lördag, februari 28, 2009

Vårbrus!

Fiskmåsar! En del hatar dem. Inte jag! Finns det något trevligare än att vakna på morgonen och höra deras skrik på avstånd?
Det känns i hela kroppen att det börjar bli vår nu, eller hur? Morgnar och kvällar blir ljusare, fåglar (inte bara fiskmåsar) kvittrar lite lätt från träd och buskar, och katten börjar bli smått intresserad av att ränna ute. Mars. Bästa tiden på året för en katt. Även om man, som i den här kattens fall, råkar vara kastrerad.

Apropå känslor som vaknar, så känner jag även något själv. Nej, inte på det viset. Det är bara det, att det där kreativa flödet som har sovit så länge, börjar vakna till liv. Det börjar kännas påtagligt mer intressant att komma igång med redigerande och skrivande -- lite som om den kreativa saven stiger i takt med att dagarna blir ljusare. Härligt är det, iallafall. Känner mig ganska nöjd med det jag redigerat de senaste dagarna. Långa, komplicerade scener blir med lite petande och ganska djärva framryck betydligt kortare och slagkraftigare. Som amatör (vilket jag fortfarande är -- jag inbillar mig inget annat. Men kanske lite mindre nu än tidigare) är det så lätt att beskriva mer än vad som är behövligt, för att man tänker att det inte blir särskilt trovärdigt annars. I själva verket är det så att man får rucka på trovärdigheten ibland, för att ge lite luft och rum åt sina scener. Allt behöver inte förklaras i detalj. Och om en särskild detalj har blivit förklarad tidigare i storyn, behöver det inte göras igen -- även om det nu introducerats en ny karaktär, som inte har hört den förut. Sådana småsaker, blir ganska viktiga i långa loppet. Långrandigt är inte särskilt trevligt.

Förra veckan diskuterade jag med en vän om skrivandet. Denne person har velat skriva sedan han var nio år, men har inte kommit till skott. Jag vill bara visa här, vad han skrev:

Jag har det jag vet är en helt underbar idé till en roman, men allt jag har är budskapet och temat, och inte substansen för att fylla sidorna. Och jag vill inte heller att det här ska bli min första skapelse eftersom det förmodligen inte kommer att leva upp till de förväntningar jag har satt upp för det.

Wow. Kan man göra annat än att sucka över de begränsningar vi utsätter oss själva för genom att tro en massa saker? Fel saker. Jag svarade att en idé, ett budskap och ett tema lovar en perfekt start på en roman -- tänk om jag hade haft detsamma när jag börjat mina! -- och att han inte skulle lyssna på den där inre kritikern (som det så populärt kallas i skrivarkretsar) som dikterade vad han kan och inte kan göra. Vilken författare skriver ett alldeles glimrande första utkast? Ingen! Iallafall är de ganska få. Det tar veckor, månader eller år att få till något som förhoppningsvis är någorlunda bra att ges ut! Jag rådde honom att skriva ner de scener han hade i sitt huvud, och strunta i om de kom kronologiskt eller ej. Pussla kan man göra sedan. Sedan rådde jag honom att strunta i om det lät bra eller inte -- sånt där fixar man till senare. Skriv bara! Som tur var verkade han gilla det där, så nu ska han göra ett försök.

Rädsla. Som blir begränsningar. För att man själv intalat sig att något inte är möjligt. Mitt råd: gör inte så. Prova alltid. Utmana er själva. Går det inte, så går det inte, men herregud, det är inte värre än att det kommer att svida lite för stunden. Värre måste det ju vara med det där frätande såret som uppstår av att vilja något, men inte våga ta steget. Tänk på det.