söndag, maj 25, 2008

Sax och nyckel!

Under hela helgen har vi letat efter dotterns gympadojor. Högt och lågt. Ute, inne, under sofforna, på toaletten, i barnens rum, i källaren... De har inte funnits någonstans. Idag blev jag desperat, så jag tänkte: Sax och nyckel!!. Ja, det är en slags magi-grej jag hörde talas om på Mix Megapols morgonprogram. Om man verkligen, verkligen saknar något, så ska man lägga en sax och en nyckel i ett fönster. Sedan ska man gå därifrån och göra något annat, och inom en dag (eller några timmar) så hittar man det man letar efter. Enligt programledarna (Adam och Gry, förstås) så funkar det verkligen. Och nu var jag ju desperat. Så jag stegade iväg mot köket. Rörde min nyckelknippa, men ville hitta en sax först, så jag gick till kökslådan för att gräva upp en. Fann den. Tog den i handen. Vände mig mot fönstret för att lägga den där... Och då fick jag syn på dem. Där, under köksbordet, låg de: dotterns skor. Där vi suttit och ätit middag tidigare samma dag. Där jag nästan garanterat vet att jag letat förut. Där var de. Sammanträffande och naturliga orsaker och allt sånt tråkigt till trots kan jag inte låta bli att säga: tack, gamla konstiga magi! Sax och nyckel. Magi till husbehov -- som funkar!

(ska tilläggas att man tydligen inte ska använda denna trolldom för ofta, för då slutar den fungera. Bara när det verkligen behövs!)

lördag, maj 24, 2008

Min melodi

Ah. Helg. Efter en härligt galen vecka på jobbet. TVÅ (2!) hela studiedagar "on site". Underbart! Kklättra upp flera meter i de mest fantastiska stålkonstruktioner för att titta på tömning och fyllning av reaktorer... Diskutera högtrycksspolning av reaktormassa med förmän och project managers som på något sätt fått för sig att jag besitter all kunskap man kan önska i ämnet (lite har man ju snappat upp, så det gick ganska bra)... Översätta engelska facktermer till svenska och svenska facktermer till engelska... Skoja med galna engelsmän, tyskar och holländare... Kul, kul! Det är underbart roligt att få delta i arbetet på det här sättet. Inte bara sitta på kontoret -- även om det också är kul. Sedan är det ett faktum att jag ääääääälskar att gå omkring i skyddsutrustning! Hjälm, stålhätteskor, overall, handskar, skyddsglasögon... Den här gången fick jag bära munskydd också. Kan man begära mer?

Just nu sitter jag här och smuttar på en slivovice, medan omröstningen i Melodifestivalen är i fuuuull gång. Och jag kan säga att jag inte är ett dugg intresserad över hur det går. Förr var jag det. Då var jag liksom med. Nuförtiden... *bleck*, som man brukar säga på amerikanska om nåt man inte tycker om. Det är inte my cup of tea längre.

Och... Just det... Skrivandet... Mmmmmm.... Tja... Det går. Bara inte så snabbt. Och tråkigt nog utan något att rapportera. Det liksom glider på, utan några större händelser. Hittar jag några fel, så ändrar jag. Jag putsar mest på dialoger eller scenövergångar, men än så länge har det inte varit alltför dramatiskt. Känns skönt. Och slutet på boken är det jag är mest nöjd med teknikmässigt, och det är där jag är nu. Jag räknar inte med alltför stora ingrepp där, vilket möjligtvis betyder att jag snart är klar med den här redigeringsomgången. Hurra!!

Nej, jag får väl följa omröstningseländet nu, då...

söndag, maj 18, 2008

En liten reflektion om läten

Läten. Talläten (alltså inte kroppsläten, för det är ett heeeelt annat (icke desto mindre spännande) ämne). Utfyllnadsläten i tal. Har ni tänkt på att det kan finnas sådana som är signifikativa för en speciell nationalitet? Okay, så ni fattar inte riktigt vad jag menar? Ingen fara: jag ska förklara.

Jag hade inte en aning om det här fenomenet förrän jag läste om det i Diana Gabaldons "Främlingen". Dianas huvudkaraktär Claire noterar där att skottarna har ett läte som är "typiskt skotskt". Det är något sorts djupt hummande som produceras långt ner i halsen: mphmmm, ungefär. Används i diverse sammanhang: som ett medgivande eller bara ett bevis på att skotten faktiskt lyssnar på vad som sägs, ja... när som helst när det känns nödvändigt, i princip. Det är förresten, om vi ska snacka författarteknik, en sådan där liten detalj som ger en extra dimension till den värld Diana skapar med sitt skrivande. Det skapar en helhetsbild som gör karaktärerna mer levande, som gör dem lätta att höra och se framför sig. Och att Diana noterat detta läte som är så speciellt just för skottar, tyckte jag var särskilt imponerande.

För en tid sedan läste jag en bok av en amerikansk "författarkollega" -- en novellsamling som heter Elephant's kiss (som tyvärr inte har getts ut i sådär jättemånga upplagor). I den beskriver hon i jättefina ögonblicksglimtar Sverige och de människor som lever här (hon är gift med en svensk man, förresten). Och där hittar hon faktiskt ett typiskt svenskt ljud, nämligen det där speciella "dra-in-luften-mellan-tänderna-ljudet". Norrlänningarnas "ja", om ni fattar. Typiskt svenskt, menar denna amerikanska författare, därför att det enligt henne inte finns någon annan nationalitet i världen som gör såhär. Kanske har hon rätt. Möjligtvis.

Ända sedan jag läste om dessa båda läten -- det typiskt skotska och det typiskt svenska -- har jag funderat på om det kan gälla för fler nationaliteter. Däremot har jag inte kunnat hitta fler exempel. Förrän nu! För nu har jag fått en tysk chef, och voila -- nu har jag hittat ännu ett typiskt läte! Det tyska lätet. Såvitt jag har förstått (genom noggrann observation *himlar med ögonen*) uppstår det som ett sorts tillägg i slutet på en mening, och oftast då i samband med en fråga. Det låter som ett djupt framstött, samtidigt mjukt uh eller möjligtvis huh. Väldigt snyggt -- och totalt omöjligt att härma. I alla fall för mig. Och det kan förstås bero på att jag är svensk, och på att lätet är något som följer med tyskan. Precis som skotskans Mmphmmm. Eller svenskans indragning av luft mellan tänderna.

Tre exempel. Det bildar nästan ett underlag för en vetenskaplig slutsats.
Och är det inte fascinerande? Människan är fascinerande. Det är bara så.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig. G'natt!

Mitt bloggvärde!

Har egentligen inte tid att blogga nu, men jag måste nämna att jag uppdaterade ramen med lite skojsigheter från den här sajten.

Tack Sama för tipset!

torsdag, maj 15, 2008

Här går det undan...

WAAAAAAAAAAH! Spring, spring... Livet springer iväg från mig... Samtidigt lever man ju mitt i det. Försommar, barn, hem som ser ut som kaos, jobb, storslagna planer... Mannen och jag har blivit tomtägare, ser ni. En vacker, vilsam bit ängsmark. Ett litet, fint paradis. Så småningom blir det kanske ett hus där. Kanske, säger jag, eftersom de närmaste grannarna, som också är markägarens dotter, inte vill höra talas om att något byggs på marken. Man blir häpen när man ser hur vuxna människor agerar ibland. Och då fattar man att verkligheten överträffar dikten. Nå, det blir nog bra. Jag skulle vilja lägga ut bilder, men har tappat bort USB-sladden... Fasen också.

I vilket fall som helst så händer det lite på skrivarfronten också. Inget dramatiskt. Men Och allra minst är hon min formar sig fint i mina händer. Ibland undrar jag vad som händer inne i hjärnan. Hur en scen som man inte sett någon lösning på efter en, två, tre redigeringar, och liksom lämnat som en någorlunda godtagbar nödlösning, plötsligt rätar ut sig och blir solklar. Så har det varit ett par gånger under den här omgången. Jag har hittat lösningar på det mesta som varit lite stolpigt, så nu flyter historien fram. Det kan vara ett resultat av att jag:

1. Blivit mer säker på min egen röst

2. Blivit mer erfaren som författare (vilket låter hemskt pretto. Men det är det inte)

3. Känner att jag äntligen fått en riktning och ett mål med boken.

Ja, det är sant: jag hade inte riktigt den riktningen från början. Jag hade stunder där jag funderade över vad jag ville ha sagt, och där jag inte kunde komma på ett svar. Så är det inte längre: storyn har blivit klar, karaktärerna starka, temat tydligt. Så hundra redigeringsomgångar har tydligen hjälpt.

Naturligtvis är allt det här vad jag känner och anser -- sedan kan andra säkert ha andra synpunkter. But... who cares about the others? Det är bara jag och min bok. Fuck the rest. Nä, jag skojar bara. Eller... Nästan.

En sak på skrivarfronten som är så där.... hårslitande frustrerande är att jag kommit in på en distanskurs på högskolan. Att skriva historiska romaner. Fattar ni, eller? Hur j-a coolt som helst. Dick Harrison är en av föreläsarna. Visst, han är lite torr, men han har en viss underfundig humor som gör hans böcker intressanta, och den research han lägger ner på sina böcker är beundransvärd. Hursomhelst ansökte jag om kursen innan jag fick jobb. Ergo: nu har jag jobb, och nu kan jag inte gå kursen. Å ena sidan älskar jag att jag har jobb, och det är ett bra jobb, men, men... Möjligtvis skulle jag kunna gå kursen och inte ha så höga krav på mig själv -- bara sno åt mig de föreläsningstillfällen jag kan och försöka så gott det går... Problemet är bara att jag alltid har så höga krav på mig själv. Jag kan inte göra något halvdant, för då mår jag dåligt. Och jag gör inget om jag inte brinner för det (det är därför huset alltid är VÄLDIGT ostädat när det är ostädat och VÄLDIGT rent när det (under vissa sällsynta tillfällen) är rent (*he, he*)). Så... Det bidde nog jobbigt med en kurs ovanpå allting annat som händer. Nå, jag får se.

söndag, maj 04, 2008

Okay, så hittade jag en till...

Årets första kajakdag idag. Jajamän. Och det kändes riktigt, riktigt bra. Armarna och ryggen är det för övrigt ingen fara alls med, om jag nu ska analysera mina styrkor och svagheter. Där är jag ganska stark. Det värsta är -- tro det eller ej -- benen. Jag spänner dem på nåt sätt, och blir snabbt trött. Men det ordnar ju upp sig efter ett par kajakturer (jag måste erkänna att jag skrev "omgångar" först, vilket jag efter en stunds eftertanke ändrade till "kajakturer". Nu sitter jag här och funderar på om det kanske bara är jag som har en sådan låg fantasi och om det var överkänsligt av mig att ändra ordet. Och så funderar jag på det intelligenta i att avslöja min tankekedja för alla som läser den här bloggen). Härligt är det i alla fall (och med tanke på föregående parentes blir följaktligen den här meningen helt fel. Fasen också). Naturen är så underbart vacker just nu (det där kan iallafall inte tolkas fel).

Annars har jag hoppat framåt i redigeringen. Nu är jag på sidan 180, vilket känns som en framgång. En annan sak är att en MYCKET intressant titel dök upp medan jag redigerade en av de scener som ligger på de här sidorna. Det var genom en karaktärs tankar som den dök upp -- sådär, bara. Och den kändes faktiskt riktigt klockren med en gång. Underligt nog. Ask, and Thou Shalt Receive... Den tar upp det centrala temat i boken, ligger på flera plan, berör flera karaktärer... Ja, den knyter till och med an till den viktiga symboliska handlingen som sker i slutet. Hör här:

Och allra minst är hon min.

Min man är tveksam. Nämnde att det var en sådan där titel man lätt glömmer, och som man aldrig hittar igen ens om man letar, eftersom man glömmer "och"-et när man googlar efter den. Jag vet inte... Kanske. Själv tycker jag att den har en viss trevlig Elisabeth George-klang. Med lite Håkan Nesser på ett hörn. Den känns rätt, på något sätt. Nå, vi får se. Den läggs till den lilla hög av favorittitlar jag har (nu blir det som bekant tre stycken) så får jag se när jag är klar med redigeringen. Det borde bli snart. Skönt!

torsdag, maj 01, 2008

Utdrag ur en kapitalists dagbok

Precis nu tog jag beslutet att slänga en 370 ord lång passus ur Vad-Den-Nu-Heter. Och när jag kollade på sidmätaren insåg jag plötsligt att det hänt en hel del. Jag har inte tänkt på det så mycket förrän nu. Visst har jag sett det, men jag har inte reflekterat över det. Men nu...
Så här är det: jag är på sidan 151. Det är så långt jag har redigerat. Och boken är på 325 sidor. Fattar ni? 325! Vet ni vad den var när jag började? 367!!! På halva boken har jag alltså gjort mig av med 42 sidor text. 42 sidor. Och, det må jag faktiskt påstå, det är först nu allting känns riktigt bra. Och ska jag berätta en annan sak? Det andra, renskrivna utkastet -- det jag vill kalla det första försöket till en riktig bok -- var på 416 sidor! Jag är enormt tacksam mot den man (frilansar som lektör men är egentligen ungdomsboksförfattare) som först läste igenom det här manuskriptet och som faktiskt såg något där, något som var värt att visa en publik -- men som rådde mig att banta ner och redigera boken rejält. De orden har jag burit med mig i mitt skrivande sedan dess. Det är så oerhört viktigt, det här med att redigera och kondensera texten. Det blir så mycket bättre när tar sig tiden.

Det här har jag visserligen tjatat om förut. Men det tåls att upprepas. Det tåls verkligen att upprepas. Med den här omgången redigering tror jag att boken är helt färdig. Det känns så. Den här gången är jag ganska säker. När jag läser texten känns den balanserad och lätt att följa. Dialogerna är upprensade och tillspetsade, motiven uppklarade, alla karaktärer utkristalliserade. Mest nöjd är jag nog ändå med hur jag lyckats "överdriva" allting med utgångspunkt från den berömda konflikten. Allting är konflikt. Rejäl konflikt. Det blir mycket intressantare då. Charlie, huvudkaraktären, är svårare att förstå sig på, mer envis, intensivare och kanske en aning svårare att tycka om. Akshay är lättare att följa, en mjuk men stark motpol. Charlies antagonister är starkare, farligare och oförsonligare. Där är gott om sex, mord, misshandel, humlor och krämig korma. Det blir, tror jag, en riktigt trevlig mix. Jag är supernöjd! Tre års arbete -- and it's finally starting to pay off. Och för första gången känner jag mig ganska avslappnad. Det får gå som det går med den här boken. Allt står inte och faller med den. Jag har faktiskt -- vilket jag för bara några månader sedan inte trodde var möjligt -- ett jättemysigt, roligt, varierande jobb som jag kan luta mig tillbaka mot.

Imorgon ska jag gå på premiär av en ny superbutik i min pyttelilla, men fina stad. Det lär vara ett Ullared i miniatyr. En affär som har allt. Kul med sånt. Kul med satsningar. Särskilt i småstäder.

Sedan har maken och jag nu äntligen spanat in en tomt som vi på allvar tycker är fin och ser potential i. Snyggt läge, plant på ena sidan och sluttning på den andra, där det kanske, kanske växer tallar. Tallar på tomten är nämligen ett ganska viktigt krav från min sida. Nå, vi får se vart det leder. Än så länge är det bara spekulationer och drömmar. Men sånt är ju förstås också trevligt.