onsdag, oktober 31, 2007

Huvudbry

Nu, alldeles för två minuter sedan, kopierade jag cirka 4000 ord ur en scen, lade in i ett nytt dokument, och klippte sedan bort en hel del ur originaldokumentet av samma scen. Slaktade helt enkelt. Men eftersom jag är osäker på min sak, fungerar det nya dokumentet som en liten säkerhetskopia, ifall jag skulle ångra mig. Jag vet inte riktigt vad som är fel, eller om det är fel, men när jag läste igenom scenen, fick jag en sådan där otäck osäkerhetskänsla. Ibland går dessa över, när man kommer längre i texten, för då inser man hur man tänkt, och ser att där finns ett bra mönster och antingen en plantering, eller en konflikt (den ständiga konflikten) som har betydelse senare i berättelsen. Här... visst, det finns paralleller både framåt och kanske bakåt i boken, men de är så oklara och luddiga att det inte känns riktigt befogat att använda 4000 ord på att beskriva det hela. Jag vet inte... Det är bara en känsla jag har -- och numera känner jag att jag kan lita på mig själv när den uppstår. Det är något som är fel här. Då ska jag gå igenom och analysera vad det är som brister -- för om det känns fel för mig, så känns det förmodligen lika fel när en agent eller ett förlag läser.

Först var det lite deprimerande -- så här långt fram i processen ska det inte finnas några alltför tråkiga passager kvar, tycker jag. Sedan blev det mer en utmaning, något att bita i. Det var längesen det hände nu, det ska erkännas, så det känns lite roligt. Jag vet ju varför just den här scenen har överlevt tidigare redigeringar: för att det är en "darling". När jag skrev den, inspirerades jag av folksagor och mytiska väsen. kändes det rätt, men... Usch... Inte nu längre, när jag funderat på saken en halv dag. Temat hänger lite väl löst för den här berättelsen. Det är helt enkelt omotiverat, eftersom det inte återkommer. Kolla till exempel på Diana Gabaldons böcker. Boken "Det flammande korset" verkar inspirerad av gamla spökhistorier, folksagor, Dickens, Poe... Det går igenom som en röd tråd, och känslan som råder är lite mörk och mystisk. Se på den sista boken, Snö och aska, som går i grekiska tragedier och komedier -- och Shakespeares -- tecken. (OBS: detta är mina egna tolkningar, men Diana har nästan erkänt åtminstone den sistnämnda bokens tema. Och ibland vill man inte fråga, därför att man trivs med sin egen tolkning av saken). Så ska det vara. Ska det vara, så ska det vara. Genom hela boken. Och så är det inte för den scen jag skrev, så... tyvärr. Den ryker. Det lämnar ett problem, nämligen det beslut som huvudkaraktären fattar på grund av vissa konklusioner hon drar av det som händer i scenen -- men... Hittar jag inte lösningen idag, så får jag sova på saken. Det brukar dyka upp om man är tålmodig. Nu tänker jag iallafall ta ett djupt andetag, tömma mitt huvud på tankar och bara skriva, så får vi se var jag hamnar.

tisdag, oktober 30, 2007

Långa dagar...

Herregud vad långa dagarna är nuförtiden. Det började i söndags. Jääääättelång dag (fast trevlig, eftersom det var dotterns födelsedag). Fortsatte igår. Extreeeeeeemt lång dag. Och idag är den förstås äääääännu längre, för idag är maken inte hemma -- han är ute och springer slinga, den hurtbullen. Och allt är mörkt ute. Jättemörkt. Brrr. Fast dagen har annars varit vacker: blåsig, men solig. Havet var jättefint när vi var där och promenerade tidigare idag. Annars köpte jag ett par skor idag -- och jag blev riktigt nöjd, också. Normalt är jag inte mycket för expediter som kommer och hänger över en när man provar eller kollar på saker, men med Sko-Bengt är det annorlunda, för han är så.... bra, liksom. Han är suverän på det där med att hitta det man letar efter, och dessutom på ett snyggt diskret sätt, utan att ta plats.

Ja... hursomhelst, så har det inte alls blivit så mycket redigerande under de här dagarna. Lördagen tillbringade jag dessutom med att frenetiskt sy nya gardiner till vårat nästan fyra meter långa vardagsrumsfönster. Det blev HUR snyggt som helst. Tyvärr var det ingen i släkten som märkte något (man hade ju trott att NÅN skulle reagera, med tanke på att det är första gången jag byter gardiner i just det fönstret på... hmmm.... Sju år??)(man drar sig liksom för att sy när det gäller så många meter, och dessutom med kornisch och hela köret) men nej... *skrattar*. Det känns dock underbart skönt att sitta här vid datorn och stirra på de här nya gardinerna. Det blev som ett nytt rum! De gamla gardinerna var förstås också snygga... men ni vet: förnyelse. Det fräschar upp inte bara rum och hus, utan också själen. Kanske är det därför jag känner mig så energisk, kreativ och ambitiös just nu -- även om jag just nu inte kan få utlopp för det så som jag kanske skulle ha velat. I helgen fick jag i alla fall ut den första tredjedelen av Legacy till en mindre testgrupp. Har inte hört mycket från dem än, men det verkar ju inte helt åt fanders än så länge. I'll keep you posted.

Jag satte mig förresten ner en stund nu efter lunch och gick igenom boken... och hittade stycken där jag tänkte: "Hmmm... är det här transportsträckor eller inte???" Det ÄR inte alltid lätt att veta -- och i sanningens namn TROR jag att det är så. Vilket innebär att jag måste tänka om. Slakta. Eller bygga om. Men hur...? *knackar pennan i bordet*... Jag får tänka lite på saken -- och det är inte helt lätt. Jag må nämligen vara energisk, kreativ och ambitiös, men samtidigt är jag ohyggligt splittrad i tankarna. Kan inte riktigt koncentrera mig för tillfället, känner jag. Nåja, det kommer nog.

Full fart framåt. Det finns liksom inget annat just nu.

torsdag, oktober 25, 2007

Galenskap kan komma plötsligt

The struggle continues. Redigeringen, alltså. Långsamt, långsamt går det framåt. Nu är jag återigen på ställen där jag kämpat livet ur mig, där jag stångat mig blodig, svettats, skrikit av frustration. Ni vet? Där protagonisten anländer till en plats, som hon ser för första gången och ska träffa folk som hon aldrig sett förut -- och just här ska det vara ångestfullt och svart (det finns ett ställe senare, med ungefär samma upplägg, men där allt ska vara underbart och vackert). Nä, fy... Jag måste erkänna att det är lite halvtråkigt att skriva. Det kan bero på att jag numera skriver så ofta och med sådan frenesi att ögonen går lite i kors just nu, och på att mina axlar och handleder faktiskt börjar ta stryk av det också. Då känner man inte alltid den där brinnande passionen för skrivandet. Men det är bara att bita ihop och fortsätta. Även om man inte känner för att skriva, kan man vara produktiv.

En del av den motighet jag känner, gäller hur jag ska klara mig från att falla ner i transportsträcke-träsket. Det är inte helt lätt alltid. Hur jag resonerar? Jag ser först och främst, givetvis på konflikten. Det är så viktigt, så det tåls att upprepas. Glöm aldrig, aldrig konflikten. ALDRIG. Har man en konflikt, eller ännu bättre, en arc där en lösningen nås genom konflikt, så blir det oftast ingen transportsträcka heller. För, se, har man en konflikt, så har scenen eller stycket oftast ett syfte. Har en scen eller stycke ett syfte, så är det ingen transportsträcka -- för en transportsträcka är ju ett stycke som satts dit som en brygga från ett stycke till ett annat, utan att ha en egen substans som riktigt motiverar dess existens. Utan, strikt talat, att egentligen behövas. Bara det där är svårt, förresten. Hur vet man egentligen om ett stycke behövs eller inte? Jag tror inte att det finns någon direkt tumregel för det där --det kommer med erfarenhet -- men för det mesta är förstås det här med konflikten ett bra sätt att ta reda på saken. Det är ju så, att det inte behövs någon större dramatik för att skapa en konflikt. Ett litet problem, är också ett problem, och lösningen, om än liten eller tillfällig, gör det hela intressant och ofta nödvändigt. Finns det inget problem, är det inte intressant = transportsträcka. Slakta, eller introducera en konflikt. Sedan ska ju allting ha en mening. Allting som händer i boken, ska -- måste -- ha betydelse för handlingen på ett eller annat sätt, på väldigt kort sikt -- just för stunden, för att förklara något, eller väldigt lång sikt, som en första introduktion av ett återkommande fenomen. Det måste man också kolla på, förstås. Vad tillför stycket boken? Om man inte hittar något... stryk. Eller se till att det tillför något. Det är alltid bra att upprepa det här för sig själv. Man måste ifrågasätta varje detalj, varje mening, varje stycke, varje scen. Allting ska ju bli så rätt som möjligt -- perfekt. Annars är det ju ingen idé. Ska det göras, ska det göras ordentligt. Okay, jag känner själv att jag låter lite halvt galen när jag säger det här. Jag är nog lite halvt galen just nu. Lite, lite besatt. Men det blir bra sen, när jag är klar.

För det stycke jag arbetar med nu introducerade jag lite dialog också. Det behövs oftast inte så mycket av den varan, för att skapa lite av den där nödvändiga dynamiken som gör det hela så intressant. Det lättar upp på ett fantastiskt sätt.

I övrigt är det faktiskt inte så mycket av just skrik och tandagnisslan kvar när jag går igenom boken den här gången -- men visst är det kämpigt på vissa ställen. Man får liksom klart för sig hur förfärande svårt det är, och just hur mycket man egentligen missar varje gång man redigerar. Man blir heller aldrig klar -- men man kan bli så klar som man känner är nödvändigt, vilket jag nu ser till att bli. Sedan är det, måste bli, testläsning. Sedan en omgång redigering till. Och någon gång innan jul hade jag tänkt hitta min agent. Kanske blir det en svensk sådan. Det vore superkul. Fast å andra sidan... hmmm... Det skulle förvåna mig stort om någon vågade satsa. Historiska romaner får förmodligen inte svenska agenter att direkt dansa av lycka. Så då kanske jag skaffar någon annan. Inte så att jag vill skryta, men jag råkar ju *host, ahem* ha en del *host, host* inflytelserika amerikanska (*sniffel* bästsäljande) vänner på det området. Och jag råkar veta, att de är villiga att hjälpa mig.

Bwhahahahaaaaaaaaaa!! Usch ja. Namedropping är äckligt, eller hur? Även diskret sådan.

Nåja, hursomhaver: som jag sagt förut kan jag varken säga bu eller bä förrän testgruppen sagt sitt. Om de ger boken tummen ner, ger jag nämligen upp och fogar mig till mitt alternativa öde att bli ekonom. Helt och fullt. Då kämpar jag inte mer. Och det är ett löfte.

onsdag, oktober 24, 2007

Tråkiga nyheter

Idag ringde söta, fina Ruth. Från Amerika, ni vet? Världens underbaraste, roligaste kvinna, med världens vackraste ögon som blir alldeles turkosa när hon gråter. Och det gör hon ofta. Idag, när hon ringde, grät hon också. Mark, hennes lika underbara man, fick nämligen just idag beskedet att han har sköldkörtelcancer, och måste opereras och strålas. Det är goda prognoser, men de måste ju öppna upp hela strupen på honom, och det kan förstås innebära en risk. Usch. Jättemodigt av Ruth att ringa -- det hade jag aldrig, aldrig i livet klarat. Men hon var lugn och sansad, och grät bara lite, och vi skrattade lite också, för att balansera upp det hela. Mark fick jag däremot inte prata med. Han ville inte: då skulle han bara börja gråta, sa han, och om han gjorde det, så skulle jag börja gråta (förmodligen, ja), och då skulle alla börja gråta, så det var bäst att vi lät bli. Nej, vad ska man säga... *suck*. Om jag hade haft pengar, så skulle jag ha rest dit med en gång, bara för att ge dem en kram, jag lovar. De kommer ju att klara det här, det vet jag ju -- men usch. Ingen ska behöva gå igenom nåt sånt här. Vilken j*vla sjukdom, va? Den slår ju verkligen överallt. Överallt!

Nu alldeles precis fick jag ett mail från Ruth, sänt till vår lilla grupp, där hon ber om våra böner och välgångsönskningar. Sänd dem gärna en tanke och lite rosa ljus, ni också, om ni vill och kan.

söndag, oktober 21, 2007

Svårartad panikångest.

Här sitter jag nu. Istället för kaffe i mitt exklusiva glas, har jag rykande hett pepparmyntste. Vet inte varför, men min inre frusenhet kan ha med saken att göra. Jag är helt enkelt fruktansvärt frusen nuförtiden -- och te ska ju vara bra mot det där. Dessutom känns det ännu mer lyxigt med honungsfärgat, starkt doftande te, än det gör med kaffe. Varför jag nu känner att jag måste lyxa till det hela tiden -- det vet jag faktiskt inte själv. Men jag sneglar likt förbannat på mitt glas, och tycker att det är fruktansvärt tjusigt. Nå, i ärlighetens namn hade det varit ännu mer tjusigt om jag tagit bort tepåsen... men det betyder att jag måste resa mig upp för att slänga den i slasken, och det orkar jag inte, så nu får den hänga där och förfula helhetsupplevelsen.

Hursomhelst, så satt jag sent igår kväll och fipplade med Legacy, ungefär som vanligt, med andra ord. Man hittar mycket intressant när man går in på atomnivå och analyserar texten. Jag hittade en scen med en inkomplett arc, eller åtminstone en arc som var avslutad, men där scenen faktiskt fortsatte efter att den avslutats. Ni förstår? Här handlar det om en mindre arc, inte om huvudkonflikten, utan helt enkelt om den konflikt som varje scen, varje kapitel måste bestå av för att få en helhetskänsla och balans. I det här fallet handlar det om en dialog, där Mr Radcliffe diskuterar upprättandet av ett kontrakt med sin klient Charles Stanfords farfar. Båda kontrahenterna vet vad saken gäller, men ingen säger det rent ut: det är lite bevakande av varandra, ett spel. Scenen är ganska gammal -- en av de första jag skrev på berättelsen -- och det märks. Här har jag nämligen dragit ut dialogen i två olika sektioner, med, så att säga, en avrundning, eller slacking mitt i. Inte bra. Jag önskar jag kunde visa hur det såg ut... Eller det kan jag kanske... Fast scenen är ganska lång, så jag får fundera lite på hur det skulle gå till. Jag ska kolla på det. Hursomhelst så stuvade jag om bitarna så som jag kände att det skulle kunna se ut -- lite grovt sådär, så att jag kunde fortsätta nästa dag -- och tänkte att "nu ska jag bara göra en back up, för det var ju längesen". På något vis stängde jag ner dokumentet, och sedan öppnade jag det igen.... och då funkade det inte!!! Allting hängde sig, och det gick inte ens att trycka ctrl+alt+delete, för dokumentet ville inte ALLS vara med längre. "Det här programmet svarar inte." NEJ, JAG MÄRKER DET!!!!!

Behöver jag nämna att det blev en viss svettpärla i pannan av det här? Efter en hel del panikslaget tryckande på tangenterna, insåg jag att det inte funkade och inte skulle funka heller, så då stängde jag ner hela datorn och gick och lade mig. Ångesten var dock så kraftig att jag bara låg och stirrade ut i mörkret. Lyssnade på makens lugna andetag. Önskade att jag kunde skaka liv i honom och vråla åt honom att fixa problemet. Efter tio minuter gav jag upp. Nej, jag skakade inte liv i min man -- allt jag gjorde var att tassa tillbaka upp på övervåningen, sätta på datorn och öppna dokumentet. En sista koll bara. Det kanske hade lugnat sig. Den där hickan datorn fått hade kanske, kanske lagt sig. Och -- tro det eller ej: nu fungerade det!! Dokumentet öppnade sig snällt och lugnt, allting var på plats, och det gick återigen att bläddra genom sidorna utan att den bröt ihop. Och jag kunde andas ut. Phew.

Läxan vi alla lärt oss: BACK UP FÖR BÖVELEN!!

onsdag, oktober 17, 2007

Utsökta problem

Vad jag håller på med? Varför undrar ni? Jag kanske städar. Organiserar hemmet. Stryker kalsonger och viker sockar. Eller... så skriver jag. Och det har jag väl rätt till, eller? Vadå? Jag hade lovat att inte göra det, säger ni? Jo... men jag lovar så mycket.

Okay, så sitter jag här och fixar med texten igen. Jag kan ju inte låta bli. Jag har ju hittat ett roligt problem också, som måste fixas till. Det är ett ställe just i början, där det inte händer alls mycket. Eftersom det här partiet dock tillhör de allra första partierna jag överhuvudtaget skrev, har jag dock behållit det som det är, och tänkt att det inte gör så mycket om det är kvar. Ren lathet, förstås. Vilket är fel, för det hämnar sig så snart man läser berättelsen, vilket jag märkte igår. De första... hmmmm... Åtminstone femtio sidorna av en bok ger ju grundtonen i historien. Det är där man ska fånga in läsaren och mana till vidare läsning. Med den här storyn, känner jag att de första tjugo sidorna gör precis det. Förhoppningsvis skapar jag där en sympati för huvudkaraktären som är så stark att man inte kan motstå att läsa vidare. Sedan kommer det här lite svagare partiet, där jag faktiskt -- jag har verkligen analyserat det här, se, för det gjorde jag inatt när jag (eller rättare sagt dottern) inte kunde sova -- släpper efter både på spänning och konflikt och dessutom genom att göra ett avbrott i berättarflödet. Narrativt sett behandlar jag det hela för slappt: över en sida är det bara förklarande text, utan vare sig dialog, spänning eller konflikt som håller uppe scenen och driver den framåt. Historien stannar upp, saktar in och är, faktiskt, om jag ska vara riktigt kritisk, på god väg att dö ut. Det finns förstås sätt att ordna upp detta på. Inga snälla sätt: det enda rätta är att slakta originalscenen och skriva om. Sedan är det bara att skruva upp spänningen, vilket oftast är lättast gjort genom att införa dialog. Med dialog skapas den där dynamiken som är så viktig för en historia, och läsaren introduceras in i handlingen på ett helt annat sätt. För min del var det nämligen så att man kastades ut litegrann och tvingades betrakta allting från utsidan. Rejält tråkigt, och fatalt om man vill behålla läsarintresset. Så jag gjorde precis som min rekommendation förespråkar: jag införde dialog, för att skapa allt det som scenen tidigare saknat.

Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha kunnat hantera scenen annorlunda, hantverksmässigt sett. Det kan hända att jag skulle ha kunnat skriva om det, och introducerat en konflikt i scenen, vilket då möjligtvis skulle ha gjort en dialog överflödig. Då skulle man ha ökat spänningen en aning. Men dynamiken? Möjligtvis kunde jag ha pressat mer på POV -- för även där var scenen lite förvirrad och slapp, skriven lite ur ett "allvetande" perspektiv. Jag kunde ha valt en av karaktärerna och fokuserat på den rösten, och på det viset adderat lite mer personlighet åt scenen. Men skulle det ha gjort något för dynamiken? Jag är inte helt säker. Jag är nöjd med den väg jag valt. Visheten bedrog latheten. Ha ha -- in yer face, laziness!!

måndag, oktober 15, 2007

Okontrollerad kontroll

Nej, usch. Jag kan inte. Jag kan inte låta bli. Idag öppnade jag Legacy fastän jag lovat mig att jag absolut inte skulle göra det. Och så redigerade jag första kapitlet. Aaaaaaah. Vilken njutning. Att få gå igenom ord för ord, fixa, trixa, snygga till, formulera om. Just de första kapitlen finns det inte mycket att säga om längre. Allt jag behöver göra där är att väga varje ord på guldvåg: behövs det här, kan jag ha det här kvar, finns det bättre att använda? Och en del meningar kan byggas om en aning, så att de ligger bättre. Mer än så blir det inte. Extrem finputs, med andra ord.

Den här gången är jag inte alls så stressad som jag var med Det rätta skälet, där alla redigeringar (tro mig, de var otaliga, och mer eller mindre oorganiserade) verkligen pressades fram, med rejält mycket tandagnisslan och blod och svett och tårar som följd. Med Legacy är det lugnare: jag bestämmer takten, jag vet hur jag ska få det som jag vill och numera är jag såpass säker på min egen stil att jag inte behöver känna någon frustration över den saken, åtminstone. Det blir ofta som jag vill, och jag vet hur texten ska balanseras och kännas för att jag ska känna mig nöjd. Det blir liksom en helt annan njutning att redigera då: den har skruvats upp ytterligare en nivå. Och jag tror faktiskt att njutningen ligger lite grann i den här kontrollen. Fast så vackert kan jag förstås uttrycka mig -- om jag blundar inför det faktum att jag samtidigt är slav. För jag kan inte hålla mig borta från boken, eller hur? Jag är lite beroende av redigeringen. Som nu, till exempel, när jag egentligen borde gå ner i källaren och städa, men sitter här vid datorn istället, med Legacy som lockande inaktivt dokument nere i ytterramen på min skärm. Ni förstår väl i och för sig säkert varför det blir så här. Städa källaren, liksom. Hur kul är det? Precis: det är ungefär lika kul som att piska sig själv med blöta nudlar medan man reciterar strofer ur Björn Ranelids "Krigaren". Bara en liten, liten aning mer nödvändigt.

*suck*

Nej, om jag skulle ta och hasa mig ner i mörkret? Släpa med mig dammsugaren. Hetta upp strykjärnet. Ta med en bunt lakan så att jag kan byta sängkläder när jag ändå är på gång. Om jag skulle vara lite... husmoderlig, helt enkelt? En liten stund, i alla fall. Klockan nio ikväll tänker jag dock kasta mig hänsynslöst ut i författarträsket igen, bara så ni vet! Redigering is king!

lördag, oktober 13, 2007

Enkät-resultat

Jaha. Enkäten är avslutad (och borttagen). Resultatet blev en... hmm... jordskredsseger för epilogsidan med hela en (1) person. Och det är ju i alla fall ett litet men naggande gott intresse, och sånt gillar vi. Och, icke att förglömma: intresse premieras! Så nu postar jag länken till epilogen:

Här

Notera att det är ett förstautkast, och att jag antagligen med all säkerhet kommer att ändra det med nästa redigering. Men så kommer det i huvudsak att se ut. Håll till godo!

fredag, oktober 12, 2007

När jag inte skriver...

Vad gör jag då? Jo, jag kollar över alla detaljer istället. Gör lite mer extensiv research, som jag förmodligen kommer att samla prydligt i en anteckningsbok (fast jag vet hur det blir när jag samlar saker prydligt: det börjar snyggt och slutar i katastrof) och sedan införliva i historien vid nästa redigering. Nu är detta inte en bok där det politiska spelar så väldigt mycket roll: det finns absolut där i bakgrunden, och styr en del av karaktärernas handlingar -- men jag fokuserar inte för mycket på det. Det känns däremot som om det kommer att få en större roll i nästa bok -- men det beror ju också på att den boken tar vid precis när Napoleon på allvar sätter in alla krafter för att erövra världen. Hursomhelst, så finns det delar där det kan vara på sin plats med mer detaljer, både politiska, militära och rent miljömässiga. Så det ska jag koncentrera mig på. Utmaningen ligger dessutom i att hämta detaljerna från böcker, istället för genom Internet. Det är så lätt att gå in på internet och hämta det man vill, men ärligt talat: hur kul är det? Jämfört med att sitta med huvudet över en bok och bläddra och anteckna? Ska jag göra research, ska det vara ordentligt, och gärna en njutning, precis som skrivandet.

Sedan tänker jag förmodligen byta ut en del namn, som inte känns helt tidsenliga. De har liksom hängt med, därför att jag inte orkat bry mig om att hitta de rätta namnen, men nu är det ju dags att börja tänka på sådana saker. Jag tror min huvudkaraktär Stephanie får sin släng av sleven, och Aaron Samuels, den gamle trotjänaren, kommer förmodligen att byta namn han också. Hans namn känns lite för amerikanskt -- även lite judiskt, faktiskt, och eftersom han är protestant, kan det kanske bli en aning förvirrande. Jag lutar lite åt Giles Radcliffe på honom, faktiskt. Låter lagom torrt och engelskt, och han är... torr och engelsk. Stephanie har jag ingen aning om... Men jag tror inte att hon heter Stephanie. Nu är det dags att börja tänka på vad hon heter istället. Om hon nu ens gör det. Jag får se. Jag är lite kluven där. Charles får dock förmodligen byta efternamn. Annars tror jag att jag är nöjd med resten... Nej, förresten, det är ett efternamn till jag måste byta. Léans. Jag har inte varit helt nöjd med det hon har, så det är lika bra att ändra, nu när jag ändå är på gång.

I tillägg till namnändringar och research, hade jag tänkt göra en ordentlig timeline, så att jag får en bättre överblick. Allt måste ju stämma (vilket jag iofs tror att det gör, men det kan ju vara roligt att se hur bra det stämmer).

Roligt småpyssel, med andra ord. En break från skrivandet, men ändå inte. Känns skönt.

Nej, nu ska jag laga lunch. Laxgratäng blir det idag, på barnens begäran.

onsdag, oktober 10, 2007

Epilog trots allt...

Ja... Nu är ni bra nyfikna på hur allting har artat sig, va? Ni riktigt brinner av otålighet, ni kan knappt bärga er: blev det en epilog? Vad hände med scenen som blev så lång? Slaktade hon den trots allt?

Jo, vänner, så här blev det:

Imorse satte jag mig vid datorn med en stor kopp kaffe. Eller, faktiskt så hade jag, dagen till ära, hällt kaffet i ett tjusigt, handblåst Bodum-glas. Det ser så stiligt och lyxigt ut med kaffe i glas, och jag ville känna mig lite stilig och världsvan den här morgonen (jag får mina ryck ibland). Hursomhelst, så hade jag under natten fått tillräckligt mycket ingivelse för att veta att den långa scen jag presenterade i bloggen igår, var till hälften mycket bra, och till hälften onödig. Jag började med andra ord med att stryka den senare hälften, och skriva om. Resultatet blev en aning kortare, och riktigt trevligt, tycker jag. Sedan... började jag på en ny rubrik. Och rubriken var faktiskt "Epilog". Det blev en epilog!!! Som faktiskt ligger på... hmmm... låt se.... Jäpp. Slagkraftiga 273 ord! Det ni! Och det blev riktigt bra, också.

Vill ni läsa den, förresten? Jag tror att det är ganska riskfritt att posta den här i bloggen, eftersom... tja... det knappast är troligt att den här boken kommer ut i Sverige inom en överskådlig framtid (om alls. Eller i Amerika. Man vet ju faktiskt inte). Och glömska är en bra vän ibland, som ni vet. Så jag skulle med andra ord kunna posta den utan problem. MEN -- ni kanske inte VILL läsa den. Och för att inte göra något ni inte vill, så tänker jag nu fråga er vad ni vill. Antingen vill ni inte läsa något alls (det kan ju faktiskt vara så att ni inte är intresserade, eller att en spoiler känns fel). Eller så vill ni läsa epilogen. Eller så kan ni välja om ni vill läsa ett annat utdrag ur boken. Vi kan ju sedan utveckla det därifrån med ännu en enkät, så att ni kan få välja inriktning på scenen. Det kunde kanske bli kul, det också.

Gör er röst hörd! I'm all yours -- jag gör precis som ni vill. Vi försöker, så får vi se vart det landar!

tisdag, oktober 09, 2007

Epilog schleppilog :-b

Jag skulle behöva en kurs i att skriva kort. Om jag säger att jag ska skriva en epilog, så vill jag liksom kunna skriva en epilog också. Inte en extra novell. För epiloger ska väl vara korta, eller? Korta och lite slagkraftigt punchiga, sådär. Min epilog är nu gott och väl över 2000 ord, inte i det närmaste klar och dessutom fantastiskt rolig att skriva, så det blir nog lätt ett par tusen ord till.

An angry Irishman was never a pleasant sight. Three of them, staring at
him from the opposite side of a table was the more intimidating – especially when accompanied by a rifle, that was conveniently leaned against the table end and pointed to a spot somewhere on his chest.

Tjohej! Jag har jättekul här! Så kul att jag inte för mitt liv kan få mig själv att sluta skriva på den heller. Ni har hört talas om karaktären Sebastian förut. Han har ett särskilt sätt att, precis som sin bror Charles, ta över scenerna och göra dem till sina egna. Han har underbart, torr humor, ett bra humör och lagom många hemligheter och inbakad ångest för att vara intressant att skriva om. Scenerna är grymt roliga på grund av det. Vi stortrivs liksom tillsammans. Men det blir alltså på tok för långt, det här. Det kan helt enkelt inte bli en epilog -- det känns som om det blir ett helt eget kapitel. Och då ryker ju på något vis tanken jag hade om helhet och balans helt och hållet. Fast det kanske inte gör något? Om det blir bra? Nåväl, jag ska skriva klart den här scenen så som den formar sig, sedan får jag väl tänka över det hela en aning. Hur jag vill ha det och så. Det kanske är en sådan där darling som jag måste slakta senare -- även om jag inte riktigt tror det. För det här kommer att förankra fortsättningen, och föra en hel del spännande konflikter vidare till nästa bok. Asch, vi får se, som sagt.

Nu är Legacy förresten uppe i 190 480 ord. Lite sådär när vi ändå talar om oförmågan att hålla saker inom uppsatta ramar *flinar*

måndag, oktober 08, 2007

Avslut

Hmmmmmm..... Hmmm.... Hm.....

Nu står jag inför ett dilemma här. Ett litet dilemma, visserligen. Ganska trevligt. Kunde vara värre, om man säger så. Men likväl: ett dilemma. Så här är det: jag skrev en ny scen idag, som var det absoluta, absoluta slutet på boken. Det som var innan, hade också funkat, men genom den här nya scenen slöts allting i en jättefin cirkel. Det blev en snygg helhet, som kopplade samman tidigare händelser med stark symbolism på en hel massa nivåer (ja, jag är mäkta stolt över hur jag fick ihop det hela, faktiskt). Frågan är då, om jag ska avsluta boken där. Jag hade tänkt skriva en epilog, och så att säga ta ett gott grepp om mina läsare så att de känner att de bara måste läsa nästa bok också. De borde kunna känna att de vill läsa en fortsättning, även om jag inte lägger till den här epilogen, men det blir så mycket mer uttalat om jag gör det. Fast -- och det här är mitt problem -- om jag lägger till en epilog, så förlorar jag ju den fina stämningen, känslan av mildrande helhet. Om jag inte skriver en epilog förlorar jag dock en liten del av berättelsen på ett annat plan, och, som sagt, löftet om en fortsättning. Vad ska jag välja? Det ena slutet gillar jag, för att det har varit tufft för alla i boken, och det här ger dem en liten skön break. Karaktärer kan också behöva en lugn stund. För att inte tala om läsaren. Det andra för att det slutar i samma lite obarmhärtiga, drivande ton som resten av boken har marscherat fram i. Sååå.... Vad välja, vad välja?

Morgonstund

Sitter här och väntar på att ungarna ska vakna. Har inte riiiiktigt hjärta att väcka dem själv, när de nu sover så sött.... så jag tänker vänta i... hmmm... tio minuter tills jag går in och vrålar "MOOOOOOOOOOOOORRN på er UNGAR!!!!!" på bästa göteborgska. Hursomhelst, så tänkte jag använda dagen till redigera, så klart. Har en scen som måste skrivas, innan jag ger mig i kast med epilogen. Har jag tur, hinner jag klart idag. Fast först, givetvis, ska jag göra allt det viktiga, vilket är att söka jobb och -- om jag har pengar på kontot -- betala räkningar. Sedan... väntar det här hårda arbetet med skrivandet. Ja, jag ser det som ett arbete. Mitt arbete. Varför inte? Visst, det är en sjuhelsikes osäker investering, men å andra sidan kan det ju bli bra, också. Det krassa synsättet får saker och ting gjorda -- jag har mina arbetstimmar där jag ska skapa, punkt slut. Och dessutom räddar det mig definitivt från att hamna på psyket i denna min arbetslösa tillvaro. *dramatisk suck* Skrivandet är mitt limbo. Neither heaven, nor hell. Nej, jag skojar bara. Jag älskar mitt skrivande. Det är faktiskt min himmel. Synd bara att jag inte kan leva på det.

Nej, dags att få upp ungarna!

torsdag, oktober 04, 2007

Det här med känslor, igen

Ja förlåt: det här har jag visst också tjatat om förut, men nu gör jag det igen, eftersom det är ett problem jag stöter på hela tiden, och nu börjar bli lite less på. Och då måste jag älta det lite här på bloggen för att få det ur mitt system, så att jag inte hastar över problemet när jag väl redigerar -- för det är nämligen en väldigt lättvindig lösning, har jag kommit på. Det är så lockande att tänka: "Kommer läsaren verkligen märka om jag ändrar här?" Svar: JA. Självklart märker läsaren!! Slarv är en dödssynd!!!

Ibland fattar man ju varför man faktiskt redigerar. När man kommer till ställen som man skrivit lite innan man riktigt fattat vad boken går ut på, eller vad karaktärens motiv var. Då har man något slags skelett --ibland till och med klätt med kött -- som visserligen står, men som är en aning för deformerat för att det ska vara riktigt bra. Vad man måste göra då, är att räta ut det och få det att bli snyggt. Återigen är det förstås Charles som spökar. Han är riktigt svår just här, i de sista partierna av boken. Jag får inte grepp om honom, han vrider sig och vill inte vara med han vägrar samarbeta. Kanske är det för att flera motiv kraschar med varandra (och en del av dem är till råga på allt lite känsliga för honom själv) och gör att det hela blir kaosartat, både i mitt och hans (som ju är mitt) huvud. Då är frågan, om jag ska behålla allihop, eller göra det hela lite renare och bara förstärka ett enda. Men då blir det inte heller riktigt rätt... Nej, jag måste nog behålla dem allihop.

*suck*

Komplexa karaktärer i all ära, men de är inte alltid roliga att försöka få rätsida på. Särskilt inte om de ska vara "onda" samtidigt. Det där med försonande drag, ni vet. Charles har en del sådana. Fast då måste man leta. Det är inte alla läsare som vill göra det, förresten. Jag antar att det är det som är bra med Charles: vill man att han ska vara ond, så är han ond. Jag har en i testgruppen som vägrar läsa mer om honom nu, därför att han påminner henne för mycket om hennes ex-man. Hon var jätteupprörd över det här, och gav mig en historia som påminde om den scen hon läst ur boken, och så sa hon i princip att hon inte tänkte läsa mer, om jag inte ändrade eller tog bort scenen. Vilket jag knappast tänker göra, förstås. Jag tar det mer som en komplimang: om man gör någon så upprörd, då måste det ju åtminstone kännas äkta, eller? Hursomhelst... Var var jag nu? Jo... Charles har också en del saker som gör att man kan tycka synd om honom. I boken försöker han också vara "god" -- så som han uppfattar det -- tills det inte riktigt går längre. Och då faller han samman, och hans fasad rämnar. Det är lite synd om honom, kan man säga.

Det är en hel del dialog som följer nu på slutet som måste riktas och justeras, så att allting blir helt rätt. Så att jag får fram känslan. Det är jättesvårt, förstås. Och så undrar man om läsaren verkligen kommer att orka med alla känslostormar, för det är en kraftfull, tröttande upplevelse att läsa något hjärteslitande. Jag hade ju liksom tänkt att skriva på rätt sätt, så att det blir just så hjärteslitande. Jag hade tänkt riva mina stackars läsare i småbitar här på slutet och sedan få dem att ändå skrika efter mer. Jag vill att de ska stirra blankt på sista sidan, helt apatiska av chock och alldeles fulla av den där härliga, sorgliga känslan man får när en riktigt god bok har tagit slut. Den har ni väl känt? Ni vet, när det blir så där sorgligt att säga adjö till karaktärerna, till äventyren... Jag vill att mina läsare ska längta till fortsättningen. Visst, jag kanske lägger ribban för högt -- det kanske är mig på tok för övermäktigt, men jag vill åtminstone försöka. Det kan i alla fall inte skada. Och det är förbannat kul att trixa och fixa för att få det på det här viset. Man måste vara den obarmhärtiga redaktören, som läser med smalnade ögon, vänder och vrider och omformulerar för att det ska bli rätt, och den utomstående läsaren, som backar tillbaka och försöker se det med ögon som inte redan har läst texten sjuhundra gånger. Nya fräscha ögon, som bara försöker läsa och njuta. Känns det rätt? Blir jag berörd? Är det tillräckligt bra? Jättesvårt -- praktiskt taget omöjligt, skulle jag vilja säga. Men jag tror man måste försöka, för textens skull. Det är bra för sjävförtroendet också, att tillåta sig själv att tycka man gjort något som är bra.

Stora vida världen

Igår var det dags för ett besök i min gamla goa hemstad -- Götlaborg! Eller åtminstone Angered, som är nog intressant, åtminstone för ungarna, som (på gott och ont) är svältfödda på storstadsliv.

Eftersom allting i den söta lilla staden där vi bor nu ligger inom gångavstånd, och en bussresa till närmaste "storstad" Lysekil är ett i mitt tycke ganska krångligt projekt, vilket gör att jag hellre tar bilen, står följaktligen bussresor högt på min lista över Saker Man Måste Göra när man besöker Göteborg. Jag parkerade därför bilen utanför mina föräldrars hus, och så promenerade vi till busshållplatsen som ligger en kvart därifrån (om man har korta ben, vill säga. Vilket mina ungar nu har). Där tog vi bussen. Jättespännande. På den stora stationen i metropolen Angered gällde det sedan att ha koll på var mina små förvirrade lantkycklingar tog vägen. Det är ju inte lätt när det viner förbi spårvagnar på ena sidan och bussar mullrar på andra sidan, och det pressar på folk från alla övriga håll och kanter. Pojken var angenämt lugn och städad, medan flickan hellre ville krama reklampelare och vinka till duvor än hålla mig i handen. Men det gick bra. Och vad kan man säga, annat än att det är lite gulligt att gå omkring i affärer med ett par storögda ungar? Vem behöver till exempel Liseberg -- när det finns rulltrappor:

"Mamma, mamma, KOLLA, kolla där!! Får vi åka??? Får vi???"

Charmigt.

Jag körde hem så att jag kom i tid precis till klockan sju, då det var dags för det månatliga conference-samtalet till USA. En timmes småprat med Ruth, Grace, Janice och Kathy -- kan det bli bättre? Det blev däremot inte så mycket skrivande igår, och i ärlighetens namn blir det inte så mycket gjort idag heller. Å ena sidan är det inte helt lätt, eftersom sonen idag har feber och båda barnen således är hemma från dagmamman, men å andra sidan sitter jag ju här och bloggar, vilket är tid som kunde ha använts till annat kreativt skrivande. Fast det är en annan sak, förstås. Annars misstänker jag att det är någon slags panikångest som får mig att hålla mig undan Legacy just nu. Jag har bara två kapitel kvar, innan första redigeringen är gjord. Det känns i maggropen. Sorgligt, och lite skrämmande, sådär. En stor redigering kvar bara -- då varenda ord ska gås igenom i detalj -- sedan blir det testläsning, ännu en redigering, synopsis och sedan... Bär det iväg till det stora landet i väst. Jag funderar faktiskt på om jag skulle lägga ut lite tentakler hos Nordins Agency. Jag vet inte, det kanske kunde vara tryggt att låta en svensk agent hantera det hela. Lite trevligt också, att hålla sig på "hemmaplan". Å andra sidan känns det väl inte som om de sysslar med "såna som jag", så det är väl knappt ens värt att fråga. Lika bra att skaffa sig en amerikansk agent från början, menar jag. Nå, jag får se. Det är en bit kvar tills dess.

måndag, oktober 01, 2007

Febriga tankar

Just nu händer det fruktansvärt lite i mitt skrivarliv. Det liksom rullar på. Snyggt, disciplinerat. Jag skriver när jag kan, och funderar en del när jag inte kan. Just nu har jag en scen som är emotionellt svår, och där jag funderar på om jag ska lägga fokus mer på dialog än jag gjort tidigare... Så jag pysslar lite med den, och försöker samtidigt få den så ärlig och icke-snyftig som möjligt. Har studerat Minette Walters: jag läste ju hennes senaste Djävulens Fjäder, och tyckte den var sådär bra. Inget som direkt engagerade mer än stundtals. Men hon är bra på att bitvis ge detaljer för att skapa en isande effekt, och att arbeta med dialog för att få fram den. Det är elegant och snyggt. Annars finns ju Diana Gabaldon: den engelska versionen av Drums of Autumn, när far och dotter äntligen når fram till varandra är till exempel jäkligt snyggt gjord, på det där sättet som ger en rejäl klump i halsen hos läsaren. Ja, man måste nästan nämna Diana Gabaldon när man tittar på emotionellt svåra scener. Det finns givetvis andra författare som är suveräna på det där -- men som verkligen griper tag på det viset hon gör. Med enkla medel, stillsamt, men så effektivt att det känns som om hon sliter hjärtat ur bröstkorgen på en. Utan att skriva läsaren på näsan, eller vara för överdramatisk. Bara... jordnära. vill jag skriva. För att komma dit... ja, då är det bara att öva. Jag inser ju att det kommer ta en hel del bearbetningar innan min scen är sådär perfekt som jag vill ha den -- om den ens blir det. Jag har för mig att jag tjatat om precis samma scen på samma sätt i den här bloggen en gång tidigare. Men det är ju för att det är just så svårt att få det att bli bra. Jag vill ju att läsaren ska sitta med gråten i halsen, vara där, i samma rum, känna ångesten, fasan, lättnaden, alla, alla känslor som är med -- utan att de påpekas alls. Och nu undrar ni som följt bloggen ett tag kanske om det finns några normala scener i boken. Som inte innebär kaos i karaktärens tankevärld och elände och snyft och inre dramatik. Tja... det gör det väl. Någonstans. Fast dem hör man inte lika mycket om, för de är ju en aning lättare att få till.

--------------------------

He took the short way to the house in a few steps, hurried into it, through the antechambers, and into the withdrawing room where he’d spotted the silhouette of the girl. When he entered the room, the woman, who was now standing by the fireplace, turned around to face him. The sight of her made his heart sink: it wasn’t the girl at all, but Charles’ woman. Again. Despite his disappointment, he managed a smile, then gave a slight bow and retreated toward the door.

“Pardon me, my lady. I didn’t mean to barge in here like that. It was only that... I saw you through the window, and... mistook you for someone else.”

“I see.” She hadn’t moved, nor greeted him with a smile. But her eyes were mildly curious. “And it’s quite all right,” she said, softly. “I shouldn’t have been there at all. Watching you, I mean.”

“Then why did you?”

She bent her head some, gracefully. She had a neck so slender and vulnerable as that of a swan; its pale, stemlike grace enhanced by the thick, rich ornament of her hair, gathered in a shimmering bun resting against its base.

“I just liked the setting.”

“The... setting?”

“Why, yes.”

At first, he didn’t understand the gesture she did toward the broad niche framing the window, but then he saw she was really pointing to something lying on it, something flat: a simple piece of paper. Then, he noticed her fingers were tarnished and gritty, and that the black sootiness on them seemed to stem from the piece of charcoal lying on that paper. And that was when he realized, it was really a sketch, a drawing. Of him.

She watched in silence as he went to it, to gingerly pick it up, and said nothing as he studied it. Eventually, he looked up, and gave it a brief nod.

“It’s good.”

“Thank you.”

Actually, it was more than plain “good”. The drawing, made by the usage of something so simple as a piece of coal, was, in short, astounding. It showed him standing in the garden, looking at the statue, and it was so crude in details, he knew it had been done in a haste, probably through a sheer spur of the moment. But it was so full of life, so blessed with passion and delicacy, he had a hard time putting it away – and when he did, he had to throw an extra glance at it, just to keep the image with him for a tiny bit longer.


----------------------

Efter den svåra scenen (den här ovanför är givetvis inte den) radas ytterligare ett par extremt svåra scener upp: det är liksom nu säcken ska knytas ihop (eller i mitt fall, knytas upp... så att katten kan komma ut). Sedan... är faktiskt första redigeringen klar. Coolt. Och det roliga är att jag fortfarande gillar boken. Till och med jag fastnar på vissa ställen när jag läser den, och tycker att den är lite sådär... spännande. Ja, det är både sjukt och självkärt, jag vet. Men jag kan inte riktigt låta bli. Och jag kan nog tillåta mig lite varma känslor så här innan den går ut till allmänheten. Vänta bara tills de amerikanska lektörerna slår klorna i den -- då kommer ni få se på andra bullar här i bloggen. Aj, aj, AJ. En manglad armbåge kommer att framstå som rena drömmen i jämförelse. Och jag ska ge er hela den såriga sanningen, också, det lovar jag! Fast det ska också bli kul -- för jag har ett skojigt självdestruktivt drag, till råga på allt. There's a fine line between pleasure and pain...

Nej, det här ska nog bli bra, gubbar!