tisdag, september 29, 2009

POV på tapeten

Det är alltid trevligt att få vatten på sin kvarn. Det här säger jag inte med minsta skadeglädje - snarare tvärtom. För även om det är trevligt att få rätt, är det inte alltid trevligt. Och om ni inte förstår vad jag menar, så ta det bara lugnt: jag ska förklara.

Ni som nu går min kurs - det är redan en del och det är jag glad för: välkomna ska ni vara, allihop! - har kanske redan kommit till kursavsnittet som handlar om karaktärer och deras röster. Jag nämner där hur man ska hantera många röster eller POV (berättarperspektiv) i en berättelse, och också olika skäl till varför man väljer att ha många perspektiv. I tillägg till det här talar jag också om "smärtgränsen" för hur många POV man ska ha, och varför det blir jobbigt när man har fler än så.

Samtidigt har alla som är intresserade av Diana Gabaldons böcker (vilket kanske inte är så väldigt många i Sverige, men desto fler i min vänkrets) inte kunnat undgå att drabbas av hypen inför den alldeles färska lanseringen av det senaste tillskottet i den så kallade "Outlander"-serien - en bok som går under namnet An Echo in the Bone. Nu är den här - och som vi har väntat. Vi kommer att få våran beskärda del av frågor som ska lösas, karaktärer vi vill veta mer om, och framför allt av de fantastiskt fint tecknade huvudkaraktärerna Jamie (vars tänkta hårfärg tydligen matchar min egen, enligt vad jag hörde idag - och min hårfärg påminner om den på en Högländsk ko) och Claire Fraser.

Vi förväntar oss ett fantastiskt läsäventyr, och av allt att döma, efter att de första rapporterna trillat in från ivriga läsare, blir det så också. Men, som med alla böcker, är det inte bara lovorden som haglar efter de allra första läsarna satt tänderna i berättelsen. En av rösterna ligger som recension på Facebooks "Goodreads", och det är den jag vill dela med mig av här, bara för att förstärka min egen ståndpunkt vad gäller faran i att ha för många POV i sin story. Så här står det om boken:
you jump around from person A to person B to person C...etc. that I felt there
might be too many storylines going on at one time. The first book - Outlander -
the main character was Claire; you stayed with her. Even in Dragonfly in Amber
you stayed with Claire. This book puts you in so many heads it feels like you
should/are reading a companion book at the same time. Don't get me wrong I want
to understand what is going on in the minds of the other characters, but this
book has a different feel; similar to the last two books (being with Brianna and
Roger) but MORE. Claire, Jamie, Ian, Lord John, William, Bree, Roger, Jem...so
many minds.

Författaren av recensionen beklagar alltså det faktum att Diana blandar in alltför många olika POV i sin story. Det blir förvirrande, det känns som om det är alltför många parallella historier, man blir orolig för hur trådarna ska vävas samman på slutet... Även om alla inte analyserat det som personen ovan, är frågan som de flesta kritiska röster ställer sig om Diana verkligen har vetat vad hon gjort den här gången. Har hon velat för mycket? Har hon varit distraherad med allting annat som pågått med tecknade vuxenserier och andra bokprojekt? Är hon i klimakteriet (ja, det är faktiskt sant: det finns en del fans som spekulerar om det kan vara så)?

Själv tror jag att Diana vetat mycket väl vad hon har gjort. Hon är, det skäms jag inte för att upprepa, en mästare i sitt hantverk, och författartekniskt är det få som slår henne. Naturligtvis vet hon vad hon gör. Hon skriver också varje bok efter symboler, som ger läsaren en aning om bokens upplägg och struktur. Symbolen för An Echo in the Bone hittar vi redan på bokomslaget, och är en så kallad "spansk ryttare" med vassa spikar mot en stålkärna. Det är lätt att tänka sig att Diana här faktiskt har tänkt sig att många vägar eller röster, kommer att leda läsaren mot centrum. Det är också lätt att tänka sig varför det blir så här. Med en bok av storleken mindre bibel och en hel del trådar att lägga rätt och lika många karaktärer med viktiga detaljer att förtälja, varav allting är sprunget ur sex tidigare böcker av samma storlek, blir det... en hel del att ta tag i. Resultatet är att hon, för att kunna servera läsaren all den information som krävs, måste använda allt fler karaktärer. Och följden av det blir att hon måste ge avkall på den "renhet" som färre berättarperspektiv ger. You win some, you lose some.

Ovan är alltså ett varnande exempel på hur det kan bli, när man använder alltför många berättarperspektiv - hur det kan få läsaren att reagera. Och jag, å min sida, tyckte att det var intressant att lyfta fram det, just mot bakgrund till att jag tagit upp det här problemet i min kurs.

Nu är det däremot oförskämt sent, och det är arbetsdag imorgon. Dags att törna in. Godnatt, gott folk!
'

fredag, september 25, 2009

Traditionellt trashigt

Sådär ja... Började dagen med en daglig dos av ett härligt meningslöst utdrag ur en trashy kärleksroman... Jag har förmodligen nämnt det tidigare på den här bloggen, men det gäller den här prenumerationen på ett dagligt smakprov ur en kärleksroman (varje dag ett nytt avsnitt ur en bok, varje vecka ny bok) jag skaffade mig, på grund av en inbjudan av en författande amerikansk väninna, vars roman skulle flaggas på det här sättet. Prenumerationen har hängt kvar, så varje dag (utom lördag och söndag, då jag får tillfälle att vila ut) serveras jag heta kapitel ur utvalda så kallade "bodice rippers". Det är ganska intressant att se hur de är upplagda. Man lär sig liksom efter ett tag. En del böcker är förstås bättre än andra - de kan ha mycket god kvalitet - men vissa är rent pinsamma (vilket en annan tycker är ganska roligt... Det här är ändå publicerade, väl sålda böcker, och ibland är det både skrämmande och roande att se vad skräp man faktiskt publicerar i USA). Dagens avsnitt innehöll i alla fall en piratkvinna och en piratman som inte litar på varandra, men som (förstås) dras oemotståndligt mot varandra, samt en talande papegoja. Det går med andra ord att göra berättelser av det mesta.

Jag är lite ironisk här. Visst är det så. Jag har faktiskt ingenting emot någon slags genre eller ens klichéer i berättelser. En skicklig författare kan göra fantastiska saker av det mesta - och när det händer, är böcker aldrig meningslösa. Inte ens trashiga kärleksromaner med talande papegojor (fast jag måste erkänna att just den är ett gränsfall).

Nå, hursomhelst... Idag drar jag till Bokmässan. Äntligen! Det var åratal sedan jag var där, så det ser jag verkligen fram emot. Tänkte dra en fuling också, och sprida ordet om min skrivarkurs. Varför inte? Så får jag bara hoppas att det inte är olagligt att sprida flygblad på allmän plats... Nu tänker jag i och för sig inte tapetsera Göteborg med dem (även om det är jättelockande) men man vet ju aldrig.

Mitt eget skrivande? Jag har ambitionen. Tyvärr har livet en tendens att komma emellan, så jag har inte hunnit mer än att öppna mitt älskade dokument och kanske korrigera en mening eller två, förrän något annat dykt upp som stulit min tid. Det är lite irriterande, men... så är det. Jag har i alla fall storstilade planer på att göra om ännu lite till i min deckare. Jag skrev tidigare om hur jag försökte fokusera mer på de viktigare detaljerna, och skala bort det oväsentliga. Det här gäller i högre grad nu. Allting ska skruvas upp ännu ett steg, karaktären ska göras ännu tydligare, detaljer som förvirrar tas bort helt. Hittills har jag sparat dessa för att... Tja... vem vet? Jag tror att det kan vara så, att jag, när jag började skriva berättelsen för en herrans massa år sedan, hade andra planer för romanen och dess upplösning, än vad som faktiskt blivit fallet. De riktningar jag då drog upp, gäller inte längre - men vissa trådar har av en eller annan anledning sparats. Jag tror faktiskt att det är dags att inse att jag inte kan ha kvar dem. De måste bort. Berättelsen kommer därigenom ta ännu ett jättekliv från min allra första intention om hur den skulle se ut, men så är det.

Skrivande är organiskt. Karaktärer lever, men det gör också storyn. Den visar ofta riktningen själv (även om det, som ni märker, tar tid ibland). Det är bara att hänga med, och anpassa sig. Och det tänker jag göra också - en vacker dag. Just nu, knackar dock livet på dörren: ketchupen och toapappret är slut. Dags att ta tag i verkligheten och gå till ICA för lite fredagsshopping!

söndag, september 20, 2009

Tillbaka i gamla hjulspår. Fast ändå inte.

Har så smått gått över till att redigera igen. Mitt kära "sommarkattsprojekt", deckaren, fick lite respit tack vare all administration med kursen, så den är fortfarande på tapeten för redigering. Igår tog jag äntligen itu med första kapitlet, som aldrig riktigt funkat. Det här var något jag alltid känt själv - jag vet inte hur många gånger jag skrivit om scenen för att få den rätt, utan att det blivit så. Jag hade faktiskt gett upp (det är så trevligt att intala sig själv att det funkar som det är i de här stunderna) tills min suveräna författarcoachande bloggkompis Johanna anmärkte på samma sak, och verkligen fick mig att inse att något måste göras. Den här gången insåg jag att jag inte kunde fortsätta med samma inriktning som tidigare: att bara redigera scenen har inte hjälpt tidigare, och skulle inte hjälpa nu heller. Så nu var det bara att ta i med hårdhandskarna. Sagt och gjort. Jag öppnade ett helt nytt dokument, och skrev helt sonika om hela scenen. Jag har ju gått igenom det här med öppningsscener i min egen kurs, vilket gjorde det hela ännu lite lättare (och tro nu inte att jag säger så här för att göra reklam för kursen. Ja... Inte enbart, i alla fall). Det saknades egentligen inget: alla element var där. Felet var att allting blivit en aning utdraget, utan riktigt driv. Jag hade ingen direkt hook i början av scenen, och lite för mycket informationsdumpning här och var, så det skalade jag av. Resultatet blev faktiskt riktigt bra. Jag ska putsa lite till på scenen, och sedan tänkte jag faktiskt posta de båda öppningarna, så att ni kan jämföra. Och roligt hade jag, den saken är klar. Härligt att skapa någonting nytt och fräscht för en gångs skull.

Min plan för tillfället är annars att fortsätta redigera. Intet nytt under solen, med andra ord. Jag är lite sugen på att börja på något nytt, särskilt efter gårdagen, men samtidigt har jag inte riktigt ork för det. Och jag måste bli färdig med Och allra minst är hon min, det har jag bestämt. Inte så att jag har en direkt deadline. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska göra med boken när jag är klar. Det är mer en personlig grej, en utmaning. Lyckligtvis är det inte så mycket kvar nu: jag hann med ganska mycket under sommaren, och är nu inne på det där allra sista. Sedan är det en liten lätt finputsning, och därefter släpper jag den. Självklart är det så, att den som vill ska kunna få läsa den - annars hade jag ju inte skrivit boken. Jag måste bara hitta ett bra sätt för det. Nå, det får tiden utvisa. Just nu är det full koncentration på att få klart eländet!

onsdag, september 16, 2009

Utmaning till andra författarwannabes!

Blev "utmanad" med några frågor av Malin, Costa Brava (kan starkt rekommendera hennes blogg, förresten). Sånt här gillar vi skarpt! Tar det lite lugnt med att utmana vidare, dock. Den som känner sig manad, kan ju tipsa mig, så kan jag komma över och läsa!

1. Har du ett skrivarschema? Typ varje dag en timme mellan 7 och 8 eller skriver du sporadiskt? Jag skriver så ofta jag kan, men varje dag från klockan nio på kvällen är spikad för detta ändamål (på lördagar kan jag dock tillåta mig lite ledigt)

2. Får du inspiratonsbrist i bland eller aldrig, snarare tvärtom?
Jag har svackor där jag inte känner mig särskilt motiverad att skriva, men eftersom jag har en rutin i skrivandet, blir de aldrig särskilt allvarliga eller långlivade.

3. Har du fler skrivprojekt på gång samtidigt? Typ en deckare, några noveller och kanske någon barnbok eller dyligt?
Jag har två större bokprojekt på gång. Den ena är en historisk roman (som jag skriver på engelska), den andra en deckare. Sedan har jag lite utkast till romaner liggandes på datorn. Tar inte upp dem så ofta, men det händer.

4. Hur många "verk" har du fått klart och skickat in till något förlag?
De två större projekten är båda klara, om man nu menar klar som att de har en början, en mitt och ett slut. De har båda varit ute på rundor till förlag, men just nu håller jag inne båda, eftersom jag redigerar (what's new, pussycat?).

5. Hur många gånger har samma bok du skrivit blivit refuserad? Fick du i såfall konstruktiv kritik tillbaks?
Deckaren har blivit refuserad åtta eller nio gånger. Fyra eller fem av dessa har jag fått konstruktiv kritik.

6. Får du dåligt samvete om du inte skrivit på några dagar?
Inte alls. Jag vet ju att jag kommer ta upp skrivandet så snart jag kan!

7. Varför skriver du?
För att det ger mig så mycket i form av livskvalitet och energi.

8. Har du någonting publicerat som man kan få läsa?
Inte för ögonblicket, nej. Jag har tänkt hålla lite på det, tills jag känner mig lite mer färdigredigerad (just nu är det deckaren som ska få sig en sista omgång med redigering. När den är klar får jag se vad jag gör med den). Men det finns texter utspridda lite här och var, bland annat här på bloggen. Och jag antar att det kommer att bli fler framöver.

.

Let the fun times begin!

Sådär ja... Då var vi igång.

Drygt fyra veckors intensivt arbete, och nu äntligen... lansering. Av vadå, tänker kanske ni. Av min kurs, svarar jag. Kolla in det här:


Och nu... Kolla in det här. Detta är vad jag har suttit med (varje natt) under de senaste veckorna. Det har varit en aning stressigt, men väldigt, väldigt roligt. Särskilt kul har det varit att rota igenom alla gamla blogginlägg för att bilda sig en uppfattning om vad man skulle kunna ha som grundmaterial. Så mycket man har glömt genom åren! Att fylla på med nytt material har också varit roligt, en riktig utmaning. Resultatet har blivit en kurs på grundnivå som tar itu med story building - alltså hur du, med hjälp av vissa elementära element och en del nyttiga verktyg (precis som när man bygger hus är det en fördel att ha sådana), bygger upp en berättelse.

Det finns en massa skrivarkurser därute, eller hur? Så vad gör just min så speciell? Tja... Först och främst är ju konceptet riktigt bra. Du sköter allting i egen takt, när du vill och hur du vill. I tillägg till det här, kan jag kanske sticka ut hakan och säga att jag åtminstone inte tror att det finns särskilt många sådana här skrivarkurser i Sverige idag.

När jag började skriva för alla dessa år sedan, visste jag att det fanns knep att ta till för att kunna skriva riktigt bra (eftersom jag aldrig kan göra något utan att försöka bli bäst, så var det mitt mål: jag ville lära mig skriva som ett proffs), och det verkade först och främst som om de amerikanska författarna var speciellt vassa på att veta vad som krävdes. Jag minns att jag spenderade en hel massa tid på internet för att hitta fram till forum och skrivtipssidor som kunde hjälpa mig - något som inte är det lättaste, när man inte vet vad man behöver hjälp med. Nå, det ordnade sig tillslut. Jag skaffade kontakter med andra författare, deltog i forum, gjorde skrivövningar, tog till mig av olika tips - konkreta, nyttiga tips, som jag direkt kunde applicera på mitt eget skrivande. Det här skedde emellertid enbart på "amerikansk mark". I Sverige, däremot, hittade jag inte mycket. Det är fortfarande så, även om det på senare tid har ändrat sig mer och mer, i och med att man börjat anamma ett mer osentimentalt, amerikanskt sätt att undervisa i författarhantverk på. Jag hoppas att det fortsätter så. Och för egen del går min kurs förstås helt i den andan.

Det är så smart uträknat, att det här kommer att vara min kursblogg framöver. Här kommer kursdeltagare kunna kommentera, diskutera, ställa frågor, ifrågasätta eller (om de är riktigt modiga) visa upp sina alster. Och jag ska förstås försöka vara så närvarande som jag bara kan!
Hoppas ni hänger på!

onsdag, september 09, 2009

Allt har en orsak...

'




... och snart får ni veta vilken min är. Vi ses nästa vecka.