söndag, april 05, 2009

Rökning förbjuden!

Underbart när man påbörjar ett inlägg, och sedan får totalt hjärnsläpp och publicerar innan det ens är halvklart - och sedan får hjärnsläpp IGEN och raderar detsamma inlägg. Jag har dock en förklaring: har ju spenderat halva dagen på bråtebränning på vår lilla tomt vilket var otroligt mysigt. Dessvärre konsumerade jag en hel del rök under tiden, vilket är mindre mysigt nu, när man nu sitter här med lungor som svider och hjärna som en veritabel röksvamp. Inte underligt att man gör konstiga saker, liksom.

Hursomhelst... Vad jag sa i det inlägg jag så snöpligt raderade, var att min ordmätare går ner, och över detta utbringade jag ett triumferande jubel. Det kanske låter konstigt att jubla över en krympande bok, men det är verkligen inte alls något underligt med det. Det är ju så, att Legacy från början var 190 000 ord, vilket är på tok för mycket för en bok (om det inte är en nyöversättning av Bibeln). Nu är den nere på dryga 178 000, vilket är betydligt mer hanterbart. Målet är 150 000, och jag har gott hopp om att lyckas nå detta (det finns en hel del att ta av, om man säger så. Jag är en ordrik kvinna, och inte allt jag kläcker ur mig är (förvånande nog, jag vet) av högsta klass).

Just nu går det också relativt lätt att redigera. Eller, rättare sagt, det har gått lätt, i ungefär ett kapitel, men nu är jag över på nästa, och då blev det trögt igen. Det lätta kapitlet hade en berättarröst som jag är riktigt bekväm med, så det kanske inte är så konstigt. Sebastian (som han tidigare hette, innan han bytte namn till Graham, Victor och nu slutligen Lyndon, vilket känns som det rätta namnet för honom) har alltid varit en tacksam karaktär att jobba med. Alla hans scener flyter på, och det är fantastiskt lätt att komma åt hans röst. Värre är det med huvudkaraktären Meredith, vars scener jag måste kämpa med varenda gång. Det hör lite ihop med hennes personlighet, för hon är en väldigt inbunden och hårt kontrollerad person i början, där jag nu håller på och redigerar. Om jag inte minns fel så lossnar hennes scener när hon själv öppnar upp och börjar kommunicera lite mer villigt, så jag är inte väldigt orolig att jag inte fångar upp henne på rätt sätt. Men bara för det innebär det inte att jag gillar situationen.

Man märker framför allt den här kommunikationssvårigheten i hur scenerna är disponerade. För Sebastian/Lyndon flyter de på med en gång: snyggt och prydligt och i ett stycke, som det ska vara. I Merediths scener hackar det ofta ganska svårt i texten, med onödiga passager och övergångar och en hel del (över)förklarande text. Man ser så tydligt att jag är förvirrad och att jag har haft svårt att veta exakt var jag ska hoppa in i scenerna -- i och med att jag själv inte kommer åt Meredith, blir jag osäker i hur mycket jag ska berätta, och då har det slutat med att jag tagit i för mycket. Nå, det där håller jag på och ordnar upp nu. Jag rensar upp ganska rejält, faktiskt. Rena slakten -- fast på ett bra sätt, för nu vet jag vad jag gör och ungefär hur det måste se ut.

Det är det som är så bra med att låta romanen vila mellan varven. Man kan under tiden ägna sig åt ett annat projekt, med en annan stil och genre, ett annat tempo. Eller själv vila: att tillåta hjärnan att koppla av en smula, och uppleva annat. För mig har det gjort riktigt gott. Men nu tror jag att jag är tillbaka. Eller åtminstone var jag det innan jag rökte hjärnan.


~~~~~~~~~~
scen ur kapitel 16. For the sake of a brother

Överste Lyndon Stanford sitter på en pub på Irland i närheten av sitt logemente, och har just fått ett meddelande som av allt att döma skickats av hans farfar i England (det är möjligt att jag postat det här stycket förut, men det här är den omarbetade, polerade versionen)

The men around Lyndon started singing, a dreadful song about a milk maiden and a merry soldier. The cheerful bellowing bounced across the walls, accompanied by the deafening stomping of a hundred-odd feet. Normally, Lyndon would have joined in, but not this time. While fishing the letter from his pocket, he had a good mind to shout to them all to be quiet and leave him to read it in peace.

The seal gleamed in the scarce light of the candles burning in their wooden chandelier above his head. He slid his thumb under the folded edge of the envelope, and broke the frail wax cake in half.

One line was all that occupied the white sheet of paper. One line, but it was more than enough.


For the sake of your brother, immediately leave to Harcourt Manor.


~~~~~~~~