söndag, mars 30, 2008

Titlar -- ett sånt påhitt

Finns det en kurs i att få till bra titlar? Kommer det naturligt för alla? Det är så viktigt -- en slarvig titel jagar i alla fall bort mig. Det finns uppenbarligen (har jag märkt medan jag undersökt saken) ett antal sätt att sätta sina titlar. Helst ska de fånga tonen i boken -- det är det ultimata.

Efter att ha analyserat deckargenrens alla titelkombinationer, kommer här några recept:

Tvåordskombinationen. Här kan vi leka i all evighet. Iskallt mord. Iskallt begär. Farligt byte. Hett byte. Vanligtvis består titeln av klichéartade ord som, i mitt tycke, lovar ett inte alltför djupt innehåll. I Janet Evanovich's fall används dessa titlar (de svenska) för att sätta tonen för en hel serie, och ordet "byte" är med för varje bok -- vilket skulle indikera vilket yrke hon har (hon är en sorts prisjägare). Man väntar sig lagom lättsam underhållning, inte alltför mycket hjärngympa och kanske lite sex -- och det är vad man får. Men de som satte titlarna för den svenska marknaden bet sig antagligen lite i svansen: Janet Evanovich slutar ju aldrig producera böckerna om deckaren Stephanie Plum, vilket gör att man nu börjat pröva mer eller mindre desperata kombinationer med ordet "byte". Eller vad säger ni om: Explosivt byte. Fångat byte. Skuggat byte. De engelska versionerna ger ett bättre intryck. Första boken heter One for the money, tvåan Two for the Dough, trean Three to get Deadly osv. Ni ser mönstret, förstås? I mitt tycke är det här ett roligare sätt att presentera sin serie än två-ordskombinationen. Nåja... Vidare:

Vi har också Det Kärnfulla sättet. Stenhuggaren, Predikanten, Isprinsessan, Tyskungen... Alla Läckbergs. Paradiset, Sprängaren av Marklund. Det är kort och drivande, fångar ens uppmärksamhet, ger en fingervisning om vad boken handlar om, ganska fantasirikt. Påminner om Minette Walters: Blomsterkronan, Skulptrisen, Bränningen, Eldstungan. Ett enda ord i bestämd form. Man kan förstås också använda ett kort ord i obestämd form: Paranoia (Joseph Finder) eller Arabesk (Barbara Nadel).

Sedan har vi Det traditionella sättet, där titlarna gärna beskriver kärnfenomenet i boken: Pappas lilla flicka, För hennes eget bästa, I fiendens närvaro (alla av Elisabeth George). Allt som återstår, Offer utan namn, Sista utvägen (Patricia Cornwall), eller svenska Spåren på bryggan (Lars Rambe) och Flickan som lekte med elden (Stieg Larsson) De här titlarna känns, som sagt var, ganska traditionella. Vi hittar dem hos Agatha Christie, PD James, Sir Arthur Conan Doyle. Det är eleganta och välgenomtänkta titlar. Samtidigt är de lite provocerande, tankeväckande. Man får också lätt bilder och uppfattningar av innehållet, vilket väcker ens nyfikenhet.

Ett annat sätt är Det humoristiska. Här sätter vi Håkan Nesser med sin Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Inget i titeln antyder att det här är en deckare, och titeln är alldeles för lång för att vara i närheten av kärnfull. Ändå väcker den intresse, och tar upp något som återspeglas i boken. Titeln ger också en fingervisning om den varma humor som finns i boken. Kärlek, vänskap och choklad av Alexander McCall Smith kan vara en sådan titel också. Känns inte alls som en deckare, men humorn och värmen är där.

Sist, och kanske minst, eftersom jag just nu inte hittat något bra exempel på det, även om jag sett att används, är Motsats-sättet. Man blandar något positivt med något mörkt och fasansfullt för att skapa en chockeffekt. Eller, för den delen, tar ett mjukt ord och använder det tillsammans med ett mörkt, lite hotfullt omslag. Ta Honungsfällan av Unni Lindell, till exempel.

Allt det här kan kombineras i all oändlighet. Det är inte lätt... Intressant är det däremot. Det är vad jag har att spela med, när jag ska leta titel för min bok. Titeln just nu, Det rätta skälet, var en nödlösning redan när jag hittade på den, och är inte bättre nu. Det är en tungrodd titel som inte ligger alls bra i munnen. För många t-möten, osnyggt komponerad. Den måste sålunda bort. Så.... vad är det jag vill förmedla med min bok? Ska jag analysera den, så är den mer underhållande och lättsam än djup och psykologisk. Ingen Janet Evanovich, men mer henne än Åsa Larsson. Min bok är inte skriven på ett "svenskt sätt": tonen och språkrytmen är engelsk, fast den är på svenska. Jag skulle således vilja hitta en väg mellan det traditionella och det humoristiska sättet.
Men det skadar aldrig att gå igenom alla varianter, för att hitta den bästa, så det tycker jag att vi gör nu:

Tvåordskombinationen är så löjlig att jag inte ens vill prova mig fram där. Det finns oändliga kombinationer av ord, och alla är väl inte riktigt så klichéartade, men... Usch... Vad kan man tänka sig för min del? Utan förskoning? Farlig sommar? Desperat handling? Förlagt mord? Hahahahahaaa! Ja, herregud... Finns det inte redan hundra böcker med de titlarna? Nej, det är inget för mig.

Det kärnfulla sättet kan man få fram en del bra titlar med. Frågan är vad man ska hitta på för min bok... Barnflickan? Sommarmord? Dagboken?

Man kan förstås bygga vidare på de här titlarna och med hjälp av det traditionella sättet få fram en del bra titlar: Sanningen om Jelena. Den ryska barnflickan. Här kan man faktiskt ha jätteroligt... Man kan i princip hitta på vad som helst. Den sena resenären (som är ord ur en dikt som figurerar i boken)... Den ensamma flickan... Den ryska duvan... Flickan på fotot...

Det humoristiska... Vad kan man tänka sig där? Mord, män och mjuka humlor? Äsch, jag har ingen aning... Den titeln funkar kanske för Motsats-sättet också.

Fasen, vad svårt. Några förslag? Utan att ni har en aning om vad boken handlar om? Nej, det kanske är svårt. Nå, lite kort kan jag väl säga att boken handlar om en ung, lite näsvis dam, Charlie, som påtar sig att vakta ett hus på kusten över sommaren. Huset har tillhört en gammal detektiv, och när hon snokar omkring i hans gamla gömmor hittar hon ett gammalt foto taget på bårhuset. Flickan på fotot visar sig snart vara en ryska som jobbade som barnflicka hos stadens store man, och vars kropp en dag flöt upp på en strand utanför staden. Charlie blir självklart nyfiken och bestämmer sig för att ta reda på mer. Via olika, mer eller mindre lagliga sätt, rullar hon upp Jelenas gruvliga hemligheter, vilket får folk i den lilla byn att vakna upp och protestera. Och i bakgrunden lurar mördaren, som känner sig alltmer hotad och desperat för varje ny sanning som kommer upp till ytan...

Nåt sånt.
Hursomhelst så har jag en bok. Men ingen titel. Vad f-n ska den heta??

lördag, mars 29, 2008

Skrivsidan uppdaterad

Äntligen är skrivsidan uppdaterad, den här gången med ett litet uppmuntrande tips om hur man löser skrivkramp! Håll till godo!

tisdag, mars 25, 2008

Se upp i backen!!

Har jag verkligen inte skrivit något inlägg sen jag städade datorn? Nej, tydligen inte. Det är väl inte så konstigt, i och för sig, för nu är jag faktiskt på sluttampen med Det rätta skälet (som inte ska heta så, utan istället ska döpas om till....[...]... Eller kanske.... [...]... Eller kanske hellre... [...]... Fasen också. Titlar som är så viktiga -- och så är de svårare att få till än själva boken!!) och är ganska fokuserad på den saken. Jag är nöjd på hur jag lyckats få ihop allting den här gången. De väldigt få luckor eller nödlösningar som fanns, är nu garanterat borta. Dialogerna är tajtare, karaktärerna utmejslade... Jag vet inte säkert hur många sidor jag bantat bort, men det är nog strax över tjugo -- och betänk då att det här är från en roman jag faktiskt ansåg mig vara färdig med för ett år sedan. Usch, så mycket man lär sig på ett år. Tillräckligt mycket för att inse att boken förmodligen inte är färdig nu heller -- men den är i alla fall så färdig den kan bli. Så här nöjd som jag är nu, har jag aldrig varit med den. Allting, och nu menar jag faktiskt allting, ligger fint på plats, precis så som jag vill ha det. De fel som nu finns, är ytterst små och kosmetiska. Annars känns allting komplett. Och just det där, mina vänner, är tillfredsställelse i sin yppersta form (i alla fall när man talar i typ... författartermer *host, ahem*).

Det är lite mackel att få ihop dagarna så att de innehåller något för alla, det måste jag erkänna.
Idag är jag däremot ganska nöjd: jag har hunnit förvärvsarbeta, mysa med ungarna, städa källaren, byta sängkläder, tvätta kläder, träna, duscha, ge ungarna kvällsmat, käka middag själv, ha en timmes tv-stund, och nu sitter jag här och bloggar, vilket jag snart måste sluta med om jag ska hinna skriva lite på romanen innan jag går och lägger mig... Fast innan dess måste jag nog hänga upp tvätten också... Just det, ja... Nå, hur som helst, så går det kaempegrejt, som ni hör. Det är trevligt att vara högeffektiv. Det går ju faktiskt att få ihop allting på ett ganska tillfredsställande sätt.

Nej, nu kan jag inte sitta här. Det är dags att skriva lite skönlitterärt!

tisdag, mars 18, 2008

Den snabba datorn!

Ha! Vårstädade min laptop idag. Oj, vad mycket sk*t som låg där. Sånt man (av förståeliga skäl) inte ser eller tänker på, som bara ligger och tar plats på hårddisken.
Och oj, vad allting funkar snabbare nu. Oj, oj, oj vad nöjd jag är.

Det får minsann bli en upprensning på den stationära datorn också!

Skrivandet då? Ehmm... Mm... Jag redigerade lite igår, som vanligt. Men inte särskilt länge. Det får bli en stund ikväll, istället.

lördag, mars 15, 2008

Igång med skrivandet

Idag flög djävulen i mig: jag letade upp en lämplig agent via Writersmarket.com och skickade en query på Legacy. Bara på skoj. Numera använder jag en ny query som är fasaväckande kort (med tanke på att boken är fasaväckande lång). Den är dock en sorts blandning mellan den lugna, men långa queryn och den mer slagkraftiga, vilket gör att jag känner mig ganska nöjd med den. Annars har jag inte rört storyn alls på ett tag, och jag vet att det finns en hel del redigering kvar att göra innan den kommer att kännas klar. Men vi får se. Det är inte fel att få ut en fot igen, efter det långa uppehållet. Så att jag inte förlorar fokus. Livet har visserligen förändrats och jag gillar den nya riktningen -- men mitt urprungliga mål kvarstår. Självklart. Det skulle ju vara f-n om jag kämpat livet ur mig för att skriva två enorma böcker, och ger upp innan jag ens börjat på allvar med att få ut åtminstone en av dem.
Det rätta skälet hade jag ju mina tvivel om, eftersom någonting i storyn inte kändes riktigt rätt. Nu vet jag vad som var fel -- tonfallet. Eller berättarrösten, snarare. Jag har haft problem med huvudpersonen Charlie. Precis som Legacys huvudperson Meredith, har Charlie tagit enormt lång tid på sig att komma fram. Med den senaste redigeringen (den jag gjorde innan den jag gör nu) kom jag väl ganska nära, men hon är fortfarande alldeles för allvarlig och reflekterande på sina ställen, vilket inte är hennes stil. Visst är det så att Charlie (precis som de flesta av mina karaktärer) måste reflektera över det hon varit med om och lära sig av det, men jag tror att jag får göra det på ett mer lättare sätt än vad som nu är fallet. Som jämvikt till hennes något lättsinniga attityd finns ju hennes "sidekick" Akshay, som jag faktiskt kan bli hur djup som helst med, men jag märker att även hans scener behöver lite polering för att få fram den riktiga rösten.

Charlie är förresten skriven ur första persons POV, medan Akshay är skriven ur tredje persons POV, vilket jag tycker lättar upp storyn en hel del. Det bli ju lätt så, tycker åtminstone jag, att en bok skriven ur första person blir en aning statisk. Det är ett jättebra POV för nybörjarförfattaren (man lär sig att hantera POV på det viset) men nackdelen är att man sitter liksom fast inne i någons huvud, vilket både för författare och läsare faktiskt kan kännas lite väl begränsat. Charlie är också väldigt bra på att förneka saker för sig själv -- och gärna då också för läsaren -- så Akshay hjälper till att berätta där hon inte vill eller kan. Utan honom, kan tilläggas, blir det liksom inget riktigt slut heller, så han är viktig. Jag är nöjd med det här sättet att skriva -- eller rättare sagt, jag älskar det.

Just nu redigerar jag en scen där Akshay ska rengöra och lägga om ett huggsår. Jag hade tänkt få det där att bli ganska sensuellt, samtidigt som Akshay ska göra en analys av händelseförloppet som föregått såret. Samtidigt ska han vara lite arg och orolig. Inte helt enkelt, så där kommer jag väl att fastna ett tag, kan jag tänka. För jag vill ha det perfekt: jag unnar mig perfektion.

Men nu har jag fått mitt kaffe och laddat min MP3, så nu ska jag faktiskt dammsuga. Oh joy.

onsdag, mars 12, 2008

Livet i stort och smått

Så var man delaktig i arbetslivet då. En helt ny upplevelse. Och jag måste säga att det är fantastiskt skönt att få använda hjärnan på lite andra sätt än man gjort under det här dryga halvåret man gått hemma. Det är grymt jobbigt att plötsligt börja gymnastisera den andra delen av hjärnan, den mer strukturerade och analytiska, och sätta sig in i rutiner och göromål som man aldrig hört talas om förut -- men det är kul. Det är lite som att gräva sig ner i en god fruktsallad. Det är fräscht, nyttigt och intressant.
Det hjälper till att branschen är såpass fascinerande. Den är riktigt, riktigt (och nu överdriver jag verkligen inte) tuff. Svåra arbetsförhållanden (klaustrofobi får man inte lida av. Speciellt inte klaustrofobi i utrymmen där det inte finns någon syre alls), långa timmar, mycket resande... Männen som jobbar "på golvet" är beundransvärda, det måste jag säga, och då blir det ju roligt för mig att få vara en del av det.

Nåja. Nog tjötat om det. Det här är en skrivarblogg, eller hur? Tyvärr blir det ju inte så mycket skrivande just nu. Jag sitter här med Det rätta skälet och har en speciell scen att kämpa med. Problemet är att jag inte kämpar alls. Jag stirrar bara på den och har ingen aning om hur jag ska få den att bli snygg. Äsch, den är förmodligen inte svårare än något annat (vilket i och för sig är ganska frustrerande att veta)... Men just nu... Nej, det går inte. Ge mig en vecka, eller en helg, så kan jag nog ta itu med det. Annars är jag ju glad över hur boken tagit sig så långt. Den känns rolig och lätt, vilket är meningen. jag har lyckats få fram en ny udd och vridit om allting ytterligare ett varv -- både karaktärer och handling -- vilket gör att den känns lite mer intressant. Verklighetsflykt, det är vad den är. En skön bok att glida in i. Det är den enda ambitionen jag haft. Det ska vara som... Äsch, låt mig illustrera hur jag vill att det ska vara:

När jag var sjutton år, hamnade jag i en liten håla som heter Peterhead, som ligger jäkligt långt norrut i Skottland på östra sidan. Hur jag hamnade där är en lång historia och ganska irrelevant. Det viktiga är att jag blev servitris på ett hotell. Där fick jag (och min kompis, men det är irrelevant) jobba över sextio timmar i veckan för en LÖJLIGT låg, fast lön. Vi bodde strax utanför hotellet: jag och min kompis delade ett litet rum (där den tidigare ägaren mördats (fast inte i rummet, som tur var)), i ett litet, dragigt, mögligt hus som vi delade med en knarkande psykopat och hans kuvade flickvän, en hetlevrad, manlig kokerska samt en lång, tystlåten, butter kock. Även om det var en fantastisk tid, så var det också riktigt jävligt ibland, faktiskt. På alla fronter, liksom. På vintern drev alla vindar i hela Skottland genom vårat otäta fönster, vilket gjorde att man fick ha både jacka och vantar på sig när man vistades i rummet. En speciellt blåsig dag, när det var löning, tog jag mig ner till byn Peterhead (till fots, då. Vilket tog ungefär en timme) och gick in i Menzies, som är (eller var?) Englands svar på... Wettergrens, kanske? Där köpte jag den bok jag suktat efter hela sommaren och hösten: en tjock, tjock pocketutgåva av Diana Gabaldons "Drums of Autumn". Först nu hade jag råd, så nu köpte jag den.Äntligen! Jag gick hem... Det var eftermiddag, och jag var ledig, men min kompis hade kvällsskiftet, så jag var ensam i rummet. Jag satte mig alldeles intill elementet, iklädd fingervantar, halsduk och täckjacka... Öppnade boken (ni vet... man bryter liksom ryggen, och så knastrar det sådär nytt och luktar så där fräscht och gott från sidorna).... Och sedan försvann jag in i den. Jag menar det. Ingenting betydde något. Jag frös inte, jag kände ingen hunger (tro mig, man var jämt hungrig), jag kände inte lukten av den mögliga, jävligt äckliga heltäckningsmattan, ingenting. Det var bara jag och min bok. Min stund. Vilken känsla!

Så ska en bok vara. Så vill jag att mina böcker ska vara.

Det spelar ingen roll om det är finkultur, eller om författaren vunnit priser eller vad det än är. Det spelar ingen roll om andra skrivit samma sak hundra gånger förut -- för hur många varianter finns det inte på Romeo och Julia egentligen? Det är förmågan att göra sin egen story, förmågan att förflytta läsaren genom tid och rum, att få läsaren att glömma sin omgivning för en stund med en historia som är fantastisk, eller roande, eller oroande, eller hemsk eller allt på en gång... Det är det som betyder något. Förmågan att förtrolla. Det är det jag strävar efter.

Diana Gabaldon är givetvis inte alla jag har upplevt det här genom. När jag åkte till Tyskland med buss flög tiden fram därför att jag inte kunde lägga ner Church Norris Mailers bok "Cherrys värld". Jag fullkomligt drunkade i Roald Dahls böcker när jag var mindre. Och Ole Lund Kirkegaard -- kommer ni ihåg honom? Herregud, vilka roliga böcker.
Så vill jag kunna skriva. Så att mina läsare får en liten, liten gyllene, alldeles varm och skön stund. För det är det man har böcker till, tycker jag.

Gonatt på er nu!

lördag, mars 08, 2008

Tankar

Jag har vilat lite från bloggen, därför att jag velat se var saker och ting varit på väg. Nu vet jag, så nu är jag tillbaka. Med nytt jobb, till råga på allt. Och vet ni vad? Det känns som ett alldeles perfekt jobb för mig. Jag hade inte ens sökt det: det liksom föll ner i knäet på mig. Man får tacka och ta emot. Tack, tack.

Nu när jag har säkrat min överlevnad, känns det mycket roligare att skriva. Mindre frenetiskt, liksom. Jag kan på något vis ta ut svängarna och njuta av det jag skriver, utan att fundera så mycket på att jag måste göra något bra av det, eller att jag måste hinna klart tills... vad det nu är för luddigt mål jag satt upp. Vem bryr sig, liksom? Que sera, sera.
Och just därför blir det ju så mycket bättre. Eller så är det helt enkelt så att övning ger färdighet. Eller så beror det på något annat. Summa summarum är det fortfarande kul att redigera Det rätta skälet. Jag har till och med hittat en del "aha"-upplevelser -- sammanhang som jag inte förstått förut, men som nu faktiskt är ganska tydliga. Varför har jag inte tänkt på det förut? Därför, kära vänner, att skrivandet är en process.

Jag jobbar inte utifrån synopsis eller outline. Jag har vanligtvis ingen aning om hur berättelsen ska se ut innan jag sätter igång att skriva den, och har egentligen bara en liten aning om det när jag är klar med råmanuset. Jag tror att det är därför det tar så lång tid för mig att få mina berättelser som jag vill ha dem. Okay, jag måste väl säga att Legacy var väl någotsånär klar redan i råmanusversionen (övning ger tydligen färdighet). Det rätta skälet däremot, var en ren katastrof. Och nu överdriver jag inte.

Tänk på det: råmanuset får spreta åt alla möjliga håll och vara hur konstigt som helst. Det behöver inte vara en färdig berättelse, och du behöver inte ha arbetat efter synopsis för att få en färdig bok. Du kan ha scener som inte passar in, karaktärer som är töntiga och fel, motiv som inte stämmer, planteringar som fattas, fel i POV, fel ordning på scenerna, lösa trådar. Det gör inget! För varje redigering kommer allt det här att rätta till sig. Det kan visserligen ge en viss känsla av förlamande panik när man blickar över sitt råmanus och inser att allt är fel -- men så länge man är beredd att arbeta för att få det bra, finns det egentligen ingen orsak att oroa sig. Det är ju alltid, alltid du som har kontrollen!

Känns skönt att ha kommit till den insikten, efter alla dessa år!

Förresten, så tänkte jag lägga in ännu ett smakprov på min andra blogg. Ännu en middag! Jag älskar ju middagsscener. Det finns inget roligare ställe att skapa dialoger på (och jag älskar som bekant dialoger också).

söndag, mars 02, 2008

Dubbeljobb -- dubbelt kul!

Det är faktiskt skönt att dubbeljobba med romanerna. Särskilt som en är på svenska, och den andra på engelska. Det är ju så att man förbrukar en hel massa energi när man skriver eller redigerar. Man öser ur, öser ur, öser ur. Ofta är det inget problem. Jag tycker inte det: eftersom jag skrivit kreativt nästan varenda dag i minst tre år, så har jag lärt mig hur jag ska tackla den saken. Ofta får man också lika mycket tillbaka -- när man tycker något är roligt, har man en otrolig förmåga att hämta nya krafter.
Men ibland tryter de, förstås. Att dubbeljobba är ett perfekt sätt att få kraft till båda projekt. Det är liksom en känsla av att när man blir lite trött på den ena, så finns den andra där att återvända till. Jag är faktiskt -- hurra! -- lika kär i båda just nu. De är väldigt olika (vilket kanske är en orsak till att jag under en period favoriserat den ena framför den andra? För att den nya stilen kändes fräschare?): Legacy är tung och svår, nästan utan humor annat än i små glimtar, och mycket karaktärsdriven. Det rätta skälet (usch, jag gillar faktiskt inte det namnet...) är lättare, med starkt driv och humor. Ganska mycket mer handlingsdriven.
Men de är båda produkter av mig själv.

Och Det rätta skälet... Jag gillar den nu. Den känns skön. Inte perfekt, men med några små justeringar kommer jag nu närmare vad jag velat ha från första början. Jag ökar... vad heter det på svenska? Tension? Spänning? Inte samma sak... Hursomhelst, så jobbar jag med att skruva upp tension på väl valda platser, samt förstärka alla konflikter (både yttre och inre). Jag har varit en aning för realistisk på en del platser. Det funkar givetvis inte. Överdriv. Skruva upp det, så att karaktärerna inte har några val, utan drivs framåt i berättelsen. Det är det här som gör skillnaden mellan en ganska sval, oengagerad berättelse, och en som folk vill läsa. Det vet jag nu, och därför är det ganska lätt att fixa till. Det är riktigt skönt att ha den kontrollen. Jag fixar även dialogerna -- lättar upp och kortar in. På det här sättet har jag nu krympt berättelsen med... hmmm... Vad kan det vara nu? Fem sidor? Och fler blir det säkert.

Legacy... Tja... Nu vilar den till sig. Jag får fortfarande hjälp med språket, men det går långsamt, så jag vet inte hur länge till det kommer att fortgå. De första kapitlen är i alla fall tillfixade och grammatiskt korrekta, vilket egentligen är vad som behövs för att locka en agent. Däremot väntar jag lite med agentletandet där, tills hela boken är färdigredigerad. Jag längtar tillbaka litegrann, men just nu lägger jag all energi på Det rätta skälet. Känns som en bra strategi. När jag återvänder till Legacy kommer jag ha nya fräscha perspektiv, ännu mer kunskap, och all energi jag kan behöva.

Helgens flyt: Brother-skrivaren fungerade inte (inget svart bläck). Vi tog den till Elgiganten. De bytte ut den till ny vara. Tyvärr hade de inte samma vara inne, så vi fick en annan, likvärdig produkt. En Epson, som är liiiiite bättre, liiiiiite snabbare. Tack, Elgiganten. Och visst blir man glad när servicen faktiskt fungerar? Inget krångel, liksom. Så nu är jag livsfarlig -- armed with a new skrivare! Bara så ni vet.