onsdag, oktober 28, 2009

NaNoWriMo... Så blev man fast tillslut...

Sa jag inte senast igår att jag kände mig trött och inte hade någon ork? Jo, visst gjorde jag väl det? Så vad flög i mig, när jag idag bestämde mig för att delta i NaNoWriMo? Det kan man fråga sig. Fast... Tja... Det känns som en ganska kul utmaning. Få stretcha skrivarmusklerna lite, utan att för den sakens skull ha någon press på sig (fast å andra sidan brukar jag inte ha det nuförtiden - inte så allvarligt, i alla fall). Få tänka ut en ny, härlig karaktär, sätta ner denne i en ny, härlig miljö och se vad som händer. Tur att jag nyss gått kurs i det här. Nej, jag menar allvar, nu. Jag "återupptäckte" faktiskt en massa bra tips och tricks när jag skapade kursen - sådant jag glömt genom åren, och som nu dök upp. Det här med att aktivt använda sig av konflikter för att skapa dynamik i storyn, till exempel. Det där behöver man höra, och öva på, för att det ska bli bra. Och det här med öppningsscener... Visserligen hade jag redan fått "uppsträckning" av underbara Johanna för öppningsscenen i Och allra minst är hon min, men inte förrän jag gått igenom de tips jag själv radade upp inför kursen, insåg jag hur jag skulle kunna ändra den. Nej, det här är inte marknadsföring av min egen kurs, eller självhävdelse (åtminstone inte allvarlig sådan...). Jag menar bara att det är bra att få en liten påminnelse om tekniken och hantverket ibland. Sedan råkade det vara jag själv som tipsade mig själv...

Hursomhelst så börjar jag faktiskt bli riktigt sugen på att komma igång med NaNoWriMo - nu när jag väl bestämt mig, menar jag. Jag har ingen riktigt bra idé ännu, men det ger sig nog. Och genre? Tja... Man är ju insnöad på historiska romaner, men jag skulle kunna tänka mig något annat. Deckare är alltid trevligt, men kräver viss planering för att hålla ihop, så det får jag nog glömma. Kärleksromaner är tacksamma, men känns inte riktigt rätt. Fantasy... Jag har aldrig testat, men det kanske vore något? Ja, gott folk, det här ska bli spännande. Och ni ska förstås få följa med på resan.

Till sist råkade jag hitta en alldeles fantastisk övning på internet häromdagen, som jag tänkte att jag skulle dela med mig av (så här innan klockan slår tio och Askungen måste rinna ner i sängen):

Tänk på tystnader. Finns det olika tystnader? Välj en sorts tystnad, och skriv en scen om den.

'

tisdag, oktober 27, 2009

Hallå... Hallå...?

Har ni sett min energi, möjligtvis? Inte? Nej, inte jag heller. Och jag har ingen aning om vart den kan ha tagit vägen, heller. De senaste dagarna (eller är det till och med veckor nu?) har jag varit så väldigt slö och glad i att gå och lägga mig. Det är absolut ingen depression, och det är inte utbrändhet heller - det är bara det att jag tillfälligtvis är jätteförtjust i att sova. Det är så skönt, liksom.

Jag inser att det måste få lov att vara så här ett tag, och att det är fel att stressa upp sig över det. Det är väl kroppen som tar igen sig, och ser till att vila upp sig lite. Och det har den väl faktiskt förtjänat också: det har varit lite mycket på sistone, ska jag erkänna. Men det är bara så förbannat ovälkommet. Det finns ju så mycket jag måste, och vill, göra. Jag vill redigera mina romaner - båda två. Just nu känner jag för att återknyta banden till Legacy, och vill ge mig i kast med att bryta upp och skapa om en del scener för att få storyn precis så rätt som den ska vara... Jag vill gräva ner mig i min deckare Och allra minst är hon min, och se om jag möjligtvis kan få den att bli så som jag vill ha den - så att den blir färdig någongång. Men så kommer kvällen, då jag normalt sett brukar jobba med allt sådant där, och... **pang**... plötsligt är sängen så otroligt, underbart lockande. Jag hinner ju inte med någonting! Alla mina fina planer och storstilade idéer (inte minst om saker att blogga om!) faller i grus bara för att jag föredrar att sova framför att skapa. Det är lite Skalman över det hela. "Nu ska här skrivas..." Rrrring.

Det här är av övergående karaktär. Jag har varit med om det förut - till och med bloggat om det. Och precis som då, kommer det här att ge vika så småningom. This too, shall pass. Men det var då fasen, att det inte kan göra det nu och med en gång (och bara den meningen är ett tecken på att det håller på att vända så sakteliga). Man känner sig en aning frustrerad.

Nåja, jag ska nu dra mig till min goa, mjuka säng. Under tiden jag väntar på att somna, ska jag fundera över roliga bloggämnen - vi behöver något riktigt roligt att sätta tänderna i efter den här trädan. Karaktärer, till exempel. Det är ju snart Halloween, så det passar ju bra. Vässa gaddarna, gott folk. I will be back.

'

söndag, oktober 11, 2009

Dialoger och läsäventyr

Hur gör ni när ni skriver dialoger? Jag funderade på det här igår, när jag skrev om en scen ur Och allra minst är hon min. Själv brukar jag nämligen "lyssna av samtalet" och försöka få ner det i sin helhet. Det blir ungefär som att tjuvlyssna på utomstående som talar - jag slänger bara ner vad som sägs, hela dialogen i ett svep. Därefter går jag tillbaka och skriver om, lägger in rörelsemönster och eventuella kringhändelser. Jag vet inte riktigt om det kan vara ett tips för att underlätta dialogskrivandet (det är ju, om inte ett välkänt, så i alla fall ett relativt påtagligt fenomen att dialoger är det moment som svenska författare har svårast för) men det kanske kan vara värt att prova, om man nu känner att det inte funkar. Själv älskar jag att skriva dialoger: det är något jag verkligen tycker att jag behärskar (sedan är ju frågan om det verkligen är på det viset, men det spelar mindre roll i sammanhanget: det viktiga här är min egen känsla) och något jag hellre gör, än att röra mig i huvudet på mina karaktärer. Dialogen är det som lyfter storyn. Det är där du leker fram känslor, underliggande motiv, action... Om en scen känns död och platt - lägg in dialog, och den kommer att lyfta med en gång.

Jag läste följande blogginlägg av en författare i romantikskräckgenren. "Cross-crossing conversations"... Idén är inte alls dum. Att skriva ena sidan av en telefonkonversation i en bok, och därefter andra sidan av den i nästa, känns fräscht och kul. Problemet, som jag ser det, uppstår förstås när man inte vet att det blir en andra bok, eller när man inte vet hur nära förbundna de ska vara, eller hur konversationen ska relatera till storyn. Här har tydligen författaren haft en riktigt snygg tanke med sin story (även om det inte var så från början), och har följaktligen lyckats ro iland det här på ett lika snyggt sätt. Man blir ju imponerad, det blir man... För att inte tala om inspirerad. Jag ska försöka leka lite mer med mina dialoger i framtiden. Heligt löfte.

Jag har nu, med hjälp av min egen sugar daddy (som också går under epitetet "make") lyckats lägga vantarna på Diana Gabaldons senaste - straight from the States, som det heter. Härligt. Och jag har, förstås, redan börjat läsa. Det ligger fortfarande missnöje och pyr bland läsarna därute, och det kan vara så att hon bitit sig i svansen med den här boken - det återstår att se - men än så länge så bryr jag mig inte riktigt om det där. Att öppna första sidan, var som att kliva tillbaka till barndomen. Känslan när man satt där med Roald Dahls Häxorna, eller Windy, ledarhingsten (ja, jag var hästtokig, och läste hästböcker i mängder), eller möjligtvis Skattkammarön eller Spöket på Canterville... Kommer ni ihåg? Hur man kastades in i handlingen, i ett slags magiskt äventyr som suddade ut allting omkring en, tills det bara var du och boken? Jag kan inte hjälpa det: det blir samma sak med Dianas böcker. Man sugs in i ett storslaget, matinéfilmsliknande äventyr, som inte släpper taget om en förrän man nått det där allra sista ordet. Och det där, tycker jag, är en fantastisk känsla - just för att den är så sällsynt. Läsning ska vara ett äventyr. Jag vill bli gripen och bortsvept, jag vill tappa andan och förfäras, förtjusas och förföras. Och säga vad man vill om Dianas bok, men nog tusan verkar den lova åtminstone mycket!

Frågan är om jag inte ska ta mig ut till kaminen, som nu brinner, kura ihop mig i soffan och återbekanta mig med Jamie Fraser och gänget en liten stund.... Jo, det gör jag nog... Vi ses, hörni. Och glöm inte att skriva upp er på min kurs.

söndag, oktober 04, 2009

Inspirerande möten

Roligt att se att det fylls på med deltagare på min kurs. Jag hälsar alla nytillkomna välkomna och hoppas att ni kommer att trivas. Och glöm inte, att jag finns här om ni har några frågor. Det behöver inte ens vara något som har med kursmaterialet att göra - kursen är bara en grund, sedan finns det hur mycket annat som helst att fundera över.

Under dagarna som gått sedan jag sist bloggade, har jag hunnit extraknäcka lite för suveräna författarcoachen Johanna. Med samma underbara entreprenörsanda som vanligt, har hon nämligen tagit tag i att upprätta en telefonkonferens, eller telefonintervju, med en publicerad författare. Jag vet inte hur unikt det här är, men som vanligt är det inget jag har hört talas om i Sverige, vilket gör det extra spännande. Vi var åtta personer, varav jag var där som en "fluga på väggen": mitt jobb var helt enkelt att föra anteckningar på allt som sades. Objektet i fråga (låter som ett museiföremål, men det är hon faktiskt inte) var Jessica Kolterjahn, som skrivit böckerna Ut ur skuggan (2007) och Nattfjäril (2009) och intervjun varade i trekvart.

Jag vet inte om ni har upplevt det här, men det händer något när en bunt kreativa människor samlas. Jag har känt det förut, och gjorde det nu också, trots att det skiljde en massa mil och det enda som kopplade oss samman var telefonledningar: energin. För att tala lite New Age, är det som om det händer något med energin när kreativa människor samlas. Den lägger sig på samma nivå, på något sätt, och börjar vibrera och spraka och skapa ännu mer energi. Det är fantastiskt, och man känner sig på något sätt väldigt hel. I en sådan stämning är det skönt och lätt att prata, och intervjun gick, med andra ord, väldigt bra och blev väldigt intressant. Förhoppningsvis kan jag lägga ut en länk till den här senare - det finns många guldkorn där att diskutera.

En sak som kom upp ganska frekvent under intervjun var det här med information och research. Det är något jag inte täckt i min kurs, mest därför att jag tycker att det tar fokus från det kreativa - det är lätt hänt att man forskar ögonen till blods och aldrig kommer igång med själva berättelsen, eller att man känner att det blir för övermäktigt med all research och därför tappar sugen. Det är en risk jag inte riktigt ville utsätta "mina elever" för. Ännu - det kan ju bli en fortsättningskurs, om intresse finns, och research är ett ämne som är ganska intressant. Som med allting annat när det gäller författande finns det knep om hur man går till väga med sin research, utan att baxna under trycket.

Jessica Kolterjahn har satsat på den historiska genren. Det här är förstås en genre som (möjligtvis tillsammans med deckargenren) kräver en hel del när det kommer till research. Och det är ju så, att det inte är att hitta information som är problemet. Absolut inte. Som jag berörde ovan, kan du spendera år och dagar med att forska i ditt ämne, och på den tiden behöver du inte skriva en enda kreativ rad (tro mig: det finns folk som råkat ut för det här). Problemet är hur du använder det du grävt fram. Det är så lockande att visa läsaren att du faktiskt kan allt om din valda tidsepok, eller om lik som legat ute i solen i tre veckor (för det här har jag en jättebra bok, om någon är intresserad) och det är så lätt hänt att man i sin iver att övertyga denne, plockar fram det tunga artilleriet. Följden blir att läsaren tvångsmatas med en fem sidor lång utläggning om familjen Astors etablering i New York, istället för att serveras mer saftiga och nyttiga detaljer om mordet som just skett (den här boken läser jag just nu. Jag köpte den enbart för att det var enda sättet att få en sådan där ultratjusigt kitschig bärkasse från Piratförlaget på bokmässan). Ett annat skräckexempel är Dan Brown, som verkligen kör ner sina kunskaper i halsen på läsaren, utan att bry sig om att pynta på dem det minsta. Det som kom upp under intervjun var hur Jessica Kolterjahn, lyckas skriva ekonomiskt, men ändå bildgivande. De detaljer hon serverar läsaren verkar bara för att rama in hennes historier, utan att ta överhanden.

Det man ska fundera över hela tiden, är vad som behövs av din research för att ge storyn liv, och vad du måste göra för att skapa en stabil grund för din story att vila på. Och det är det enda du ska ta med. Läsaren behöver inte ha en avhandling om frimurarorden, för att få essensen av den. Det räcker med lite detaljer här och där, insprängt i texten, resten gör läsaren själv, genom sin egen fantasi. Jag lovar. En favorit här är (självklart) Diana Gabaldon. Jag vet att hon är upptagen, och speciellt just nu, med lanseringen av sin senaste bok, men jag ska se om jag inte kan få henne att ge några råd om det här med research. Annars nätverkar jag med en del andra amerikanska författare, bland andra LJ Sellers , som jag vet också spenderar en hel del tid med att göra research för sina deckarromaner. Det kunde kanske vara något att göra en liten intervju framöver.

Hursomhelst, så är jag själv i full gång med att brottas med min egna roman. Jag började från början med Och allra minst är hon min, och nu känns det som om jag verkligen hittat huvudkaraktärens röst. Äntligen!! Om jag får analysera felet jag gjort med henne, är det att hon är skriven ur jag-form, och på sina ställen har hennes röst blandats samman med min egen - och hon är verkligen inte som jag, vilket på sina ställen gör det hela en aning inkonsekvent. Förmodligen ett vanligt nybörjarfel, som jag nu kan justera (eftersom jag inte kan räkna mig till nybörjare längre). Det är väldigt roligt att ha insett det här, väldigt befriande. Jag har sparat en kopia av huvuddokumentet och gör alla ändringar i det, så jag kan ta ut svängarna ordentligt.

Trevlig söndag, allihop!