lördag, mars 21, 2009

Storleken har ingen betydelse

Trevlig titel, inte sant? Temat i veckans inlägg är storlek. Jo, det här är fortfarande en skrivarblogg, och nej, jag tänker inte komma med några privata bekännelser. Det är bara det att titeln slår an svaret på den fråga som blev ställd på min andra blogg, angående det första kapitlet i en bok.

Hur långt ska det vara? Hur många A4-sidor tycker jag är lagom? Den här frågan har jag sett ett par gånger genom åren, och har nog till och med ställt den själv ett par gånger (vilket gör att jag nu tycker att jag kan svara med en viss auktoritet)(*host*). Svaret är också ganska enkelt: första kapitlet görs så långt som det behöver vara. Det finns inga riktlinjer. Vad du ska göra i första kapitlet är i huvudsak att starta din konflikt, väcka en massa frågor och bygga upp en relation till läsaren som gör att denne vill läsa vidare. Om du behöver en A4-sida till det här eller kanske tio, har då ingen större betydelse. Det här med kapitel är en ganska tråkig historia, tycker jag. Inte så att de är tråkiga i sig, men det är lätt att stirra sig blind på dem, jämföra och fundera över om de är för långa eller korta...
Det här gäller inte bara första kapitel, faktiskt. Inte för mig, i alla fall. Jag har haft en hel del huvudbry över längden på mina kapitel genom hela boken (eller böckerna). Om jag inte minns fel har jag tillexempel mastodontkapitel på tjugoen sidor eller mer i Legacy, medan andra är fjuttiga tre eller två. Det skapar dumma funderingar över om kapitel på något sätt måste vara proportionerliga, om hur långa kapitel egentligen får vara innan förläggaren skriker stopp och belägg, och huruvida ett jättekort kapitel ens kan tillåtas vara ett kapitel - eller ska man helt enkelt baka in det med föregående eller nästföljande? Man gör det så svårt för sig själv. Nu när jag är gammal och erfaren vet jag naturligtvis att storleken inte har betydelse.

Skrivandet är organiskt. Det låter sig inte styras av ramar och regler eller ens kronologi, och jag tror fullt och fast att om man försöker göra det, så kväver man en del av skapandet. Man ska låta boken "skapa sig själv" och i så liten utsträckning som möjligt försöka stänga in med egenhändigt påhittade begränsningar. Det där gör vi ju bara för att det är skrämmande med kreativitet i sin renaste form. Ja, det låter flummigt, men tänk ... När du sitter där och skriver, och allting plötsligt försvinner omkring dig, och du går in i det här nästan maniska tillståndet då ingenting existerar förutom den värld du själv skapar i datorn eller på pappret... Är inte det lite skrämmande? För du har ju faktiskt ingen kontroll alls, eller hur? Berättelsen skapar sig själv, inte sant? Och när du är i den världen, bryr du dig om ordningar och regler då? Är det inte så att du kan ha den snyggaste, mest genomarbetade synopsis som finns, och en karaktärsbeskrivning som skulle göra Freud grön av avund, men när du väl sitter där och du är i det här tillståndet... ger du blanka tusan i vad du så omsorgsfullt har plitat ner? Jag vågar påstå att du inte gör det -- för just då finns liksom bara storyn där. I er själva. Det är i sanning en konst att våga lita på dig själv här (men det kan vi tala om någon annan gång).

Hursomhaver så är det när vi är vakna från det här tillståndet som hjärnan tycker att vi borde skapa lite struktur, och då gärna genom att mäta och sätta gränser. Som nu, när jag sitter här och analyserar och breder ut mig över någonting som egentligen var menat att bli ett enkelt svar. Allt jag nu har sagt behöver nödvändigtvis inte appliceras på den ursprungliga enkla frågan om längden på första kapitlet... Men jag tror ändå vi kan bena ut en huvudregel här:

Kapitel måste få bli så långa som de kräver.

Efter redigering och polering (det här är viktigt: första utkast gills nämligen inte), så kommer du sitta med kapitel som är i precis rätt längd för just din bok. Och en bok som är precis i lagom längd för just din story. Ganska skön tanke, va?

Nej, nu är det frukost... Tror sonen sa någonting om att han ville ha engelsk variant idag (förstår inte vad han får allt ifrån... *host*...). Fram med ägg och bacon, med andra ord!

lördag, mars 14, 2009

Phew...

Lördag. Äntligen lördag. Jag säger inte bara det här för att lördagar betyder helg, utan för att det också betyder att hela familjen är samlad. Den här veckan har nämligen varit lite hektisk, eftersom jag varit gräsänka -- maken har varit i Italien med jobbet. Nej, jag har inget att säga om det där, och särskilt inte som jag själv spenderade föregående helg i London, men det blir ju något av en utmaning att jonglera allting när man är "ensamstående mor". Det är här rutiner är bra att ha. Jag har en något kluven inställning till rutiner, måste jag börja med att säga (förmodligen är det någon förprogrammerad inställning som gör att man sparkar lite bakut när någon nämner ordet... och kanske är detta speciellt tydligt hos "skapande människor"...) men kan inte förneka att de fyller sin funktion. Överallt, faktiskt. De är bra att ha på jobbet. De är bra att ha hemma. De är rent fantastiska när man är gräsänka. Mot bakgrund av det här har mina dagar den här veckan sett ut på ungefär samma sätt, med undantag från tisdagen, som var lite annorlunda, första dagen efter hemkomsten från London och allt det där (jag kommer till det, jag lovar!). Det var inte alls dumt och jag hann till och med klämma in work out på ett hörn. Det enda dumma var att det var stört omöjligt att helt lyckas med sin föresats att vara kreativ under veckan. Jag ska inte säga att jag struntade i att försöka, och i sanningens namn så har jag trots haltande resultat känt mig energisk i min skaparprocess (och som vi alla vet är det i hjärnan allting börjar), och det är något jag inte gjort på år och dagar. Jag börjar komma tillbaka i gammal god form.

Vi kanske ska ta det från början? Backa tillbaka till föregående helg? Ni har ju hört mig nämna att jag var i London. Vad gjorde jag där, tro? Ni som följer Johannas blogg vet vad som pågick, förstås. På hennes blogg finns även lite bilder (kameror och jag är ingen bra kombination. Jag hade inte ens med mig någon...). Svaret är förstås att jag var på konferensen "Design your creative life". Den här konferensen, i författarcoach Ann Ljungbergs regi, visade sig vara precis vad jag behövde. Fantastiska talare och möten med likasinnade (och vilka underbara människor de var, också!!) i världens mysigaste miljö (Dickens Inn i St Katherine's Dock) i världens (och nu överdriver jag inte) underbaraste stad... Say no more -- it was bloody GREAT.

Jag lärde mig en massa under den här helgen. Antecknade som en dåre... förutom då Fay Weldon talade. Och det där måste jag ju nämna, som ett av de mest stämningsfulla ögonblicken under konferensen. Fay Weldon, mest känd för sin bok "En hondjävuls liv och lustar" är en liten, rund dam med ett öppet ansikte, ögon som glittrande halvmånar och en slags underfundig utstrålning -- man ser att hon är skarp. Det hela genomfördes som en intervju där Ann ställde frågorna. Mitt i konferenssalen, framför borden med åhörare, med ryggen mot de enorma fönster som vette mot St Katherine's Dock... Fay har en mycket lågmäld, mycket brittisk och behaglig röst, och vi åhörare satt med öronen på helspänn för att inte missa ett ord, vilket skapade en närmast magisk, meditativ stämning. Redan här kändes allting heeelt rätt... men det slutade inte där! Mitt under sessionen, ser ni, mörknade himlen utanför fönstret, en vind svepte in och förde med sig en kaskad av smattrande regn mot fönsterrutorna... och splötsligt så drog en blixt över himlen, alldeles bakom husen på andra sidan hamnen! Den följdes av ett långdraget, riktigt hotfullt mullrande, och regnet tilltog -- alltmedan Fay fortsatte tala om sitt skapande och sina böcker. Det hela kom som på beställning, som en snygg ljudeffekt till något redan fascinerande. Det var ungefär samma sak under min intervju med Diana Gabaldon -- vad kan vara mer rätt än att höra henne tala mot en bakgrund av smattrande krigstrummor och envetna säckpipor?

Ja, herrejisses...
Måndagen, då det var dags att åka hem, vaknade jag tidigt. Jag tog mitt anteckningsblock, som redan var fullkladdat med noteringar från konferensen, och min penna, slöt ögonen och började sedan skriva (jag öppnade förstås ögonen först). En ren flödesskrivning, en kreativ utrensning. Resultatet blev ett par sidor rent nonsens, en berättelse som inte leder någonvart alls (även om jag är lite fascinerad över riktningen den tog) men det är inte meningen heller. Jag kan inte minnas senaste gången jag gjorde så här, och det var så skönt att faktiskt tillåta sig det igen. Jag har inte tidigare insett hur viktigt skapandet är för mig, men herregud, vad vilsen jag är utan det... I'm back now, though. Nu jävlar blir det skrivande av.

Tack Ann (och alla andra), för en underbar, kreativ helg!