det själv). Vad som blev av den blygheten sedan vete tusan... Om någon har sett den någonstans, ring mig gärna!

-- Jag gick i samma klass som friidrottstränaren Yannick Tregaro, och vår klass var den mest stökiga och illa beryktade i hela skolan. Vi var också inblandade i något slags udda mediaprojekt, vars syfte aldrig har blivit riktigt klarlagt. Möjligtvis ville någon att vi alla skulle bli filmstjärnor. Det resulterade i alla fall i ett par medverkanden i TV, samt en reklamfilm. Jag föredrog dock att vara bakom kameran som scripta, eftersom jag var jättetjock och allmänt ful.

-- Jag har bott ett år i Peterhead i nordöstra Skottland, där jag jobbade som servitris på ett hotell. Detta efter en pinsamt kort karriär som au pair på den sydvästra sidan av landet.

Den som känner sig manad, får hoppa på utmaningen!!