tisdag, december 30, 2008

Att se tillbaka, och framåt

Sådär, då var man tillbaka från ännu en snabb tripp till Götet. Igår var det nämligen leverans av ännu ett gäng engelsmän till flygplatsen. Eftersom det var så sent på kvällen, bestämde jag mig för att ta en liten sidostickare till mina föräldrar i goa Angered, för att på förmiddagen dagen efter kunna spendera lite pengar på vad jag nu kunde hitta. Till min jättestora förtjusning har de öppnat en hel massa butiker i Angereds centrum. Smart, tycker jag, som både är lat av naturen (nära är som bekant bra), och som inte alls gillar att köra omkring i Göteborgs stad (och särskilt inte med den ganska otympliga firma-vanen). Det blev en del kläder på rea, samt ett minneskort till PS2-konsolen som sonen fick i julklapp. Shopping känns, klichéartat men sant, alltid bra.

Nu är jag dock hemma igen. Hel och välbehållen. Nej, det är inte alls självklart: engelsmännen hade nämligen underlåtit att fylla på ny spolarvätska i bilen, vilket medförde att hemfärden blev ganska... intressant, på ett sådant där äventyrligt "var-är-vägen"-vis.
Kalkonen ligger på diskbänken för upptining, maken pysslar med husritningar och barnen är lugna på varsitt håll. Det är med andra ord ganska trevligt här just nu. Perfekt för att blogga. Perfekt för att blicka tillbaka på året som gått. Det har varit ett händelserikt år, det får jag ju säga, både på skrivarfronten och på ett mer personligt plan. Kanske mer på det personliga, förresten. Det här året började jag ju, precis som det tidigare, med att vara arbetslös. Det såg ganska hopplöst ut också, och jag började misströsta ganska rejält -- men så i mars ringde det en trevlig person från en liten, liten firma i en stor, tysk koncern... och vips hade jag fårr ett jobb, i världens mest spännande bransch, och omgiven av de mest färgstarka personligheter man kan tänka sig (många bra uppslag till karaktärer där, kan jag meddela). Det är ganska fantastiskt, när man tänker på det, och jag är jättetacksam över att ha fått chansen. Däremot har jag nu tagit klivet från arbetslös mor med all tid i världen, till heltidsarbetande karriärskvinna (okay, det där sista kanske är att överdriva -- men det låter så fint!) med familj och hus... Det säger sig självt, återigen på det där lite klichéartade sättet, att det blir svårt att få allt att gå ihop. Författarskapet har liksom kommit i skymundan det här året. Däremot vill jag inte påstå att jag är ett offer för den moderna tidens stress. Jag är fullt medveten om att jag om jag hade velat skriva, så skulle jag ha kunnat skriva. Det finns liksom inga ursäkter, om man bara vill. Och det här året har jag faktiskt inte velat. Det har blivit en del småpillande med diverse projekt, förstås, men det är inte förrän nu, i slutet av december, som jag tagit tag i det på allvar. Mitt lekande (för lekt, har jag gjort. Jag har nämligen njutit helt och fullt av livet, medan jag tagit ledigt från skrivandet, som ju faktiskt är ett ganska ensamt gebit) är nu slut, och det är dags att höja blicken mot målet igen. Det känns ganska skönt, ändå. Jag blir faktiskt lite splittrad och orolig när jag inte skriver. Det är ju så, att jag har en hel massa energi, och samtidigt är jag ganska intensiv i allt jag gör. All denna energi, som tidigare gått åt just till att skriva, har det här året spretat åt alla möjliga håll och kanter. Det ska bli skönt att samla ihop den igen, och fokusera på något jag har kontroll över.

2009 års skrivardrömmar, som Johanna ju frågade om i intervjun här nedanför, har jag redan redogjort för. Jag ska förkovra mig i nya ämnen. Jag ska utvidga mitt nätverk. Jag ska redigera Legacy, och se om jag kan göra något åt mitt ständiga projekt Och allra minst är hon min, och kanske börja skriva på något nytt. Vi får väl se hur det blir. Däremot kan jag lova att det kommer att bli ett spännande författarår.


Nu önskar jag er alla en riktigt, riktigt god fortsättning!

måndag, december 22, 2008

Blog tour -- translated


(This is the very homemade translation of the blog tour post below. Done in sort of a haste, or at least without too much editing, so please excuse any Swenglish expressions or grammatical mishaps:)

Right... The time has come, amid all the Christmas preparations... You see, it's my honour to be one of the hosts of a Blog tour, created by the writer's coach, fellow blogger and writer Johanna Wistrand as one of the steps following the promotion of her new book "Write the book, 4 weeks of coaching" (blog owner's free translation). This book is, just as it sounds, a four week long programme where you with the help of different writing exercises and through setting certain sub targets, are led toward finishing your very first draft, in which form it may be -- a novel, biography or fact book. "Write the book" is an e-book, and is available through a website, which I will not promote here, since if you're reading this will probably not be interested in buying a Swedish book anyway. On this site, you'll also find Johanna's first book, "Get your writing started" (blog owner's free translation), which is a bit more general, created merely to get you writing, and without any concrete goals. This should work well for anyone who might be getting breathing problems from the mere thought of sailing a whole project ashore...

In any case, what both books have in common, is that they get your creative juices flowing, and in a wonderfully vibrant way at that! Johanna's writing is so warm and empathetic that you both want, and, above all, dare to face your writer's dreams, or (as in my own case), give you the energy to get started again. It's true. During the last few days, I've skimmed through the pages in "Write the book", and am now very determined to get writing again. Certainly not a bad achievement, Johanna, and thank you very much for that!

Now then... Let's get this blog tour going, shall we?



Linda: Welcome to my blog, Johanna!

Johanna: Thank you so much!

Linda: In your book -- or both, actually, even if it's more explicit in "Write the book" -- you mix the pleasure with fun exercises, incentives or praises, with discipline and order, such as writing under time pressure, in a certain time frame or within a certain theme. What do you think it the most important thing in the beginning: pleasure or discipline?

Johanna: I don't really see it as discipline, this with limitations in time or set themes. I see it more as a help to get started with your writing immediately: too big a freedom can block you, just like when you were writing that essay in school, and you were allowed to write about anything, which ended up with you writing nothing at all... Writer and creativity consultant Bengt Renander says this in his latest book "Creativity for life" (Viva, 2008)(blog owner's free translation): mother-in-law's tongue (meaning the plant, and nothing else!) is supposed to like it best in a small pot. This is also true when it comes to creativity. With too loose a structure, you won't create the best foundation. You need something to spurn against. Strict limitations aren't that bad!" So for me, limitations and pleasure may work very well together. On the other side, total freedom can be fun as well: as in the case with NaNoWriMo (National Novel Writing Month) where you have one month to write an unplanned novel. I tried that last year, and it was a thrill. It demands some nerves, though -- as you don't have a synopsis or a plan to fall back upon.

Linda: That certainly sounds like a challenge. Speaking of challenges... You've now written to fact books (doesn't strike me as an all too correct epithet, but theoretically speaking, I guess that's what they are). How -- if at all -- did book number two differ in case of making from book number one? Was it easier? More difficult?

Johanna: The first book was a breeze to write, since it was based on my lectures from the course "Get your writing started!" All I had to do was to put the lectures in as chapters, and fill up with a few lines in between, making sure I got a tone that kept up throughout the book. The second book was more difficult; I didn't actually know what it would be about (no discipline or limitations there, to be sure!). I had the title and the cover all worked out, but not much more than that. It was exciting to work like that, though. The book was given the freedom to decide for itself what it should focus on. Turned out to be writer's block ;-) That book took a long time to write (one and a half year, while the first took a few weeks, so I had to wait for it, for a bit.

Linda: Waiting... How long are you really supposed to wait? If you, for example, have read your book and done all the exercises and perhaps tried all other options to try and get started, but nothing happens... Should you give up? Should you ever give up?

Johanna: If you long to write and really want to do it, then you shouldn't give up. Dreams are never to be discarded, are they? You could perhaps, for the time being, settle with thinking that this is not the right time, not the right moment to do so. You may not be ready or receptive for it right now. You could perhaps settle with thinking that "I'll try again later." If you should come to realise that you don't have the urge or energy to write, or the longing for it, that you're merely dreaming about getting the title "author", it may be time to quit (I don't like saying that) and try some other way of expressing your creativity: photography, dancing, painting, acting, music?

Linda: In my early days, I used to fill folder after folder with stories that never was and never will be finished. How important is it to really finish that book you have in your head (and with that I mean creating something reasonably readable, with a beginning and an end)? How important is it to stick to one story when you write?

Johanna: I have several unfinished novels and plays in my drawer, and I carry them with me like unborn babies. Sooner or later I will, for my own sake, finish them, at least the ones I believe in. I went to therapy when I was 22 years old and my therapist "forced" me to finish my stories, and it was such a huge struggle, I was immensely tormented by it! But I did it, and it didn't kill me. Therefore, the answer to your question is that for me, it's important to finish them. How others feel about it, is not for me to answer. I do, however, imagine that it's good for your self esteem to do so. Furthermore, as a bonus, you may actually create something to show to someone else, or to send to a publisher. Unfinished manuscripts will, I fear, end up in the editor's bin rather quickly.

Linda: From one of my acquaintances, I recently got the following words: "Have written yet some more. It's finally starting to feel like a book now, and not just as an idea for a book." What are your thoughts when you hear this?

Johanna: Sounds to me like she's a bit proud and really enjoying her writing, making the dream become reality. Sounds hopeful. I hope she can find the perseverance and courage to put her energy into finish the book as well (like you're doing!). However long it may take.

Linda:
Finally... Do you have a question for me?

Johanna: Yes, you send out a feeling of being very focused and dedicated to your writing. When one reads snippets of your texts (I say "snippets" because I have yet to read longer excerpts) and your blog, one gets the feeling that you will reach your goal. Where does this come from, you think? Have you always wanted to be a writer? How do you get started when you want to write, but don't feel inspired? How do you work it when you want to write, but can't find the time (I know you have a family, house, full time job)? And: what are your writing dreams for 2009?

Linda: When I decided to go serious about my ambition to write, I didn't have a network of writers here in Sweden -- and for me, it was important to get a network. I turned my focus abroad, to different writer's forums, where I made contact with English or American writers, renowned, published ones as well as unknown people, just like me. As it is, Anglo-Saxon writers have a slightly different way of viewing their writing in comparison to Swedish (don't get me started on this one...). For them, positive affirmations and concrete goals are something very natural, and they set these without blowing their own horns. They also have a way of regarding their writing as a craft, in which there's always room for improvement, and where you, through mastering the technique, always have a chance of making it. This perception is something I believe is fairly new in Sweden -- which is why I'm very happy when writers like you, Johanna, step in and give every struggling, budding writer the tools and concrete help they need. Writing is no gift from God, where you either can or cannot write. Everyone can write -- it's just a question of how much you are willing to put into it. In any case, this way of looking at writing shaped me. When I was very young, I was also always, never failingly, continuously (almost) writing. More importantly, I was surrounded by people who encouraged me, and believed in me. I was, in other words, already blessed with positive feedback, and I guess this still lingers (and that, I guess, answers the question whether or not I've always wanted to be a writer. Oh yes. But truthfully, I think I've always been one. It's not until now that this has all become a bit clearer)

What I do to write when I don't feel inspired? Discipline!! It's true. If you want to achieve something, you have to fight to get there. It's the same thing with everything, really. If you want to become the best football player ever, you put on your football shoes and get out there on the pitch -- even on the days when you don't feel like it. You drag yourself to the stables in the early morning hours, even though you're cold and tired. You swim your lengths despite the fact that your muscles are aching and you'd rather be with your buddies, chatting away over a cup of coffee. In short, you do what you have to do to maintain your hobby, and your dream. In my case, practically speaking, this has meant gluing myself to the chair and the computer every evening at nine o'clock, until I go to bed. That's how it's been now, for over two years. After a while, it becomes routine, and I think routine is important -- both for my own sake, and my family's. The children sleep around nine o'clock, and the husband knows the deal. This way, there's always room to write, should I want to.

Writing dreams for 2009? I think I have a few. Firstly, I will finish editing Legacy. Then I have a dream to extend my network of writers, so perhaps I'll rejoin my old forums, or look for new ones. Furthermore, I want to find the time to do some research on military history (Swedish 17th-18th century) and the East Indian Company... That could be the start of a new little project, I reckon... And then I definitely have to blog more (but that's perhaps more of a New Year's resolution)

Johanna: Good God, you're some chatterbox, aren't you...

(No, sorry... That's not what she said. Let's start over:)

Johanna: Thank you so much for letting my visit your blog.

Linda: Many thanks! It was a pleasure having you here!

~~~

And now... I -- and I think Johanna along with me -- would like to wish you all a
Merry Christmas

I will see you all in the days between Christmas and New Year's Eve, when it's time to look back at the year that has passed, and gaze toward the year ahead.

And thank you so much, dear English friends, for reading!


söndag, december 21, 2008

Bloggturné/Blog tour

This post will eventually (soon) be translated to English for any English readers (I suspect you're out there, see)(and don't you dare try to translate this with the "aid" of those horrible online translating sites!)



Mitt i julstöket är det då dags... Jag har nämligen fått äran att vara en av värdarna för den Bloggturné som författarcoachen, medbloggaren och författarinnan Johanna Wistrand startat i samband med att hon gett ut sin bok "Skriv boken, 4-veckors coaching". Denna bok är, alldeles precis som det låter, ett fyra veckor långt program där man genom olika övningar och med bestämda delmål leds mot slutföra sitt allra första utkast, i vad form det än månde vara -- en roman, biografi eller faktabok. "Skriv boken" är en e-bok och går att få tag i här . På samma sida hittar man också Johannas första bok, "Kom igång och skriv" som är lite mer allmänt inriktad, skapad för att få igång skrivandet, men utan några konkreta mål. Kan vara bra, för den som kanske får andnöd vid tanken på att ro iland ett helt projekt...

Gemensamt med båda böckerna är hursomhaver att de får igång kreativiteten, och på ett sprudlande sätt, också! Johanna skriver på ett så varmt och medkännande sätt att man både vill och, framför allt, vågar ge sig i kast med sina författardrömmar, eller (som i mitt eget fall), orkar ta upp dem igen. Det är faktiskt sant. Under de senaste dagarna har jag bläddrat igenom "Skriv boken", och känner mig nu ordentligt sugen på att ta tag i skrivandet igen. Ingen dålig bedrift, Johanna, och stort tack för det!

Nå... Då börjar vi bloggturnén här.




Linda: Varmt välkommen till min blogg, Johanna!

Johanna: Tack så mycket!

Linda: I din bok -- eller båda, faktiskt, även om det är mer uttalat i "Skriv boken" -- blandar du det lustfyllda i roliga övningar, belöningar eller beröm med disciplin och ordning, såsom att skriva under tidspress, på en viss tid eller inom ett bestämt tema. Vad tycker du är viktigast i början: lust eller disciplin?

Johanna: Fast jag ser det inte som disciplin, detta med begränsningar i form av liten tid att skriva på eller bestämda teman. Jag ser det mer som en hjälp att komma igång med skrivandet omedelbart: för stor frihet kan göra en blockerad, som när manskulle skriva uppsats i skolan och den skulle handla om precis vad som helst, då fick man ju ingenting skrivet...Författaren och kreativitetskonsulten Bengt Renander säger så här i sin senaste bok "Kreativitet för livet" (viva, 2008): "Svärmorstunga sägs trivas bäst i en liten kruka. Det gäller även kreativiteten. Med alltför lösa strukturer skapas inte de bästa förutsättningarna. Man behöver något att spänna sig emot. Tuffa begränsningar är inte så dumt!" Så för mig kan detta med begränsningar och lust hänga ganska tätt ihop.Å andra sidan så an fullständig frihet vara ganska roligt också: som under Nanowrimo (National Novel Writing Month) då man ska skriva en oplanerad roman under en månads tid. Det prövadej ag förra året och det var också jättespännande. Men det kräver kalla nerver - manh ar inget synopsis eller planering att stödja sig mot.

Linda: Låter som en utmaning ja. Och apropå utmaningar... Själv har du ju nu skrivit två "faktaböcker" (låter inte helt rätt, men teoretiskt sätt är det väl det de är). Hur -- om alls -- skiljde sig bok nummer två att skriva från bok nummer ett? Gick det lättare? Svårare?

Johanna: Första boken var jättelätt att skriva för den byggde på mina lektioner från distanskursen "Kom igång & skriv!" Det vara bara att lägga in lektionerna som kapitel och fylla ut där emellan och se till att det fick en genomgående ton. Andra boken var svår, jag visste inte vad den skulle handla om faktiskt (där hade jag ingen disciplin eller begränsningar, minsann!). Jag hade titeln och bokomslaget färdigt, men inte mer. Men det var spännande att arbeta så. Den fick liksom bestämma själv vad den skulle fokusera på. Det visade sig bli skrivkramp ;-) Den boken tog lång tid att skriva (ett och ett halvt år, den första tog några veckor), jag fick nog vänta in det lite.

Linda: Vänta, ja... Hur länge ska man vänta, egentligen? Om man har läst din bok och gjort alla övningar, och kanske provat alla tänkbara vägar för att få det att lossna, men ingenting händer… ska man ge upp då? Ska man någonsin ge upp?

Johanna: Om man har längtan att skriva och vill det innerst inne, då ska man inte ge upp. Drömmar ska man aldrig ge upp, eller hur? Man kan tänka att det kanske inte är dags just nu, inte läge. Man kankse inte är mogen för det eller mottaglig just då. Man kan tänka att "Jag får ta fram boken vid senare tillfälle och pröva igen". Upptäcker man däremot att man inte har så stor drivkraft till att skriva eller längtan, utan bara drömmer egentligen om att ha titeln "författare", då kanske kanska lägga av (usch, jag gillar inte att säga så) och pröva ett annat konstnärligt uttryckssätt: fotografera, dansa,måla, spela teater, spela musik?

Linda: I yngre dagar fyllde jag pärmar med papper på historier som aldrig blev eller kommer att bli färdiga. Hur viktigt är det egentligen att skriva klart den där boken man går och grunnar på (och med det menar jag få till något någorlunda läsbart, med en början och ett slut)? Hur viktigt är det att hålla sig till en och samma historia när man skriver?

Johanna: Jag har flera ofärdiga romaner och pjäser i byrålådan och de finns hela tiden i mig som ofödda barn. Förr eller senare tänker jag, för min egen skull, skriva färdigt dem, i alla fall de som jag fortfarande tror på någonstans. Jag gick i terapi när jag var i 22-årsåldern och min terapeut "tvingade" mig att slutföra mina små berättelser och det tog emot något enormt, jag fick ångest av det! Men jag gjorde det, och jag dog inte av det. Så svaret på din fråga är att för mig är det viktigt att avsluta. Hur det är för andra vet jag inte. Men jag kan tänka mig att det är bra för självkänslan. Och så kan man dessutom få ihop något att visa för andra, eller skicka till bokförlag. Halvfärdiga manus hamnar nog rätt omgående förlagredaktörens papperskorg.

Linda: Från en av mina bekanta fick jag nyligen följande ord serverade: "Har skrivit ännu lite till. Nu börjar det äntligen kännas som en bok, och inte bara som en idé till en bok". Vad är dina reflektioner över en sådan kommentar?

Johanna: Det låter som att hon är lite stolt och njuter av att börja bokskriva, att göra verklighet av drömmen. Låter hoppfullt. Hoppas hon har tålamod och mod att lägga ännu mer av sitt krut på slutföra manuset också (som du gör!). Hur lång tid det än må ta.

Linda: Till sist... Har du någon fråga att ställa mig?

Johanna: Ja, du inger en känsla av att vara väldigt fokuserad och hängiven i ditt skrivande. När man läser bitar av dina texter (jag säger "bitar av" eftersom jag inte läst längre textavsnitt ännu) och din blogg får man känslan av att du kommer att komma i mål. Varifrån kommer detta, tror du? Har du alltid tänkt att du vill bli författare? Hur gör du när du vill skriva men inte har inspiration? Hur gör du när du vill skriva men inte hinner (jag vet ju att du har familj, hus, heltidsjobb).Och: vad har du för skrivdrömmar inför 2009?

Linda: När jag gick in för att författa på allvar, hade jag inget kontaktnät av författare i Sverige -- och för mig var det viktigt att skaffa mig ett. Jag sökte mig utomlands, till olika författarforum, och skapade där kontakter med engelska eller amerikanska författare, såväl kända, publicerade och okända, som kämpade precis som jag. Nu är det så här, att anglosaxiska författare har ett litet annat synsätt på sitt skrivande jämfört med svenska (och det här kan jag verkligen skriva metervis om... Men jag ska försöka begränsa mig nu...). För dem är det bland annat naturligt med positiva affirmationer och konkreta mål, utan att de för den sakens skull förhäver sig. De har också ett sätt att se på författarskapet som ett hantverk, där man alltid kan bli bättre, och där man genom att behärska tekniken alltid har en chans. Det här synsättet uppfattar jag som relativt nytt i Sverige -- och det är därför jag blir jätteglad när författare som du, Johanna, förser alla kämpande, knoppande författare med verktyg och konkret hjälp. Författarskapet är liksom ingen gudagåva, där du antingen kan, eller inte. Alla kan -- det hänger bara på hur mycket man orkar och vill satsa. Hursomhelst, så formade det här synsättet mig. När jag var mindre skrev jag också alltid, hela tiden, oavbrutet (nästan). Jag hade många runt mig som uppmuntrade mig och trodde på mig. Jag fick med andra ord positiv feedback redan då, och det hänger väl kvar (det där, förmodar jag, svarar väl på frågan om huruvida jag alltid velat bli författare. Jo då. Fast i sanningens namn har jag alltid varit en. Det är först nu det blivit lite mer tydligt, bara).

Hur jag gör för att skriva när jag inte känner inspiration? Disciplin!! Det är faktiskt så. Vill man nå någonting, så får man kämpa för det. Det är samma sak med allting, egentligen. Om du vill bli bäst på fotboll, så snörar du helt enkelt på dig fotbollsskorna och ser till att träna -- även när det känns motigt. Du släpar dig till stallet i tidiga morgonen, fast du är frusen och trött. Du simmar dina längder fastän musklerna värker och du hellre skulle vilja vara med kompisarna på kafé. Du gör helt enkelt vad du måste, för att underhålla din hobby, och din dröm. För mig har det här inneburit att jag helt enkelt föresatt mig att skriva från klockan nio tills jag går och lägger mig. Sådär har det varit varje kväll i över två år. Det blir ju en rutin, och jag tror rutin är viktigt -- både för egen del och för min familj. Barnen sover vid nio-tiden, och maken vet vad som gäller. På det här viset finns det alltid tid att skriva, om jag vill.

Skrivdrömmar inför 2009? Jag tror jag har ett par. Först och främst ska jag redigera klart Legacy. Sedan har jag en dröm att utöka mitt nätverk av författare, så kanske kommer jag att leta mig till mina gamla forum, eller söka nya. Och så vill jag hinna göra research i militärhistoria (svenskt 16 - 1700-tal) samt om ostindiska kompaniet... Det kunde ju bli starten på något nytt litet projekt, tänkte jag... Sedan måste jag definitivt se till att blogga mer (fast det kanske är mer ett nyårslöfte).

Johanna: Ja, herregud vad du pratar...

(Nej, förlåt... sådär sa hon faktiskt inte. Vi börjar om:)

Johanna: Tack så mycket för att jag fick besöka din blogg.

Linda: Stort tack själv! Det var jättetrevligt att ha dig här!

~~~

Och nu... Skulle jag -- och alldeles säkert Johanna med mig -- vilja önska er alla en riktigt

God Jul!

Vi hörs i mellandagarna, då det är dags att blicka tillbaka på året som gått, och framåt mot året som kommer.

Bloggturné med Johanna Wistrand!


Missa för all del inte morgondagens inlägg här på bloggen! Då får jag nämligen riktigt fint besök:


Johanna Wistrand -- författarcoach, förlagsredaktör, medbloggare samt författare till böckerna "Kom igång och skriv" och alldeles färska "Skriv boken"



Välkomna!

~~~

torsdag, december 18, 2008

Så var det ju det där med namn igen...

Sebastian. Nej, för långt. Det blir inte rätt... *ooomf*... bakom heller. Gordon. Tja, men inte riktigt rätt, och dessutom för skotskt. Jag vill ha något engelskt: något som är elegant och aristokratiskt, som samtidigt fångar hans personlighet. Innan jag satte mig och skrev det här inlägget var jag nästan säker på vad min Legacy-karaktär borde heta. Namnet är visserligen upptaget av någon i släkten, men jag får trösta mig (och släkten) med att det blir som ett helt annat namn när man uttalar det på engelska, och att det förstås inte rör sig om samma person. Men nu... när jag sitter här... Det vete tusan, alltså...

Vill ni veta hur det ser ut i min hjärna när jag funderar? Vi kan testa lite flödesskrivning (apropå bloggturnén med Johanna Wistrand som dyker upp här nästa vecka, den 22e december, angående hennes nya bok "Skriv boken", där, om jag inte missminner mig, flödesskrivning tas upp som ett sätt att få igång skrivandet)(bloggturnén ska bli superkul, för övrigt!!). Det här har jag bara provat en enda gång tidigare, och då när jag gick i sjuan eller åttan, så det ska bli intressant. Here goes:

kanske astor istället jag menar astor är aristokratiskt det också fast astor stanford nä det funkar ju faktiskt inte man snubblar ju på namnen det kommer bli helt tokigt edgar då jo funkar ju faktiskt edgar stanford låter lite som edge och han lever ju lite sådär on the edge så varför inte för liksom victor jo jag gillar det men fasen känns inte helt hundraprocentigt helt plötsligt och varför inte när jag var så nöjd nyss tror inte det har att göra med det där att vi har en i släkten det känns mer som om det är för att namnet betyder segrare gör det verkligen det ja det är jag säker på borde kanske kolla upp på behindthename.com men nej för nu flödesskriver jag och då ska man inte hålla på och göra research mitt i alltihop men hursomhelst så tror jag det betyder segrare och isåfall passar det inte här för han är ju inte direkt en segrare inte så man tänker sig en segrare iallafall med allt det som hänt i hans liv nej jag kanske ska byta till edgar då istället ja men det gör jag testar iallafall men det blir säkert fel det också fan också varför är han så svår när charles var så lätt

Ja. Som ni ser så svänger det en hel del just nu. Min stackars karaktär, som annars är så lätt att förstå sig på och vars scener bara trillar fram, har aldrig riktigt trivits med sitt namn (eller rättare sagt: jag har aldrig trivits med det). Vare sig det varit Sebastian eller Gordon eller Victor, så har det aldrig känts som hans namn. Åtminstone inte i mer än ytterst korta glimtar -- och det räcker ju faktiskt inte.

Just det här med personnamn är ett knepigt ämne. Titlar till böcker... Jo, förvisso. Det kan också vara knepigt, som ni kanske kommer ihåg i fallet med mitt lilla svenska bokprojekt, där jag hade enorma besvär med att hitta rätt titel. Att låta er, mina läsare, få vara med och välja, var däremot inga som helst problem. Men det tar emot att ens fundera på att göra det där med en karaktär. Det är liksom för personligt, för... privat.

Nåja... En positiv sak med allt det här grubblandet är förstås att jag börjat vakna till. Det är något litet och otåligt som gnager inne i kroppen (eller huvudet?) och pockar på uppmärksamhet. Skrivklåda, tror jag bestämt är benämningen på det här fenomenet. Jag skulle kunna tänka mig att skriva. Vad som helst, faktiskt. Skönlitterärt, alltså. Och det behöver inte vara Legacy, eller något annat bekant. Jag skulle kunna tänka mig att kasta fram en mening eller en scen och se vart det leder. Ha lite kul, bara. Ni kan för övrigt märka att jag har mest lust att leka lite med skrivandet på att jag faktiskt (frivilligt) testar sådana saker som flödesskrivning. Det är normalt sett inte min stil att hålla på med sådant, för normalt sett är jag allergisk mot allt vad skrivövningar heter -- men underligt nog känns det inte så just nu. För en gångs skull känns allt sådant bara roligt och spännande och lockande. Konstigt.

Apropå roligt och spännande och lockande (men inte så konstigt)... Imorgon vankas julbord i medeltida miljö på Marstrands fästning. Fest och sen kväll, är ett annat sätt att se på saken -- vilket innebär att jag faktiskt måste krypa till kojs nu.

Men så var det ju det där med namnet... Jag är inte säker på om Edgar är rätt för honom heller. *suck*. I'll keep you posted, shall I?

´

söndag, december 07, 2008

Ja, det var så dags nu, ja!

Oj oj oj herregud.... Jäklans! Var det länge sen jag uppdaterade här sist?? Allvarligt, var tar tiden vägen?? Den bara rinner iväg, och nej, det är inte bara något jag slänger ur mig som vilken annan klyscha som helst -- jag menar det verkligen. Tro dock inte att jag inte funderat på att uppdatera bloggen, för det har jag from time to time (som man så trevligt säger på engelska)... Jag har till och med börjat på något utkast, om jag inte minns fel. Men så... har något annat dykt upp. Mest är det ju den där eviga (och nu kommer jag med en klyscha) kampen att få ihop vardagen, småbarnsmorsa och heltidsarbetande som man är. Det är inte helt lätt, när det finns så mycket man vill göra, men så lite tid att göra det på. Jobbet är fortfarande svinkul. Det är inte nytt längre, men det är så varierande att den saken inte gör något. Idag, till exempel, kickade ett nytt projekt igång här i Lysekil. För alla er som inte redan vet, så jobbar jag på ett företag som byter katalysatormassa i reaktorer på raffinaderier och kemiska fabriker och dylika ställen. Världens mest fascinerande jobb (tycker då jag (men jag är väl medveten om att jag ibland är lite udda med sånt där)), där allting är projektbaserat, och där planering är en fördel och avvikelser från planering en norm. Idag var det dags att hämta upp en laddning engelsmän från Landvetter. Ingen höjdare, måste jag faktiskt erkänna, eftersom det var mörkt och regnade, och vindrutetorkarna och fläkten bara funkade någorlunda tillfredsställande. Mitt försiktiga påpekande att grabbarna kanske kunde sluta andas tills vi var framme i Lysekil fick måttligt bifall. Sent ikväll var vi hur som haver hemma, välbehållna hela bunten. Mamma Linda fick såklart köra gubbarna till närmaste Supermarket, så att de fick handlat lite. Ingen fara: it's my pleasure, boys. Apropå engelska, så hade jag sett fram emot att hämta dem av just den anledningen: för att jag gillar engelska språket och är galen i engelska dialekter. Jag hade däremot helt glömt att de här grabbarna inte ens talar engelska. Åtminstone inte hela tiden. Vad de talar, vete sjutton -- dialekten är så obegriplig att det är ett mirakel att de förstår varandra. Nä, då hoppas jag mer på morgondagen. Imorgon ska jag nämligen till Säve flygplats och hämta en skotte. Det ska bli roligt att höra hans dialekt. Även om han är från Glasgow.

Ja... Sådär ser det ut. Jobb. Finns det något mer i mitt liv jag ägnar mig åt just nu, undrar ni kanske? Tja... Min senaste passion innefattar kost och motion. Jag ska gå ner åtta kilo på åtta veckor, har jag bestämt mig för. Sanningen att säga har jag nu tappat räkningen, men jag tror jag ligger någorlunda rätt, med sju kilo på sju veckor. Fast sanningen att säga, så mår jag så bra just nu, att jag inte riktigt bryr mig hur det går med den saken -- jag vill bara fortsätta må bra, och det gör jag genom att äta rätt och motionera! Å andra sidan är det inte helt fel att hitta skelettdelar man knappt trodde fanns, eller, efter ett träningspass, upptäcka att man har muskler på de mest intressanta ställen.

Som ni ser, ligger fokus just nu inte alls på författarskapet. Jag tycker inte det gör så mycket. Jag unnar mig lite paus. Gud vet så många timmar, dagar, veckor, månader jag har slavat framför datorn med mina historier. Jag vill fortfarande göra det, och längtar kanske lite tillbaka till den där magiska känslan av att vara helt uppslukad i det man skriver... och jag tvivlar inte heller på att jag kommer att gå tillbaka till det stadiet någon dag i en inte alltför avlägsen framtid... Men just nu vill jag göra annat. Visst behöver man mata själen med annat ibland? Man behöver komma ifrån, för att kunna längta tillbaka. Just nu trivs jag med att ha folk omkring mig. Att få gå ut, umgås, äta rätt och motionera (och utmana mig själv att gå ner i vikt), och sedan unna mig att faktiskt läsa böcker.... Fantastiskt roligt. Just nu.

Visst skriver jag. Jag har absolut inte gett upp författarskapet! Jag har pysslat med Legacy, som jag tycker formar sig fint. Och visst är det dags att börja tänka på något nytt? Eller experimentera vilt med något gammalt. Göra något, helt enkelt. Vi får se, framöver.