onsdag, december 30, 2009

Dela ensamhet

Det där med networking... Varför är det så viktigt egentligen? Jag har undrat över det där. Varför ska man lägga sig an med att Twittra och Facebooka och begära att få bli vän kors och tvärs med folk man inte känner? Är det för att kunna dras upp av (och i vissa fall, antar jag, klättra på) alla dessa människor på sin väg till toppen? Tja... Om man känner rätt personer, så kommer man onekligen lättare in i branschen. Så är det, och det är synd, för att inte säga dumt, att inte dra nytta av det. Så det är definitivt en av orsakerna.

Själv har jag inte så många svenska kontakter inom bokbranschen. Desto fler amerikanska. Det är inte en medveten strategi - det har bara blivit så. Svaret på varför det har blivit så är ganska enkelt: när jag, för en hel del år sedan, började leta efter material och folk som kunde hjälpa mig utvecklas som författare, hamnade jag ganska snabbt, primärt genom att hålla till på amerikanska diskussionsforum, i en krets av amerikanska författare/redaktörer/coacher/förläggare. Via Facebook - detta underbara media - har jag sedan återknutit kontakten med dessa människor, och det i sin tur har lett till att jag kunnat knyta kontakt med ännu fler. Nu sitter man där, med en hel massa amerikanska kontakter i branchen, och en, i jämförelse, blygsam skara svenska.

Jag klagar inte. Visst skulle det ha varit jätteroligt med fler svenska kontakter, men den anglosaxiska författarkulturen är en kultur jag känner mig hemma i (och ja, den skiljer sig en hel del från den svenska) och som jag trivs med. De anglosaxiska författarna (och särskilt de amerikanska) har nämligen en otroligt pragmatisk go-getter attityd som är ganska ovanlig här i Sverige, och som passar mig ganska bra. Den är också uppfriskande på det sättet att den knappast lämnar rum för någon att ge upp. Du kämpar sig till blods, och sedan ännu lite längre (det finns flera citat som underbygger det här tankesättet. Ett av de mest målande jag vet är: Keep writing. Keep doing it and doing it. Even in the moments when it's so hurtful to think about writing ~ Heather Armstrong). Utan den sortens attityd, skulle jag nog ha gett upp för länge sedan. Däremot finns det självklart många fina saker att plocka upp från vår svenska kultur och mentalitet inom området författarskap också - och det är ju inte fel att ha en fot i bägge världar, heller... Jag får försöka bli bättre på att networka på hemmafronten, helt enkelt.

Nå, hursomhelst, så ville jag faktiskt komma till något särskilt vad gäller networking... Till något som är väl så viktigt som att "vara med i slängarna". Det gäller kontakten med andra. Givetvis - fast ibland är det inte så givetvis. Man glömmer lätt hur viktigt det är. Facebook (Twitter ska ju vara så bra, men det förstår jag mig tyvärr inte på - ser ingen direkt mening med det) är ett bra medium för det här, har jag märkt. Man får små korn till sig från sina kontakter: någon som bloggat om något intressant. Någon som gör en update om att det är dags att börja redigera i ett par timmar innan träningen. Eller (favoriten): någon som fått ett meddelande från en agent, som vill läsa hela manuskriptet, någon som står färdig att lansera sin roman, någon som ska intervjuas för en tidning. När jag läser sådant, får jag en rejäl puff i rätt riktning. Det finns fler därute, som kämpar. Några lyckas. Några lyckas inte. Gemensamt för oss alla, är att vi kämpar. Och det är där networking har sin viktigaste roll. Man blir inte så ensam, i en hobby (eller, för några lyckliga få, ett yrke) som kräver ensamhet.

Och om vi inte syns innan, så vill jag passa på att önska er ett riktigt

Gott Nytt År



söndag, december 27, 2009

Vardagligheter

När jag vaknade imorse led jag av svår nackspärr. Det gör jag fortfarande - det känns som om hela övre delen av ryggraden är bruten. Jag är med andra ord ganska invalidiserad, vilket är högst irriterande. När sånt händer, gör man inte många knop, och så har det varit idag. Jag har till och med ägnat mig åt att googla meningslösheter på Internet, vilket om inte är helt ovanligt, så åtminstone inte något jag gör dagligdags. Det förde dock något gott med sig. Jag hittade en hemsida där bland annat följande stod att läsa:

Min arbetskamrat under hela året var alltså Birgit Härstedt, en pigg svartögd liten tös mest lik en zigenartös pigg glad och duktig. Hennes pappa arbetade också i smedjan och och mamman var mjölkerska på gården d.v.s. omkring kl 4 på morgonen började hon sin dag i den stora ladugården.

Och Birgit, ja, det var min farmor, det!

Memoarer, nedskrivna av en främling, utlagda på Internet så att alla kan ta del av dem, har gett mig en koppling till min farmors barndom. Visst är det fantastiskt? Det här är ju ett starkt skäl till att minnen bör skrivas ner, både som tidsdokument och för att förse oss efterlevande med en förankring till gångna tider och människor. Biografier och memoarer ska med andra ord uppmuntras!

Juletider minns jag förresten speciellt som en sådan där härlig "dagbokstid" - särskilt mellandagarna. Jag brukade nämligen få en dagbok varje jul, och det fanns inget härligare än att stänga in sig på sitt rum och fylla de där jungfruliga, vita pappren med bläck. Med åren tappade jag det där, och även om jag tagit upp det närhelst lusten har fallit på (för det har den gjort ibland) så har det inte blivit den där magiska känslan. Det är väl för att man är för splittrad i tankarna nuförtiden: man kan inte gå in för det på samma sätt. Och tur är väl kanske det.

Nå... Det här blev ett kort, lite hackigt inlägg - utan större koppling till författarskapet heller. Så kan det bli ibland. Bättring utlovas. Men nu, ska Fru Nackspärr förbereda middagen!


söndag, december 20, 2009

Att brottas med trender

Jag har blivit en klichémorsa. Ni känner till typen: hon som går i affären och rynkar på näsan åt dockor, som speglar ett FRUKTANSVÄRT kvinnoideal. Hon är släkt med Feministmorsan, och lika aggressiv och taggig.

Don't get me wrong: jag har ganska hög toleransnivå för såna här saker. Barbie är, enligt mig, ganska okay. Hon har iallafall något som med lite fantasi kan likna bröst, och möjligen en rumpa. För mig, som har vader som Super-Mac ur Buster (om ni minns honom och hans tama bagge) är hennes ben lite i magraste laget, förstås. Barbie kommer hursomhelst i många olika varianter, och tycks ibland utmålas som en businesswoman eller åtminstone någon som har yrkesambitioner som inte bara syftar på att vara vacker. Jag retar mig inte särskilt mycket på henne. Jag retar mig heller inte på att rosa grejor är förbehållet tjejer, och blåa är för killar. Det är som det är - allvarligt talat så orkar jag inte förspilla energi på att bli upprörd över det där. Skillnaden mellan könen finns där av en anledning (för att man ska kunna skilja på pojkar och flickor, till exempel). Men när jag hittar dockor, vars kroppar är karikatyrer på size noll, som har ENORMT långa, slanka ben, inga former överhuvudtaget, plutmun och översminkade ansikten, och där det dessutom följer med en liten instruktionsbok som förkunnar att denna flickas allra, allra högsta önskan är att bli fotomodell och kändis... Då drar jag i handbromsen. Det får faktiskt vara måtta på eländet. Vad är det för ideal våra barn utsätts för? Och ska det vara ett ideal att vara undernärd och pucko (vilket förmodligen är en följd av undernäring)? Och när man är inne på det där, så har man ju inte kunnat undgå att lägga märke till Lindex-reklamen. Är det en animerad skyltdocka, eller är det en människa? Missförstå mig inte nu: det ligger ingen avundsjuka i det jag säger. Jag är nöjd med min egen kropp. Det enda jag gör, är att reagera på kvinnoidealet som det speglas i vårt samhälle, via vissa media.

*suck*

Ja, ni ser. Ett besök på leksaksavdelningen och man faller i fällan. Man blir så kliché att det smärtar. När sånt händer, börjar man fundera på klichéer överhuvudtaget. Och eftersom jag skriver böcker, drar jag gärna paralleller till litteraturen. Många är vi väl, som funderat över de stereotypa romankaraktärer som finns. Det finns till och med de som retar sig på dem - jag också, om det blir alltför uppenbart. De tycks till exempel frodas i detektivromanerna, och vi ska inte tala om hur det ligger till i tantsnuskromanerna (för er som inte läst några sådana, behöver ni bara kolla omslagen för att förstå vad jag menar. Vaxade bringor är det som gäller, killar!). De finns lite överallt. Och lika säkert som att de finns, lika säkert är det att recensenterna sitter och retar sig på att de existerar, och kan verkligen inte författarna vara lite mer originella, när de skapar sina karaktärer? Det är klart vi kan. Men det börjar bli förbannat svårt. Det har liksom gjorts förut. Snart är typerna vi skapar som motpoler till klichéerna mer klichéer än klichéerna själva. Och då måste vi återvända till klichéerna, för att inte skapa nya klichéer. Jobbigt, blir det.

Har ni tänkt på, att det kanske är fel att kalla det klichéer? Kanske borde vi kategorisera karaktärer som "trender". Ungefär som med mode. Under ett särskilt decennium var det populärt med benvärmare och axelvaddar, moonboots och konstig makeup. Sedan blev det omodernt, och det var trendigt att vara nedtonad och lite mer business. Tja... Ett decennium kanske den populära bilden av en deckarkaraktär var att denne skulle vara en vit man i övre medelåldern, som hade ett trassligt privatliv med visst alkoholberoende. I år ska deckarna vara i medelåldern, samt vara skötsamma och ha fru och barn. Om de inte är kvinnor, förstås, för då är det kanske mer populärt med sexuellt frigjorda karriärskvinnor som missbrukar sömntabletter och inte drar sig för att svära högt i en grupp män. Till exempel. Trender funkar, som ni vet. De Uppstår, blommar, och dör sedan. Tills de uppstår igen. Likriktningen får en del att reagera, men för det mesta (eftersom det är en trend) står man ut. Och bara man lägger till något extra, utöver trendens huvuddrag, så kan man faktiskt skapa något fräscht.

Det kan vara så att en lätt alkoholberoende detektiv i övre medelåldern hamnar i facket "jättetrendig". Det funkar ju, eller hur. Men lägg till att han samtidigt är en jävel på Domino, och har en passionerad affär med mannen som sköter akvariet i lobbyn på polishuset, så kanske du får en vinkling som fräschar upp litegrann. Det hela handlar om att utveckla konceptet på ett tillräckligt smart sätt. Man kan göra det tvådimensionella till något mångdimensionellt genom att lägga till små roliga detaljer. Problemet är förstås, om man inte känner till att det man håller på och skriver är en kliché (eller trend). Och hur vet man att det inte är en trend att vara en homosexuell, lätt alkoholberoende Dominospelare som löser brott?

Svåra frågor... Men lite roligt är det att fundera på det, eller hur?

Glöm nu inte att julrabatten på min kurs gäller ännu. Det är roligt att se att så många väljer att ge bort kursen som julklapp. För min del, kan jag inte tänka mig något bättre än att ge bort lite livskvalitet (för det är faktiskt det som skrivandet handlar om. Mervärde i livet). Om det sedan är jag, eller någon annan som bidrar till det, är helt egalt.

'

fredag, december 11, 2009

And the winner is......

Ni vet sådana där dagar då allting går lite snett hela tiden? Man ska kolla bankkontostatus på Internet, och Internet hakar upp sig? Man ska åka in och handla och hamnar bakom en nittioårig varelse som knappt når över ratten och vars träben har fastnat i bromsen? Man ska öppna en burk champinjoner, och öppnaren halkar så att burken tippar över och saften (svampjuicen?) rinner ut över hela arbetsbänken och ner på ens lår? En sådan dag har jag haft idag.

Nu är det emellertid kväll. Jag sitter här framför TV:n, med laptopen på knäet och ett fat färsk mango, riktigt mörk choklad (85%) och ett glas elakt rökig Laphroaig framför mig. Och jag drar mitt första djupa andetag på hela dagen och känner hur värmen sprider sig genom axlarna. Aaaah. Skönt.

Hursomhelst... Vi hade ju en liten tävling. En utlottning av min kurs på minkurs.se . Jag har fått ganska bra respons - tack alla som har mejlat eller kommenterat, det har varit jätteroligt att höra från er. Det där är förresten en sak jag vill pusha på för alla som läser den här bloggen eller har köpt kursen: hör av er, antingen här eller via mejl. Jag älskar den där kontakten med er.
Men nu kom jag ur spår, gjorde jag inte det?

Då så, då kör vi igång. Jag har nu dragit lott, och det är dags att kora vinnaren i tävlingen. Vinnaren är....

*trumvirvel*

Lasse B.

Eller rättare sagt, Lasses fru. Grattis!! Jag hoppas verkligen att kursen kommer till nytta. Mail med uppgifter kommer inom de närmsta dagarna!

Nu tänkte jag avsluta genom att ge en länk till en bloggintervju där författaren Emily Bryan tar upp punkter som jag tar upp i min kurs. Hon kallar dessa punkter "Sex skäl till att redaktörer slutar läsa". Läs och lär här (på engelska). Och för att lära er ännu lite mer om det här och hur man ska , kan ni köpa min kurs. Kontakta mig via mejl så får ni 50 kronor i rabatt!

Och, återigen, grattis till Lasse B. som står som vinnare i utlottningen!!

'

torsdag, december 03, 2009

Tävling!


När första ordet i din berättelse tar vid, är din karaktär död. Ja, det låter hårt. Det är hårt. Och precis det där, är din utgångspunkt - eller rättare sagt: det är min, läsarens, utgångspunkt. När jag slår upp första sidan i din bok, har jag nämligen en massa förväntningar, men jag vet ingenting alls. Än så länge, känner jag ingenting för din karaktär: den är inget mer än en ointressant, kall, oformlig och könlös
klump - som en trist bit lera. Det är, med andra ord, viktigt att du får mig att snabbt ändra uppfattning - och det för du genom att forma den där klumpen till något som framstår och beter sig som en mänsklig varelse, och därmed något jag kan bry mig om. Det är ett stort ansvar du har. Sviker du mig, har du förlorat mig.

Den karaktär du börjar med när du börjar skapa, är företrädesvis protagonisten. Detta är huvudkaraktären, den läsaren kommer att följa under resten av din historia och som är den som står för de val i berättelsen, som slutligen leder fram till dess klimax (vi kommer att behandla det här momentet i senare avsnitt). Möjligtvis har denne karaktär format sig i ditt huvud redan på idéstadiet - sånt är svårt att undvika. Huvudkaraktärer brukar dyka upp ganska tidigt i idéstadiet, och för det mesta på ett relativt tydligt sätt. Men om de bara rörde sig i dina tankar förut, så är det nu dags att plocka fram dem och forma till en konkret figur. Du ska leka nordisk gud. Formeln är enkel:

1. Forma din klump med lera till en varelse

2. Blås liv i sagda varelse

* * *
Det du just läste, är ett smakprov ur kapitlet "Karaktärsgestaltning" från den skrivarkurs jag håller på minkurs.se. Kursen riktar sig både till er som vill börja skriva från grunden, och till er som kanske redan skriver men vill ha lite extra inspiration, eller kanske få verktyg och hjälpmedel för att utveckla ert skrivande. Kursen innehåller allt det som jag ivrade för att lära mig när jag började skriva "på allvar" för mer än sju år sedan, och som jag under åren lärt mig genom att främst "umgås med" (mestadels över Internet, ska tilläggas) och lära mig av amerikanska författare - bland andra Diana Gabaldon, som är något av en mästare när det gäller författarteknik.

Just nu, är det julkampanj på kursen - den är prissänkt, och därmed alldeles perfekt för dig som vill ge bort något lite udda i julklapp. Upplevelser är ju fortfarande på modet, och det här är bättre för själen än en spikmatta. Bekvämare också, skulle jag tro. Till dig som vill ge bort en kurs i julklapp (till någon annan, men också dig själv) går det bra att kontakta mig via email, så får ni ett presentkort på 50 kronor. Klicka på bilden överst, om du vill läsa mer om kursen. Där kan du också logga in för ett testkapitel.

Såhär i jultider känner man ju också för att vara sådär extra, extra snäll. Därför tänkte jag, tillsammans med minkurs.se lotta ut en kurs till en av er bloggläsare. Det ni behöver göra för att vara med i utlottningen är antingen att:

  • Kommentera det här inlägget (ni kan skriva vad ni vill). Glöm bara inte din email i kommentaren.

eller

Utlottningen av kursen kommer att ske den 11/12 - och vinnaren kommer att meddelas samma dag.

Lycka till!
'

söndag, november 29, 2009

Att kunna mer än man orkar

Hjärnan styr en hel del.

Ja, det där är en truism. Det är ju självklart att hjärnan styr. Allting, nästan. Men har ni tänkt på vilken makt den har? Sedan ett år tillbaka (ungefär) springer jag. Minst fyra gånger i veckan, och jag utövar någon form av träning (yoga, pilates, styrka) åtminstone fem, sex gånger i veckan. Det har blivit en vana, och något jag måste göra för att må bra (och vi ska inte gå in på hur det var tidigare, för det är en berättelse som skulle kräva sina modiga sidor - och en hel del självutlämnelse). När man sportar, har jag märkt, är det extra tydligt hur hjärnan styr ens prestationer. Jag har numera en alldeles utmärkt fysik. Jag är jätteglad över min kropp, som faktiskt har stått ut med mig så länge, och som nu troget bär mig fram på hårda asfaltsvägar flera dagar i veckan, utan att få det minsta ont. Det är härligt. Fysiken är det med andra ord inget större fel på. Och det är här det blir intressant. För om allting är tipptopp fysiskt sett, varför känns det då inte alltid bra, när man är ute och springer? Ibland är det en ren plåga att ta sig runt sina kilometrar. Ibland kommer man till den där backen, som man annars knatar sig uppför som en annan bergsget, och så tänker man: "Nej, det här går inte". Och så går man upp, istället för att springa. Eller, ännu värre: man bestämmer sig redan innan man börjar sin runda, att det inte går att springa uppför den där backen. Man bestämmer sig för att man inte orkar, innan man knappt ens känt efter vad kroppen klarar av. Huvudet bestämmer, vad kroppen orkar och det rättar sig kroppen efter, trots att det inte är sant. I den stunden hänger liksom allting på den där medvetna tanken: det går inte. Och det dikterar hur du presterar i verkligheten. Det. Ingenting annat. En tanke. Tänk, så hämmande. Tänk, så mycket energi som går åt för att tänka på det viset: förmodligen all energi som du annars skulle ha använt för att ta dig uppför den där förbaskade backen på ett effektivt sätt.

Nu undrar kanske någon hur det här stämmer in på mitt skrivande. Det här är ju trots allt ingen löparblogg. Och jodå, skrivandet går ganska bra. Jag håller fortfarande på och redigerar Och allra minst är hon min - på rent jäkelskap, egentligen, eftersom jag gett mig den på att jag ska göra klart romanen innan jag släpper taget om den och går vidare med mitt verkliga "hjärtebarn", Legacy. Det är här det ovanstående passar in just nu: flera gånger på sistone har det hänt att jag märkt att många scener i den tidigare versionen av Och allra minst är hon min har haltat ganska kraftigt. I motsats till tidigare gånger, har jag den här gången däremot en ganska klar vision om hur jag faktiskt vill att det ska se ut. När jag så har ändrat om enligt min plan, har det gått som ett efterskalv genom hela storyn. Plötsligt har den bytt skepnad, och förutsättningarna blivit helt andra. En liten ändring på ett ställe, har alltså resulterat i en hel massa andra ändringar på en hel massa andra ställen - och inga små sådana, heller. Det är massor med detaljer som jag måste minnas, och lägga tillrätta. Jag borde ha lärt mig att det blir så här när man redigerar, men faktum är, att det den här gången handlar om så fundamentala förändringar - hela storyns struktur - att det känns som ett helt nytt fenomen. Och häromdagen tappade jag orken helt. Det blev precis som ett mindre lyckat joggingpass: målet var där - och egentligen är det ju roligt att kämpa sig mot det, annars hade jag ju inte gjort det från första början. Men den där uppförsbacken just där blev plötsligt så tung, att jag för en stund bara ville snöra av mig skorna och sätta mig ner på marken. Jag bestämde mig med andra ord för att jag inte tänkte klara det, och så blev det så. Jag orkade inte. Jag gav upp.

Det där var, ska jag säga, igår. Idag öppnade jag dokumentet igen, läste igenom mina ändringar, och insåg att det faktiskt blivit så mycket bättre nu. Karaktären Charlie har fått en helt ny stomme och stödkaraktärerna backar upp med tydligare motiv som gör att storyn, å sin sida, har fått ett betydligt bättre driv. Jag har också kapat en hel del som varit oväsentligt, och det gör att allting nu är ganska mycket mer lättöverskådligt och rent än tidigare. Jag känner mig riktigt nöjd, och har fått mer energi. Nu joggar jag på igen, uppför backen. Jag kan ju. För gudskelov är ju de här svackorna... just det... bara svackor! Har man ett mål, tar man sig dit. Så länge man inte ger upp, ska det väl vara tillåtet att gå i backarna ibland. Men visst är det irriterande? Visst är det makalöst, vilka hinder vi sätter upp för oss själva ibland? Tankens makt...

Nästa år ska jag förresten springa Göteborgsvarvet. Jag vill se en enda person som trodde det om mig för tio år sedan. Slutord:

Skam. Den. Som. Ger. Sig.


'

söndag, november 15, 2009

Ego-tripp i kvadrat



Ville bara visa den här bilden. Av ingen orsak alls, förutom att jag tycker att det är en fantastisk bild. Nej, jag säger inte det för att det är jag som har tagit den. Den är inte perfekt, för guds skull, och jag är ingen fotograf. Men titta på formerna. Det stilrena, geometriska, och så det vänliga, stolta, slitna lejonet i förgrunden - han som en gång vaktat en grav i Egypten, men som nu vilar på British Museum i London. Visst är han vacker? Jag var där förra veckan, och fick äran att se honom på riktigt.

Det var en sådan där ego-tripp. Ni vet... På egen hand, ingen familj, inga direkta måsten, förutom ett mer eller mindre icke-akut assistentjobb för Johanna, som dessutom blev tvungen att åka hem tidigare än beräknat. Det blev det perfekta tillfället att tillbringa tiden till att, som det så populärt heter, ladda batterierna. Och det var precis vad jag gjorde. Jag såg till att inte ordna så många möten med andra. Jag ville nämligen inte träffa alltför mycket folk. Det enda jag ville, och det enda jag gjorde, var att göra saker som jag ville göra, utan att behöva ta hänsyn till någon annans önskningar. Det här innebar att det blev många promenader, ett par joggingturer i underbara Regent's Park, lite skrivande och en hel del museum. Sånt där som är food for the soul, ni vet. Som gör att man mår bra. Samtidigt, ska erkännas - och nu får ni ursäkta om jag blir personlig (men någon gång ska man väl vara det, också) - var det här ett test. För mig är det nämligen superviktigt, att någon gång emellanåt få komma iväg och utmana mig själv till att klara allting på egen hand. Att tåla att vara ensam med mig själv. Det är nämligen ingen självklar sak. Nu är jag författare, och vi råkar vara erkänt bra på att umgås med oss själva - och visst är jag det, också. En riktig mästare. Men samtidigt är jag en dagdrömmare, och trivs särskilt bra när jag kan fly undan verkligheten. Och som sådan, är det alltid bekvämt att kunna luta sig mot en mer verklighetsförankrad personlighet, och lita på att denne sköter allt det där besvärliga jordiska åt en. Ni vet - se till så att man hamnar på rätt flygplats, på rätt gate, i rätt tid... Som läser kartan så att man hittar till hotellet, och som tar hand om det där med mat och shopping och getting around. För att komma ifrån det här, och göra allting själv, är det bara till att ge sig ut på egen hand. Då finns det ingen att lita på, förutom en själv. Man måste utmana sig själv ibland.

Samtidigt skulle jag nog aldrig ha kommit på tanken, om jag inte älskat att vara för mig själv. Det kan låta egoistiskt, men så är jag väl egoistisk, då. Jag älskar faktiskt att vara för mig själv. Umgås med mina egna tankar. Stänga in mig i min lilla värld. Ibland. Inte alltid. Men ibland. Och London är dessutom min stad. Det finns ingen stad på jorden, där jag känner mig mer hemma. Folket, språket, historien, byggnaderna... Jag älskar det - så vad kan då vara bättre, än att tillbringa en vecka där på egen hand?
Veckan har bjudit på bubblande inspiration och sprudlande glädje, massor av upplevelser och - icke att förglömma - kultur och historia till tusen. Men idag kom jag alltså tillbaka till Sverige. Jag kom hem - för det är ju faktiskt också hemma. Trygga, mjuka, vackra Sverige. Det är mitt, det också.

Home is where the heart is. Mitt hjärta är tydligen lite överallt. Och jag måste säga, att det trivs jag med.
Till sist: lycka är.....



... att se sitt namn så här....

söndag, november 01, 2009

Plötsligt. Ett ord som ska användas med måtta.

Plötsligt hörde han ett ljud från busken intill.

Finn ett fel. Jag finner ett. Det är inget stort fel, och det kanske inte heller ska gå under epitetet "fel" - kanske det rätta ordet borde vara "nödlösning". För det är precis vad det är: något man tar till, för att bryta in med action, där det tidigare varit stillhet. Just det. Plötsligt. Jag har faktiskt aldrig hört svenska författare nämna det här, och det kanske inte är en lika stor grej i vårat språk, men direkt översatt från det anglosaxiska lägret (där ordet för övrigt är suddenly), är det här inte bra. Det är faktiskt en mindre dödssynd. Du får helt enkelt inte börja en mening med ordet, och du ska helst undvika det helt genom hela berättelsen. En gång är okay. Två gånger är perverst. Hårda bud, med andra ord.

Varför är det då så här? Ett litet, oskyldigt ord, som är så praktiskt att ta till just när det gäller att få en scen att explodera i handling. Jag tror det ligger just där i: det är för praktiskt. Det blir kliché, det blir dött. Och tvärtemot vad man kanske väntar sig, så blir texten inte det minsta dynamisk. Skrivartekniskt är det här något av det svåraste man kan ta sig för: att snabbt vandra mellan olika sinneslägen, gå från vila till chock, från ro till rädsla - alla scener där du måste skapa motsatspar av känslor. Det är alltför lockande att använda sig av ett enda enkelt ord, för att lösa det.

Jag funderade på det här igår, när jag läste Diana Gabaldons senaste bok. Där har hon nämligen en scen, där ett sådant tillfälle uppstår. Men istället för att använda sig av "plötsligt hörde han..." löser hon det hela på ett mycket snyggare sätt (ni får ursäkta översättningen, nu - det är sent på kvällen här):

Nu när han var i tillbaka i tryggheten hos armén, borde han kanske skriva ner sina observationer, i ordentliga rapporter? Han skulle kunna--
Någonting fick honom att resa sig upp i stigbyglarna, precis i rätt tid för att uppfatta blixtrandet och fräsandet från en musköt från skogen till vänster.

(Som sagt var... Om vi ursäktar översättningen:) Ni ser? Snyggt och prydligt, utan att använda det där Fruktade Ordet. Karaktären sitter på sin häst, djupt inne i sina tankar, och så... pang. Action. Själv hittade jag en scen ur min egen roman Och allra minst är hon min som är löst på ett annat, kanske lite mindre elegant, sätt:

Under ett ögonblick stod han alldeles tyst. I det ögonblicket hörde jag sorlet från gästerna genom de tunna väggarna. Väsandet av en fläkt, fräsandet från köket, klinkandet av porslin.
Sedan exploderade allting.


Hur snyggt eller osnyggt det än är så ser ni i varje fall inte röken av ordet plötsligt. Tänk på det. Undvik alltför enkla lösningar. Jobba aktivt med att få fram handlingen. Så här kan det också uttryckas: ni ska jobba för att få läsaren att känna sig som ett med karaktären. Det är erat mål. Nu frågar jag dig: hur ofta, i ditt eget liv, har det hänt när du suttit i godan ro och ätit middag och diskmaskinen exploderat intill ditt vänstra öra, att du tänkt "plötsligt exploderade diskmaskinen"? Inte så ofta, va? För du tänker förmodligen inte så mycket alls i en sådan situation: du reagerar instinktivt. Du ställer dig upp, hjärtat stannar, du skriker "men vad i helvete..." Du backar förmodligen inte ut ur situationen genom att städat förklara för dig själv att något plötsligt händer i din omgivning. Det är bara det där lilla ordet, inget annat: försök att undvika det. Använd din fantasi, och lös scenen på ett annat sätt.

Nå, hursomhelst... NaNoWriMo. Äventyret började idag. På morgonen hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva. Sedan beslutade jag mig för att göra något jag aldrig gjort förut, och det innebär att skriva fantasy. Nu har jag tangerat det dagliga målet på 1667, och till och med gått lite över det. Hifive! Och det känns väldigt bra, också. Huvudkaraktären presenterade sig ganska klart redan från början, med både namn och personlighet. Storyn har jag ingen aning om vart den är på väg, men jag tänker inte bekymra mig om det alls. Jag ser vart det här leder, och har kul under tiden. För kul är det: jag har inte skrivit något nytt på så otroligt många år, så det här känns både skönt och spännande och superfräscht. Alles gut än så länge, med andra ord.

Nej, sängdags!

onsdag, oktober 28, 2009

NaNoWriMo... Så blev man fast tillslut...

Sa jag inte senast igår att jag kände mig trött och inte hade någon ork? Jo, visst gjorde jag väl det? Så vad flög i mig, när jag idag bestämde mig för att delta i NaNoWriMo? Det kan man fråga sig. Fast... Tja... Det känns som en ganska kul utmaning. Få stretcha skrivarmusklerna lite, utan att för den sakens skull ha någon press på sig (fast å andra sidan brukar jag inte ha det nuförtiden - inte så allvarligt, i alla fall). Få tänka ut en ny, härlig karaktär, sätta ner denne i en ny, härlig miljö och se vad som händer. Tur att jag nyss gått kurs i det här. Nej, jag menar allvar, nu. Jag "återupptäckte" faktiskt en massa bra tips och tricks när jag skapade kursen - sådant jag glömt genom åren, och som nu dök upp. Det här med att aktivt använda sig av konflikter för att skapa dynamik i storyn, till exempel. Det där behöver man höra, och öva på, för att det ska bli bra. Och det här med öppningsscener... Visserligen hade jag redan fått "uppsträckning" av underbara Johanna för öppningsscenen i Och allra minst är hon min, men inte förrän jag gått igenom de tips jag själv radade upp inför kursen, insåg jag hur jag skulle kunna ändra den. Nej, det här är inte marknadsföring av min egen kurs, eller självhävdelse (åtminstone inte allvarlig sådan...). Jag menar bara att det är bra att få en liten påminnelse om tekniken och hantverket ibland. Sedan råkade det vara jag själv som tipsade mig själv...

Hursomhelst så börjar jag faktiskt bli riktigt sugen på att komma igång med NaNoWriMo - nu när jag väl bestämt mig, menar jag. Jag har ingen riktigt bra idé ännu, men det ger sig nog. Och genre? Tja... Man är ju insnöad på historiska romaner, men jag skulle kunna tänka mig något annat. Deckare är alltid trevligt, men kräver viss planering för att hålla ihop, så det får jag nog glömma. Kärleksromaner är tacksamma, men känns inte riktigt rätt. Fantasy... Jag har aldrig testat, men det kanske vore något? Ja, gott folk, det här ska bli spännande. Och ni ska förstås få följa med på resan.

Till sist råkade jag hitta en alldeles fantastisk övning på internet häromdagen, som jag tänkte att jag skulle dela med mig av (så här innan klockan slår tio och Askungen måste rinna ner i sängen):

Tänk på tystnader. Finns det olika tystnader? Välj en sorts tystnad, och skriv en scen om den.

'

tisdag, oktober 27, 2009

Hallå... Hallå...?

Har ni sett min energi, möjligtvis? Inte? Nej, inte jag heller. Och jag har ingen aning om vart den kan ha tagit vägen, heller. De senaste dagarna (eller är det till och med veckor nu?) har jag varit så väldigt slö och glad i att gå och lägga mig. Det är absolut ingen depression, och det är inte utbrändhet heller - det är bara det att jag tillfälligtvis är jätteförtjust i att sova. Det är så skönt, liksom.

Jag inser att det måste få lov att vara så här ett tag, och att det är fel att stressa upp sig över det. Det är väl kroppen som tar igen sig, och ser till att vila upp sig lite. Och det har den väl faktiskt förtjänat också: det har varit lite mycket på sistone, ska jag erkänna. Men det är bara så förbannat ovälkommet. Det finns ju så mycket jag måste, och vill, göra. Jag vill redigera mina romaner - båda två. Just nu känner jag för att återknyta banden till Legacy, och vill ge mig i kast med att bryta upp och skapa om en del scener för att få storyn precis så rätt som den ska vara... Jag vill gräva ner mig i min deckare Och allra minst är hon min, och se om jag möjligtvis kan få den att bli så som jag vill ha den - så att den blir färdig någongång. Men så kommer kvällen, då jag normalt sett brukar jobba med allt sådant där, och... **pang**... plötsligt är sängen så otroligt, underbart lockande. Jag hinner ju inte med någonting! Alla mina fina planer och storstilade idéer (inte minst om saker att blogga om!) faller i grus bara för att jag föredrar att sova framför att skapa. Det är lite Skalman över det hela. "Nu ska här skrivas..." Rrrring.

Det här är av övergående karaktär. Jag har varit med om det förut - till och med bloggat om det. Och precis som då, kommer det här att ge vika så småningom. This too, shall pass. Men det var då fasen, att det inte kan göra det nu och med en gång (och bara den meningen är ett tecken på att det håller på att vända så sakteliga). Man känner sig en aning frustrerad.

Nåja, jag ska nu dra mig till min goa, mjuka säng. Under tiden jag väntar på att somna, ska jag fundera över roliga bloggämnen - vi behöver något riktigt roligt att sätta tänderna i efter den här trädan. Karaktärer, till exempel. Det är ju snart Halloween, så det passar ju bra. Vässa gaddarna, gott folk. I will be back.

'

söndag, oktober 11, 2009

Dialoger och läsäventyr

Hur gör ni när ni skriver dialoger? Jag funderade på det här igår, när jag skrev om en scen ur Och allra minst är hon min. Själv brukar jag nämligen "lyssna av samtalet" och försöka få ner det i sin helhet. Det blir ungefär som att tjuvlyssna på utomstående som talar - jag slänger bara ner vad som sägs, hela dialogen i ett svep. Därefter går jag tillbaka och skriver om, lägger in rörelsemönster och eventuella kringhändelser. Jag vet inte riktigt om det kan vara ett tips för att underlätta dialogskrivandet (det är ju, om inte ett välkänt, så i alla fall ett relativt påtagligt fenomen att dialoger är det moment som svenska författare har svårast för) men det kanske kan vara värt att prova, om man nu känner att det inte funkar. Själv älskar jag att skriva dialoger: det är något jag verkligen tycker att jag behärskar (sedan är ju frågan om det verkligen är på det viset, men det spelar mindre roll i sammanhanget: det viktiga här är min egen känsla) och något jag hellre gör, än att röra mig i huvudet på mina karaktärer. Dialogen är det som lyfter storyn. Det är där du leker fram känslor, underliggande motiv, action... Om en scen känns död och platt - lägg in dialog, och den kommer att lyfta med en gång.

Jag läste följande blogginlägg av en författare i romantikskräckgenren. "Cross-crossing conversations"... Idén är inte alls dum. Att skriva ena sidan av en telefonkonversation i en bok, och därefter andra sidan av den i nästa, känns fräscht och kul. Problemet, som jag ser det, uppstår förstås när man inte vet att det blir en andra bok, eller när man inte vet hur nära förbundna de ska vara, eller hur konversationen ska relatera till storyn. Här har tydligen författaren haft en riktigt snygg tanke med sin story (även om det inte var så från början), och har följaktligen lyckats ro iland det här på ett lika snyggt sätt. Man blir ju imponerad, det blir man... För att inte tala om inspirerad. Jag ska försöka leka lite mer med mina dialoger i framtiden. Heligt löfte.

Jag har nu, med hjälp av min egen sugar daddy (som också går under epitetet "make") lyckats lägga vantarna på Diana Gabaldons senaste - straight from the States, som det heter. Härligt. Och jag har, förstås, redan börjat läsa. Det ligger fortfarande missnöje och pyr bland läsarna därute, och det kan vara så att hon bitit sig i svansen med den här boken - det återstår att se - men än så länge så bryr jag mig inte riktigt om det där. Att öppna första sidan, var som att kliva tillbaka till barndomen. Känslan när man satt där med Roald Dahls Häxorna, eller Windy, ledarhingsten (ja, jag var hästtokig, och läste hästböcker i mängder), eller möjligtvis Skattkammarön eller Spöket på Canterville... Kommer ni ihåg? Hur man kastades in i handlingen, i ett slags magiskt äventyr som suddade ut allting omkring en, tills det bara var du och boken? Jag kan inte hjälpa det: det blir samma sak med Dianas böcker. Man sugs in i ett storslaget, matinéfilmsliknande äventyr, som inte släpper taget om en förrän man nått det där allra sista ordet. Och det där, tycker jag, är en fantastisk känsla - just för att den är så sällsynt. Läsning ska vara ett äventyr. Jag vill bli gripen och bortsvept, jag vill tappa andan och förfäras, förtjusas och förföras. Och säga vad man vill om Dianas bok, men nog tusan verkar den lova åtminstone mycket!

Frågan är om jag inte ska ta mig ut till kaminen, som nu brinner, kura ihop mig i soffan och återbekanta mig med Jamie Fraser och gänget en liten stund.... Jo, det gör jag nog... Vi ses, hörni. Och glöm inte att skriva upp er på min kurs.

söndag, oktober 04, 2009

Inspirerande möten

Roligt att se att det fylls på med deltagare på min kurs. Jag hälsar alla nytillkomna välkomna och hoppas att ni kommer att trivas. Och glöm inte, att jag finns här om ni har några frågor. Det behöver inte ens vara något som har med kursmaterialet att göra - kursen är bara en grund, sedan finns det hur mycket annat som helst att fundera över.

Under dagarna som gått sedan jag sist bloggade, har jag hunnit extraknäcka lite för suveräna författarcoachen Johanna. Med samma underbara entreprenörsanda som vanligt, har hon nämligen tagit tag i att upprätta en telefonkonferens, eller telefonintervju, med en publicerad författare. Jag vet inte hur unikt det här är, men som vanligt är det inget jag har hört talas om i Sverige, vilket gör det extra spännande. Vi var åtta personer, varav jag var där som en "fluga på väggen": mitt jobb var helt enkelt att föra anteckningar på allt som sades. Objektet i fråga (låter som ett museiföremål, men det är hon faktiskt inte) var Jessica Kolterjahn, som skrivit böckerna Ut ur skuggan (2007) och Nattfjäril (2009) och intervjun varade i trekvart.

Jag vet inte om ni har upplevt det här, men det händer något när en bunt kreativa människor samlas. Jag har känt det förut, och gjorde det nu också, trots att det skiljde en massa mil och det enda som kopplade oss samman var telefonledningar: energin. För att tala lite New Age, är det som om det händer något med energin när kreativa människor samlas. Den lägger sig på samma nivå, på något sätt, och börjar vibrera och spraka och skapa ännu mer energi. Det är fantastiskt, och man känner sig på något sätt väldigt hel. I en sådan stämning är det skönt och lätt att prata, och intervjun gick, med andra ord, väldigt bra och blev väldigt intressant. Förhoppningsvis kan jag lägga ut en länk till den här senare - det finns många guldkorn där att diskutera.

En sak som kom upp ganska frekvent under intervjun var det här med information och research. Det är något jag inte täckt i min kurs, mest därför att jag tycker att det tar fokus från det kreativa - det är lätt hänt att man forskar ögonen till blods och aldrig kommer igång med själva berättelsen, eller att man känner att det blir för övermäktigt med all research och därför tappar sugen. Det är en risk jag inte riktigt ville utsätta "mina elever" för. Ännu - det kan ju bli en fortsättningskurs, om intresse finns, och research är ett ämne som är ganska intressant. Som med allting annat när det gäller författande finns det knep om hur man går till väga med sin research, utan att baxna under trycket.

Jessica Kolterjahn har satsat på den historiska genren. Det här är förstås en genre som (möjligtvis tillsammans med deckargenren) kräver en hel del när det kommer till research. Och det är ju så, att det inte är att hitta information som är problemet. Absolut inte. Som jag berörde ovan, kan du spendera år och dagar med att forska i ditt ämne, och på den tiden behöver du inte skriva en enda kreativ rad (tro mig: det finns folk som råkat ut för det här). Problemet är hur du använder det du grävt fram. Det är så lockande att visa läsaren att du faktiskt kan allt om din valda tidsepok, eller om lik som legat ute i solen i tre veckor (för det här har jag en jättebra bok, om någon är intresserad) och det är så lätt hänt att man i sin iver att övertyga denne, plockar fram det tunga artilleriet. Följden blir att läsaren tvångsmatas med en fem sidor lång utläggning om familjen Astors etablering i New York, istället för att serveras mer saftiga och nyttiga detaljer om mordet som just skett (den här boken läser jag just nu. Jag köpte den enbart för att det var enda sättet att få en sådan där ultratjusigt kitschig bärkasse från Piratförlaget på bokmässan). Ett annat skräckexempel är Dan Brown, som verkligen kör ner sina kunskaper i halsen på läsaren, utan att bry sig om att pynta på dem det minsta. Det som kom upp under intervjun var hur Jessica Kolterjahn, lyckas skriva ekonomiskt, men ändå bildgivande. De detaljer hon serverar läsaren verkar bara för att rama in hennes historier, utan att ta överhanden.

Det man ska fundera över hela tiden, är vad som behövs av din research för att ge storyn liv, och vad du måste göra för att skapa en stabil grund för din story att vila på. Och det är det enda du ska ta med. Läsaren behöver inte ha en avhandling om frimurarorden, för att få essensen av den. Det räcker med lite detaljer här och där, insprängt i texten, resten gör läsaren själv, genom sin egen fantasi. Jag lovar. En favorit här är (självklart) Diana Gabaldon. Jag vet att hon är upptagen, och speciellt just nu, med lanseringen av sin senaste bok, men jag ska se om jag inte kan få henne att ge några råd om det här med research. Annars nätverkar jag med en del andra amerikanska författare, bland andra LJ Sellers , som jag vet också spenderar en hel del tid med att göra research för sina deckarromaner. Det kunde kanske vara något att göra en liten intervju framöver.

Hursomhelst, så är jag själv i full gång med att brottas med min egna roman. Jag började från början med Och allra minst är hon min, och nu känns det som om jag verkligen hittat huvudkaraktärens röst. Äntligen!! Om jag får analysera felet jag gjort med henne, är det att hon är skriven ur jag-form, och på sina ställen har hennes röst blandats samman med min egen - och hon är verkligen inte som jag, vilket på sina ställen gör det hela en aning inkonsekvent. Förmodligen ett vanligt nybörjarfel, som jag nu kan justera (eftersom jag inte kan räkna mig till nybörjare längre). Det är väldigt roligt att ha insett det här, väldigt befriande. Jag har sparat en kopia av huvuddokumentet och gör alla ändringar i det, så jag kan ta ut svängarna ordentligt.

Trevlig söndag, allihop!

tisdag, september 29, 2009

POV på tapeten

Det är alltid trevligt att få vatten på sin kvarn. Det här säger jag inte med minsta skadeglädje - snarare tvärtom. För även om det är trevligt att få rätt, är det inte alltid trevligt. Och om ni inte förstår vad jag menar, så ta det bara lugnt: jag ska förklara.

Ni som nu går min kurs - det är redan en del och det är jag glad för: välkomna ska ni vara, allihop! - har kanske redan kommit till kursavsnittet som handlar om karaktärer och deras röster. Jag nämner där hur man ska hantera många röster eller POV (berättarperspektiv) i en berättelse, och också olika skäl till varför man väljer att ha många perspektiv. I tillägg till det här talar jag också om "smärtgränsen" för hur många POV man ska ha, och varför det blir jobbigt när man har fler än så.

Samtidigt har alla som är intresserade av Diana Gabaldons böcker (vilket kanske inte är så väldigt många i Sverige, men desto fler i min vänkrets) inte kunnat undgå att drabbas av hypen inför den alldeles färska lanseringen av det senaste tillskottet i den så kallade "Outlander"-serien - en bok som går under namnet An Echo in the Bone. Nu är den här - och som vi har väntat. Vi kommer att få våran beskärda del av frågor som ska lösas, karaktärer vi vill veta mer om, och framför allt av de fantastiskt fint tecknade huvudkaraktärerna Jamie (vars tänkta hårfärg tydligen matchar min egen, enligt vad jag hörde idag - och min hårfärg påminner om den på en Högländsk ko) och Claire Fraser.

Vi förväntar oss ett fantastiskt läsäventyr, och av allt att döma, efter att de första rapporterna trillat in från ivriga läsare, blir det så också. Men, som med alla böcker, är det inte bara lovorden som haglar efter de allra första läsarna satt tänderna i berättelsen. En av rösterna ligger som recension på Facebooks "Goodreads", och det är den jag vill dela med mig av här, bara för att förstärka min egen ståndpunkt vad gäller faran i att ha för många POV i sin story. Så här står det om boken:
you jump around from person A to person B to person C...etc. that I felt there
might be too many storylines going on at one time. The first book - Outlander -
the main character was Claire; you stayed with her. Even in Dragonfly in Amber
you stayed with Claire. This book puts you in so many heads it feels like you
should/are reading a companion book at the same time. Don't get me wrong I want
to understand what is going on in the minds of the other characters, but this
book has a different feel; similar to the last two books (being with Brianna and
Roger) but MORE. Claire, Jamie, Ian, Lord John, William, Bree, Roger, Jem...so
many minds.

Författaren av recensionen beklagar alltså det faktum att Diana blandar in alltför många olika POV i sin story. Det blir förvirrande, det känns som om det är alltför många parallella historier, man blir orolig för hur trådarna ska vävas samman på slutet... Även om alla inte analyserat det som personen ovan, är frågan som de flesta kritiska röster ställer sig om Diana verkligen har vetat vad hon gjort den här gången. Har hon velat för mycket? Har hon varit distraherad med allting annat som pågått med tecknade vuxenserier och andra bokprojekt? Är hon i klimakteriet (ja, det är faktiskt sant: det finns en del fans som spekulerar om det kan vara så)?

Själv tror jag att Diana vetat mycket väl vad hon har gjort. Hon är, det skäms jag inte för att upprepa, en mästare i sitt hantverk, och författartekniskt är det få som slår henne. Naturligtvis vet hon vad hon gör. Hon skriver också varje bok efter symboler, som ger läsaren en aning om bokens upplägg och struktur. Symbolen för An Echo in the Bone hittar vi redan på bokomslaget, och är en så kallad "spansk ryttare" med vassa spikar mot en stålkärna. Det är lätt att tänka sig att Diana här faktiskt har tänkt sig att många vägar eller röster, kommer att leda läsaren mot centrum. Det är också lätt att tänka sig varför det blir så här. Med en bok av storleken mindre bibel och en hel del trådar att lägga rätt och lika många karaktärer med viktiga detaljer att förtälja, varav allting är sprunget ur sex tidigare böcker av samma storlek, blir det... en hel del att ta tag i. Resultatet är att hon, för att kunna servera läsaren all den information som krävs, måste använda allt fler karaktärer. Och följden av det blir att hon måste ge avkall på den "renhet" som färre berättarperspektiv ger. You win some, you lose some.

Ovan är alltså ett varnande exempel på hur det kan bli, när man använder alltför många berättarperspektiv - hur det kan få läsaren att reagera. Och jag, å min sida, tyckte att det var intressant att lyfta fram det, just mot bakgrund till att jag tagit upp det här problemet i min kurs.

Nu är det däremot oförskämt sent, och det är arbetsdag imorgon. Dags att törna in. Godnatt, gott folk!
'

fredag, september 25, 2009

Traditionellt trashigt

Sådär ja... Började dagen med en daglig dos av ett härligt meningslöst utdrag ur en trashy kärleksroman... Jag har förmodligen nämnt det tidigare på den här bloggen, men det gäller den här prenumerationen på ett dagligt smakprov ur en kärleksroman (varje dag ett nytt avsnitt ur en bok, varje vecka ny bok) jag skaffade mig, på grund av en inbjudan av en författande amerikansk väninna, vars roman skulle flaggas på det här sättet. Prenumerationen har hängt kvar, så varje dag (utom lördag och söndag, då jag får tillfälle att vila ut) serveras jag heta kapitel ur utvalda så kallade "bodice rippers". Det är ganska intressant att se hur de är upplagda. Man lär sig liksom efter ett tag. En del böcker är förstås bättre än andra - de kan ha mycket god kvalitet - men vissa är rent pinsamma (vilket en annan tycker är ganska roligt... Det här är ändå publicerade, väl sålda böcker, och ibland är det både skrämmande och roande att se vad skräp man faktiskt publicerar i USA). Dagens avsnitt innehöll i alla fall en piratkvinna och en piratman som inte litar på varandra, men som (förstås) dras oemotståndligt mot varandra, samt en talande papegoja. Det går med andra ord att göra berättelser av det mesta.

Jag är lite ironisk här. Visst är det så. Jag har faktiskt ingenting emot någon slags genre eller ens klichéer i berättelser. En skicklig författare kan göra fantastiska saker av det mesta - och när det händer, är böcker aldrig meningslösa. Inte ens trashiga kärleksromaner med talande papegojor (fast jag måste erkänna att just den är ett gränsfall).

Nå, hursomhelst... Idag drar jag till Bokmässan. Äntligen! Det var åratal sedan jag var där, så det ser jag verkligen fram emot. Tänkte dra en fuling också, och sprida ordet om min skrivarkurs. Varför inte? Så får jag bara hoppas att det inte är olagligt att sprida flygblad på allmän plats... Nu tänker jag i och för sig inte tapetsera Göteborg med dem (även om det är jättelockande) men man vet ju aldrig.

Mitt eget skrivande? Jag har ambitionen. Tyvärr har livet en tendens att komma emellan, så jag har inte hunnit mer än att öppna mitt älskade dokument och kanske korrigera en mening eller två, förrän något annat dykt upp som stulit min tid. Det är lite irriterande, men... så är det. Jag har i alla fall storstilade planer på att göra om ännu lite till i min deckare. Jag skrev tidigare om hur jag försökte fokusera mer på de viktigare detaljerna, och skala bort det oväsentliga. Det här gäller i högre grad nu. Allting ska skruvas upp ännu ett steg, karaktären ska göras ännu tydligare, detaljer som förvirrar tas bort helt. Hittills har jag sparat dessa för att... Tja... vem vet? Jag tror att det kan vara så, att jag, när jag började skriva berättelsen för en herrans massa år sedan, hade andra planer för romanen och dess upplösning, än vad som faktiskt blivit fallet. De riktningar jag då drog upp, gäller inte längre - men vissa trådar har av en eller annan anledning sparats. Jag tror faktiskt att det är dags att inse att jag inte kan ha kvar dem. De måste bort. Berättelsen kommer därigenom ta ännu ett jättekliv från min allra första intention om hur den skulle se ut, men så är det.

Skrivande är organiskt. Karaktärer lever, men det gör också storyn. Den visar ofta riktningen själv (även om det, som ni märker, tar tid ibland). Det är bara att hänga med, och anpassa sig. Och det tänker jag göra också - en vacker dag. Just nu, knackar dock livet på dörren: ketchupen och toapappret är slut. Dags att ta tag i verkligheten och gå till ICA för lite fredagsshopping!

söndag, september 20, 2009

Tillbaka i gamla hjulspår. Fast ändå inte.

Har så smått gått över till att redigera igen. Mitt kära "sommarkattsprojekt", deckaren, fick lite respit tack vare all administration med kursen, så den är fortfarande på tapeten för redigering. Igår tog jag äntligen itu med första kapitlet, som aldrig riktigt funkat. Det här var något jag alltid känt själv - jag vet inte hur många gånger jag skrivit om scenen för att få den rätt, utan att det blivit så. Jag hade faktiskt gett upp (det är så trevligt att intala sig själv att det funkar som det är i de här stunderna) tills min suveräna författarcoachande bloggkompis Johanna anmärkte på samma sak, och verkligen fick mig att inse att något måste göras. Den här gången insåg jag att jag inte kunde fortsätta med samma inriktning som tidigare: att bara redigera scenen har inte hjälpt tidigare, och skulle inte hjälpa nu heller. Så nu var det bara att ta i med hårdhandskarna. Sagt och gjort. Jag öppnade ett helt nytt dokument, och skrev helt sonika om hela scenen. Jag har ju gått igenom det här med öppningsscener i min egen kurs, vilket gjorde det hela ännu lite lättare (och tro nu inte att jag säger så här för att göra reklam för kursen. Ja... Inte enbart, i alla fall). Det saknades egentligen inget: alla element var där. Felet var att allting blivit en aning utdraget, utan riktigt driv. Jag hade ingen direkt hook i början av scenen, och lite för mycket informationsdumpning här och var, så det skalade jag av. Resultatet blev faktiskt riktigt bra. Jag ska putsa lite till på scenen, och sedan tänkte jag faktiskt posta de båda öppningarna, så att ni kan jämföra. Och roligt hade jag, den saken är klar. Härligt att skapa någonting nytt och fräscht för en gångs skull.

Min plan för tillfället är annars att fortsätta redigera. Intet nytt under solen, med andra ord. Jag är lite sugen på att börja på något nytt, särskilt efter gårdagen, men samtidigt har jag inte riktigt ork för det. Och jag måste bli färdig med Och allra minst är hon min, det har jag bestämt. Inte så att jag har en direkt deadline. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska göra med boken när jag är klar. Det är mer en personlig grej, en utmaning. Lyckligtvis är det inte så mycket kvar nu: jag hann med ganska mycket under sommaren, och är nu inne på det där allra sista. Sedan är det en liten lätt finputsning, och därefter släpper jag den. Självklart är det så, att den som vill ska kunna få läsa den - annars hade jag ju inte skrivit boken. Jag måste bara hitta ett bra sätt för det. Nå, det får tiden utvisa. Just nu är det full koncentration på att få klart eländet!

onsdag, september 16, 2009

Utmaning till andra författarwannabes!

Blev "utmanad" med några frågor av Malin, Costa Brava (kan starkt rekommendera hennes blogg, förresten). Sånt här gillar vi skarpt! Tar det lite lugnt med att utmana vidare, dock. Den som känner sig manad, kan ju tipsa mig, så kan jag komma över och läsa!

1. Har du ett skrivarschema? Typ varje dag en timme mellan 7 och 8 eller skriver du sporadiskt? Jag skriver så ofta jag kan, men varje dag från klockan nio på kvällen är spikad för detta ändamål (på lördagar kan jag dock tillåta mig lite ledigt)

2. Får du inspiratonsbrist i bland eller aldrig, snarare tvärtom?
Jag har svackor där jag inte känner mig särskilt motiverad att skriva, men eftersom jag har en rutin i skrivandet, blir de aldrig särskilt allvarliga eller långlivade.

3. Har du fler skrivprojekt på gång samtidigt? Typ en deckare, några noveller och kanske någon barnbok eller dyligt?
Jag har två större bokprojekt på gång. Den ena är en historisk roman (som jag skriver på engelska), den andra en deckare. Sedan har jag lite utkast till romaner liggandes på datorn. Tar inte upp dem så ofta, men det händer.

4. Hur många "verk" har du fått klart och skickat in till något förlag?
De två större projekten är båda klara, om man nu menar klar som att de har en början, en mitt och ett slut. De har båda varit ute på rundor till förlag, men just nu håller jag inne båda, eftersom jag redigerar (what's new, pussycat?).

5. Hur många gånger har samma bok du skrivit blivit refuserad? Fick du i såfall konstruktiv kritik tillbaks?
Deckaren har blivit refuserad åtta eller nio gånger. Fyra eller fem av dessa har jag fått konstruktiv kritik.

6. Får du dåligt samvete om du inte skrivit på några dagar?
Inte alls. Jag vet ju att jag kommer ta upp skrivandet så snart jag kan!

7. Varför skriver du?
För att det ger mig så mycket i form av livskvalitet och energi.

8. Har du någonting publicerat som man kan få läsa?
Inte för ögonblicket, nej. Jag har tänkt hålla lite på det, tills jag känner mig lite mer färdigredigerad (just nu är det deckaren som ska få sig en sista omgång med redigering. När den är klar får jag se vad jag gör med den). Men det finns texter utspridda lite här och var, bland annat här på bloggen. Och jag antar att det kommer att bli fler framöver.

.

Let the fun times begin!

Sådär ja... Då var vi igång.

Drygt fyra veckors intensivt arbete, och nu äntligen... lansering. Av vadå, tänker kanske ni. Av min kurs, svarar jag. Kolla in det här:


Och nu... Kolla in det här. Detta är vad jag har suttit med (varje natt) under de senaste veckorna. Det har varit en aning stressigt, men väldigt, väldigt roligt. Särskilt kul har det varit att rota igenom alla gamla blogginlägg för att bilda sig en uppfattning om vad man skulle kunna ha som grundmaterial. Så mycket man har glömt genom åren! Att fylla på med nytt material har också varit roligt, en riktig utmaning. Resultatet har blivit en kurs på grundnivå som tar itu med story building - alltså hur du, med hjälp av vissa elementära element och en del nyttiga verktyg (precis som när man bygger hus är det en fördel att ha sådana), bygger upp en berättelse.

Det finns en massa skrivarkurser därute, eller hur? Så vad gör just min så speciell? Tja... Först och främst är ju konceptet riktigt bra. Du sköter allting i egen takt, när du vill och hur du vill. I tillägg till det här, kan jag kanske sticka ut hakan och säga att jag åtminstone inte tror att det finns särskilt många sådana här skrivarkurser i Sverige idag.

När jag började skriva för alla dessa år sedan, visste jag att det fanns knep att ta till för att kunna skriva riktigt bra (eftersom jag aldrig kan göra något utan att försöka bli bäst, så var det mitt mål: jag ville lära mig skriva som ett proffs), och det verkade först och främst som om de amerikanska författarna var speciellt vassa på att veta vad som krävdes. Jag minns att jag spenderade en hel massa tid på internet för att hitta fram till forum och skrivtipssidor som kunde hjälpa mig - något som inte är det lättaste, när man inte vet vad man behöver hjälp med. Nå, det ordnade sig tillslut. Jag skaffade kontakter med andra författare, deltog i forum, gjorde skrivövningar, tog till mig av olika tips - konkreta, nyttiga tips, som jag direkt kunde applicera på mitt eget skrivande. Det här skedde emellertid enbart på "amerikansk mark". I Sverige, däremot, hittade jag inte mycket. Det är fortfarande så, även om det på senare tid har ändrat sig mer och mer, i och med att man börjat anamma ett mer osentimentalt, amerikanskt sätt att undervisa i författarhantverk på. Jag hoppas att det fortsätter så. Och för egen del går min kurs förstås helt i den andan.

Det är så smart uträknat, att det här kommer att vara min kursblogg framöver. Här kommer kursdeltagare kunna kommentera, diskutera, ställa frågor, ifrågasätta eller (om de är riktigt modiga) visa upp sina alster. Och jag ska förstås försöka vara så närvarande som jag bara kan!
Hoppas ni hänger på!

onsdag, september 09, 2009

Allt har en orsak...

'




... och snart får ni veta vilken min är. Vi ses nästa vecka.


fredag, augusti 07, 2009

Strategitips för den mindre samvetsgranne

Johanna R. ställde en fråga till mitt förra inlägg, som jag (eftersom jag älskar frågor) tänkte svara på i ett nytt inlägg. Frågan:

Jag undrar vad du tror om att anlita en professionell lektör? Jag är inte på långa vägar 'klar' (om man någonsin blir klar!), men överväger att skicka min roman till en lektör för att få förlagsögon på den innan det gäller.. eller? Vad skulle man vinna på det?

Tja... Jag har faktiskt funderat en hel del på det här. Lektör antar jag för övrigt är något annat än en författarcoach, men gränsen måste där vara flytande, eftersom många författarcoacher har insikt i förlagsvärlden...

Hursomhelst, så gillade jag ursprungligen aldrig idén med att man ska betala någon för att läsa ens text. Jag tänkte som så, att man kan klara sig själv. Och det är sant - det kan man. Man kan till exempel få utmärkt hjälp med allt man önskar genom forum som CompuServe LitForum. Man kan också få utmärkt hjälp av vänner och släktingar. Men med den "erfarenhet" jag skaffat mig genom åren så kan jag faktiskt erkänna att det är lite fel inställning att helt avfärda hjälp som man betalar för.

Har man råd så tycker jag definitivt - om man nu menar allvar med sitt manus (det där får man fundera över, tycker jag) - att man ska unna sig professionell hjälp. De där människorna vet nämligen vad de snackar om. De får också ta del av hela manuset, vilket inte är möjligt på de flesta författarforum, och därigenom får de en helhetsbild som är svår att slå. Och jag måste erkänna, att av all den hjälp jag fått genom åren, har lektörernas varit en av de mest värdefulla.

Nu kanske ni rynkar pannan och funderar över vad jag nyss sa. Har jag skaffat professionell hjälp? Nej, svarar jag då. Inte direkt. Fast lite ändå.

Jag ska nu komma med ett litet tips till alla er som skriver därute. Det är inte så... vad ska man säga... rumsrent?, så därför har jag (tror jag åtminstone) aldrig tipsat om det förut, men nu gör jag det, därför att jag känner för det: det går att få professionell hjälp, alldeles gratis. Åtminstone gjorde det det förr, men jag tror det är samma sak nuförtiden. Min svenska roman har inte varit ute på så många rundor bland förlagen och när den väl var det, bara hos ett förlag åt gången. Min strategi var också att lämna ut den till små förlag. Det fanns inga baktankar med den saken - det var helt enkelt för att få snabbare handläggning, och för att jag tyckte att min roman inte passade för att gå genom de större förlagen (jag kanske måste ändra min inställning där, om jag nu ska ut på marknaden igen... har inte bestämt mig än). Svarstiden var då, för några år sedan, nämligen betydligt snabbare hos små förlag än stora, och handläggningen mer personlig, vilket jag gillade skarpt. Vad jag däremot också märkte, var att de flesta av dessa små förlag faktiskt tog sig tid att lektörsläsa manuset och ge respons. Jag tror min bok har varit inne hos tre eller fyra mindre förlag. Alla dessa har gett respons på en halv upp till en och en halv A4-sida. Det är ganska mycket, för något man inte betalat ett dyft för. Och det har varit värdefull respons också, respons man kan arbeta vidare med, respons som fått en att tänka efter och omvärdera storyn.

Förutom det tvivelaktiga i en sådan här strategi, måste man förstås räkna med en del negativa effekter. Ger man sig in på det här, bör man nämligen också vara medveten om att lektörerna lika gärna kan slå tillbaka mot en, som de kan ge beröm och uppmuntran. Så länge man inte betalar för tjänsten, kan man inte förvänta sig att bli behandlad med silkesvantar - de är faktiskt ute efter att hitta ett bra manus och har liksom ingen anledning att slösa tid på någon som inte duger. De säger alltså precis vad de tycker. Den första lektören på det första lilla förlaget jag skickade in mitt manus till gillade min roman så till den milda grad att han ville att den skulle bli läst av en annan lektör, innan de slutligen bestämde sig. Den lektören gillade inte alls min roman - och det fick jag veta, också. Med råge. Vet man med sig att man är känslig för kritik, bör man känna till det här. Det kan bli otäckt. Fast det är klart, även dessa lektörer som visar klorna, har vissa poänger med det de säger. Sväljer man sin stolthet (och förödmjukelsen) och försöker se vad de verkligen vill ha sagt, kan man plocka en del pärlor även ur sådan kritik.

Slutsatsen med det här resonemanget är att man vinner en hel del på att få professionell hjälp. Branschfolk vet. Deras råd är oväderliga. Fast om man inte vill betala och man är lite strategiskt ful, finns det vägar att ta. Säg bara inte vem det var som tipsade er...

onsdag, juli 29, 2009

Paradigmskiften på mikronivå

Etthundrasjuttioelfte redigeringen. Och nu, nu äntligen känns storyn helt rätt. Nu har jag äntligen hittat berättarrösten, nu har alla scener lagt sig rätt och allting känns bara sådär härligt... superfint!

Men... vänta nu... Gjorde det inte det den etthundrade gången också? Och den etthundrasjuttiotredje gången? Jo, minsann var det så.

Den stora frågan i det här ögonblicket är... När vet man att man är klar? Ja, tänk på det: varje gång jag går in och redigerar den här svenska romanen, hittar jag nya saker som är helt fel. Den här gången har de varit lätta att ändra på. Med lite hjälp från den senaste "ängeln" som läste manuset (en förläggare) har jag nu kastat mig över de där detaljerna som inte riktigt har platsat. Och nu, nu äntligen... Ja, se där, nu är jag där igen. Hur vet jag att den här gången är den sista? Det vet jag givetvis inte. Måste jag bry mig? Nej, egentligen inte. Kanske måste man inse att storyn aldrig kommer att bli perfekt, och att jag bara kan göra så gott jag kan, med de medel jag har just i det ögonblicket jag redigerar? Det är ju så, att för varje gång romanen har vilat, så har det gått en ganska lång period. Ett år, kanske mer. Under det året har jag lärt mig mer, både om livet och om mig själv och om skrivkonsten. Jag har växt. Är det då så konstigt, att min story också växer, nästa gång jag sätter mig med den? Jag ser möjligen saker, som jag inte kunde se då, på den tiden, har lite mer insikt. Problemet med det här förhållningssättet är att då blir storyn förstås aldrig klar. Fast jag kanske måste börja inse att det måste vara så. Jag kanske får gilla läget. Evighetsprojekt håller en iallafall alltid sysselsatt.

Nej, min svenska roman är inte så viktig. Den är faktiskt extremt oviktig, i litteratursammanhang. För läsaren kommer den (tro mig nu!) inte att innebära några omvälvande insikter om livet, och den kommer heller inte medföra en förändring av samhällsstrukturen. Det är inte meningen heller: det är en jätteenkel underhållningsroman, avsedd att bara roa läsaren. Högre ambitioner har den inte. Därför kan det ju tyckas lite störande, att jag måste hålla på så här varje gång. Inte ens med Legacy, som är mitt verkliga skötebarn, blir det ju så här. Men å andra sidan besatt jag redan en viss kunskap om författande när jag började skriva Legacy, och hade kanske en klarare bild av vad jag ville åstadkomma. Åtminstone kändes den lättare att strukturera upp. Och spelar det verkligen någon roll? Den boken kommer att bli klar.

Det mest störande är, att arbetet med att redigera Och allra minst är hon min går så bra att jag börjat känna den där hungern igen. Jag har fått tillbaka känslan av att stå på startlinjen - jag vill iväg ut på banan och slåss igen. Drivkraft, kallas det visst. Kanske, kanske har jag en chans nu igen? Gudarna ska veta att storyn nu är mer tillspetsad och skarp i konturerna än den någonsin har varit. Huvudkaraktären har slipats ner och blivit mer lättöverskådlig och lätthanterlig för läsaren. Detaljer som bara förvirrade, därför att de inte bidrog till särskilt mycket, har tagits bort, hela scener med dem. Huvudspåret har lyfts fram. Det ger en ganska mycket enklare historia än vad jag kanske ville ha från början, men med den insikten jag har nu, vågar jag påstå att det är helt rätt. Med den insikt jag har nu, kan jag börja tala om nybörjarförfattare, och de fällor som dessa trillar ner i. En av dessa fällor är att samla alla sina fantastiska idéer och storylines i samma bok. Man vill säga så mycket, man vill vara så duktig. Resultatet är att det gärna blit spretigt. Jag har fått ta livet av en hel del darlings under den här redigeringsomgången, samt slakta en del scener som jag tidigare skyddat. Jag vet inte hur många ord jag bantat ner storyn med, men det är en hel del. Mer blir det säkert. Precis som under alla mina andra redigeringsomgångar, har jag lärt mig massor. Insikt. Min begränsning och akilleshäl är att det är en insikt jag har nu. För ett år sedan hade jag en annan insikt. Och den kändes lika rätt och glasklar. Förstår ni problemet? Man tror att något är vedertaget, tills någon eller något annat dyker upp och överbevisar en. Och så börjar det om. Jag tror det kallas paradigmskifte i vetenskapssammanhang. Fast det här är ju inte vetenskap. Och jag har inte kommit på något banbrytande.

Hursomhelst... Om jag nu är på bettet nu, och jag tycker att boken är så bra... Vad kommer att hända med den? Ja, det är nästa stötesten. För några dagar sedan var jag övertygad om att jag skulle släppa hela boken. Den var ju bara ett sommarprojekt, en sommarkatt. Med den insikten jag har nu, är jag inte helt säker längre. Dessutom har bokbranschen, under de år boken tillkommit, förändrats radikalt. Nu finns det många vägar att ta för att nå ut till en publik. Man kanske borde testa någon av dem? Men som sagt, jag tycker säkert likadant nästa år, när jag sitter här och redigerar samma bok. För hundrasjuttiotolfte gången.
.

onsdag, juli 22, 2009

Nu går skam på torra land!

Min svenska roman är något av ett sommarprojekt. Som en liten sommarkatt, ungefär. Varje sommar åker den fram, samtidigt som det tyngre projektet, Legacy, åker på hyllan. Och så ägnar jag mina skrivande stunder åt att pyssla, rätta till och fixa. Jag vet inte om jag någonsin blir klar. När det gäller Legacy har flera scener eller kapitel redan nått det där fantastiska "oj, har jag skrivit det här? Det var ju riktigt bra"-stadiet, som betyder att jag kan känna mig ganska nöjd. Och allra minst är hon min... Tja... Det barkar väl därhän, men nöjd blir jag nog aldrig. Fast det kanske inte är meningen heller? Jag gillar att ha en story dit jag kan vända, när jag känner att min energi har tagit slut. Legacy är ganska svår att tas med. Först och främst så är ju tanken att den ska publiceras, vilket sätter vissa krav på mig som författare - särskilt som man ju av någon anledning fått för sig att man ska in och slåss på den internationella marknaden. Sedan är den tyngre att jobba med rent mentalt. Det är ju ingen rolig story, om man säger så, och karaktärerna åker på stryk i alla möjliga tänkbara varianter, både mentalt och fysiskt, folk och djur dör, det är tortyr och mord, våldtäkt, hot och våld, och så, för att riktigt toppa allting, passion och kärlek och frihetstörst. Sånt suger liksom musten ur en, så när det känns som om man tillfälligtvis inte har mer att ge på den fronten, och man kan ta sin tillflykt till en beskedligt sommarlätt deckare, så gör man gärna det.

Det finns alltid saker att pyssla med i mitt svenska projekt. Alltid något att justera, eller ändra på. Och när jag inte har några krav, kan jag gå ganska hårt fram. Experimentera lite. Igår, till exempel, slaktade jag ett helt kapitel, för att det inte behövdes. Jag har talat om det där förut: när man fixar och trixar och slipar på en scen. utan att det känns rätt, så kan det vara skäl nog att stå tillbaka och fundera på vad som är fel. Fundamentalt sett, alltså. Det ligger nämligen inte alltid i att man inte får orden att ligga rätt, eller får kläm på tekniken. Det kan vara så att kapitlet helt enkelt inte platsar. Jag har känt så ett par gånger i båda mina projekt, och det har alltid visat sig stämma. Så... bort med en scen, och så skriva om nästföljande. Känns bra.

Sedan har jag beslutat mig för att skala av en del personlighetsdrag hos huvudpersonen Charlie. Jag ska helt enkelt ta fram vissa drag, och ta bort en del andra, för att få en lite mer "renare" karaktär. Och så ska jag överdriva, med det som är kvar. Om jag har läst rätt mellan raderna hos alla de redaktörer som fått sätta tänderna i den här storyn, har jag nämligen kunnat utröna att hon gör dem en aning förvirrad. Jag har aldrig riktigt lyssnat på det där, eftersom jag hävdat att hon ska vara komplex - men nu på sistone har jag insett att jag kan ha haft lite fel. Igen. Det brukar nämligen vara så: de där förläggarna brukar veta vad de håller på med, och deras råd är för det mesta ganska intressanta. Sunt förnuft är förstås alltid bra, och man ska inte böja sig för allt, men det finns guldkorn att plocka, om man är villig att lyssna. Det lönar sig att vara ödmjuk.

Min huvudkaraktär är verkligen förvirrande. Inte på ett bra sätt, heller: på vissa ställen är det till och med så att jag rynkar pannan och funderar över vad som varit meningen med att få henne att reagera på just det sättet - för passar det verkligen in, och låter det inte lite... dumt? Så jag börjar lite lätt med att skala av ett av de mer ologiska skikten i hennes personlighet, och framhäver sedan det som är kvar. Hennes själviska läggning tänker jag behålla, likaså tendensen att alltid vilja ha rätt (undrar var hon fått det ifrån...), samt ambitionslystnaden som behövs för att det överhuvudtaget ska verka logiskt att hon tar sig an att undersöka mordfallet. Det är bra drag. Sedan skruvar jag till dem en aning extra. Vi får se hur jag gör i slutet, där hon på ett vis faktiskt konfronteras med de här dragen, och ifrågasätta sig själv och sina motiv. Men jag har inte kommit dit, så jag vet inte än.

Hursomhelst, så har jag enormt roligt. Och det, tror jag, är huudsaken. Tjing!

lördag, juli 18, 2009

Vädrets makter tvingar mig till ro...

Lite klämkäckt skulle jag kunna säga att regnet bara öser ner. Det låter lagom mycket som en sång, och det är ju så, att vissa dagar vill man bara sjunga. Som idag, till exempel.

Jag tror få människor uppskattar regniga dagar så mycket som konstnärer. Speciellt då författare. Vad annat kan man göra, när regnet strilar, förutom att slå sig ner vid datorn och fila på sina projekt? Den vakne, mer praktiskt lagde kommer förmodligen på en hel radda aktiviteter att göra istället. Städa huset, kanske. Ja, kanske det. Men när barnen nu är lagom stora att kunna roa sig själva, och maken har egna projekt att pyssla med (vilket gör att han inte går omkring som en äggsjuk höna och gnölar om att han är uttråkad, samt att han inte bryr sig om att frun sitter vid datorn) kan den kreative sjunka tillbaka i sin egen bubbla. Härligt. Och just idag släppte jag Legacy. Jag kände inte för att göra något allvarligt. Istället öppnade jag min svenska roman, och började dra lite i den. Det var som att ta semester. Jag har nämligen inga krav med Och allra minst är hon min. Den ska inte, har jag bestämt mig för, publiceras, annat än möjligtvis på internet. Den är på svenska, den är somrigt lättsam och den är otroligt trevlig att öva skrivteknik på, just på grund av kravlösheten. Skrivarsemester: när man inte jobbar på något allvarligt, utan bara småpysslar för sitt eget höga nöjes skull. Det är själavård det!

Fast nu har regnet avtagit litegrann, och jag måste faktiskt ut och springa... So long, friends!

~~~~~~~

Sommarhettan gjorde att kvällshimlen brann. Draperad i blodröd slöja visade den upp sig över hustaken, skälvande och glödande, med en sol som långsamt sänkte sig ner i avgasångor och vägdamm bortanför horisonten. Skuggorna skapade av höghusen slickade mina fötter där jag sneddade över huvudgatan. Mellan husen på andra sidan lät jag dem sluka mig helt, och andades ut en aning över svalkan. Satte en hand mot min fuktiga nacke och förde undan håret för att om möjligt låta vinden smeka den. Men det fanns ingen vind, förstås: högsommarhettan var lika tryckande i Ilford som den var i centrala London, utan den minsta lindring, utan tillstymmelse till rörelser i luften, förutom kanske de tillfälliga tryckvågor som skapades av förbirusande lastbilar, om man stod för nära gatan.

Svetten rann längs min ryggrad när jag tog in på en av de många små gator som gick ut från Queen Street: till och med shortsen kändes fuktiga, och klibbade obehagligt mot min hud. Jag stack handen i fickan och vidrörde det som låg däri, men det kändes betryggande torrt. Blankheten mot mina fingertoppar hade överhuvudtaget ingenting att göra med väta: det var bara ett bra bevis på att jag hade allt jag behövde för att ge klubbägaren vad han tålde. Fotot hade jag valt med omsorg – och valet hade fallit på bårhusfotot av Jelena. Det var smaklöst nog att chockera. Chockerande nog att provocera. Provocerande nog att frammana reaktioner. Och det kunde behövas – jag hade en känsla av att männen på klubben inte precis var några duvungar, så att skaka om dem framstod som enda sättet att få fram information.
Lite längre in smalnade gatan av till en trång gränd med hiskligt fula höghus på vardera sida. Väggarna var nedsprejade med graffiti, söndriga och vanvårdade. Lite längre bort tog husen slut och höga plank, förmodligen inramande innegårdar, tog vid. Skönt ställe. Perfekt för en strippklubb.

~~~~~~~~

~~~~

fredag, juli 10, 2009

Varningar i all vänlighet

Tiden går... Oj vad den går. Men istället för att haspla ur mig en massa ursäkter över varför jag aldrig uppdaterar min blogg, ska jag hoppa rätt ut i mitt bloggtema istället... En studiekamrat till mig - på den tiden det begav sig - brukade förresten säga att vi alla borde sluta ursäkta oss hela tiden. Det hjälper inte, och låter inte bra. Ganska bra inställning, tycker jag.

Var var jag nu? Jo... Det är så här, att jag prenumererar på något slags läsarservice, där man varje dag i veckan, måndag till fredag, får ett litet, litet smakprov ur en utvald, publicerad bok, en ny bok varje vecka. Det är ett roligt sätt att få ta del av olika böcker och författare, utan att behöva köpa hela boken. Kolla in det här. Som ni ser kan ni välja mellan olika genres. Själv halkade jag in på det här genom att bli inbjuden av en amerikansk väninna som skriver kärleksromaner, och vars bok alltså blivit utvald som smakprov under en vecka. Alltså valde jag genren "romantik" och får sedan dess varje dag, varje vecka smakprov ur så kallade "kärleksromaner". Inte min cup of tea, ska väl erkännas, men helt okay.

Via email får jag titeln tilldelad, samt "the back cover blurb" av boken, och så givetvis ett kapitel att läsa. Jag har alltså ingen aning om hur omslaget ser ut, vilket kanske är en fördel (man ska visserligen inte döma boken efter omslaget, men det är förbannat svårt att låta bli ibland). Vanligtvis brukar det vara ett ganska trevligt läsnöje, lagom lättsamt förstås, så som det ska vara i den här genren. Veckans bok, fick mig dock att reagera. Och nu vill jag höja ett varningens finger. I all vänlighet. Och jag vet att jag förmodligen har tjatat om det här på bloggen förut, men det är ju så viktigt, så det tåls verkligen att upprepas!

Veckans smakprov utspelar sig under (om jag inte har helt fel) sent 1700-tal. En trevlig era, i sig, men det första man stöter på, är anakronismer i språket, som stör en hel del. Man kan ju också undra vilken 1700-tals förälder som skulle döpa sin dotter till något som låter som ett nytt, chokladigt tillskott till Magnum-familjen, men det är ju en annan sak, och hör kanske lite till genren... I vilket fall som helst, så fastnar man ganska rejält i dessa anakronismer, och slungas ut ur storyn. Inte alls bra. Det där ska man akta sig för, och undvika om man kan. Där ligger varning nummer ett: undvik anakronismer om du skriver historiska romaner. Research är alltid bra. Se upp med moderna ord och uttryck.

Nästa röda flagga dyker upp när man plötsligt inser att man hoppar mellan flera olika karaktärers perspektiv i ett och samma kapitel. Författaren hoppar ganska rejält mellan karaktärernas huvuden. Att hoppa mellan huvuden i ett kapitel kan vara okay, om man sköter det snyggt. Notera: om man sköter det snyggt. Om man vet vad man gör. Som författare måste du ha stenkoll på det här. De flesta erfarna författare brukar ha det också, och de flesta undviker "headhopping" i sina kapitel, eller håller ett allvetande perspektiv, som tillåter författaren att liksom flyta ovanpå karaktärerna. Det kräver en viss skicklighet. Man kan också tänka sig att dela upp kapitlen i längre stycken, och göra hoppen där. Men att "headhoppa" mellan korta stycken, eller till och med meningar, och helt planlöst... Det håller inte. Precis som med anakronismerna, får det läsaren att ta ett steg tillbaka. Man kommer aldrig in i karaktären, om man tvingas ut ur den hela tiden, och man blir dessutom ohyggligt förvirrad. Dessutom gör författaren till just denna bok det fatala misstaget att veta mer än sina karaktärer, och låta detta skina igenom. Inte alls bra. Varning nummer två: undvik headhopping.

Den sista röda flaggan är ganska viktig. Eller mycket viktig. Och i den bok som tilldelades mig den här veckan, blev det sorgligt tydligt. Det brister nämligen något så otroligt mellan karaktärens personlighet, så som hon framstår genom sina tankar och sitt sätt att tala, och hur hon sedan handlar. Logiken brister också, och vi får inte helt klart för oss varför hon handlar som hon gör (förmodligen för att det ska bli en smaskig historia av det hela, vilket inte gör saken bättre). Men mest brister det i hennes motsägelsefulla karaktär, och så kraftfullt, att man har lust att slita hela boken i stycken. Vi har alla problem med det här, givetvis. Karaktärer är luriga - lite som folk flest: självklart misslyckas vi ibland i våra tolkningar av dem. Jag antar att det finns visst utrymme att göra det också, och vi måste få lov till det - men det får helt enkelt inte bli så tydligt, att läsaren slängs ut ur storyn helt och hållet, och vi måste iallafall försöka få det att bli enhetligt!

Min sista, och viktigaste, varning: tänk er för, och känn in era karaktärer. Om de inte passar för att svära, håll er undan från att lägga svordomar i munnen på dem, och så vidare. Låt dem inte göra något eller säga något, som inte passar in i hur de framstår för övrigt. Lyssna till deras röster och försök bygg storyn runt dem, istället för att försöka få dem att passa in i storyn, om ni fattar nyansskillnaden. Det tar lite tid, och resulterar ganska ofta i frustration, men det är ju så absolut värt det!!

Nej, dags att lyssna till min egen inre röst, som säger att det är dags att ordna frukost. Morgonkaffe... mmm....
'

tisdag, maj 19, 2009

Lockande med dödliga synder...

Allvarligt talat!
Nu är min skrivblockering så enorm, att det börjar bli intressant. Ponera: en enda scen. Ingen nyckelscen, men ganska viktig, eftersom det handlar om ett möte, som ska vara ganska laddat. Scenen behöver skrivas om ganska rejält. Och jag kan bara inte ta mig för det. Jag vet inte ens hur jag ska börja. Jag vet inte hur jag ska fortsätta när jag väl har börjat. Jag vet ingenting. Och tro mig: jag är nu så desperat, att den närmast dödsstraffsbelagda nödlösningen "plötsligt hörde han ett ljud", börjar kännas riktigt lockande.

Om jag ska analysera mig själv, så finns det ingenting som föranlett det här mentala motståndet. Jag har faktiskt haft en riktigt trevlig tid med Legacy på sistone. Inte ens den annars så svåråtkomliga huvudkaraktärens scener har bjudit på några större problem -- jag har fått fram hennes röst och hon känns helt enkelt mer naturlig och rolig att jobba med nu. Allt gick med andra ord som en dans, ända tills... Ja... Tills jag stötte på problem (det faller sig egentligen helt naturligt, när man tänker efter). Och nu är det tvärstopp. Jag kommer liksom inte igång alls. Som sagt var: "plötsligt hörde han ett ljud".... Hmmmmmm.....

Det finns förstås ett par sätt att ta sig ur det här på. Det ena är att sluta gnälla, och med en dåres envishet (borde inte vara så svårt i mitt fall, egentligen) istället bara sätta sig ner och skriva. Det finns ju liksom inte så många andra alternativ. Skriva, trots att det känns fel. Skriva som om du vore blind, bara låta fingrarna dansa över tangentbordet och hoppas på det bästa. Resultatet går ju alltid att polera, och det blir ju alltid något guldkorn kvar av all sand. Det guldkornet går sedan att bygga på med nya guldkorn, och tillslut sitter man där med ett fint guldsmycke. Problemet är ju dock att jag redan sitter där med min hög sand, och det finns inget förbannat guldkorn i den. Så... Göra en ny hög sand? Det är väl där problemet ligger. Jag menar... Radera och börja från scratch... Nja... Jag vet ju inte vad jag vill. Det känns så tungt då.
Karaktären jag jobbar med, hjälper förvånansvärt nog inte till alls. Annars brukar hans scener vara så lätta, så lätta. Inte nu. Jag orkar inte ens fundera på vad det beror på. Den här scenen måste finnas. Punkt slut. Det är försent att börja tjafsa om den saken nu.

Ett annat alternativ är att bara strunta i att redigera just nu. Hoppa över till en scen som inte är så tungrodd, och gå tillbaka senare. Det är förstås ett smidigt sätt att komma runt problemet. Problemet är ju bara att problemet kvarstår. Psykologiskt sett, är inte det något som precis får mig att jubla.

Nej, det måste lösas nu. Jag får helt enkelt fortsätta försöka. Fundera. Fundera lite till. Skriva. Radera (jag har inga illusioner här). Fundera igen. Skriva. Radera.... Ja, ni ser mönstret? Någon gång måste det ju bli rätt!

Och för er som vill undvika detta utsökta dilemma, vill jag bara peka mot detta finfina blogginlägg, som ger tips i hur man skriver ett underbart första utkast. Jag ska försöka gå igenom det här lite mer ingående när jag får mer tid, tänkte jag, men tills dess kan de nyfikna gå in och läsa. LJ Sellers, som skrev inlägget, har förresten en egen riktigt rolig blogg. Mycket nöje. Jag skulle kunna tänka mig att gå över dit och plöja igenom några inlägg själv... Om det inte var för att jag måste börja fundera över min scen.

*suck*

söndag, april 05, 2009

Rökning förbjuden!

Underbart när man påbörjar ett inlägg, och sedan får totalt hjärnsläpp och publicerar innan det ens är halvklart - och sedan får hjärnsläpp IGEN och raderar detsamma inlägg. Jag har dock en förklaring: har ju spenderat halva dagen på bråtebränning på vår lilla tomt vilket var otroligt mysigt. Dessvärre konsumerade jag en hel del rök under tiden, vilket är mindre mysigt nu, när man nu sitter här med lungor som svider och hjärna som en veritabel röksvamp. Inte underligt att man gör konstiga saker, liksom.

Hursomhelst... Vad jag sa i det inlägg jag så snöpligt raderade, var att min ordmätare går ner, och över detta utbringade jag ett triumferande jubel. Det kanske låter konstigt att jubla över en krympande bok, men det är verkligen inte alls något underligt med det. Det är ju så, att Legacy från början var 190 000 ord, vilket är på tok för mycket för en bok (om det inte är en nyöversättning av Bibeln). Nu är den nere på dryga 178 000, vilket är betydligt mer hanterbart. Målet är 150 000, och jag har gott hopp om att lyckas nå detta (det finns en hel del att ta av, om man säger så. Jag är en ordrik kvinna, och inte allt jag kläcker ur mig är (förvånande nog, jag vet) av högsta klass).

Just nu går det också relativt lätt att redigera. Eller, rättare sagt, det har gått lätt, i ungefär ett kapitel, men nu är jag över på nästa, och då blev det trögt igen. Det lätta kapitlet hade en berättarröst som jag är riktigt bekväm med, så det kanske inte är så konstigt. Sebastian (som han tidigare hette, innan han bytte namn till Graham, Victor och nu slutligen Lyndon, vilket känns som det rätta namnet för honom) har alltid varit en tacksam karaktär att jobba med. Alla hans scener flyter på, och det är fantastiskt lätt att komma åt hans röst. Värre är det med huvudkaraktären Meredith, vars scener jag måste kämpa med varenda gång. Det hör lite ihop med hennes personlighet, för hon är en väldigt inbunden och hårt kontrollerad person i början, där jag nu håller på och redigerar. Om jag inte minns fel så lossnar hennes scener när hon själv öppnar upp och börjar kommunicera lite mer villigt, så jag är inte väldigt orolig att jag inte fångar upp henne på rätt sätt. Men bara för det innebär det inte att jag gillar situationen.

Man märker framför allt den här kommunikationssvårigheten i hur scenerna är disponerade. För Sebastian/Lyndon flyter de på med en gång: snyggt och prydligt och i ett stycke, som det ska vara. I Merediths scener hackar det ofta ganska svårt i texten, med onödiga passager och övergångar och en hel del (över)förklarande text. Man ser så tydligt att jag är förvirrad och att jag har haft svårt att veta exakt var jag ska hoppa in i scenerna -- i och med att jag själv inte kommer åt Meredith, blir jag osäker i hur mycket jag ska berätta, och då har det slutat med att jag tagit i för mycket. Nå, det där håller jag på och ordnar upp nu. Jag rensar upp ganska rejält, faktiskt. Rena slakten -- fast på ett bra sätt, för nu vet jag vad jag gör och ungefär hur det måste se ut.

Det är det som är så bra med att låta romanen vila mellan varven. Man kan under tiden ägna sig åt ett annat projekt, med en annan stil och genre, ett annat tempo. Eller själv vila: att tillåta hjärnan att koppla av en smula, och uppleva annat. För mig har det gjort riktigt gott. Men nu tror jag att jag är tillbaka. Eller åtminstone var jag det innan jag rökte hjärnan.


~~~~~~~~~~
scen ur kapitel 16. For the sake of a brother

Överste Lyndon Stanford sitter på en pub på Irland i närheten av sitt logemente, och har just fått ett meddelande som av allt att döma skickats av hans farfar i England (det är möjligt att jag postat det här stycket förut, men det här är den omarbetade, polerade versionen)

The men around Lyndon started singing, a dreadful song about a milk maiden and a merry soldier. The cheerful bellowing bounced across the walls, accompanied by the deafening stomping of a hundred-odd feet. Normally, Lyndon would have joined in, but not this time. While fishing the letter from his pocket, he had a good mind to shout to them all to be quiet and leave him to read it in peace.

The seal gleamed in the scarce light of the candles burning in their wooden chandelier above his head. He slid his thumb under the folded edge of the envelope, and broke the frail wax cake in half.

One line was all that occupied the white sheet of paper. One line, but it was more than enough.


For the sake of your brother, immediately leave to Harcourt Manor.


~~~~~~~~

lördag, mars 21, 2009

Storleken har ingen betydelse

Trevlig titel, inte sant? Temat i veckans inlägg är storlek. Jo, det här är fortfarande en skrivarblogg, och nej, jag tänker inte komma med några privata bekännelser. Det är bara det att titeln slår an svaret på den fråga som blev ställd på min andra blogg, angående det första kapitlet i en bok.

Hur långt ska det vara? Hur många A4-sidor tycker jag är lagom? Den här frågan har jag sett ett par gånger genom åren, och har nog till och med ställt den själv ett par gånger (vilket gör att jag nu tycker att jag kan svara med en viss auktoritet)(*host*). Svaret är också ganska enkelt: första kapitlet görs så långt som det behöver vara. Det finns inga riktlinjer. Vad du ska göra i första kapitlet är i huvudsak att starta din konflikt, väcka en massa frågor och bygga upp en relation till läsaren som gör att denne vill läsa vidare. Om du behöver en A4-sida till det här eller kanske tio, har då ingen större betydelse. Det här med kapitel är en ganska tråkig historia, tycker jag. Inte så att de är tråkiga i sig, men det är lätt att stirra sig blind på dem, jämföra och fundera över om de är för långa eller korta...
Det här gäller inte bara första kapitel, faktiskt. Inte för mig, i alla fall. Jag har haft en hel del huvudbry över längden på mina kapitel genom hela boken (eller böckerna). Om jag inte minns fel har jag tillexempel mastodontkapitel på tjugoen sidor eller mer i Legacy, medan andra är fjuttiga tre eller två. Det skapar dumma funderingar över om kapitel på något sätt måste vara proportionerliga, om hur långa kapitel egentligen får vara innan förläggaren skriker stopp och belägg, och huruvida ett jättekort kapitel ens kan tillåtas vara ett kapitel - eller ska man helt enkelt baka in det med föregående eller nästföljande? Man gör det så svårt för sig själv. Nu när jag är gammal och erfaren vet jag naturligtvis att storleken inte har betydelse.

Skrivandet är organiskt. Det låter sig inte styras av ramar och regler eller ens kronologi, och jag tror fullt och fast att om man försöker göra det, så kväver man en del av skapandet. Man ska låta boken "skapa sig själv" och i så liten utsträckning som möjligt försöka stänga in med egenhändigt påhittade begränsningar. Det där gör vi ju bara för att det är skrämmande med kreativitet i sin renaste form. Ja, det låter flummigt, men tänk ... När du sitter där och skriver, och allting plötsligt försvinner omkring dig, och du går in i det här nästan maniska tillståndet då ingenting existerar förutom den värld du själv skapar i datorn eller på pappret... Är inte det lite skrämmande? För du har ju faktiskt ingen kontroll alls, eller hur? Berättelsen skapar sig själv, inte sant? Och när du är i den världen, bryr du dig om ordningar och regler då? Är det inte så att du kan ha den snyggaste, mest genomarbetade synopsis som finns, och en karaktärsbeskrivning som skulle göra Freud grön av avund, men när du väl sitter där och du är i det här tillståndet... ger du blanka tusan i vad du så omsorgsfullt har plitat ner? Jag vågar påstå att du inte gör det -- för just då finns liksom bara storyn där. I er själva. Det är i sanning en konst att våga lita på dig själv här (men det kan vi tala om någon annan gång).

Hursomhaver så är det när vi är vakna från det här tillståndet som hjärnan tycker att vi borde skapa lite struktur, och då gärna genom att mäta och sätta gränser. Som nu, när jag sitter här och analyserar och breder ut mig över någonting som egentligen var menat att bli ett enkelt svar. Allt jag nu har sagt behöver nödvändigtvis inte appliceras på den ursprungliga enkla frågan om längden på första kapitlet... Men jag tror ändå vi kan bena ut en huvudregel här:

Kapitel måste få bli så långa som de kräver.

Efter redigering och polering (det här är viktigt: första utkast gills nämligen inte), så kommer du sitta med kapitel som är i precis rätt längd för just din bok. Och en bok som är precis i lagom längd för just din story. Ganska skön tanke, va?

Nej, nu är det frukost... Tror sonen sa någonting om att han ville ha engelsk variant idag (förstår inte vad han får allt ifrån... *host*...). Fram med ägg och bacon, med andra ord!