onsdag, juli 29, 2009

Paradigmskiften på mikronivå

Etthundrasjuttioelfte redigeringen. Och nu, nu äntligen känns storyn helt rätt. Nu har jag äntligen hittat berättarrösten, nu har alla scener lagt sig rätt och allting känns bara sådär härligt... superfint!

Men... vänta nu... Gjorde det inte det den etthundrade gången också? Och den etthundrasjuttiotredje gången? Jo, minsann var det så.

Den stora frågan i det här ögonblicket är... När vet man att man är klar? Ja, tänk på det: varje gång jag går in och redigerar den här svenska romanen, hittar jag nya saker som är helt fel. Den här gången har de varit lätta att ändra på. Med lite hjälp från den senaste "ängeln" som läste manuset (en förläggare) har jag nu kastat mig över de där detaljerna som inte riktigt har platsat. Och nu, nu äntligen... Ja, se där, nu är jag där igen. Hur vet jag att den här gången är den sista? Det vet jag givetvis inte. Måste jag bry mig? Nej, egentligen inte. Kanske måste man inse att storyn aldrig kommer att bli perfekt, och att jag bara kan göra så gott jag kan, med de medel jag har just i det ögonblicket jag redigerar? Det är ju så, att för varje gång romanen har vilat, så har det gått en ganska lång period. Ett år, kanske mer. Under det året har jag lärt mig mer, både om livet och om mig själv och om skrivkonsten. Jag har växt. Är det då så konstigt, att min story också växer, nästa gång jag sätter mig med den? Jag ser möjligen saker, som jag inte kunde se då, på den tiden, har lite mer insikt. Problemet med det här förhållningssättet är att då blir storyn förstås aldrig klar. Fast jag kanske måste börja inse att det måste vara så. Jag kanske får gilla läget. Evighetsprojekt håller en iallafall alltid sysselsatt.

Nej, min svenska roman är inte så viktig. Den är faktiskt extremt oviktig, i litteratursammanhang. För läsaren kommer den (tro mig nu!) inte att innebära några omvälvande insikter om livet, och den kommer heller inte medföra en förändring av samhällsstrukturen. Det är inte meningen heller: det är en jätteenkel underhållningsroman, avsedd att bara roa läsaren. Högre ambitioner har den inte. Därför kan det ju tyckas lite störande, att jag måste hålla på så här varje gång. Inte ens med Legacy, som är mitt verkliga skötebarn, blir det ju så här. Men å andra sidan besatt jag redan en viss kunskap om författande när jag började skriva Legacy, och hade kanske en klarare bild av vad jag ville åstadkomma. Åtminstone kändes den lättare att strukturera upp. Och spelar det verkligen någon roll? Den boken kommer att bli klar.

Det mest störande är, att arbetet med att redigera Och allra minst är hon min går så bra att jag börjat känna den där hungern igen. Jag har fått tillbaka känslan av att stå på startlinjen - jag vill iväg ut på banan och slåss igen. Drivkraft, kallas det visst. Kanske, kanske har jag en chans nu igen? Gudarna ska veta att storyn nu är mer tillspetsad och skarp i konturerna än den någonsin har varit. Huvudkaraktären har slipats ner och blivit mer lättöverskådlig och lätthanterlig för läsaren. Detaljer som bara förvirrade, därför att de inte bidrog till särskilt mycket, har tagits bort, hela scener med dem. Huvudspåret har lyfts fram. Det ger en ganska mycket enklare historia än vad jag kanske ville ha från början, men med den insikten jag har nu, vågar jag påstå att det är helt rätt. Med den insikt jag har nu, kan jag börja tala om nybörjarförfattare, och de fällor som dessa trillar ner i. En av dessa fällor är att samla alla sina fantastiska idéer och storylines i samma bok. Man vill säga så mycket, man vill vara så duktig. Resultatet är att det gärna blit spretigt. Jag har fått ta livet av en hel del darlings under den här redigeringsomgången, samt slakta en del scener som jag tidigare skyddat. Jag vet inte hur många ord jag bantat ner storyn med, men det är en hel del. Mer blir det säkert. Precis som under alla mina andra redigeringsomgångar, har jag lärt mig massor. Insikt. Min begränsning och akilleshäl är att det är en insikt jag har nu. För ett år sedan hade jag en annan insikt. Och den kändes lika rätt och glasklar. Förstår ni problemet? Man tror att något är vedertaget, tills någon eller något annat dyker upp och överbevisar en. Och så börjar det om. Jag tror det kallas paradigmskifte i vetenskapssammanhang. Fast det här är ju inte vetenskap. Och jag har inte kommit på något banbrytande.

Hursomhelst... Om jag nu är på bettet nu, och jag tycker att boken är så bra... Vad kommer att hända med den? Ja, det är nästa stötesten. För några dagar sedan var jag övertygad om att jag skulle släppa hela boken. Den var ju bara ett sommarprojekt, en sommarkatt. Med den insikten jag har nu, är jag inte helt säker längre. Dessutom har bokbranschen, under de år boken tillkommit, förändrats radikalt. Nu finns det många vägar att ta för att nå ut till en publik. Man kanske borde testa någon av dem? Men som sagt, jag tycker säkert likadant nästa år, när jag sitter här och redigerar samma bok. För hundrasjuttiotolfte gången.
.

onsdag, juli 22, 2009

Nu går skam på torra land!

Min svenska roman är något av ett sommarprojekt. Som en liten sommarkatt, ungefär. Varje sommar åker den fram, samtidigt som det tyngre projektet, Legacy, åker på hyllan. Och så ägnar jag mina skrivande stunder åt att pyssla, rätta till och fixa. Jag vet inte om jag någonsin blir klar. När det gäller Legacy har flera scener eller kapitel redan nått det där fantastiska "oj, har jag skrivit det här? Det var ju riktigt bra"-stadiet, som betyder att jag kan känna mig ganska nöjd. Och allra minst är hon min... Tja... Det barkar väl därhän, men nöjd blir jag nog aldrig. Fast det kanske inte är meningen heller? Jag gillar att ha en story dit jag kan vända, när jag känner att min energi har tagit slut. Legacy är ganska svår att tas med. Först och främst så är ju tanken att den ska publiceras, vilket sätter vissa krav på mig som författare - särskilt som man ju av någon anledning fått för sig att man ska in och slåss på den internationella marknaden. Sedan är den tyngre att jobba med rent mentalt. Det är ju ingen rolig story, om man säger så, och karaktärerna åker på stryk i alla möjliga tänkbara varianter, både mentalt och fysiskt, folk och djur dör, det är tortyr och mord, våldtäkt, hot och våld, och så, för att riktigt toppa allting, passion och kärlek och frihetstörst. Sånt suger liksom musten ur en, så när det känns som om man tillfälligtvis inte har mer att ge på den fronten, och man kan ta sin tillflykt till en beskedligt sommarlätt deckare, så gör man gärna det.

Det finns alltid saker att pyssla med i mitt svenska projekt. Alltid något att justera, eller ändra på. Och när jag inte har några krav, kan jag gå ganska hårt fram. Experimentera lite. Igår, till exempel, slaktade jag ett helt kapitel, för att det inte behövdes. Jag har talat om det där förut: när man fixar och trixar och slipar på en scen. utan att det känns rätt, så kan det vara skäl nog att stå tillbaka och fundera på vad som är fel. Fundamentalt sett, alltså. Det ligger nämligen inte alltid i att man inte får orden att ligga rätt, eller får kläm på tekniken. Det kan vara så att kapitlet helt enkelt inte platsar. Jag har känt så ett par gånger i båda mina projekt, och det har alltid visat sig stämma. Så... bort med en scen, och så skriva om nästföljande. Känns bra.

Sedan har jag beslutat mig för att skala av en del personlighetsdrag hos huvudpersonen Charlie. Jag ska helt enkelt ta fram vissa drag, och ta bort en del andra, för att få en lite mer "renare" karaktär. Och så ska jag överdriva, med det som är kvar. Om jag har läst rätt mellan raderna hos alla de redaktörer som fått sätta tänderna i den här storyn, har jag nämligen kunnat utröna att hon gör dem en aning förvirrad. Jag har aldrig riktigt lyssnat på det där, eftersom jag hävdat att hon ska vara komplex - men nu på sistone har jag insett att jag kan ha haft lite fel. Igen. Det brukar nämligen vara så: de där förläggarna brukar veta vad de håller på med, och deras råd är för det mesta ganska intressanta. Sunt förnuft är förstås alltid bra, och man ska inte böja sig för allt, men det finns guldkorn att plocka, om man är villig att lyssna. Det lönar sig att vara ödmjuk.

Min huvudkaraktär är verkligen förvirrande. Inte på ett bra sätt, heller: på vissa ställen är det till och med så att jag rynkar pannan och funderar över vad som varit meningen med att få henne att reagera på just det sättet - för passar det verkligen in, och låter det inte lite... dumt? Så jag börjar lite lätt med att skala av ett av de mer ologiska skikten i hennes personlighet, och framhäver sedan det som är kvar. Hennes själviska läggning tänker jag behålla, likaså tendensen att alltid vilja ha rätt (undrar var hon fått det ifrån...), samt ambitionslystnaden som behövs för att det överhuvudtaget ska verka logiskt att hon tar sig an att undersöka mordfallet. Det är bra drag. Sedan skruvar jag till dem en aning extra. Vi får se hur jag gör i slutet, där hon på ett vis faktiskt konfronteras med de här dragen, och ifrågasätta sig själv och sina motiv. Men jag har inte kommit dit, så jag vet inte än.

Hursomhelst, så har jag enormt roligt. Och det, tror jag, är huudsaken. Tjing!

lördag, juli 18, 2009

Vädrets makter tvingar mig till ro...

Lite klämkäckt skulle jag kunna säga att regnet bara öser ner. Det låter lagom mycket som en sång, och det är ju så, att vissa dagar vill man bara sjunga. Som idag, till exempel.

Jag tror få människor uppskattar regniga dagar så mycket som konstnärer. Speciellt då författare. Vad annat kan man göra, när regnet strilar, förutom att slå sig ner vid datorn och fila på sina projekt? Den vakne, mer praktiskt lagde kommer förmodligen på en hel radda aktiviteter att göra istället. Städa huset, kanske. Ja, kanske det. Men när barnen nu är lagom stora att kunna roa sig själva, och maken har egna projekt att pyssla med (vilket gör att han inte går omkring som en äggsjuk höna och gnölar om att han är uttråkad, samt att han inte bryr sig om att frun sitter vid datorn) kan den kreative sjunka tillbaka i sin egen bubbla. Härligt. Och just idag släppte jag Legacy. Jag kände inte för att göra något allvarligt. Istället öppnade jag min svenska roman, och började dra lite i den. Det var som att ta semester. Jag har nämligen inga krav med Och allra minst är hon min. Den ska inte, har jag bestämt mig för, publiceras, annat än möjligtvis på internet. Den är på svenska, den är somrigt lättsam och den är otroligt trevlig att öva skrivteknik på, just på grund av kravlösheten. Skrivarsemester: när man inte jobbar på något allvarligt, utan bara småpysslar för sitt eget höga nöjes skull. Det är själavård det!

Fast nu har regnet avtagit litegrann, och jag måste faktiskt ut och springa... So long, friends!

~~~~~~~

Sommarhettan gjorde att kvällshimlen brann. Draperad i blodröd slöja visade den upp sig över hustaken, skälvande och glödande, med en sol som långsamt sänkte sig ner i avgasångor och vägdamm bortanför horisonten. Skuggorna skapade av höghusen slickade mina fötter där jag sneddade över huvudgatan. Mellan husen på andra sidan lät jag dem sluka mig helt, och andades ut en aning över svalkan. Satte en hand mot min fuktiga nacke och förde undan håret för att om möjligt låta vinden smeka den. Men det fanns ingen vind, förstås: högsommarhettan var lika tryckande i Ilford som den var i centrala London, utan den minsta lindring, utan tillstymmelse till rörelser i luften, förutom kanske de tillfälliga tryckvågor som skapades av förbirusande lastbilar, om man stod för nära gatan.

Svetten rann längs min ryggrad när jag tog in på en av de många små gator som gick ut från Queen Street: till och med shortsen kändes fuktiga, och klibbade obehagligt mot min hud. Jag stack handen i fickan och vidrörde det som låg däri, men det kändes betryggande torrt. Blankheten mot mina fingertoppar hade överhuvudtaget ingenting att göra med väta: det var bara ett bra bevis på att jag hade allt jag behövde för att ge klubbägaren vad han tålde. Fotot hade jag valt med omsorg – och valet hade fallit på bårhusfotot av Jelena. Det var smaklöst nog att chockera. Chockerande nog att provocera. Provocerande nog att frammana reaktioner. Och det kunde behövas – jag hade en känsla av att männen på klubben inte precis var några duvungar, så att skaka om dem framstod som enda sättet att få fram information.
Lite längre in smalnade gatan av till en trång gränd med hiskligt fula höghus på vardera sida. Väggarna var nedsprejade med graffiti, söndriga och vanvårdade. Lite längre bort tog husen slut och höga plank, förmodligen inramande innegårdar, tog vid. Skönt ställe. Perfekt för en strippklubb.

~~~~~~~~

~~~~

fredag, juli 10, 2009

Varningar i all vänlighet

Tiden går... Oj vad den går. Men istället för att haspla ur mig en massa ursäkter över varför jag aldrig uppdaterar min blogg, ska jag hoppa rätt ut i mitt bloggtema istället... En studiekamrat till mig - på den tiden det begav sig - brukade förresten säga att vi alla borde sluta ursäkta oss hela tiden. Det hjälper inte, och låter inte bra. Ganska bra inställning, tycker jag.

Var var jag nu? Jo... Det är så här, att jag prenumererar på något slags läsarservice, där man varje dag i veckan, måndag till fredag, får ett litet, litet smakprov ur en utvald, publicerad bok, en ny bok varje vecka. Det är ett roligt sätt att få ta del av olika böcker och författare, utan att behöva köpa hela boken. Kolla in det här. Som ni ser kan ni välja mellan olika genres. Själv halkade jag in på det här genom att bli inbjuden av en amerikansk väninna som skriver kärleksromaner, och vars bok alltså blivit utvald som smakprov under en vecka. Alltså valde jag genren "romantik" och får sedan dess varje dag, varje vecka smakprov ur så kallade "kärleksromaner". Inte min cup of tea, ska väl erkännas, men helt okay.

Via email får jag titeln tilldelad, samt "the back cover blurb" av boken, och så givetvis ett kapitel att läsa. Jag har alltså ingen aning om hur omslaget ser ut, vilket kanske är en fördel (man ska visserligen inte döma boken efter omslaget, men det är förbannat svårt att låta bli ibland). Vanligtvis brukar det vara ett ganska trevligt läsnöje, lagom lättsamt förstås, så som det ska vara i den här genren. Veckans bok, fick mig dock att reagera. Och nu vill jag höja ett varningens finger. I all vänlighet. Och jag vet att jag förmodligen har tjatat om det här på bloggen förut, men det är ju så viktigt, så det tåls verkligen att upprepas!

Veckans smakprov utspelar sig under (om jag inte har helt fel) sent 1700-tal. En trevlig era, i sig, men det första man stöter på, är anakronismer i språket, som stör en hel del. Man kan ju också undra vilken 1700-tals förälder som skulle döpa sin dotter till något som låter som ett nytt, chokladigt tillskott till Magnum-familjen, men det är ju en annan sak, och hör kanske lite till genren... I vilket fall som helst, så fastnar man ganska rejält i dessa anakronismer, och slungas ut ur storyn. Inte alls bra. Det där ska man akta sig för, och undvika om man kan. Där ligger varning nummer ett: undvik anakronismer om du skriver historiska romaner. Research är alltid bra. Se upp med moderna ord och uttryck.

Nästa röda flagga dyker upp när man plötsligt inser att man hoppar mellan flera olika karaktärers perspektiv i ett och samma kapitel. Författaren hoppar ganska rejält mellan karaktärernas huvuden. Att hoppa mellan huvuden i ett kapitel kan vara okay, om man sköter det snyggt. Notera: om man sköter det snyggt. Om man vet vad man gör. Som författare måste du ha stenkoll på det här. De flesta erfarna författare brukar ha det också, och de flesta undviker "headhopping" i sina kapitel, eller håller ett allvetande perspektiv, som tillåter författaren att liksom flyta ovanpå karaktärerna. Det kräver en viss skicklighet. Man kan också tänka sig att dela upp kapitlen i längre stycken, och göra hoppen där. Men att "headhoppa" mellan korta stycken, eller till och med meningar, och helt planlöst... Det håller inte. Precis som med anakronismerna, får det läsaren att ta ett steg tillbaka. Man kommer aldrig in i karaktären, om man tvingas ut ur den hela tiden, och man blir dessutom ohyggligt förvirrad. Dessutom gör författaren till just denna bok det fatala misstaget att veta mer än sina karaktärer, och låta detta skina igenom. Inte alls bra. Varning nummer två: undvik headhopping.

Den sista röda flaggan är ganska viktig. Eller mycket viktig. Och i den bok som tilldelades mig den här veckan, blev det sorgligt tydligt. Det brister nämligen något så otroligt mellan karaktärens personlighet, så som hon framstår genom sina tankar och sitt sätt att tala, och hur hon sedan handlar. Logiken brister också, och vi får inte helt klart för oss varför hon handlar som hon gör (förmodligen för att det ska bli en smaskig historia av det hela, vilket inte gör saken bättre). Men mest brister det i hennes motsägelsefulla karaktär, och så kraftfullt, att man har lust att slita hela boken i stycken. Vi har alla problem med det här, givetvis. Karaktärer är luriga - lite som folk flest: självklart misslyckas vi ibland i våra tolkningar av dem. Jag antar att det finns visst utrymme att göra det också, och vi måste få lov till det - men det får helt enkelt inte bli så tydligt, att läsaren slängs ut ur storyn helt och hållet, och vi måste iallafall försöka få det att bli enhetligt!

Min sista, och viktigaste, varning: tänk er för, och känn in era karaktärer. Om de inte passar för att svära, håll er undan från att lägga svordomar i munnen på dem, och så vidare. Låt dem inte göra något eller säga något, som inte passar in i hur de framstår för övrigt. Lyssna till deras röster och försök bygg storyn runt dem, istället för att försöka få dem att passa in i storyn, om ni fattar nyansskillnaden. Det tar lite tid, och resulterar ganska ofta i frustration, men det är ju så absolut värt det!!

Nej, dags att lyssna till min egen inre röst, som säger att det är dags att ordna frukost. Morgonkaffe... mmm....
'