lördag, juni 28, 2008

Tegelmur

Nu är jag på en seg passage i boken. Herrejisses. Mest, ser jag, är det överbryggningarna mellan kapitel och scener. Jag har liksom inte tagit vara på den här delen av boken, och nu, när jag verkligen går in för att få den så snygg som möjligt, är det en del som måste ordnas upp för att det ska bli bra. Det är den klassiska arcen som spökar igen, förstås. Slarvar man med den, så är det så här det blir: konflikten är slapp, lösningarna klumpiga... Nu är det som tur är ingen lång passage, och det är ingen nyckelscen det handlar om heller -- snarare utgör den här delen en liten andningspaus innan saker och ting verkligen skruvas upp. Men det känns ändå som att köra huvudet i en mur. Jag måste ordna upp det här. Allting förtjänar att bli bra. Och allting ska bli bra också. Det är bara att hugga tag i det, och putsa vidare.

Bara 40 sidor kvar att redigera nu... Fattar ni? 40 sidor. Sedan ska jag släppa totalt. Inget mer redigerande på den här boken, förrän en eventuell redaktör säger till mig vad som ska ändras (givetvis är jag beredd att gå igenom den en gång till, men då vill jag att någon säger till mig vad som ska göras, istället för att jag funderar ut det själv). Efter den här boken ska jag ha roligt med Legacy igen. Inga krav. Bara mysigt putsande. Gud, vad skönt det ska bli!

Vi får väl se hur mycket jag får gjort idag. Rykten säger att vi ska på "tomt-exkursion" idag. Mäta ut vår nya tomt och sätta ut pinnar där huset ska stå. Och så måste jag dammsuga huset... Få någon slags ordning på tvätten... Städa toaletten... *urk*

Fast först är det frukost... Tjingeling!
,

lördag, juni 21, 2008

Hej igen!

– Nog nu, sa Ledaren. – Nu ska du lyssna. Och det är inte svårt alls, för jag har egentligen bara en sak att meddela dig. Sluta genast. Det är det enda du behöver höra. Sluta genast.

– Sluta med vadå? sa jag.

– Spela inte dum. Det vet du bäst själv.

– Det vet väl inte du.

– Det vet jag väl visst det. Är du dum, eller?

Med nageln fick jag tag i skarven på mattknivens ena sida. Jag vickade på fingret, drog den åt mig, men tappade taget. En gång till. Koncentrera dig, Charlie. Den här gången flyttade sig kniven närmare. Darrande i kroppen av ansträngning lyckades jag dra den uppåt, tills mina fingrar kunde sluta sig om skaftet. Jag andades ut, blundade och tryckte den mot handflatan. Bra. Ta tillbaka kontrollen nu. Den här gången visste jag inte om rösten tillhörde mig eller Jelena.

* * *

Nuuuu har jag tid. Eller egentligen inte, eftersom jag faktiskt tänkt få gjort lite redigering innan jag går och lägger mig i kväll -- men jag tänkte att jag skulle uppdatera senaste inlägget med lite mer information (eller åtminstone mer text). Som jag redan nämnt, är det dock inte så mycket att rapportera. Jag försöker ta mig framåt i storyn, och det går ganska bra. Allting flyter på. Det kanske är det som kallas rutin? När man inte stöter på alltför många hinder, och när de man stöter på går att lösa utan alltför mycket huvudvärk och tandagnisslan? Känns lite tråkigt, men bra samtidigt. Jag vill ju få boken klar, för guds skull!

En rolig sak är att jag fick uppslaget till nästa del i serien imorse när jag skulle gå på sommarhusets utedass. Jäpp, så är det. Jag fick en grymt bra idé, som samtidigt innebär en grymt bra konflikt på fler plan än ett för min kära huvudperson. Hon kommer få det riktigt jobbigt, det kan jag garantera! Fast hur jag ska få tid att skriva ännu en bok, det vete tusan... Efter den här väntar Legacy, och den vill jag verkligen få ordning på, nu när jag har ett bra redigeringsverktyg och allting. Äsch, allting har sin tid. Jag är säker på att allt kommer att ordna sig.

Nä, dags att börja jobba!

fredag, juni 20, 2008

I'm a bad girl, I am.

Blåsigt. Midsommarväder, med andra ord. Fast det gör inget: med partytält och i gott sällskap spelar det ingen roll vilket väder det är. Det ska bli kul. Jag har för övrigt blivit en liten partypingla så här på gamla dagar. Var på BBQ med gubbarna på jobbet för två veckor sedan. Kom hem vid fyrasnåret och var inte mänska på två dar efteråt. Det är bara att inse: man är inte gjord för sena utekvällar längre. Men roligt var det!!!

Skrivandet då? Tja, det går långsamt. Men det går. Det måste jag faktiskt säga, att det lilla jag gör, känns riktigt bra...

....

Ummm... Jag får nog återkomma med mer information senare... Måste sluta blogga, ser ni. Maken var nämligen just inne och gav mig Det Onda Ögat, vilket jag tolkar som att det är dags att stänga ner datorn och börja hjälpa till *ahem*.

TTYL

måndag, juni 02, 2008

Längtan och impulsköp

Det var nu allting skulle ställas på sin spets. Jag kände det på mig: ikväll skulle allting avgöras, alla hemligheter komma upp till ytan. Väntan var över. Är du med mig, Jelena? Hon svarade inte, men jag visste ändå att hon var det: kunde känna hennes närvaro som en vindfläkt mot min kind när jag drog upp porten, som ett andetag, en smekning. Jag skulle bara ha önskat att den inte känts fullt så isande. Vad är det du varnar mig för? Vad vill du? Hon svarade inte på det heller. Slipp då. Jag klarade mig utan henne.

I den här värmen blir inte mycket gjort. Små myrsteg, bara. I ett desperat försök att komma någonvart tog jag häromdagen med mig datorn till sommarstugan... Men det funkar ju inte. I alla fall känns det inte så. Sedan fick jag ett ryck häromdagen. Ett sånt där ryck som man får när man håller på med en hobby och plötsligt hittar något som kan underlätta arbetet väsentligt och som man bara vet att man måste ha annars dör man. I det här fallet var det ett redigerarverktyg för engelsk textbearbetning. Så jag slog till. Pang, bara. Nåt ska man unna sig, tycker jag. Verktyget funkar jättebra, och bearbetar min text långt mycket bättre än Word någonsin kunnat. Det bästa är att jag kan redigera vad som helst, var som helst, när som helst. Till och med nu, medan jag skriver här på bloggen. Kul är det också. Jag måste erkänna att jag, på grund av det här inköpet, har vänsterprasslat med Legacy ett par minuter de senaste kvällarna! Fy på mig! Men det är så roligt-- och nu när det har gått en tid hittar jag ju så många töntiga, idiotiska fel att jag bara vill sätta mig och ta tag i det med en gång... Och jag saknar berättelsen, också. Jag vill kämpa med den, göra den rättvisa. Jag vill återknyta kontakten med karaktärerna. Jag vill leka med språket. Mysa ner mig i min älsklingsberättelse. Men det går ju inte. Inte just nu, i alla fall.

Äsch, det är inte så att det inte är roligt att jobba med Och allra minst är hon min. För det är det. Nu har jag ju också fått snits på storyn, och känner en verklig kontakt med den. Men Legacy... Den är speciell. För mig, i alla fall. Nå, var sak har sin tid. Och tills dess... längtar jag.

-------------------

Withered grass crackled under the soles of her feet as Meredith bent down by the stone. The faint sound woke a crow from the nearby shrubbery: with a flapping of dark wings, it fled across the graveyard, passed the chapel tower and continued across the plains behind it, hoarse cawing fading in strength with the increasing distance.

“It’s always tragic to lose young souls in such a fashion,” Father Nicholas said, softly. “A great loss to us all. But as I said... It was His Lord’s wish. He does have a purpose with everything that happens on this earth, and that, I believe, is a great comfort to those who are left to grieve. ‘Blessed are those who mourn, for they will be comforted’, no?”

She didn’t answer. With one finger, she traced the gilded letters on the stone. Isobel, had been her name. Lady Isobel Stanford. She had died at twenty-four, and her husband, Lord Charles Stanford I, had been thirty-five.
Daniel touched the stone also; his cold fingers brushing swiftly past Meredith’s as he did. She had to fight the urge not to take his hand and press it to her, hold him to her. Eight years old. He was the same age Charles had been, when he’d lost his mother.

-------------------