tisdag, november 27, 2007

Bilder av något...


Ibland blir det inte som man tänkt sig -- men det blir bra ändå. Typ som med bilden jag skulle rita av Ruths idol. Den jag fick fram, är inte ett dugg lik förlagan, men jag tycker den blev bra ändå. Och för att inte ha ritat på sju år, är jag JÄTTENÖJD. Men det är alltså inte särskilt likt förlagan, tycker jag, iallafall. Det hade kunnat göras bättre. Men inte för det: det blev faktiskt ganska bra ändå. Jag gillar mannen som trätt fram istället, vem han nu är.

Och det kan vara samma sak när man skriver. Det blir inte riktigt sådär som man tänkt sig från början, utan något helt annat, utan att man för den sakens skull sörjer för det. Idag har jag helt enkelt fått acceptera vad jag har kunnat prestera i scenväg där jag redigerat, och nu tror jag inte att jag kan vrida och vända på det mer än vad jag har gjort. Men nu duger det faktiskt. Jag skalade bort allt som var lite halvtöntigt, sånt jag skrivit för att jag tyckt att det behövdes lite mer fluff -- vilket var helt fel. Sedan lade jag till lite dialog (den vanliga medicinen för scener som haltar). Jag ska kolla på det imorgon igen, men på det hela taget känns allting bättre. Helt okay, liksom. Äsch, det kanske är fel att säga att det inte blev som jag hade tänkt -- för jag vet faktiskt inte riktigt HUR jag hade tänkt alls -- men vad det än blev, så är det bättre än vad det var. Så är det också med teckningen, nu när jag tänker på det... Ett antal timmar spenderade jag på att få mannens mun rätt -- något som tycktes mig helt omöjligt. Och nu, när jag väl gett upp, är den väl inte perfekt, men den funkar (man ser att det är en mun) och det är DEFINITIVT bättre än vad det var från början.

Nåja. Jag vet i alla fall att jag ska fortsätta teckna. Jag hade faktiskt helt glömt bort hur roligt och avslappnande det är!

måndag, november 26, 2007

Bit ihop!

Så går det kanske inte jättefort framåt. Så kanske jag drar mig något, släpar benen efter mig. Det beror på att jag är på en passage i boken som är sådär halvkul. En sådan, där saker ska beskrivas, som betyder en del för huvudkaraktären, men kanske inte direkt är... jättespännande för oss läsare. Då ska man ju kanske nämna händelserna, men inte riktigt djupdyka i dem, och då... pang, vad tråkigt man får det som författare. Jag skriver och våndas. Jag tvivlar på hela boken. Sedan svär jag. Försöker skärpa till tonen. Tröttnar och går och ritar istället. Jag ritar just nu ett porträtt åt Ruth. Det ska föreställa hennes favoritskådis... och visst... det är ett ansikte där. Men jag är inte helt säker på att det är han. Det är sålunda inte jättelikt -- men jag gillar faktiskt den som kommit istället: en farlig, piratliknande man som blänger på en. Han inspirerar. Ser definitivt ut som någon karaktär som jag inte riktigt kan placera... Dougal MacKenzie från Dianas böcker, kanske? Lite så. En krigare, en man som sett det mesta. Det är hursomhelst extremt kul att teckna igen, och det är skönt att se att takterna sitter i någotsånär, i alla fall.

Åter till skrivandet... Som.... aaahh... mmmm... sitter lite hårt inne just nu. I den här redigeringsomgången trivs jag visserligen bättre med Meredith (som förr hette Stephanie). Hon har börjat visa sitt rätta jag, och jag känner nu en viss ömhet för henne, och förstår henne mycket, mycket bättre. Men samtidigt är hennes scener så jobbiga att arbeta med. Hon är inte den pedantiska, pompöse Mr Radcliffe (förr Mr Samuels). Hon är inte levnadsglada, spontana Léan. Hon är inte handlingskraftige, plågade Sebastian, som räddar upp allting med sin torra humor. Hon är bara... Meredith. Som lärt sig att kontrollera sig själv, och bara i extremfall, när hon pressas till det eller när hon får en pensel i handen, blir en person av kött och blod. Där jag är nu, har hon inte helt släppt på det här, även om hon nu börjar blomma ut lite mer. Scenerna med henne funkar kanske också -- jag tror faktiskt att det mer är jag själv som sätter ner bakfötterna, och gnäller mer än jag behöver. Men det är så mycket "inre resa" med henne hela tiden, samtidigt som hon faktiskt reser mycket kroppsligen också. Och alla dessa nya miljöer och allt det hon måste komma underfund med hela tiden är... sådär halvkul att kämpa med. *suck* Men det måste göras. Jag får väl se det som en utmaning. Och ta en dag i taget. Och vara jätte, jätteförsiktig, så att jag inte tar den lättaste utvägen och hastar över alltihop.

Nej, nu ska jag gå och göra en sista skugga på min mystiske, tecknade man. Sedan ska jag gå och lägga mig. Godnatt!

torsdag, november 22, 2007

Att bota tandvärk

Normalt sett har jag förmodligen ett ganska nyktert förhållningssätt till mitt skrivande. Jag är inte direkt den som myser till det, och jag har hittills inte känt något behov att ändra och greja för att det ska kännas rätt. En stol, ett bord, en laptop, mycket kaffe räcker. Varför krångla till det? Men just nu måste jag erkänna att jag faktiskt gick ifrån min vanliga, trista attityd. Jag flyttade nämligen på mig. Bytte miljö, helt enkelt. Jag tog min laptop och satte mig i köket, kokade en stor kopp kaffe (Maxwell House, som jag aldrig provat förut. Mmmm) och satte igång med att skriva. Och se där: det gick ju jättebra. Charles, som alltid har varit riktigt sur och inte riktigt velat vara med just där jag nu redigerar, bestämde sig plötsligt för att vara med i leken. Med sin vanliga "take no prisoner"-attityd, tog han över och dirigerade scenen som han ville ha den, gav mig rätt dialog, rätt motiv, allting. Äntligen! Jag har väntat sååååå länge på det här! Och jag fick samtidigt veta något om honom, som jag tidigare faktiskt inte vetat. Han är nu så komplex att jag funderar på att ge honom en sån där snygg egen pärm som Cool like Plastics spännande karaktär Maximilian fått, bara för att hålla reda på alla hans egenheter. Jag blev samtidigt lite lättad över att ha klarat av den här scenen, för det är en av de orosmoment jag haft kvar att kämpa med, den trasiga tanden, som jag var orolig att läsaren skulle stoppa ner tungan i och ha ont av. Nu har jag fixat till den, emaljen är ren och snygg och känns exakt sådär nyborstad som man vill ha en tand. Jag är inte orolig längre.

Tack, Charles! Och... just det ja...

Happy thanksgiving, people!

tisdag, november 20, 2007

Edited to say...

Ja visst är det så. Det är inte alls länge sedan jag skrev mitt senaste, mörka inlägg. Och nu är jag redan tillbaka, betydligt ljusare i sinnet. Ni förstår, jag skulle stryka kläder. Satte på Mix Megapols webbradio väldigt högt på datorn, värmde järnet (vilket låter som om jag har ett sådant där gammaldags strykjärn man värmer på spisen... och så är det inte)(vilket påminner mig om strykjärnet min käre make hade i sin ägo när jag först träffade honom. Det var inte direkt så att man värmde det på spisen, men det var baske mig inte långt ifrån. Haahahahahaaaaa. Ungkarlar!!) och bredde ut den första t-shirten på brädan. Funderade på mitt dilemma, men inte särskilt aktivt, för ibland tänker jag faktiskt på annat. Ankbröst och sånt, till exempel. Men DÅ... plötsligt... kom en fråga in i mitt huvud. Varför är den scenen med? Jag refererar nu till en mycket sur liten scen, där huvudpersonen stöter på sin svåger på kajkanten i Dover. Herregud vad jag kämpat. Herregud vad den aldrig velat bli rätt. Och nu liksom... Varför är den med? Den har ingen konflikt. Har inget samband med vare sig föregående scener eller efterkommande. Stoppar upp i handlingen, med en meningslös dialog. Hej och hallå, sen är det över. Och vad säger vi om sådana scener? Bort med dem!!!

Nu ska jag väl inte piska mig blodig som straff för att jag låtit en sådan här scen slinka igenom nålsögat. Om jag minns rätt, så hade den ursprungligen ett hyggligt syfte. Det är bara det, att när jag sedan byggde om efterkommande scener, så raderades syftet helt, och kvar blev bara... en scen. Utan mening. Så nu när jag raderat ut den ur berättelsen, så lättar det åtminstone upp litegrann. Fortfarande finns det en hel massa tråk kvar att städa upp -- bland annat alla dessa taskiga övergångar -- men det här gav verkligen ljus och luft och syre där det behövdes. Halleluja!!!

Att sega sig framåt

Nu går det verkligen trögt, alltså. Jag kämpar mig fram i sirap. Givetvis är det bara en temporär svacka, och det lilla jag nu faktiskt får till om dagarna är bättre än inget, men jag önskar att jag hade lite mer... självdisciplin. Och jag vet inte riktigt vad bristen på densamma beror på. Kanske för att jag nu är på stycken där jag svettats blod för att ens få dem halvbra från första början. Om det är scener jag har slitit med, så är de dessa, där Meredith (förut hette hon Stephanie, för den som inte känner igen namnet) hamnar i en ny miljö, långt från en kvävande tillvaro hos sin man. Tack vare en hel del omändringar, är allting nu i rätt ordning och åtminstone rätt snyggt på det viset -- men det är fortfarande bara halvbra. Hittade en övergång som jag måste brodera ut lite, eftersom den som finns är väldigt abrupt. Och ett kapitel vars övergång är tråkig, och måste skrivas om. Och så måste jag dyka lite djupare ner i huvudpersonens POV lite överallt, eftersom det är en aning för ytligt som det är nu (vilket givetvis adderar till den där lite oengagerade känslan). Dåliga, taskiga kapitelavslut har jag också en del. Bara för att jag inte orkat. Jag kom halvvägs i tidigare redigering, genom idogt arbete för att arrangera allting som jag ville ha det -- och visst blev det bättre, också. Men inte bra. Och där har jag lämnat det. Det kan jag givetvis inte göra nu. Nu är det fight or die som gäller. Och jag ska vinna... baske mig... men gud vad jobbigt det känns.

Men det är så det är. Skrivande är inte alltid en skimrande dröm. Tror man det, är man jättefel ute. Skrivande är faktiskt ganska ofta att kämpa sig uppför och att slita sitt hår i frustration på vägen över att ingenting ser ut att bli som man vill. Och varje gång, är bara att kämpa på. Skriva, skriva om. Putsa, fundera, putsa mera. Tillslut blir det rätt. Det blir det alltid. Nåja.

Perseverance: Steady persistence in adhering to a course of action, a belief, or a purpose; steadfastness
-
And don't you forget it!
-

måndag, november 19, 2007

Incitament

Jag har gått i några dagar nu och haft dåligt samvete för att jag inte gjort något med intervjun jag hade med Diana. Det går liksom inte -- både jag och Kathy har försökt lyssna av ljudbandet, och... man kräks efter två minuter. No kidding. De där sablans skotska trummorna skär genom märg och ben och varenda liten led i hela kroppen. Rösterna drunknar, på flera ställen hör man bara trummorna och inget annat. Sehr smärtsamt. För min egen mentala hälsas skull, har jag därmed gett upp med att ens försöka. Och då, som det fega kräk man är, kurar man ju där i sitt hörn, och skäms bakdelen av sig för att man inte vågar erkänna sitt misslyckande. Och håller sig från att kontakta Diana, eller att ens gå i närheten av de ställen där hon brukar hänga (det kan ju, ve och fasa, hända att hon frågar, liksom). I dagarna har jag dock bestämt mig för att krypa till korset. Hon har ju rätt att veta vad som pågår, och vem vet, hon kanske kan komma med en lösning, om hon nu känner att det här är viktigt. Så jag hade tänkt höra av mig, nu... nån dag framöver.

Hursomhelst, så kom ett litet orange plastigt kuvert med posten idag. Det visade sig vara från Janice. I kuvertet, låg ett inplastat bokmärke. Janice deltog nämligen i den stora "Writer's conference" som pågår varje år i Surrey, och där Diana också brukar vara. Så det var ett fint bokmärke som minne av det här, och med fraser ur Lord John and the Brotherhood of the Blade och lite pärlor och sidenband på. Snyggt. Sedan var det faktiskt ännu ett bokmärke, med keltiska snirklar och snoddar på, och orden "Fergus Gathering, August 2007" på. Och i mitten står följande, skrivet med bläck och en omisskännlig handstil: For Linda -- Thanks for coming so far!" Signerat Diana Gabaldon.

Då känns det lite bättre, faktiskt. Så nu ska jag baske mig höra av mig till henne. Förklara saken, och be henne hälsa sin underbare man samtidigt, och tacka för att de gjorde min resa till ett så underbart minne. Så tack Janice -- mitt samvete i etern (eller snarare, "min spark i baken")!
.

söndag, november 18, 2007

Inget idag

*gääsp* Nej, den här helgen har verkligen inte inneburit sådär jättestarkt engagemang i skrivandet. Jag har inte riktigt känt mig hugad -- det har varit skönare att vara med familjen, ta promenader och pyssla. Det kan behövas ibland, det också. Och jag har inte riktigt haft den koncentration som behövs för skrivandet. I normala fall kan jag sitta i full kalabalik och skriva -- huset kunde rasa runtomkring mig utan att jag märkte särskilt mycket -- men den här helgen har jag varit mer känslig för ljud och stök. Kanske för att scenen jag håller på och grejar med nu kräver lite mer lyhördhet, vem vet? Eller så är jag helt enkelt inne i någon slags period, där jag är lite känsligare. Till och med nu, när jag sitter här, är jag väldigt medveten om TV-skvalet alldeles intill, och jag kan liksom inte blockera ut det -- men konstigt nog irriterar det mig inte särskilt mycket heller. Skumt.

Imorgon (eller kanske till och med ikväll, alldeles efter jag skrivit klart det här inlägget) ska jag ta itu med skrivandet igen. Självklart ska jag det. Hundra sidor kvar på den här redigeringsrundan, lite drygt... Det är verkligen inte mycket alls!

.

lördag, november 17, 2007

Idle hands are the Devil's workshop...

.... så därför får man väl se till att sysselsätta sig. Och nog finns det att pyssla med, alltid. Efter gårdagens ledighet, har jag nu identifierat det som stört mig i den del av boken jag redigerar nu. Om ni minns ett tidigare inlägg, där problemet var att jag lagt in sexuell spänning, där det inte passade med storyn, så är det här i det närmaste samma problem, ja faktiskt ungefär på samma ställe, så jag antar att det är en slags biprodukt av tidigare misstag. Här gäller det inte sexuell spänning, direkt, men jag har i just den scen som det nu gäller antagligen haft för avsikt att "lätta upp" storyn med lite luftig humor som går via huvudkaraktären Meredith. Och det passar inte henne. En viss humor har hon givetvis, lite torr och underfundig sådär. Men hon är på det hela taget allvarligt lagd, och de problem som här uppstår, en lite brydsam situation, skulle knappast få henne att dra på smilbanden, eller att ta till humor för att känna sig bättre till mods. Det passar helt enkelt inte hennes person, och det märks så väl i texten: allting glider ut, sladdar på vägkanten. Känslan går helt förlorad. Så vad göra? Tja, jag måste helt enkelt inse att det här inte är någon humoristisk historia. Den humor som kan vara kvar, är den som endast uppfattas av läsaren: sådant som drabbar huvudpersonen, utan att huvudpersonerna själv kanske uppskattar eller är medveten om det(komplicerat? Då skulle ni försöka skriva om det...) samt viss humor som serveras av de karaktärer som är lite lättare till sinnes (tyvärr har jag inte så många sådana). Så... Jag måste ta en stund och hitta tillbaka till "mitt ursprung" just i det här stycket. Vad går boken ut på? Vad vill jag säga? Varför skriver jag? Vilka är mina läsare? I den här delen av boken, förmodligen för att det faktiskt börjat lätta lite för stackars Meredith, har jag haft alltför lätt att ta en massa sliskiga genvägar, där jag försöker flörta med genrer där boken faktiskt inte hör hemma, främst då romantik-genren. Vilket är helt åt fanders. Det här är ingen romantisk roman. Även om det visst finns kärlek, är det inte karakteristiskt för boken, och tyngdpunkten ligger heller inte på relationerna mellan huvudkaraktärerna, så som är brukligt för denna genre. Så för att komma bort från det här, måste jag fokusera på vad det är jag vill ha fram, själva kärnan. Jag måste skriva om, modellera så att det blir rätt. Samt ge mig en knäpp på näsan, för att jag gått ifrån det från första början. Fy på mig!!

I övrigt fick jag en halv snilleblixt när jag skulle gå och lägga mig igår och insåg plötsligt hur jag skulle arrangera scenerna just i den här delen av boken för att ordningsföljden ska bli mer logisk. Och sedan måste jag ju bara tala om för hela världen att jag är något fruktansvärt pysslig och kreativ just nu, också. Vad fanken beror det på?? Idag blev jag plötsligt hur sugen som helst på att teckna i blyerts. Det har jag inte gjort på flera år -- men nu började jag längta efter det. Samtidigt sitter jag och tuftar ulljhärtan att hänga i julgranen, och fullkomligt älskar känslan av hur dessa små ullbollar så magiskt formar sig i mina händer och blir till färgglada, mjuka prydnader. Till och med smycken vore roligt att göra just nu -- men jag är fantastiskt dålig på att hitta på mönster och stilar för sånt, så det får jag nog faktiskt hålla mig ifrån. *skakar på huvudet* Jag är nog verkligen inte riktigt klok just nu. Men jag får väl skylla på Panduro-katalogen....
.

fredag, november 16, 2007

Bara lite motströms

Idag har jag lite ont i halsen *suck*. Jag har verkligen inte tid att vara sjuk. Eller... nu ljög jag... Jag har massor av tid att vara sjuk. Men jag vill inte. Det tar en massa energi och jag blir bara fruktansvärt arg på allting.

Redigerar, gör jag ändå, förstås. Sakta går det, framåt, framåt. Igår tappade jag dock sugen runt... när var det... nio-tiden på kvällen, när jag satte mig och upptäckte att jag hamnat i ännu en scen som var tvungen att skrivas om för att bli bra. Nu har jag hamnat i sektioner där jag ändrat och skrivit om till guds förbannelse, och mycket av det är förstautkast. Sådana är aldrig bra, förstås, och därav följer att de måste putsas på. Men igår kände jag att "Fan, är det aldrig bra från början?" Nu vet jag att jag kände så här för att jag började bli sjuk -- annars brukar jag inte direkt tappa modet så lätt. Jag vet ju att det bara är att bita ihop och ta tag i det. Det finns inget annat sätt. Genvägar straffar sig, och jag skulle verkligen inte trivas med att veta att jag slarvat. Jag har ett mål, jag vet vart jag ska och vad jag måste göra för att nå dit. Då finns det ingen plats för en massa gny och gnäll.

Jag måste erkänna att det blir lättare när man får respons från testgruppen. De är nämligen positiva, och kommer med bra synpunkter om saker som kan förbättras. Det var en överbryggning i början på en sisådär fem år som inte var helt snygg... Eller rättare sagt: det var ingen överbryggning, annat än en kursiv angivelse i år alldeles under kapitlet. Sedan är det givetvis verb som böjts fel, och så punkter och kommatecken som sitter fel (min absoluta akilleshäl) och lite sånt. Men inga anmärkningar ännu på storyn i sig själv. Känns jättebra, faktiskt, men vi får se hur det utvecklar sig när de kommer vidare. Man är inte i mål, förrän de läst sista sidan -- och det har de förstås inte än.

Idag tänkte jag ta mer eller mindre ledigt från skrivandet. Vi behöver helghandla, huset ska städas, jag har lovat ungarna att göra laxgratäng, och fredagkvällar är aldrig bra att skriva på -- då vill man mysa framför TVn, med en god whisky kanske. Och det kanske är bra att ta en dags paus från skrivandet nångång i halvåret sådär? I och för sig hade jag hela tre dagars paus förra helgen... Nå ja, vi får se.

torsdag, november 15, 2007

Mumbo jumbo??

Ibland, när jag vill vila hjärnan från text, glider jag ut på nätet och undersöker kul saker. Just nu svärmar jag för astrologi och numerologi. Det är kul, det där. Himla fascinerande -- det leker med ödet på ett så fantastiskt sätt. Ger en viss tillförsikt för oss stackars själar som svävar i limbo och inte vet riktigt vad vi ska göra av våra liv, också.

Hursomhelst, så beslutade jag mig för att kolla upp det här med mina karaktärers namn via numerologi, bara som ett litet halvseriöst experiment. Om det är så, att namnet är förutbestämt, så borde det ju betyda att de namn jag ger mina karaktärer (det är ju en form av att döpa någon, eller hur?) skulle vara förutbestämt. Jag beslutade mig för att kolla upp mina karaktärers "Heart's desire" eller "Soul urge", som kort och gott bestämmer vad som är deras riktiga, inre drivkraft, deras passion, det allra innersta målet för deras existens. Själv är jag en åtta, kan nämnas. Och det stämmer nog rätt bra, också. Eller väldigt bra, till och med. Hursomhelst, så blev resultaten så här för mina två huvudkaraktärer:

Protagonisten Meredith Bradley har Soul Urge number 7. Det betyder att hon är analytisk och fjär, svår att komma in på livet, rädd för känslor, både sina egna och andra. Hon har svårt för att lita på andra och det är också de största utmaningen för en sjua, att lära sig att lita på sina medmänniskor. Och med det i åtanke, måste jag visa er det här, ur en dialog, där Meredith sätts på prov just i det här avseendet:

-------------

“You want to reach Dover, n-ést ce pas?”

“Of course.”

“I do too. I know we will, if we keep strong and determined. And I swear I will protect you on the journey. Not let you suffer any harm. So you see, there is really no need to fear me.”

“I understand. I do,” she said, seeing the sceptical look he gave her. “But it’s not very easy to... to trust you either.” She lowered her head. “I don’t... trust strangers.” Or anyone else.

----------------

Med tanke på vad numerologin säger om henne, är det ju ganska häpnadsväckande, att det är faktiskt här hennes problem ligger i boken (ett av hennes problem, vill säga. Hon har en del att jobba med, om man säger så). Det är det här hon kämpar med, och det är det här allting i slutändan utmanar henne till: hon tvingas in i en situation där hon måste lära sig att lita på en annan människa. Hon tvingas också konfrontera sina egna känslor och rädslor, dela dem med den här personen i en ganska (hoppas jag) hjärteslitande scen -- precis det som en med Soul Urge nummer 7 inte riktigt klarar, och som därmed är den allra största utmaningen. Förbluffande!!

Om vi sedan ser på Charles Stanford, hennes antagonist, har han soul urge number 4. Det betyder att han är ganska strikt. Han vill ha ett organiserat liv utan förändringar, systematik, stabilitet, han hatar lögner och stora känslostormar. Hans strävan är efter den perfekta familjen, och denna strävan gör att det föreligger fara för kvävande disciplin. Återigen -- det är så mycket Charles att man blir rädd. Kolla här, ur en dialog som hans son har med Léan, en av de mindre karaktärerna i boken:

---------------

“Things really have changed during the last couple of months, haven’t they?”

“Aye. They have.” She shrugged. “And not just things, eh?”

He sent her a quick glance, surprisingly scared. “No,” he then admitted. “Not just things. People. Everyone. And not... to the better, I think.”

She nodded. Carefully, she moved closer. Placed herself beside him on the crate, and looked down on her hands, small, square and sturdy, constantly moving, always plucking at something: now, they were pulling at a loose thread on her skirt.“It’s not easy to try and make everyone happy, is it?”

He snorted. “Nope. Impossible, that’s what it is. If it’s not Ma, then it’s my father. They can’t compromise, you know. My father’s sure tries, but Ma refuses to meet him.” He turned his head, and pierced her with his eyes. “He has tried, Léan,” he said, even though she hadn’t said anything. She shrugged, and mumbled something more or less consenting. “He’s doing the best he can. Sure enough: he’s withdrawn some of our privileges... and... they were important to Ma... but... but does he not have the right to? It’s important to him too, to have a complete family. And I think Ma and I have been a bit too... unruly according to my father’s standards. Ma has never really bothered to foster me, you know. And... And Giatelli sure didn’t. I think we could need some rules.”

---------

Allt det som nämns i han soul urge nummer, är precis det Charles drivs av, och precis det som sakta glider honom ur händerna genom Meredith, som drivs av helt andra krafter, och kämpar emot hans strävan efter kontroll. Och det är precis det som får honom att helt tappa fotfästet i slutändan, när allting faller ihop omrking honom. Han reagerar med fruktansvärt raseri och hämndbegär, och blir därmed extremt farlig för alla som råkar i hans väg. Helt rätt. Han reagerar helt rätt. Dessutom är fyror bra föräldrar, och om det är något Charles åtminstone försöker, så är det att vara en bra far, och han älskar verkligen sin son. Så det stämmer också. Oj, vad nöjd man blir.

Inte för att jag vet HUR det kan stämma så här väl... Karaktärerna finns ju inte. De har uppstått i min egen hjärna, och kan således inte ha egna personligheter, eller hur? Deras personligheter måste ju faktiskt vara produkter av min egen. Hur de med tanke på detta har kunnat få namn som faktiskt överensstämmer med vissa numerologiska konstellationer (jag har dock bara kollat upp det här med "Soul urge", men å andra sidan är det ett av de viktigaste kärngrupperingarna inom numerologin), är ganska underligt. Men inte desto mindre trevligt.

Ja jädrar i min låda, det här var intressant. Ganska meningslöst visserligen (vem bryr sig, liksom), men intressant. Nej, nu ska jag gå och hämta ungarna!

måndag, november 12, 2007

Här är allt som vanligt

Igår fick min dator spel igen. Helt utan förvarning, fastnade delete-knappen och började vilt och skoningslöst radera ut rad efter rad med text. Jag lyckades stänga ner fönstret innan alltför mycket skada var gjord, och kunde lyckligtvis rekonstruera det förlorade genom backupen, men det var grymt svettigt ett tag, när man satt där med uppspärrade ögon och såg hur det som brukar vara ens bästa vän, plötsligt vände sig emot en på det där grymma sättet. Usch. Desto större orsak att göra backup, hm? Jag ska faktiskt göra en nu, innan jag sätter igång kvällspasset...

Hang on...

Sådär.... Backup ordnad.

Idag har jag skrivit så mycket som min situation har tillåtit mig. Båda barnen är hemma, lilltjejen med feber, storekillen med snuva -- men särskilt stilla håller de sig inte, trots det. Man får ta sig tillfällen där det går, helt enkelt, och, visst, det funkar. Jag är nu nöjd med hur jag löste gårdagens problem, så den saken har jag kunnat lämna. Som sagt var, är det otroligt skönt att hela tiden kunna gå vidare, med känslan av att det man lämnat är utjämnat. Inte helt slätt, men... det funkar verkligen, och jag känner att jag gillar det. Så nu är jag på kapitel 32, vilket i min bok blir sidan 237, Times New Roman 1 ½ i radavstånd. Där måste jag kämpa lite med Charles som är lite vrång just här, och inte alls vill vara med och visa vad han känner. Jag har försökt fila på dialogen och göra det hela lite tajtare, och mer än så kan jag nog inte göra. Det är inget allvarligt, och kapitlet är ganska "enkelt" att arbeta med över lag, så jag kommer förmodligen gå vidare till nästa ganska snart. Där är det mycket action, som kräver sitt för att se bra ut. Sedan är det ju allt det där med att knyta ihop säcken, få ordning på allt som ska sägas och göras, alla hjärteknipande scener som måste stämma (och det är svårt)... Sedan är ju den här redigeringsomgången faktiskt slut. Ni minns väl mitt löfte? Testgruppen ska säga sitt, sedan blir det en liten, liten finputs till för att fila till de tycker är fel, och därefter är det dags att gå in på nästa steg i utvecklingen, nämligen den att finna en lämplig agent. Vi får se hur snabbt och effektivt jag kan jobba, men min målsättning är i alla fall att starta agentletandet någon gång i december. Har redan nu lagt ut en halv tentakel, mest för att scanna läget här i Sverige. Vi får se vad som händer där. I'll keep you posted, såklart!

.

söndag, november 11, 2007

Jämna till vägen

Mmmmhmmm... Mmm. Ja, nu är jag i skrivartagen igen, så klart. Och funderar och funderar. Det är en scen, som jag velat med lite fram och tillbaka. Följden blev, att jag även velade på den nästkommande scenen, och ändrade i dialogen för att få allting att stämma. Men nu... Nu vill jag inte ha kvar det jag ändrade, utan känner att urpsrungsläget passar bättre. Annars blir det liksom en dum beteenderubbning i huvudkaraktären, som inte riktigt känns bra. Det stämmer inte med hur hon är, och dessutom stressar det fram ett handlingsmönster som ska komma först senare. Hon är nämligen sådan, att hon kan vara stark och modig -- men bara när hon lutar sig mot en annan. Hon behöver den där lilla sparken för att våga. Tanken är att hon i slutet ska lära sig att stå på egna ben, och att vägen dit ska lära henne att göra det. Och då är det på tok för tidigt att hon börjar redan nu, förstås. Så det jag hållit på och tråcklat ihop tidigare, ryker. Alltihop. Vilket innebär att det jag ändrat i den efterföljande scenen måste återställas till ursprungligt skick. Och då måste jag hitta någon gammal version av boken, för att se hur dialogen faktiskt såg ut. Eventuellt kan jag tänka mig att göra någon slags fusion av gammalt och nytt, men det känns som om det kan bli lite stökigt att mixtra och blanda på det viset, så det får jag nog fundera en del på.

Egentligen är jag lite sur på mig själv för att jag inte kommit på det här tidigare. Att jag inte såg att det var fel från början. Att hålla på så här nu, mitt i den sista redigeringen, medan första delen håller på att testläsas, känns direkt dåligt. Men så är det: redigering är att snubbla och stanna till för att jämna upp vägen innan man tar sig vidare. Och det man lämnar bakom sig är en allt jämnare väg, vilket man känner nästa gång man tar samma väg. När man blir lite förvånad över hur lätt allting löper. Då vet man att allt slit varit värt det.

Nu ska jag ta fram vägskrapan och köra vidare på min gropiga, men intressanta väg.

.

lördag, november 10, 2007

I'm back again!

Nu är jag tillbaka!
Har tagit en rejäl paus i skrivandet -- och internetandet -- på några dagar, och återvänder nu med rejäl energi (eller... det blir nog så när jag vaknar imorgon, för idag har det varit alltför mycket stress och springande för att hinna med tåg och flyg och annat för att man ska vara riktigt utvilad). Jag och maken var i London, nämligen. Torsdag till idag (lördag). En sådan där minisemester som faktiskt är jättebehövlig ibland. Fasen, vad London är kul. En sådan stressig, galen, underbar stad det är! Så... så belevat otämjd på något sätt. Maken och jag älskade staden så mycket, att vi gick mest hela tiden. Vi gick.... Och gick.... Och gick. Tills våra fötter värkte, våra ryggar skrek, tills vi var helt slut och så fnissiga av trötthet att vi knappt kunde prata längre. Okay -- det var kanske inte helt meningen att det skulle bli så. Ibland drevs vi liksom av en viss "ja men, snart hittar vi nog nåt bra ställe att vila på", och typiskt nog gjorde man aldrig det just då. Ja herregud... London är en stor stad. Men oj, så kul.

Jag måste berätta en sak, också. På en av våra långa promenader genom staden, gick vi förbi en vit, stor byggnad. Pampig, men inte överdådig på något sätt. Jag sneglade lite på plaketten som stod på en av pelarna vid ingången. Gissa vad som stod där? "The old war office". Löjligt nog -- löjligt nog -- fick jag hjärtklappning. Jag högg tag i makens arm och fick honom att stanna.

"Ser du? Ser du? Här har han ju varit! Charles, från min bok. Han var här."

"Mhm."

Han var med andra ord inte lika imponerad -- men åtminstone vänligt intresserad, och såg med mild uppgivenhet på medan jag drog upp kameran och började fotografera den här byggnaden, som nog inga turister ens lagt märke till. Men jag var tvungen att ha ett foto (eller tre).
I boken nämner jag visserligen inte själva platsen med mer än ett par ord -- Charles kallas dit i December 1806 för att dryfta sitt lands säkerhet och eventuella strategiska förstärkningar efter att fransmännen belägrat Warzawa (dock med svåra förluster efter sammandrabbningar med de ryska styrkorna). Hursomhelst är det ju hur coolt som helst att faktiskt hitta den här byggnaden. Den är absolut inte ett av de större landmärkena, den nämns inte i turistguiderna eller ens på kartorna, och jag hade missat den TOTALT om jag så bara hade gått på andra sidan gatan, för så anonym var den. Nu råkade jag gå på rätt sida... ja, att vi råkade gå på gatan var ett under bara det, för vi hade inte tänkt gå där från början. Så det var riktig tur, faktiskt.

Erkänt, i sådana här stunder, är det lite svårt att hålla ordning på fakta och fiction. Charles har ju inte satt foten i den här byggnaden. Han finns inte, annat än i mitt huvud. Men han är faktiskt så levande därinne, att det känns som om han har varit där. Och i vilket fall som helst, så känns det riktigt bra att få ha sett stället. Man fick en viss gåshud, efter att ha gjort research på stället, och läst om de män som en gång faktiskt varit där i verkligheten. En gång i historien samlades ju verkligen rikets viktigaste män där för att dryfta landets säkerhet, och för att ta beslut som skulle påverka hela riket. De satt där, precis där, bakom de vita stenväggarna.

Ja, wow! Det var längesedan jag blev så här boostad. Så inspirerad! Samma sak med att besöka The Tower of London och se de häpnadsväckande inskriptionerna i stenväggarna efter olyckliga fångar som suttit där, eller att sitta i kapellet och höra historien om de stackars flickorna lady Jane Grey och Anne Boleyn och Catherine Howard som ligger begravda alldeles framme i koret. Eller att gå på puben "The hung, drawn and quartered" (bara namnet...) ett kvarter bort, med anor från sent sextonhundratal. Det är något visst att äta steak, mushroom and ale pie med en pint iskall ale till och samtidigt bli betraktad av en kallt leende Henrik VIII från ett jätteporträtt på den motsatta väggen.

Ja... Historia är häftigt. Eller så är jag bara löjlig. Möjligtvis nördig. Men vem bryr sig när man mår bra av det?

-

tisdag, november 06, 2007

Lite mer att fundera över

Pust och stön. Jag klättrar sakta uppför backen, och städar på vägen. Painstakingly, är ett bra ord, som täcker min process. Vilket bra beslut med ännu en redigeringsomgång. Jag hittar massor att fila till, det är sällan jag hittar passager som är riktigt bra, som inte behöver göras om i någon form. Inte så konstigt, egentligen, eftersom det jag nu redigerar tillhör en del där jag gjorde enorma ändringar under den föregående redigeringen. Alltså, strängt taget, utgör de ett första utkast, och första utkast är ju aldrig bra. Men jag tror jag har grepp om det nu, faktiskt. Det är inga jättestora ingrepp jag håller på med just nu. Hade lite småfunderingar på om jag skulle slakta en passage eller inte, men nu har jag bestämt mig för att behålla den, och bara ändra om lite grann. Men jag vet inte hur jag ska göra ännu. Om jag ska lägga ner så mycket arbete på det hela... Det finns ett "fel" i passagen, nämligen den att jag lämnar direkt action, för att ta upp händelser som skett lite tidigare. Svårt att förklara... Jag visar istället. Kolla här, så här ser det ut:

---------------

“Is master Daniel asleep?”

Mrs Abraham curiously glanced at her, while wiping her hands on the apron, leaving a distinct trail of flour over it. Léan made a peevish face.

“Probably not. But he’s in bed.”

“Good. The boy’s only eight, mind.” The pudding consisted of richly smelling blancmange, beautiful dumplings and dark brown sweetmeats, that were to be arranged on a silver tray. Mrs Abraham leaned her voluminous bosom against the work bench, and set about the business with impressive efficiency. A kitchen maid helped her, but Léan had a feeling the woman could have managed just as well on her own. “Children shouldn’t stay up too late. In my mind, he should've been to bed hours ago.”

Léan agreed. Of course, in her mind, Daniel shouldn't have attended the dinner at all. It was lord Charles who had insisted on having the boy there, at least until the main course had been served. Proud as a peacock, he’d placed Daniel by his side, and told everyone the boy was to be treated as one of them. One of the guests, a lord Callhurst, had taken lord Charles’ word for it, and shoved his glass of wine in the boy’s hand. About time he learns how to handle himself, eh, Charles, my dear friend? Lord Charles had laughed, and, still amused, watched as his son had grasped the stem of the glass, ready to put it to his lips.

------------------------------

Och här är felet:

“Is master Daniel asleep?”

Mrs Abraham curiously glanced at her, while wiping her hands on the apron, leaving a distinct trail of flour over it. Léan made a peevish face.

“Probably not. But he’s in bed.”

“Good. The boy’s only eight, mind.” The pudding consisted of richly smelling blancmange, beautiful dumplings and dark brown sweetmeats, that were to be arranged on a silver tray. Mrs Abraham leaned her voluminous bosom against the work bench, and set about the business with impressive efficiency. A kitchen maid helped her, but Léan had a feeling the woman could have managed just as well on her own. “Children shouldn’t stay up too late. In my mind, he should've been to bed hours ago.”

Léan agreed. Of course, in her mind, Daniel shouldn't have attended the dinner at all. It was Lord Charles, who had insisted on having the boy there, at least until the main course had been served. Proud as a peacock, he’d placed Daniel by his side, and told everyone the boy was to be treated as one of them. One of the guests, a lord Callhurst, had taken lord Charles’ word for it, and shoved his glass of wine in the boy’s hand. About time he learns how to handle himself, eh, Charles, my dear friend? Lord Charles had laughed, and, still amused, watched as his son had grasped the stem of the glass, ready to put it to his lips. Se? Här bryter jag action genom att stanna till, gå tillbaka och refererar till något som redan hänt. Det blir en lite ful tempusändring, som strängt taget inte SKA vara där.

------------------------------

Det är inget långt stycke -- det fortsätter bara några rader till -- men det blir likväl ett avbrott i flödet. Det kan störa. Jag vet faktiskt inte om det gör det -- jag har svårt att bedöma den saken, ska jag erkänna. Jag tycker inte att det är ett så jättesvårt brott, men det borde störa. Att det blivit så här är en kombination av ren lathet och för att jag inte riktigt vet hur jag elegant ska kunna få in det här när det händer. Men det kanske är dags att bita i det sura äpplet, och fundera på ett alternativ. Vad tycker ni?

I vilket fall som helst, så kanske den väldigt uppmärksamme märker att jag tagit bort länken till "Det rätta skälet" på bloggen. Det är inget konstigt med det. Skälet (det rätta. Ha ha!) är för att den tjänst jag använde för att lagra filer, led totalt sammanbrott igår. File not found och hela kittet. Tack för den. Ingen större huvudvärk (ingenting slår Alfa-kassan på den punkten. Där kan vi snacka svår migränvarning), men jag har iallafall tagit bort alla de filer jag lagrat där och tänker inte använda tjänsten igen. Det betyder att epilogen jag länkar till nånstans i tidigare inlägg, inte fungerar. Om någon nu känner att ni bara inte kan överleva utan att läsa den (torr sarkasm) så mejla mig så mejlar jag den!

söndag, november 04, 2007

Pyssel gillar vi

Ja. Nu tror jag att jag har löst även den senaste stötestenen. Tror det. Analys slutförd, med andra ord. Och jag har även börjat göra det som krävdes för att det skulle bli bra.

Efter mycket funderande och lite sömn på det, och lite frisk luft och bergsklättring och sol på ansiktet, samt bläddrande i Panduro-katalogen (ja, just det har nog ingenting med saken att göra, men jag får ju säga att jag känner mig enormt pysslig nuförtiden, och är extremt sugen på att göra något, vad som helst. Jag köpte en del på Panduro sist jag var inne på Torp i Uddevalla, som jag tänkte pyssla med och skicka till mina amerikanska vänner) fick jag äntligen lite kläm på läget. Jag kände lite av det igår, innan jag gick och lade mig. Felet visade sig nämligen vara det allra sista jag skrev där, nämligen en inkomplett arc. Åtminstone tror jag det, just nu. Ni förstår, det kändes inte riktigt som om jag fick en resolution på scenen. Den slutade med att huvudkaraktären, efter diskussionen med antagonisten, gick ifrån honom, lämnade honom där, efter hans eget önskemål. Sedan hoppade berättelsen framåt några dagar. I och för sig inget fel, men just här... blev det det. Jag har inte tidigare vetat hur jag skulle lösa det hela, men så imorse fick jag en sådan där bra idé på vad jag skulle göra. En ny scen, alltså. Jag skrev ner den i ett kollegieblock med min favoritpenna (Parkerpennan med gelbläck som jag köpte för en herrans massa år sedan i Skottland) medan barnen hoppade på min rygg. Sedan förde jag över texten till datorn. Det blev ganska bra. Den nya delen sammanfaller med karaktärens tidigare beteendemönster, och med antagonistens beteendemönster, och, får jag ju erkänna, tar fint upp och speglar en tidigare, pytteliten plantering (kanske för obetydlig för att ens kunna kallas plantering) i boken. Ja, den är så liten att jag till och med glömt vad det är själv nu... Eller nej, just det... Nu minns jag. Hursomhelst, så blev det också en del inre dialog, men det räddade jag genom att låta henne "tala" med en man som tidigare varit hennes mentor, som nu är död, vilket gjorde det hela lite intressantare.

Hmmm... Vad gjorde jag mer? Jo, jag satte in rytmen av tretal i texten: upprepade likartade fraser på olika ställen i scenen. En gång alldeles i början, en gång i mitten, och sedan en gång alldeles på slutet. Det ger en dramatisk balans, tycker jag, och vi vet ju dessutom alla vilken njutning det är för sinnet med de här tretalen. Scenen gjordes också förhållandevis kort och koncis (863 ord, bara), för att inte ta för mycket plats.

Nu känns det... ganska bra. Visst: jag måste läsa igenom scenen ett par gånger så att den känns bra. Det finns säkert hundra och en saker som ska ändras innan jag är nöjd också. Ibland kan det också vara så att jag gör avd jag tror är en lösning, men som jag ångrar senare -- och då ryker den, förstås. Men på det hela taget så anar jag att det här var vad som behövdes för att skapa en bättre helhet. Vi får se. Men som sagt var, så känns det ganska stabilt. Skönt! Nu ska jag ta en klementin och se på Bolibompa (det är ju "Fem myror är fler än fyra elefanter" idag). Tjingeling!

GN -- Graphic Novel

Liten rapport från Diana-land: nu är det bestämt vem som ska rita de nya "vuxenserierna" baserade på hennes böcker. Hans namn är Hoang Nguyen, och han har nu läst första delen i serien och säger sig ha en klarare bild av vem "Jamie" är. Diana, kan rapporteras, är nöjd med valet och hoppas att få se "Jamie" snart.

Själv har jag ingen aning om hur den här sortens böcker/serier ska se ut eller ens vad det är -- eftersom jag inte läst några -- men jag måste säga att bilderna på hemsidan är fantastiskt snygga:

http://www.liquidbrush.com/

Det här kan bli riktigt intressant!

lördag, november 03, 2007

Traditioner och tradigt trassel

Jaha, då var den här dagen över. Alla helgons dag. När jag var yngre, brukade den här dagen firas (eller vad man ska säga) med att hela familjen åkte till farmor och farfar för att äta middag. Sedan, när det var mörkt och mysigt, åkte vi till kyrkogården och tände ljus på min farbrors grav (ja, jag kände honom tyvärr aldrig, men jag tror jag skulle ha gillat honom om han levat). Jag älskade den här högtiden, just för att den är så lugn och vacker. Gör det fortfarande, förresten. Nu är förstås både farmor och farfar borta, men det finns ju inget som hindrar att man för vidare traditionen på eget håll, så det gjorde vi idag. Här hemma. Kyrkogård, tända ljus, middag (med marängsviss till efterrätt, precis som det ska vara)... hela klabbet. JA -- det är kanske inte helt... ungdomligt att göra så här, men det känns fullkomligt bra att INTE vara ungdomlig när det gäller traditioner som man älskar, så! Dessutom karvade vi faktiskt ut ett ansikte ur en pumpa (en stor sak som vi odlat själva), och satte på trappen med ljus uti. På äkta, amerikanskt, modernt Halloween-manér!

Det har dock varit hektiskt under de senaste dagarna, och jag har inte fått gjort mycket alls. Slaktade lite ur en annan scen -- den här gången var det ett par scener som mer eller mindre kändes överflödiga som fick stryka på foten. Jag tog bort dem, och adderade sedan lite extra text i efterföljande stycke, för att ge en bättre helhet. Det behövs dock en del genomläsningar till innan det sitter, känner jag. Det är lite knivigt just här, nämligen. En viktig passage, som jag liksom... känner brister lite, lite grann i den känslomässiga logiken. Det är en liten svängning i sinnesstämning och uppfattning för min huvudkaraktär, som gör det hela lite svårt. Min huvudperson har just backat i en diskussion om en sak, som är enormt viktig för henne -- därför att hon är rädd för att reta personen med vilken hon diskuterar (antagonisten). När denne några dagar senare sedan reser iväg, trotsar hon honom direkt, genom att gå emot ett annat, mindre viktigt beslut som han tagit. Utan hans vetskap, och själv i vetskap om att han knappast kommer att få reda på det. Hon är arg på honom, hon hatar honom för det mentala fängelse han satt henne i... men... skulle hon verkligen göra på det här viset? Hmm. Hon har kämpat mot honom förut, och hon har det i sig. Hon är seg, och viljestark, på sitt sätt. Jag vet bara inte om hon är det just på det här uttalade sättet.

Jag är rädd att jag inte är helt övertygad om att hon skulle handla precis så som jag beskrivit det, och när jag inte är det, så märks det i texten: jag blir nämligen lite lätt överförklarande, ska visst gärna övertyga läsaren också. Vad jag måste göra, är att fundera på hur jag ska få ett bra sammanhang, en naturlig... tja... säg kausalitet. I det här fallet kan jag faktiskt inte ändra på scenen alls. Det är viktigt att hon gör på det här viset, att hon faktiskt trotsar antagonisten öppet (även om han själv inte vet om det), eftersom det ska påverka en tredje persons uppfattning -- denne tredje person är nämligen starkt, positivt influerad av antagonisten och behöver pushen i rätt (eller fel riktining) -- så att denne handlar på ett visst sätt, som i sin tur triggar den serie av händelser som sedan leder mot total katastrof och sammanbrott på alla fronter. *Pust*. Det är inte alltid lätt. Eventuellt får jag gå in i nämnda tidigare diskussion, och forma karaktärens motstånd lite tydligare. Det är nyanserna som gör det. Jag tror inte att det behövs några jätteingrepp någonstans. Inget slakthus här, inte. Men att slakta är på sitt vis lättare än att fippla och mickla med små, små detaljer.

Jag får kolla igenom det hela. Inte idag, för nu är det för sent och jag är helt utmattad. Men jag får tänka igenom alla möjliga alternativ tills nästa gång jag sätter mig vid datorn. Jag måste hitta nyckeln, vare sig det gäller att lägga till en ny scen, eller göra en nyansändring... möjligtvis är det en arc som inte är komplett, så det får jag också fundera över. Eller så är jag helt enkelt fånig. Som sagt: jag är nog lite för trött för att kunna avgöra det just nu. Så....

Godnatt!

torsdag, november 01, 2007

Resultat!

Ja, shit vad bra det går. Jag måste säga det. För det var ett rent GENIDRAG att slakta den där scenen. Jag beslutade mig för att behålla den ursprungliga idén, nämligen referensen till folksagor -- därför att, i komprimerat tillstånd, så fungerar den ganska bra. Och komprimera den, var vad jag gjorde. Ungefär en och en halv A4 förvandlades till ett par rader, och införlivades därmed snyggt i historien, utan att ta för mycket plats. Och jag lyckades till och med förbättra själva lösningen, så att det blev om än mer logiskt, och... Bra, helt enkelt. Nöjd är jag. Jättenöjd. Nu vet jag ju inte om det funkar, för det är ju nästan alltid så att man skriver i eufori, och sedan märker, när man går tillbaka och kollar igenom texten, att där finns en hel del mer jobb att göra. Att det inte alls är så kul som man tror. Men det må så vara. Jag ska låta det vila lite, och gå vidare med redigerandet, sedan gå tillbaka om ett par dagar och göra en snabbanalys på hur det hela funkar. Hursomhelst, så vet jag att det inte är tradigt längre -- och det är det som är huvudsaken!