måndag, december 31, 2007

Tillbakablickar och visioner

Ja, vart tog jag vägen egentligen? Försvann, gjorde jag -- sådär bara! Men det kanske inte spelar så jättemycket roll, så här mitt i nyårsplanerandet? De här senaste dagarna har varit lite halvgalna i vår familj, ska erkännas. Vi har, som nämnts, renoverat dotterns rum. Igår märkte vi att vi var en tapetrulle kort, så den lugna hemmadagen förvandlades till A Shopping Mayhem inne på Torps köpcentrum. Ingen var riktigt glad, kan jag erkänna. Och alla i vår familj har en sorts humör -- mannen är väl den som är mest stabil, men också han faller igenom när det kommer till sista-minuten-shopping på ett överfullt köpcentra. Nåja, det blev en tapetrulle och så lite kläder (sonen skulle absolut ha en slips, bland annat. Vad gör man inte för sina kottar?) och vi överlevde allihop utan större blessyrer. Annars har jag tillbringat tiden jag normalt sitter och skriver på, framför TV:n. Det har också känts skönt. Att göra saker man annars inte gör, sådär. Jag har till och med sett en film: Bad Santa. Loved it! Men, som jag sa till min man, nuförtiden ser jag så sällan på film, att jag faktiskt älskar alla (större) filmproduktioner som numera kommer i min väg. Jag höll på att gråta ihjäl mig på Spindelmannen III, och tyckte den var helt grymt bra. Jag vet inte, men det känns som om det kanske är en överdriven reaktion för normala människor, som får normala doser av storfilmer under ett år? Små filmer gillar jag i och för sig också. Jag vet inte om det var i år -- tidigt i år, i så fall -- som SVT visade ett drama som hette... Var det Dödsklockorna? Nåt sånt. Bra skådespelare, tät intrig, bra story... Den fångade mig från början till slut. Annars... Har det varit dåligt med filmer. Det blir ju så när man vill göra annat: man får prioritera. Sällan har jag jobbat så hårt med mitt skrivande, som i år. Varje ledig timme, varje minut, har gått åt att skriva Legacy, min historiska roman som under året växt fram, scen för scen, huller om buller, för att slutligen forma en hel bok. Jag har lärt mig mycket om hur jag fungerar som författare, och hur jag vill lägga upp arbetet när jag skriver. Kronologiskt skrivande är inget för mig -- åtminstone inte när jag skriver på engelska -- och jag vill ha ordning när jag redigerar. För redigeras, det ska det, och det har jag gjort: mer än på min svenska roman -- mycket, mycket mer. Vilket gör att jag börjar fundera på om Det rätta skälet verkligen fått sin rättvisa dos av redigering... Min första svenska roman fick sin senaste refusering det här året. En mycket bra sådan, för övrigt, som ingav hopp. Men jag har prioriterat undan det här projektet. Av många orsaker, kan nämnas -- inte bara för att jag haft Legacy som jag hellre velat tampas med. Saker har rört på sig även på Det rätta skälet-fronten, och rör sig fortfarande. Det kan bli så att det är Det rätta skälet som får uppmärksamheten nästa år istället, medan det är Legacy som får vila, medan jag söker agenter åt den. Ja, för jag har ju inte bara kämpat med boken i år -- jag lyckades ju avsluta den, också. 195 000 ord. Så nu väntar ett helt nytt år för den boken, när den ska ut i vida världen och tampas. Det kan bli spännande. Själv... Har jag varit ute i vida världen och tampats ett tag, jag också. Jag lyckades bli utexaminerad ekonom i juni i år. Fem års slit på högskola (det blev längre, eftersom jag fick två barn mitt i alla studier) har nu resulterat att jag nu har en titel. Civilekonom. Det kan man ju vara stolt över, i alla fall. Att man sedan inte har något jobb, är givetvis en mindre delikat sida av saken -- men det ordnar sig alltid. Nästa år, då smäller det. På vilken front, ska vara osagt. Men det ska smälla, goddammit.

En annan sak som det här gångna året har inneburit, är resor. Skåne, var vi i. Mitt landskap. Där jag känner mig hemma. Österlen. Bollerup, där farmor tjänte som piga, och där hennes farfar, smedmästare Anders, ligger begravd alldeles intill slottet. Låter som en roman, det också, faktiskt, om man nu ska vara noggrann -- och ännu mer roman blir det när man berättar om min farfar, dalslänningen, som tog en titt på farmors ben en ljummen sommarkväll, och sa till sig själv, att henne ska jag ha. De höll ihop ett helt liv också, tills farmor gick bort för... var det tre år sedan nu? Då tynade farfar också långsamt bort, tills i år, då han äntligen fick komma till henne -- något som han längtat hett efter sedan hon lämnade honom. Begravningen var ganska ljus. Jag träffade några släktingar som jag inte träffat på flera år, och andra jag aldrig träffat -- enormt trevliga prickar hela högen. Möten ja... Möten och resor. Min resa till Kanada. Min pilgrimsfärd, där jag fick möta min allra största idol och mentor. Fantastisk människa, fantastisk författare!



Men Diana var inte skälet till att jag åkte. Faktiskt inte. Jag hade kunnat klara mig utan att träffa henne. De personer jag åkte för att träffa, var mina vänner som jag träffat över internet: ett helt gäng glada damer (och en man) som jag bara visste att jag skulle trivas med. Och herrejesus, det gjorde jag också. Några av dem blev vänner för livet -- en av dem, Kathy, är till och med min tvillingsjäl. Vi är så lika -- inte bara i sinnet, alltså -- att inte ens min egen man ser skillnad på oss på vissa foton.

Kathy har funderingar på att flytta med sin familj till Sverige. Luleå, visserligen -- men ändå! Samma land! Hennes man kommer hit i början av januari, för den slutgiltiga intervjun, och för att kolla på platsen där han ska bo och arbeta.

Apropå möten -- och internetmöten i synnerhet -- har det här året också resulterat i en massa roliga möten via den här bloggen. Först och främst via alla de underbara människor som bemödat sig med att kommentera här. Tack allihop! Det är så kul när ni dyker upp! Sedan har jag fått riktigt besök, av tvättäkta seglaren/förläggaren/redaktören/författaren/författarcoachen Ann Ljungberg. Jättetrevligt möte, som resulterade i en jätteintressant intervju. Förutom detta cybermöte, blev det också ett IRL-möte, med en annan författare/förläggare/författarcoach. Glöggfesten hos Johanna var fantastiskt rolig - tack så jättemycket för att du bjöd mig, Johanna! Alla dessa intressanta, spännande, fascinerande människor (av vilka jag inte kände en kotte...). Det var inspirerande, också. Det fick mig också att inse, att världen är full av varmhjärtade människor som vågar kämpa för vad de tror på -- även om det stundtals är svårt, och även om det inte alltid ses på med blida ögon av omvärlden. Skål för att våga!

Med detta i bakhuvudet, ser mitt kommande år ut så här:

Mer resor.

Mer skrivande.

Mer av allt.

Men nu är det frukost -- med RIKTIGT kaffe (fast först måste jag se till så att barnen inte slår ihjäl varandra. Syskon grälar, har jag kommit på...).

GOTT NYTT ÅR!!

fredag, december 28, 2007

Barrande gran och svagt kaffe

Jäpp... Så var julen över. Lite vemodigt är det ju. Trots att man nu är vuxen och således borde vara enbart lättad över att man slipper stressen och överdådet, så känns det ändå lite sorgligt när väntan plötsligt är över och allting återgår till det normala. Ingen julkalender. Inga julsånger... Åtminstone känns det inte lika nödvändigt att lyssna på dem längre... Luften andas liksom inte spänning längre. Fast äsch, det hör ju också till. Life goes on. För det gör det verkligen. Just nu finns det väl inte överdrivet mycket tid över till skrivande i just det här livet -- det blir en halvtimme/timme varje morgon, och kanske lite på kvällen -- men det ska det inte finnas heller, när man har familjen hemma. Vi håller på för fullt med att renovera dotterns rum, vilket är behövligt. Efter nyår blir det fullt ös igen. Garanterat.

Jag har tagit det lite lugnt med agentjakten också. Man kan säga att jag avvaktar lite grann. Inte för länge: jag tänker hålla mig någorlunda till tidsplanen -- men jag vill se lite hur andra händelser utvecklar sig först. Nästa vecka ska jag dock skicka min fantastiska, välformulerade, guaranteed-to-knock-your-socks-off query till en lycklig agent (*ahem* Nej, det är sant: blygsamhet är jäkligt överskattat, faktiskt)(precis som ironi är underskattat).

Ja, det var en liten rapport det här. Men nu är det dags för frukost! Och eftersom jag köpte KOKKAFFE istället för bryggkaffe och var tvungen att köpa en sån där... vad det nu är de heter, de där med lock som man pressar ner och silar kaffet genom... för 69:90 på Göfab, men ändå inte får rätt styrka på sk*ten (jag vill ha starkt kaffe. Om jag hade haft en egen kaffesort, skulle den ha hetat "Som olja". Den här vad det nu är de heter de där med lock på som man pressar ner och silar kaffet genom skapar ett kaffe som är ljusbrunt och ser ut och luktar som te. Men jag är storsint nog att inse att det kanske är jag som inte har rätta snitsen) kommer det bli en intressant sådan, också. Ta skydd i bunkrarna, mannar!

fredag, december 21, 2007

Setback, men vad gör det?

Flyger in på en liten snabbrapport mellan allt som ska göras! En liten uppdatering, kan man också kalla det.

Jag fick min allra första refusering häromdagen (min enda än så länge, eftersom jag bara skickat till en agent). Jo, jo, snabbt marscherat. Ett snabbt standardmejl, inget märkvärdigt. Back to the drawingboard, med andra ord. Och javisst: efter att ha spenderat en hel del tid EFTER att jag skickat min query, förstår jag nu att det här är trixigare än det verkar. Det är allt bäst att inte vara naiv när man går in här (en egenskap jag tyvärr lider av, trots att jag gärna vill tro att jag är lagom cynisk och blasé, och dessutom väl insatt i allt). Man ska inte tro att man kan vara svensk när man ger sig ut på den här marknaden -- med andra ord: man kan inte skriva en trevlig, relativt lång och förklarande beskrivning av sin bok. De vill inte ha sånt. De vill ha så få ord som möjligt, supersnyggt förpackat. På mindre än 300 ord ska du servera en snygg idé på ett så aptitligt sätt att de inte kan motstå. Agenter har nämligen två minuter mellan en kafferast och ett möte, att plöja igenom en sisådär 50 queries. Är de för långa: släng. Grabbar det inte tag med första meningen: släng. Det går, verkar det som, på rutin; löpande band. Och det kryllar av amerikaner därute, som har säljandet i blodet, och som är vana vid argumentationsteknik och att få fram kärnan i sina budskap på två sekunder blankt. Det är ju faktiskt så. Svenskar är, tror jag, inte riktigt lika slipade. Och min första query blev, tror jag, så här när jag tvingas se på det med öppna ögon, lite för sval och lite för *gääääsp*. Jag erkänner det. Verkligen. Så nu har jag filat på en helt annan approach, som ska slå undan benen på varenda liten agent därute. Med lite hjälp av infödda amerikaner blev det riktigt bra, också. Jag frågade nämligen mina kompisar om de ville hjälpa till, och det fick jag. Kathy visade sig vara en riktig drama-drottning, så nu har jag en text som låter lite mer som baksidan på en amerikansk bok och lite mindre som en normal, svensk CV. Coolt! Samtidigt går jag igenom boken igen, och bantar texten så gott jag kan. Det mår den bara bra av. Jag tar bort allt som är överflödigt, och är riktigt, riktigt hård. Funderar på hur jag lagt orden, och hur nära jag är POV i varenda liten mening. Allting ska ses över, så att ingenting är kvar, som inte strängt taget MÅSTE vara där. Det är lika bra att vara nitisk, så betalar det sig sedan. Jag kanske inte kan ta bort mer än ett par tiotusen ord på det här sättet, men allt som försvinner är bra.

Jag unnade mig i dagarna också (trots akut brist på pengar) en prenumeration på Writer's Market. Nu har jag ett kraftfullt verktyg för att hålla reda på marknaden, alla agenter, förläggare och branschfolk (även i andra länder, samt sorterade efter vad de söker), en massa insidertips och uppmuntrande artiklar, och bra foldrar att lagra arbeten i. Första månaden är gratis, så jag slipper punga ut med den utgiften den här månaden, i alla fall. Som ni ser är det fortfarande full fart framåt. Huvudet rest, blicken i fjärran... Och nåde den som stör mig ;-)

Nåja. En annan sak som jag gjort under dessa dagar, var ett slå till på ett impulsköp på Tradera. Jag införskaffade en så kallad slider:


Jodå, trollsländan igen. Vår "vänsymbol". Jag hade tänkt ge den här till Janice. Den är otroligt vacker och jag är JÄTTENÖJD. Problemet är bara att jag inte har en ANING om vad man ska göra med den. Vad ÄR en slider??? Vad har man den till? Den har fyra hål på baksidan, så på nåt vis ska man väl dra kedjan/snöret/vad-det-nu-kan-vara igenom där... Men vad kan man använda? Och hur? Organza och pärlor? Snnnnören... Nej, inte snören... Äsch. Jag är så dålig på det här med att göra smycken. Nån som har nåt tips? Angelica? Nån?

Nej... Nu ska jag ta ungarna på en promenad... Sedan ska vi göra julgodis, tänkte jag. Jag har ungefär hundra kilo ljus blockchoklad i skåpet att göra slut på. Det var inte alls meningen att det skulle bli så: jag ville faktiskt bara ha ETT paket till min dajm, men expediten råkade öppna det när jag skulle betala -- så han hämtade en ny, och slängde in den andra på köpet. Man kunde kanske göra ischoklad? Jag tänkte göra smällkarameller till ungarna, som de kan plundra på julafton eller sådär. Problemet är bara att vi har lite ont om tomma toalettrullar, och av någon anledning var ungarna inte helt pigga på att göra slut på flera rullar toapapper under en förmiddag... Nåja -- jag kommer nog på något.

Om vi inte ses dessförinnan, så önskar jag er en jättegod jul. Vi 'hörs' nog i mellandagarna. Det är ju dags att sammanfatta året då. Gå igenom allt som hänt (så mycket som jag kommer ihåg), minnas tillbaka lite. Och blicka framåt. Tills dess, ha det bra och...

KRAM på er allihop!!

måndag, december 17, 2007

Idel utmaningar

Ett smakprov ur en roman på drygt 400 sidor. För att fånga själen i berättelsen. HAHAHAHAHAHAHAAAAAAAA!!! Ja jäklar i min låda, vilka utmaningar man ställs inför. Jag vet inte hur man ska välja. Jag valde en lite mer stillsam scen, som fångar lite av mystiken som omger Charles, samtidigt som den snuddar vid Merediths karaktär -- och problematiken i de bådas förhållande. Karaktärerna är Meredith (hennes POV) samt Charles syssling Buckley.

--------------------

Legacy, copyright Linda Govik 2007

Empty hallways; deserted, almost. Chandeliers with pendants turning ever so slightly in the breeze that followed as the two, the man and the woman, walked over floors echoing of sorrow from not being trampled often enough. It was another world, and Meredith kept her eyes promptly on the broad back in front of her, too scared and too amazed to look to the sides, where walls, covered with modern, light tapestry and exquisite, hand painted wallpapers, gaped empty and naked, with no paintings or girandoles or even plain mirrors to be seen anywhere. The rooms had been decorated by someone who’d known the fashion some decades back, but not more than that: everything had been left without the final touch that would have given the room a soul. Someone kept the rooms spotless, the floors polished and the chandeliers clear of cobwebs and dust, too, and thus, the wing hadn’t been left to deteriorate – but all was abandoned, neglected. Cared for, but forgotten. The notion filled Meredith with sadness, forced tears to her eyes – but in the company of Buckley, she felt less inclined to show it, and when Buckley turned around to look at her, she hastily wiped her eyes and looked away to keep him from seeing. Still, she heard the amused tone in his voice, as he spoke.
“Eerie place, isn’t it?”
“Dreadful,” she admitted, in one, exhausted breath. “Why has this happened? Even if you can’t maintain a big house like this...”
“Oh, we can,” he interposed, and with a wave of his hand implied how easy it was. “Believe me, that is not the issue.”
“Then what...”
“You’ll see.” He pointed her forward, to the closed double doors, a sparkling white against pale green walls. “That’s where it is.” Leaning closer, he touched her shoulder, the sticky, hot touch making her shudder. And the whisper that followed, just as humid and warm, sent further ripples down her spine. “The secret.”


----------

Ja, jag tog även med den efterföljande delen i själva brevet till agenten, men tar av utrymmesskäl inte upp den här. Allt detta lades som ett litet bihang till min query, i syfte att locka agenten, givetvis. Jag vet inte... Det kanske blir bra -- men vem vet? Vem vet vad de här människorna vill ha? Vem vet vad de tycker är ett bra smakprov, eller ett bra brev? Men förhoppningsvis tycker de om vad de läser, och bestämmer sig för att ta sig en närmare titt -- ja, för bara en query leder givetvis inte till något alls. Självklart ska man sälja in sig först. Sedan ska manuset läsas. Sedan ska beslut tas.

Men.... Nu har jag i alla fall tagit klivet. Bollen är i rullning. Min query är härmed officiellt skickad. Och det finns hundratusentals agenter därute. Passar inte en, finns det många andra att välja bland.

söndag, december 16, 2007

På slutrakan

Japp. Query letter klart, proofread av en mycket objektiv bedömare (min man, som inte hade en aning om vad min bok handlar om innan han läste det här brevet) and nästan ready att go out. Att hitta det bästa sättet att skriva den här queryn på är svårare än att skriva själva boken. Det vimlar, fullkomligt vimlar, av olika sätt, och alla dessa experter därute menar givetvis att deras är det enda rätta. Det verkar helt omöjligt att hitta en medelväg, så nu har jag bestämt mig för ett upplägg och tänker hålla mig till det vad som än händer. Det går i den här ordningen:

1. Kort introduktion (hur hittade jag agenten? Vad kan jag erbjuda?)
2. Hook/pitch som förklarar romanen riktigt snabbt och snärtigt på ett par meningar
3. En liten outline
4. Min bakgrund (kort och relevant)
5. Avrundning (tacka agenten)

Enkelt och bra. Somliga påstår att introduktionen inte ska vara med. Andra hävdar att den är ett måste, eftersom det anses ohövligt att kasta sig direkt in i det här med hooken. Jag kämpar fortfarande med att få den rätt, förresten. Det ska ju vara pompöst och melodramatiskt, fånga själva essensen i boken samt locka läsaren att vilja se hela boken. Varje gång jag tittar på utkastet, funderar jag över hur jag ska lägga upp det hela. Jag har två versioner nu:

1. However, fate paints a totally different picture on the canvas of her life as she is suddenly forced to face the demons of her past, and throws her out on a journey that takes her through challenges of destruction and devastation, trust and love – and when history uncannily repeats, she will have to prove once and for all, that the lessons learned have been valuable.

2. However, fate paints a totally different picture on the canvas of her life as she is suddenly forced to face the demons of her past. She is thrown out on a journey that takes her through challenges of destruction and devastation, trust and love – and, above all, that forces her to take on the greatest challenge of all: the one of finding her true self.

Vilken låter bäst? Mest spännande? Eller låter det bara förjävligt? Den första versionen fångar väl kanske lite mer av handlingen, den andra är lite mer introvert luddig. Tyvärr är jag lite osäker på om version nummer ett har en särskilt snygg kausalitet -- jag menar, lärdomar... Detta syftar alltså på nämnda utmaningar... Brukar man lära sig av sina utmaningar? Jo, visst --men det är inte helt självklart. Jag får nog fundera lite mer på det där, och se om jag kan omformulera mig. Som ni ser är det lite trixigt. Och det värsta är att det är så himla, himla viktigt.

Annars har jag inte rört Legacy så särskilt mycket under helgen. Jag har börjat om från början, med en redigering på mikronivå: meningar ska stramas upp, konstiga formuleringar ändras, överflödiga ord eller meningar plockas bort, underliga verbformer böjas rätt. Jag måste säga att det känns jätteskönt att slippa fundera så mycket över upplägg och ordning. Det kan hända att jag kommer att hitta en del som inte stämmer, men på det hela taget känns det som om allting ligger på plats, precis där det ska vara -- och det gör en ganska stor skillnad, minskar liksom stressen, och gör att man kan sätta fokus på det lilla på ett helt annat sätt.

Imorgon hoppas jag få iväg min query. Sen får vi se!

torsdag, december 13, 2007

Tvivel frampå småtimmarna

Förkylningen har nu flyttat till vänster näsborre. Jag har roat min man med intressanta visselljud ett tag, men han verkar faktiskt inte uppskatta mina ansträngningar, så nu har jag flyttat mig från soffan och sitter då följaktligen här istället. Det gör absolut ingenting. Nu kan jag ägna mig åt skrivandet istället.

Legacy är slutredigerad. Missförstå mig rätt: den är inte perfekt nu heller och kräver en hel del till -- men scener, dialoger och karaktärsbeskrivningar sitter i alla fall som de ska. Det är inte så mycket struktur kvar att kämpa med, om man säger så. Men en massa annat. Alldeles just nu, till exempel, hittade jag faktiskt ett litet fel, som inte alls var särskilt smart. Det var faktiskt ganska slarvigt att jag inte tänkt på det innan. Sedan hittade jag en överbryggning som jag snyggade till också. Snyggade till, alltså: jag behövde inte ändra om eller så. Ja jösses... Ni ser ju. Det här kan man hålla på med i en halv evighet. Ju mer man går igenom, desto mer hittar man. Det är så. Man kan leta på makronivå -- det finns tydligen en del där fortfarande -- och man kan leta på mikronivå -- där finns det definitivt saker. Det är nu man verkligen måste övertyga sig själv om att man är bra, att man kan skriva och att det man gjort varit värt nåt. Nu måste man se till att kväva den där förbaskade inre kritikern -- för det är så, att när man går in för att leta småfel, då ser man snart inget annat. Det vimlar snart av dem, sida upp och sida ner. Och vad tänker man då? Jo: "kan jag skriva ens en enda mening rätt?" Eller ännu värre: fan, det här är ju uselt. Men det är det ju inte. Helheten är bra. Hoppas jag. Usch. Man vill inte tänka på det.

Nej, vet ni vad jag håller på med just nu? Nu sitter jag här, klockan är snart halv elva och jag är dödstrött. Jag borde ha lärt mig att jag inte ska sitta med storyn då. Allvarligt talat, alltså. När jag är trött, då tycker jag allting är helkasst. Och för bara några timmar sedan tyckte jag riktigt bra om det. Vad är rätt? Vad är fel? Fråga mig imorgon när jag är utvilad.

onsdag, december 12, 2007

Snabbtjötat

Idag är hela mitt huvud inlindat i bomull. I alla fall känns det så, lite tungt och luddigt sådär. I övrigt är allt bra. Fick en snilleblixt mitt i natten... Eller var det igår efter mitt motionspass (halvkäckt, med tanke på hur jag mår... men det är ju så himla skönt med promenader)? Hursomhelst, så hade jag tidigare under dagen läst en scen, och sedan av någon anledning scrollat ner och läst nästföljande scen med samma karaktär (det var en del andra scener ur annat POV emellan) -- och där kom jag på att det glappade i dialogen. Det var som två separata... hur ska jag säga... Hmmmm... Ja, det var som om den ena karaktären (Charles, givetvis. Det brukar vara han) upprepade något han sagt tidigare, men med nåt konstigt tillägg, en liten ändring i tonläget -- som om han haft någon slags skum uppenbarelse under den korta tid som förflutit. Eller som om han blivit lite, lite schizofren. Fattar ni? Det är knappt så jag gör det, faktiskt. Men huvudsaken är att det var fel, och att jag inte skulle bli lugn förrän det var ordnat. Jag gillade dialogen mer i den efterföljande scenen -- den stämde mer med hur han skulle ha lagt orden egentligen. Följaktligen klippte jag ur dialogen ur scen 2, och klistrade in i scen 1, samt putsade till det lite så att det såg bra ut. Här föll jag givetvis ur min strikta ordning -- just nu ska redigeringen gå rakt uppifrån och ner, och inte hoppa omkring -- men jag kunde inte hålla mig.

Jag har på det hela taget ändrat approach när det gäller mitt redigerande. När jag får en minut, går jag faktiskt numera in i dokumentet, varsomhelst, och tar en liten snabbcheck. När man gör på det viset, tappar man en del av sammanhanget -- flytet och överbryggningarna i scenerna -- men å andra sidan ser man andra saker som behöver ens uppmärksamhet: konstigt formulerade meningar, stavfel, motsägelser, namn som är fel. Det är att dra lite snabbt med sandpappret på skohyllan man gjort i slöjden, ta bort de där ojämnheterna som inte riktigt stör förrän man går tillräckligt nära, kanske drar armen emot och fastnar med tröjan och drar upp en reva i tyget. Sedan går jag tillbaka till mina återstående dryga 30 sidor (det är allt som är kvar) och fixar det grova med filen.

När jag går igenom allting under nästa redigering måste jag dubbelkolla alla datum. Och så vet jag att vädret inte stämmer på ett ställe -- på ett ställe är det månsken, i nästa är det molnigt -- så det måste jag ändra. Bra att skriva ner allt sånt här, så att jag inte glömmer!

Oj... Dags för Da Conference Call med mina Amerikanska kompisar :-)

tisdag, december 11, 2007

Blandad kompott (och flygande underlägg)

Jaha. Här sitter man nu. Lunchen är avklarad, och barnen roar sig med att kasta ner grytunderlägg för halltrappan. Let them, säger jag. Så länge de inte kastar ner varandra. Jag har haft snor i hela hjärnan ett par dagar nu -- ni vet, den där inte så trevliga, liksom lite ulliga känslan i svalget, som liksom sprider sig mer för varje dag. Nu trycker det över hela näspartiet, kliar i halsen och jag känner mig allmänt slö. Har inte jag varit ovanligt mycket sjuk den här hösten? Jag tror det. Dagisbarnsförkylningar, mestadels, men det gör ju inte saken roligare.
Jag tar det så lugnt jag kan, jag. Redigerar, äter klementiner och roar mig ibland med att fila på min query. Tricket är ju att man ska sammanfatta en hel bok (vi snackar 400 sidor) på max två sidor. Ett allmänt upplägg verkar vara att börja med en hook -- alltså din roman sammanfattad på en eller två punchigt snygga meningar. Och så vitt jag förstår det kan man här slänga alla hänsyn överbord. Kort och koncist? Ha ha! Knappast!! Kolla här på Gabaldons hook för boken "The fiery Cross":

Now wife, mother and surgeon, Claire is still an outlander, out of place, and out of time but now, by choice, linked by love to her only anchor -- Jamie Fraser. Her unique view of the future has brought him both danger and deliverance in the past; her knowledge of the oncoming revolution is a flickering torch that may light his way through the perilous years ahead -- or ignite a conflagration that will leave their lives in ashes (copyright Diana Gabaldon)

Säg den med ett andetag och jag bjuder på en whiskey. Snyggt. Jag vet inte riktigt om jag själv är där riktigt än. Men det tar sig, som mordbrännaren sa, och det är en rejäl utmaning att fila på en bra hook, samt ett bra sätt att fokusera på berättelsens kärna. När du fått snits på det här, fortsätter du med att berätta om hela romanen på så liten plats som möjligt. Just nu ligger hela min query på en stilig A4, och historien är därmed fruktansvärt kondenserad och avskalad och bortfilad. Meningen är väl också att man ska suga tag i agenten, och det gör man knappast genom en massa virriga trådar åt höger och vänster. Jag har bestämt mig för att utelämna alla andra POV:s förutom Merediths, och förenkla konflikten i möjligaste mån, utan en massa förklaringar och introduktioner. Det måste ju vara rätt?

Sedan har jag hittat ytterligare en agent jag är intresserad av. Det finns ju så ohyggligt många. Den här sidan är jättebra för att hitta dem. Från hemsidan:

Headquartered in Petersburg, Virginia, USA since July 1997, this resource is intended as a simple compendium for the serious writer, composer, game designer, or artist to consult for information, regardless of genre.

De listar agenter och förläggare (allt möjligt, egentligen) och varnar eller rekommenderar, samt tipsar om vad en del av dem söker. Och kul är det, att skumma igenom alla de tusentals agenter som finns, notera vilka som ser intressanta ut och sedan drömma sig bort. Det verkar finnas en liten snygg marknad för historiska romaner också -- många agenter letar aktivt efter dem. En liten försmak av vad som väntar på marknaden här i Sverige, kanske? Hoppas det.

Vet inte riktigt när jag ska skicka iväg min query, men tydligen är de flesta ohyggligt snabba med svar (hör ni det, ni svenska förläggare/agenter/journalister-vad-ni-nu-råkar-ha-för-yrke-i-den-här-branschen?) så jag antar att jag måste vara så klar som möjligt med boken innan jag kan börja tänka på den saken. Just nu har jag drygt 40 sidor kvar innan denna min extensiva redigering är över. Ska sedan höra mig för med min testgrupp, putsa upp lite grammatik och verb och annat och gå igenom alla små eventuella fel som kan ha slunkit förbi min örnblick. Förhoppningsvis slipper jag skriva en synopsis -- det har jag verkligen ingen lust med, för tråkigare syssla finns inte. Och därefter ska Legacy ut i vida världen!!

fredag, december 07, 2007

Dagens ord: intressant

Imorse fick jag en kvart med datorn, och då, mina vänner, då fick jag den där goa... Inte direkt "aha".... men åtminstone "mhm"-känslan. Ni vet, där det som inte passar liksom plötsligt glider in och lägger sig där det ska vara. Blir rätt. Okay, i ärlighetens namn var det inte mycket jag fick till på de där futtiga minuterna, och jag kommer att fortsätta fila närhelst jag får tid under dagen. Men aningen är där. Liksom hur jag ska få scenen som inte känns riktigt rätt att funka. Och vet ni vad som var fel med den? Kan ni gissa? Ni som hängt med, kan säkert det, om ni tänker efter (en annan sak är om ni är intresserade, men för sakens skull låtsas vi som om ni är det). Nej, men alltså, det som fattades var.... trumvirvel.... rösten! Inte Merediths. Jo, lite. Men mest på hennes kontrahent, Étienne. På något sätt har jag inte riktigt brytt mig om honom tidigare. Han har liksom fått sköta sig själv. Jag har inte funderat mycket på hur han fungerar, eller vem han är: han har liksom "bara" varit där för att fånga upp och dra fram Merediths sanna natur. En bifigur. Men är han verkligen det? Ärligt talat? Visst, vi ser aldrig någonting ur hans POV. Men har han inte lika mycket att säga som Jacob, Léans kärlek? Som jag känner en jättestor sympati för? Eller Charles? Som jag också gillar en hel del, till och med känner en viss sympati för. Men Étienne... Stackarn har bara funnits där och jag har inte brytt mig om att riktigt fundera över vem han faktiskt är. I Gabaldons karaktärsgalleri (svampar, lökar, och hårda nötter) är han en svamp. Han har poppat upp ur jorden, färdigutvecklad, med ett speciellt syfte. Meredith är en hård nöt, kan tilläggas. Hon har en massa intressant att undersöka innanför skalet, men är svår att knäcka. Och Charles är givetvis en lök. Det tåras i ögonen när man möter honom. Nej, jag skojar bara. Men han består av en massa lager, som gör honom komplex och spännande.

Förresten måste jag bara göra ett tillägg till vad jag skrev i inlägget jag hänvisar till i länken här ovanför. Just där rynkar jag lite, lite grann på näsan åt författare som har ett lite mer nära förhållande till sina karaktärer. *ahem*. Det här skrevs innan jag börjat skriva på Legacy på allvar. Och jag måste nog revidera den uppfattningen nu. För liksom... när man står utanför en byggnad i London och hojtar till sin stackars förvirrade make att en person som inte ens finns faktiskt har befunnit sig däri (för att sedan rycka upp kameran och börja fota nämnda byggnad) är det något som är fel. Och vissa medbloggare som jag nu haft nöjet att träffa verkar tycka att jag har ett visst glödande sätt prata om mina karaktärer på. Inte för att jag har märkt det själv, men... Visst. Jag har tappat den där kyligt nyktra synen på mina karaktärer. Numera finns de. Fortfarande nte så att de står bakom min rygg och talar med mig, men en och annan inre dialog har det ju blivit på sistone. Särskilt med den alltid like kraftfulle och energiske Charles.

När jag ändå är på gång måste jag också nämna något om det Johanna skriver i sin blogg om skillnaden i berättelser. Hon jämför här sin Jolie, med den nya Ernestina:

"Ernestina" skrämmer mig lite, den blir som ett möte med mig själv, de djupa skrymslena, mina erfarenheter i livet. Som det blir när man kommer någon nära i ett kärleksförhållande - man kommer inte undan sig själv. Jolie är mer underhållning och förälskelse, en verklighetsflykt. ~Johanna

Jätteintressant betraktelse. Att dra paralleller med förhållanden är ett riktigt bra sätt att förklara sitt förhållningssätt på. Det är ju så. Och det är något jag märkt med mina egna romaner (jösses, vad pretentiöst det låter... Mina berättelser då). Det rätta skälet, som jag ändå gillar jättemycket, kan jag villigt erkänna är en lättsam, svalt elegant historia. Den är en trevlig, ytlig bekantskap, lite flyktig och ofarlig. Legacy är mörk, allvarlig, laddad och vågad: jag tar ut svängarna rejält, experimenterar min egen förmåga och mina egna erfarenheter. Den är, som Johanna säger, ett möte med mig själv. Och på det sättet är Legacy faktiskt mer betydelsefull för mig.

Ummm... Oj... Det blev en lång parentes. Var var jag nu... Jo... Étienne... (nu glömde jag honom igen, stackars man).... Nå, i den här scenen, måste jag faktiskt anstränga mig för att förstå honom, för att få allting att stämma. Jag kan inte strunta i hans personlighet, för den bidrar till allt Meredith gör och tänker. Så nu måste jag fundera lite över den här mannen, och försöka få till en någorlunda bra bild över vem han är. Det kan ju bli intressant, förstås.

En annan sak som är intressant, är att skissa på berättelsen som en kort sammanfattning på baksidan av en bok. Vad ska man ta med? Vad behöver jag inte ta med? Fångar det eventuella läsares intresse? Nyttig övning. Här ser man verkligen om berättelsen håller måttet.
.

torsdag, december 06, 2007

Agentkoll

Fortfarande får jag ingen ordning på vare sig språk-funktionen här på bloggen, eller kommentars-funktionen. Jag vet alltså inte när någon kommenterar här inne (eller på den andra bloggen), vilket känns något störande, måste jag säga.

Annars fortskrider redigeringen som planerat. Jag har nu kommit över på ett nytt kapitel (GUDSKELOV) men fortfarande är det ur Merediths POV och eftersom jag på något vis aldrig har känt hennes riktiga röst förrän nu i slutredigeringen, måste jag hela tiden stanna upp vid varje liten mening och fråga mig själv om jag har träffat rätt. Jag stryker långa stycken som känns för övertydliga och kämpar med att få hennes rörelsemönster och hennes ord att stämma med hennes personlighet. Jag pusslar och stuvar om, lägger allting i rätt ordning och ser till att få lite mer struktur på scenerna. Det är ett ganska hårt arbete, för jag har varit... Jag vet inte... Mycket känns halvtöntigt, sådär så att jag nästan blir irriterad på mig själv och funderar över vad jag sysslat med, egentligen. Och just nu, när jag sitter med dokumentet öppet och sneglar på det medan jag bloggar, är jag inte nöjd med någonting, faktiskt. Det är dock inte ett tecken på att det är dåligt. Så väl känner jag mig själv nuförtiden, att jag vet att det inte är så. Nej, det brukar istället vara ett tecken på att jag är för trött för att kunna se förtjänsterna med arbetet. När det är så, är det lika bra att stänga ner en stund.

Jag roade mig igår med att kolla upp så kallade "literary agents" på nätet. Har nu hittat en jag gillar och förmodligen tänker satsa på. Tydligen är det så att man ska satsa på New York-agenterna. Den jag har hittat, jobbar däremot från Denver -- men har bra bakgrund och ett mycket trevligt förhållningssätt, som jobbar med den genre jag skriver inom, samt verkar snabb och effektiv. Jag ska leta lite till, möjligtvis fråga någon om råd, men hittills ligger de här bra till.

Behöver man en agent i USA, då? Inte nödvändigtvis. Om man är bra på att förhandla kontrakt och en sjuhelsikes bra försäljare av sin egen produkt, kan man klara sig själv. Men för det mesta går man faktiskt via agenter. Så det ska givetvis jag också göra. Det man som författare ska göra, är att skicka ett query-letter via email till den agent man väljer (en åt gången!!), dvs en kort förfrågan på en eller två sidor. Man skriver varför man valt just den agenten, lite om boken ("om man inte kan sammanfatta den på ett utrymme motsvarande det som finns på baksidan av en bok, kommer inte vi kunna göra det heller, och sådana böcker ger vi helt enkelt inte ut" -- det är den vanliga uppfattningen) och lite om sin egen bakgrund. Svar ges vanligen inom tre veckor. Bara för att man får en agent, är det givetvis inte säkert att man blir utgiven. Agenten kommer att hjälpa till att marknadsföra boken hos förläggaren samt förhandla om eventuella kontrakt.

Alltså, jag tror ingenting om hur långt jag kan ta mig med Legacy. Men det ska baske mig bli kul att se hur långt jag kan flaxa innan jag landar på näsan!

onsdag, december 05, 2007

Knappast nån nyhet

Idaaaaaaaag.... Har jag redigerat. Vilken överraskning, va? Fast nu rör det sig framåt, i alla fall. Jag kavar mig fram i dyn, och tar mig sakta mot de mer (i mitt tycke) roliga partierna av boken. Det är ju så, att det här inte nädvändigtvis är tråkigt för läsaren. Givetvis inte -- för det skulle jag ALDRIG ha stått ut med. Men man har ju sina favoritscener, och de som inte är favoriter. Tyvärr är det ju så, att de som inte är ens favoriter, ofta är de scener som behöver mest omtanke och kärlek. De är lite av bokens problembarn, sådär. Man kan inte strunta i dem. Man kan inte ignorera dem. Man skulle kunna ignorera dem (det är jättelätt gjort, tro mig) -- men det skulle antagligen resultera i mer skada än nytta. Så jag pysslade och fixade, och visst formar det sig undan för undan till något som är någotsånär som jag vill ha det.

Kollade dessutom lite på de här sköna snubbarna idag. För att jag kände för det, liksom.
The Wicked Tinkers, som de heter. De är ett kaliforniskt band som blandar skotsk folk/stridsmusik med lite australiensiska toner, kan man säga. Fullt ös hela tiden. Man blir liksom stridslysten och glad på samma gång, och det kände jag för att vara just idag. Det var längesedan jag lyssnade på den här sortens musik överhuvudtaget (augusti, faktiskt, i Fergus) så det var en skönt att på nytt knyta bekantskap med den. Katten såg dock lite förvirrad ut, men jag vet inte om det är för att han gillar det, eller för att det stör honom. Förmodligen det sista...

Och.... Tja... Den uppmärksamme kanske chockas av att jag ändrat layout på bloggen också. Ja, det chockar mig också, litegrann... Vi får se hur länge jag står ut. Men lite förnyelse är aldrig fel.

tisdag, december 04, 2007

Det jobbiga med inre resor

Lite slarvigt av mig i förra inlägget, att inte precisera vad det var jag gjorde, när jag träffade alla dessa underbara människor. Jag var på glöggfest. Sådär. Och vanligtvis, ska jag tillägga, gillar jag inte glögg. Men glöggen som bjöds = grymt god. Så det så.

Nå... Vad har jag så gjort idag? Inte mycket, faktiskt -- när det gäller Legacy, alltså. Jag pysslade med Merediths scen igen. Jag verkar liksom inte komma ifrån den. Dialogen är så klurig just där, och jag vet inte riktigt hur jag vill att det ska se ut, vilket gör att jag fastnar, går tillbaka, lägger till, tar bort... Den ska ju vara känslig, liksom. Här träffar hon för första gången på flera veckor en man som hon, utan att vara medveten om det (eller utan att vilja vara medveten om det), dras till. Under tiden som gått, har en del hänt, som gjort att hon är mer öppen och mer livsglad. Samtidigt är hon försiktig och tillbakadragen. Jag vill att scenen ska SPRAKA av tillbakahållen längtan och outtalad... hmmm... kärlek, kanske? I alla fall en försiktig sådan (förälskelse, kanske det heter). Jag funderar på att lägga till lite mer symbolik runtomkring paret. Använda mig mer medvetet av symbolspråk. Det finns redan en del symbolspråk där, lite subtilt sådär... Ni vet: spirande vår, doftande blommor och surrande bin... Äsch, nej, inga bin... Men ni fattar. Lite mer av den varan skadar aldrig.

Jag ska erkänna att jag är på osäker mark överhuvudtaget. Ni vet, de där stillsamma scenerna är ofta svårare att få till tekniskt än de som består av mycket action. Det är i de stillsamma scenerna det blir tekniskt jobbigt, eftersom handlingen ska drivas framåt -- men inte genom direkt handling, utan genom dialog och subtila förändringar. Det får inte bli långrandigt heller, vilket är faran med just sådana scener. Viljan att vara lite finstämd och poetisk, kan liksom slå över, och då blir det urtjatigt att läsa. Det är lite svettigt, faktiskt. Och vad jag än har sagt tidigare blir det nog ett par dagar till av det här.

--------------------------------
Utdrag ur Legacy, copyright Linda Govik 2007

The lack of sun made their surroundings different from how it had been during the day, turned it unavailable and mysterious, the greenery veiled in blueish shadows, the pond an unblinking eye, framed by slumbering trees. Together they watched it, still figures -- but she was aware of his each breath, felt his every heartbeat, as a faint echo inside her own body.
From somewhere, a willow warbler started its frail serenade.

”It is so beautiful here,” she said – breaking the silence, but with a voice so low, it melted into the stillness and became one with it. “So peaceful.”

“It is.” She knew he glanced at her. “Will you miss it?”

“Yes. I will miss it. I will miss...”

She did not have the courage to look at his face and chose instead to look at the calm, steady hands lying against his thighs. The index finger on his left hand had a slight bend, as though it had been broken once, and a faint scar ran over the back of his right hand, curving all the way from his little finger, to the grip of his thumb. They were hands that had lived, and hands that could fight -- but at the same time, they were gentle enough to hold a snail, without hurting it the slightest.
A memory suddenly flashed through her head, of another man’s hands. She couldn’t remember the words spoken while she’d looked at them, couldn't remember anything at all, other than that the words in themselves had filled her with the deepest dismay and desperation. But she sure remembered those hands and the kind face belonging to them. Dr Wright. Dear God. She hadn’t thought of him for ages. Why now? She shook her head, told him to go away – and thankfully, he did.

“What will you miss, Madame?”

Confused, she looked up, and found he was waiting for her to continue. She hadn’t even realized she’d stopped talking.

“Everything,” she said.

He sighed some. “Oui.”

-------------

Ja, ja. Det blir nog bra tillslut. Det är på gång, tror jag åtminstone.

Och, innan jag loggar ut, tillåt mig att skratta lite resignerat. Jag har inte räknat ord på ett tag. Har liksom bara skrivit och redigerat och undvikit ordräknaren. Trodde att med mitt idoga redigerande (ni ska bara VETA hur mycket som tagits bort) så hade minst en tiondel av boken försvunnit. Mer än så, kanske. Allvarligt talat: jag trodde jag skalat bort massor. Men nä. Boken har VÄXT. Den är nu på 197 180 ord. Hur i HELSIKE har det gått till?!!!

måndag, december 03, 2007

Inspiration!

I helgen fick jag chansen att tillbringa en massa timmar tillsammans med begåvade, varmhjärtade människor. Jag hade verkligen extremt roligt. Inte för att jag inte trodde att jag inte skulle ha det, men man kan ju aldrig veta i förväg. Särskilt inte som man besöker någon man aldrig träffat utanför datorns värld förut (men å andra sidan har jag ju aldrig riktigt varit rädd för det där, om man säger så). Och nu vet jag. Det var helt enkelt superkul! Men det bästa -- det absolut bästa -- med det här, var att jag faktiskt blev otroligt inspirerad av alla intressanta möten. Det blev en sådan vitamininjektion, att jag idag lyckats ta ett mycket välbehövligt skutt framåt i berättelsen. Eller... skutt kanske är fel... Ett framåtkliv, då. Och det var inte alls så kämpigt som jag nu upplevt det i ett par veckor. Jag lyckades faktiskt hitta ett snyggt avslut på en scen ur den mindre karaktären Léans POV, och därigenom skapa en lösning som knyter an till en kommande. Det gör att allting kommer att hänga ihop på ett helt annat sätt, och det är ju aldrig fel, förstås. Annars har jag aldrig haft problem med Léan. Hon är en utåtriktad, stabil tjej som sköter sig själv. Hennes scener känns alltid mer eller mindre självklara -- vilket förstås kan bero på att allting som har med henne att göra är mer eller mindre handlingsdrivet och lite mer påtagligt, än vad som är fallet med till exempel huvudkaraktären Meredith, som alltid är inåtvänd och svår. Fast med henne fick jag också ett genombrott idag. Jag pysslade nämligen med en av hennes scener idag. Ändrade hennes handlingsmönster, så att det passade hennes karaktär lite bättre, och putsade dessutom till dialogen samt lade till lite miljöbeskrivningar. Meningen är att stämningen ska bli skön och lugn på ett sånt där mjukt sätt som det kan bli ljumma sommarkvällar. Och så ska det spira lite försiktig kärlek i luften, utan att hon själv vet om det. Jag vet inte, men jag tyckte faktiskt att jag lyckades få till det ganska bra. Skönt!

Det här betyder att jag nu förmodligen kommit över alla de svåra partierna i redigeringen, och nu kan börja ta itu med de mer kraftfulla delarna av boken, som slutet nu utgör. Phew!