söndag, november 29, 2009

Att kunna mer än man orkar

Hjärnan styr en hel del.

Ja, det där är en truism. Det är ju självklart att hjärnan styr. Allting, nästan. Men har ni tänkt på vilken makt den har? Sedan ett år tillbaka (ungefär) springer jag. Minst fyra gånger i veckan, och jag utövar någon form av träning (yoga, pilates, styrka) åtminstone fem, sex gånger i veckan. Det har blivit en vana, och något jag måste göra för att må bra (och vi ska inte gå in på hur det var tidigare, för det är en berättelse som skulle kräva sina modiga sidor - och en hel del självutlämnelse). När man sportar, har jag märkt, är det extra tydligt hur hjärnan styr ens prestationer. Jag har numera en alldeles utmärkt fysik. Jag är jätteglad över min kropp, som faktiskt har stått ut med mig så länge, och som nu troget bär mig fram på hårda asfaltsvägar flera dagar i veckan, utan att få det minsta ont. Det är härligt. Fysiken är det med andra ord inget större fel på. Och det är här det blir intressant. För om allting är tipptopp fysiskt sett, varför känns det då inte alltid bra, när man är ute och springer? Ibland är det en ren plåga att ta sig runt sina kilometrar. Ibland kommer man till den där backen, som man annars knatar sig uppför som en annan bergsget, och så tänker man: "Nej, det här går inte". Och så går man upp, istället för att springa. Eller, ännu värre: man bestämmer sig redan innan man börjar sin runda, att det inte går att springa uppför den där backen. Man bestämmer sig för att man inte orkar, innan man knappt ens känt efter vad kroppen klarar av. Huvudet bestämmer, vad kroppen orkar och det rättar sig kroppen efter, trots att det inte är sant. I den stunden hänger liksom allting på den där medvetna tanken: det går inte. Och det dikterar hur du presterar i verkligheten. Det. Ingenting annat. En tanke. Tänk, så hämmande. Tänk, så mycket energi som går åt för att tänka på det viset: förmodligen all energi som du annars skulle ha använt för att ta dig uppför den där förbaskade backen på ett effektivt sätt.

Nu undrar kanske någon hur det här stämmer in på mitt skrivande. Det här är ju trots allt ingen löparblogg. Och jodå, skrivandet går ganska bra. Jag håller fortfarande på och redigerar Och allra minst är hon min - på rent jäkelskap, egentligen, eftersom jag gett mig den på att jag ska göra klart romanen innan jag släpper taget om den och går vidare med mitt verkliga "hjärtebarn", Legacy. Det är här det ovanstående passar in just nu: flera gånger på sistone har det hänt att jag märkt att många scener i den tidigare versionen av Och allra minst är hon min har haltat ganska kraftigt. I motsats till tidigare gånger, har jag den här gången däremot en ganska klar vision om hur jag faktiskt vill att det ska se ut. När jag så har ändrat om enligt min plan, har det gått som ett efterskalv genom hela storyn. Plötsligt har den bytt skepnad, och förutsättningarna blivit helt andra. En liten ändring på ett ställe, har alltså resulterat i en hel massa andra ändringar på en hel massa andra ställen - och inga små sådana, heller. Det är massor med detaljer som jag måste minnas, och lägga tillrätta. Jag borde ha lärt mig att det blir så här när man redigerar, men faktum är, att det den här gången handlar om så fundamentala förändringar - hela storyns struktur - att det känns som ett helt nytt fenomen. Och häromdagen tappade jag orken helt. Det blev precis som ett mindre lyckat joggingpass: målet var där - och egentligen är det ju roligt att kämpa sig mot det, annars hade jag ju inte gjort det från första början. Men den där uppförsbacken just där blev plötsligt så tung, att jag för en stund bara ville snöra av mig skorna och sätta mig ner på marken. Jag bestämde mig med andra ord för att jag inte tänkte klara det, och så blev det så. Jag orkade inte. Jag gav upp.

Det där var, ska jag säga, igår. Idag öppnade jag dokumentet igen, läste igenom mina ändringar, och insåg att det faktiskt blivit så mycket bättre nu. Karaktären Charlie har fått en helt ny stomme och stödkaraktärerna backar upp med tydligare motiv som gör att storyn, å sin sida, har fått ett betydligt bättre driv. Jag har också kapat en hel del som varit oväsentligt, och det gör att allting nu är ganska mycket mer lättöverskådligt och rent än tidigare. Jag känner mig riktigt nöjd, och har fått mer energi. Nu joggar jag på igen, uppför backen. Jag kan ju. För gudskelov är ju de här svackorna... just det... bara svackor! Har man ett mål, tar man sig dit. Så länge man inte ger upp, ska det väl vara tillåtet att gå i backarna ibland. Men visst är det irriterande? Visst är det makalöst, vilka hinder vi sätter upp för oss själva ibland? Tankens makt...

Nästa år ska jag förresten springa Göteborgsvarvet. Jag vill se en enda person som trodde det om mig för tio år sedan. Slutord:

Skam. Den. Som. Ger. Sig.


'

söndag, november 15, 2009

Ego-tripp i kvadrat



Ville bara visa den här bilden. Av ingen orsak alls, förutom att jag tycker att det är en fantastisk bild. Nej, jag säger inte det för att det är jag som har tagit den. Den är inte perfekt, för guds skull, och jag är ingen fotograf. Men titta på formerna. Det stilrena, geometriska, och så det vänliga, stolta, slitna lejonet i förgrunden - han som en gång vaktat en grav i Egypten, men som nu vilar på British Museum i London. Visst är han vacker? Jag var där förra veckan, och fick äran att se honom på riktigt.

Det var en sådan där ego-tripp. Ni vet... På egen hand, ingen familj, inga direkta måsten, förutom ett mer eller mindre icke-akut assistentjobb för Johanna, som dessutom blev tvungen att åka hem tidigare än beräknat. Det blev det perfekta tillfället att tillbringa tiden till att, som det så populärt heter, ladda batterierna. Och det var precis vad jag gjorde. Jag såg till att inte ordna så många möten med andra. Jag ville nämligen inte träffa alltför mycket folk. Det enda jag ville, och det enda jag gjorde, var att göra saker som jag ville göra, utan att behöva ta hänsyn till någon annans önskningar. Det här innebar att det blev många promenader, ett par joggingturer i underbara Regent's Park, lite skrivande och en hel del museum. Sånt där som är food for the soul, ni vet. Som gör att man mår bra. Samtidigt, ska erkännas - och nu får ni ursäkta om jag blir personlig (men någon gång ska man väl vara det, också) - var det här ett test. För mig är det nämligen superviktigt, att någon gång emellanåt få komma iväg och utmana mig själv till att klara allting på egen hand. Att tåla att vara ensam med mig själv. Det är nämligen ingen självklar sak. Nu är jag författare, och vi råkar vara erkänt bra på att umgås med oss själva - och visst är jag det, också. En riktig mästare. Men samtidigt är jag en dagdrömmare, och trivs särskilt bra när jag kan fly undan verkligheten. Och som sådan, är det alltid bekvämt att kunna luta sig mot en mer verklighetsförankrad personlighet, och lita på att denne sköter allt det där besvärliga jordiska åt en. Ni vet - se till så att man hamnar på rätt flygplats, på rätt gate, i rätt tid... Som läser kartan så att man hittar till hotellet, och som tar hand om det där med mat och shopping och getting around. För att komma ifrån det här, och göra allting själv, är det bara till att ge sig ut på egen hand. Då finns det ingen att lita på, förutom en själv. Man måste utmana sig själv ibland.

Samtidigt skulle jag nog aldrig ha kommit på tanken, om jag inte älskat att vara för mig själv. Det kan låta egoistiskt, men så är jag väl egoistisk, då. Jag älskar faktiskt att vara för mig själv. Umgås med mina egna tankar. Stänga in mig i min lilla värld. Ibland. Inte alltid. Men ibland. Och London är dessutom min stad. Det finns ingen stad på jorden, där jag känner mig mer hemma. Folket, språket, historien, byggnaderna... Jag älskar det - så vad kan då vara bättre, än att tillbringa en vecka där på egen hand?
Veckan har bjudit på bubblande inspiration och sprudlande glädje, massor av upplevelser och - icke att förglömma - kultur och historia till tusen. Men idag kom jag alltså tillbaka till Sverige. Jag kom hem - för det är ju faktiskt också hemma. Trygga, mjuka, vackra Sverige. Det är mitt, det också.

Home is where the heart is. Mitt hjärta är tydligen lite överallt. Och jag måste säga, att det trivs jag med.
Till sist: lycka är.....



... att se sitt namn så här....

söndag, november 01, 2009

Plötsligt. Ett ord som ska användas med måtta.

Plötsligt hörde han ett ljud från busken intill.

Finn ett fel. Jag finner ett. Det är inget stort fel, och det kanske inte heller ska gå under epitetet "fel" - kanske det rätta ordet borde vara "nödlösning". För det är precis vad det är: något man tar till, för att bryta in med action, där det tidigare varit stillhet. Just det. Plötsligt. Jag har faktiskt aldrig hört svenska författare nämna det här, och det kanske inte är en lika stor grej i vårat språk, men direkt översatt från det anglosaxiska lägret (där ordet för övrigt är suddenly), är det här inte bra. Det är faktiskt en mindre dödssynd. Du får helt enkelt inte börja en mening med ordet, och du ska helst undvika det helt genom hela berättelsen. En gång är okay. Två gånger är perverst. Hårda bud, med andra ord.

Varför är det då så här? Ett litet, oskyldigt ord, som är så praktiskt att ta till just när det gäller att få en scen att explodera i handling. Jag tror det ligger just där i: det är för praktiskt. Det blir kliché, det blir dött. Och tvärtemot vad man kanske väntar sig, så blir texten inte det minsta dynamisk. Skrivartekniskt är det här något av det svåraste man kan ta sig för: att snabbt vandra mellan olika sinneslägen, gå från vila till chock, från ro till rädsla - alla scener där du måste skapa motsatspar av känslor. Det är alltför lockande att använda sig av ett enda enkelt ord, för att lösa det.

Jag funderade på det här igår, när jag läste Diana Gabaldons senaste bok. Där har hon nämligen en scen, där ett sådant tillfälle uppstår. Men istället för att använda sig av "plötsligt hörde han..." löser hon det hela på ett mycket snyggare sätt (ni får ursäkta översättningen, nu - det är sent på kvällen här):

Nu när han var i tillbaka i tryggheten hos armén, borde han kanske skriva ner sina observationer, i ordentliga rapporter? Han skulle kunna--
Någonting fick honom att resa sig upp i stigbyglarna, precis i rätt tid för att uppfatta blixtrandet och fräsandet från en musköt från skogen till vänster.

(Som sagt var... Om vi ursäktar översättningen:) Ni ser? Snyggt och prydligt, utan att använda det där Fruktade Ordet. Karaktären sitter på sin häst, djupt inne i sina tankar, och så... pang. Action. Själv hittade jag en scen ur min egen roman Och allra minst är hon min som är löst på ett annat, kanske lite mindre elegant, sätt:

Under ett ögonblick stod han alldeles tyst. I det ögonblicket hörde jag sorlet från gästerna genom de tunna väggarna. Väsandet av en fläkt, fräsandet från köket, klinkandet av porslin.
Sedan exploderade allting.


Hur snyggt eller osnyggt det än är så ser ni i varje fall inte röken av ordet plötsligt. Tänk på det. Undvik alltför enkla lösningar. Jobba aktivt med att få fram handlingen. Så här kan det också uttryckas: ni ska jobba för att få läsaren att känna sig som ett med karaktären. Det är erat mål. Nu frågar jag dig: hur ofta, i ditt eget liv, har det hänt när du suttit i godan ro och ätit middag och diskmaskinen exploderat intill ditt vänstra öra, att du tänkt "plötsligt exploderade diskmaskinen"? Inte så ofta, va? För du tänker förmodligen inte så mycket alls i en sådan situation: du reagerar instinktivt. Du ställer dig upp, hjärtat stannar, du skriker "men vad i helvete..." Du backar förmodligen inte ut ur situationen genom att städat förklara för dig själv att något plötsligt händer i din omgivning. Det är bara det där lilla ordet, inget annat: försök att undvika det. Använd din fantasi, och lös scenen på ett annat sätt.

Nå, hursomhelst... NaNoWriMo. Äventyret började idag. På morgonen hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva. Sedan beslutade jag mig för att göra något jag aldrig gjort förut, och det innebär att skriva fantasy. Nu har jag tangerat det dagliga målet på 1667, och till och med gått lite över det. Hifive! Och det känns väldigt bra, också. Huvudkaraktären presenterade sig ganska klart redan från början, med både namn och personlighet. Storyn har jag ingen aning om vart den är på väg, men jag tänker inte bekymra mig om det alls. Jag ser vart det här leder, och har kul under tiden. För kul är det: jag har inte skrivit något nytt på så otroligt många år, så det här känns både skönt och spännande och superfräscht. Alles gut än så länge, med andra ord.

Nej, sängdags!