onsdag, december 30, 2009

Dela ensamhet

Det där med networking... Varför är det så viktigt egentligen? Jag har undrat över det där. Varför ska man lägga sig an med att Twittra och Facebooka och begära att få bli vän kors och tvärs med folk man inte känner? Är det för att kunna dras upp av (och i vissa fall, antar jag, klättra på) alla dessa människor på sin väg till toppen? Tja... Om man känner rätt personer, så kommer man onekligen lättare in i branschen. Så är det, och det är synd, för att inte säga dumt, att inte dra nytta av det. Så det är definitivt en av orsakerna.

Själv har jag inte så många svenska kontakter inom bokbranschen. Desto fler amerikanska. Det är inte en medveten strategi - det har bara blivit så. Svaret på varför det har blivit så är ganska enkelt: när jag, för en hel del år sedan, började leta efter material och folk som kunde hjälpa mig utvecklas som författare, hamnade jag ganska snabbt, primärt genom att hålla till på amerikanska diskussionsforum, i en krets av amerikanska författare/redaktörer/coacher/förläggare. Via Facebook - detta underbara media - har jag sedan återknutit kontakten med dessa människor, och det i sin tur har lett till att jag kunnat knyta kontakt med ännu fler. Nu sitter man där, med en hel massa amerikanska kontakter i branchen, och en, i jämförelse, blygsam skara svenska.

Jag klagar inte. Visst skulle det ha varit jätteroligt med fler svenska kontakter, men den anglosaxiska författarkulturen är en kultur jag känner mig hemma i (och ja, den skiljer sig en hel del från den svenska) och som jag trivs med. De anglosaxiska författarna (och särskilt de amerikanska) har nämligen en otroligt pragmatisk go-getter attityd som är ganska ovanlig här i Sverige, och som passar mig ganska bra. Den är också uppfriskande på det sättet att den knappast lämnar rum för någon att ge upp. Du kämpar sig till blods, och sedan ännu lite längre (det finns flera citat som underbygger det här tankesättet. Ett av de mest målande jag vet är: Keep writing. Keep doing it and doing it. Even in the moments when it's so hurtful to think about writing ~ Heather Armstrong). Utan den sortens attityd, skulle jag nog ha gett upp för länge sedan. Däremot finns det självklart många fina saker att plocka upp från vår svenska kultur och mentalitet inom området författarskap också - och det är ju inte fel att ha en fot i bägge världar, heller... Jag får försöka bli bättre på att networka på hemmafronten, helt enkelt.

Nå, hursomhelst, så ville jag faktiskt komma till något särskilt vad gäller networking... Till något som är väl så viktigt som att "vara med i slängarna". Det gäller kontakten med andra. Givetvis - fast ibland är det inte så givetvis. Man glömmer lätt hur viktigt det är. Facebook (Twitter ska ju vara så bra, men det förstår jag mig tyvärr inte på - ser ingen direkt mening med det) är ett bra medium för det här, har jag märkt. Man får små korn till sig från sina kontakter: någon som bloggat om något intressant. Någon som gör en update om att det är dags att börja redigera i ett par timmar innan träningen. Eller (favoriten): någon som fått ett meddelande från en agent, som vill läsa hela manuskriptet, någon som står färdig att lansera sin roman, någon som ska intervjuas för en tidning. När jag läser sådant, får jag en rejäl puff i rätt riktning. Det finns fler därute, som kämpar. Några lyckas. Några lyckas inte. Gemensamt för oss alla, är att vi kämpar. Och det är där networking har sin viktigaste roll. Man blir inte så ensam, i en hobby (eller, för några lyckliga få, ett yrke) som kräver ensamhet.

Och om vi inte syns innan, så vill jag passa på att önska er ett riktigt

Gott Nytt År



söndag, december 27, 2009

Vardagligheter

När jag vaknade imorse led jag av svår nackspärr. Det gör jag fortfarande - det känns som om hela övre delen av ryggraden är bruten. Jag är med andra ord ganska invalidiserad, vilket är högst irriterande. När sånt händer, gör man inte många knop, och så har det varit idag. Jag har till och med ägnat mig åt att googla meningslösheter på Internet, vilket om inte är helt ovanligt, så åtminstone inte något jag gör dagligdags. Det förde dock något gott med sig. Jag hittade en hemsida där bland annat följande stod att läsa:

Min arbetskamrat under hela året var alltså Birgit Härstedt, en pigg svartögd liten tös mest lik en zigenartös pigg glad och duktig. Hennes pappa arbetade också i smedjan och och mamman var mjölkerska på gården d.v.s. omkring kl 4 på morgonen började hon sin dag i den stora ladugården.

Och Birgit, ja, det var min farmor, det!

Memoarer, nedskrivna av en främling, utlagda på Internet så att alla kan ta del av dem, har gett mig en koppling till min farmors barndom. Visst är det fantastiskt? Det här är ju ett starkt skäl till att minnen bör skrivas ner, både som tidsdokument och för att förse oss efterlevande med en förankring till gångna tider och människor. Biografier och memoarer ska med andra ord uppmuntras!

Juletider minns jag förresten speciellt som en sådan där härlig "dagbokstid" - särskilt mellandagarna. Jag brukade nämligen få en dagbok varje jul, och det fanns inget härligare än att stänga in sig på sitt rum och fylla de där jungfruliga, vita pappren med bläck. Med åren tappade jag det där, och även om jag tagit upp det närhelst lusten har fallit på (för det har den gjort ibland) så har det inte blivit den där magiska känslan. Det är väl för att man är för splittrad i tankarna nuförtiden: man kan inte gå in för det på samma sätt. Och tur är väl kanske det.

Nå... Det här blev ett kort, lite hackigt inlägg - utan större koppling till författarskapet heller. Så kan det bli ibland. Bättring utlovas. Men nu, ska Fru Nackspärr förbereda middagen!


söndag, december 20, 2009

Att brottas med trender

Jag har blivit en klichémorsa. Ni känner till typen: hon som går i affären och rynkar på näsan åt dockor, som speglar ett FRUKTANSVÄRT kvinnoideal. Hon är släkt med Feministmorsan, och lika aggressiv och taggig.

Don't get me wrong: jag har ganska hög toleransnivå för såna här saker. Barbie är, enligt mig, ganska okay. Hon har iallafall något som med lite fantasi kan likna bröst, och möjligen en rumpa. För mig, som har vader som Super-Mac ur Buster (om ni minns honom och hans tama bagge) är hennes ben lite i magraste laget, förstås. Barbie kommer hursomhelst i många olika varianter, och tycks ibland utmålas som en businesswoman eller åtminstone någon som har yrkesambitioner som inte bara syftar på att vara vacker. Jag retar mig inte särskilt mycket på henne. Jag retar mig heller inte på att rosa grejor är förbehållet tjejer, och blåa är för killar. Det är som det är - allvarligt talat så orkar jag inte förspilla energi på att bli upprörd över det där. Skillnaden mellan könen finns där av en anledning (för att man ska kunna skilja på pojkar och flickor, till exempel). Men när jag hittar dockor, vars kroppar är karikatyrer på size noll, som har ENORMT långa, slanka ben, inga former överhuvudtaget, plutmun och översminkade ansikten, och där det dessutom följer med en liten instruktionsbok som förkunnar att denna flickas allra, allra högsta önskan är att bli fotomodell och kändis... Då drar jag i handbromsen. Det får faktiskt vara måtta på eländet. Vad är det för ideal våra barn utsätts för? Och ska det vara ett ideal att vara undernärd och pucko (vilket förmodligen är en följd av undernäring)? Och när man är inne på det där, så har man ju inte kunnat undgå att lägga märke till Lindex-reklamen. Är det en animerad skyltdocka, eller är det en människa? Missförstå mig inte nu: det ligger ingen avundsjuka i det jag säger. Jag är nöjd med min egen kropp. Det enda jag gör, är att reagera på kvinnoidealet som det speglas i vårt samhälle, via vissa media.

*suck*

Ja, ni ser. Ett besök på leksaksavdelningen och man faller i fällan. Man blir så kliché att det smärtar. När sånt händer, börjar man fundera på klichéer överhuvudtaget. Och eftersom jag skriver böcker, drar jag gärna paralleller till litteraturen. Många är vi väl, som funderat över de stereotypa romankaraktärer som finns. Det finns till och med de som retar sig på dem - jag också, om det blir alltför uppenbart. De tycks till exempel frodas i detektivromanerna, och vi ska inte tala om hur det ligger till i tantsnuskromanerna (för er som inte läst några sådana, behöver ni bara kolla omslagen för att förstå vad jag menar. Vaxade bringor är det som gäller, killar!). De finns lite överallt. Och lika säkert som att de finns, lika säkert är det att recensenterna sitter och retar sig på att de existerar, och kan verkligen inte författarna vara lite mer originella, när de skapar sina karaktärer? Det är klart vi kan. Men det börjar bli förbannat svårt. Det har liksom gjorts förut. Snart är typerna vi skapar som motpoler till klichéerna mer klichéer än klichéerna själva. Och då måste vi återvända till klichéerna, för att inte skapa nya klichéer. Jobbigt, blir det.

Har ni tänkt på, att det kanske är fel att kalla det klichéer? Kanske borde vi kategorisera karaktärer som "trender". Ungefär som med mode. Under ett särskilt decennium var det populärt med benvärmare och axelvaddar, moonboots och konstig makeup. Sedan blev det omodernt, och det var trendigt att vara nedtonad och lite mer business. Tja... Ett decennium kanske den populära bilden av en deckarkaraktär var att denne skulle vara en vit man i övre medelåldern, som hade ett trassligt privatliv med visst alkoholberoende. I år ska deckarna vara i medelåldern, samt vara skötsamma och ha fru och barn. Om de inte är kvinnor, förstås, för då är det kanske mer populärt med sexuellt frigjorda karriärskvinnor som missbrukar sömntabletter och inte drar sig för att svära högt i en grupp män. Till exempel. Trender funkar, som ni vet. De Uppstår, blommar, och dör sedan. Tills de uppstår igen. Likriktningen får en del att reagera, men för det mesta (eftersom det är en trend) står man ut. Och bara man lägger till något extra, utöver trendens huvuddrag, så kan man faktiskt skapa något fräscht.

Det kan vara så att en lätt alkoholberoende detektiv i övre medelåldern hamnar i facket "jättetrendig". Det funkar ju, eller hur. Men lägg till att han samtidigt är en jävel på Domino, och har en passionerad affär med mannen som sköter akvariet i lobbyn på polishuset, så kanske du får en vinkling som fräschar upp litegrann. Det hela handlar om att utveckla konceptet på ett tillräckligt smart sätt. Man kan göra det tvådimensionella till något mångdimensionellt genom att lägga till små roliga detaljer. Problemet är förstås, om man inte känner till att det man håller på och skriver är en kliché (eller trend). Och hur vet man att det inte är en trend att vara en homosexuell, lätt alkoholberoende Dominospelare som löser brott?

Svåra frågor... Men lite roligt är det att fundera på det, eller hur?

Glöm nu inte att julrabatten på min kurs gäller ännu. Det är roligt att se att så många väljer att ge bort kursen som julklapp. För min del, kan jag inte tänka mig något bättre än att ge bort lite livskvalitet (för det är faktiskt det som skrivandet handlar om. Mervärde i livet). Om det sedan är jag, eller någon annan som bidrar till det, är helt egalt.

'

fredag, december 11, 2009

And the winner is......

Ni vet sådana där dagar då allting går lite snett hela tiden? Man ska kolla bankkontostatus på Internet, och Internet hakar upp sig? Man ska åka in och handla och hamnar bakom en nittioårig varelse som knappt når över ratten och vars träben har fastnat i bromsen? Man ska öppna en burk champinjoner, och öppnaren halkar så att burken tippar över och saften (svampjuicen?) rinner ut över hela arbetsbänken och ner på ens lår? En sådan dag har jag haft idag.

Nu är det emellertid kväll. Jag sitter här framför TV:n, med laptopen på knäet och ett fat färsk mango, riktigt mörk choklad (85%) och ett glas elakt rökig Laphroaig framför mig. Och jag drar mitt första djupa andetag på hela dagen och känner hur värmen sprider sig genom axlarna. Aaaah. Skönt.

Hursomhelst... Vi hade ju en liten tävling. En utlottning av min kurs på minkurs.se . Jag har fått ganska bra respons - tack alla som har mejlat eller kommenterat, det har varit jätteroligt att höra från er. Det där är förresten en sak jag vill pusha på för alla som läser den här bloggen eller har köpt kursen: hör av er, antingen här eller via mejl. Jag älskar den där kontakten med er.
Men nu kom jag ur spår, gjorde jag inte det?

Då så, då kör vi igång. Jag har nu dragit lott, och det är dags att kora vinnaren i tävlingen. Vinnaren är....

*trumvirvel*

Lasse B.

Eller rättare sagt, Lasses fru. Grattis!! Jag hoppas verkligen att kursen kommer till nytta. Mail med uppgifter kommer inom de närmsta dagarna!

Nu tänkte jag avsluta genom att ge en länk till en bloggintervju där författaren Emily Bryan tar upp punkter som jag tar upp i min kurs. Hon kallar dessa punkter "Sex skäl till att redaktörer slutar läsa". Läs och lär här (på engelska). Och för att lära er ännu lite mer om det här och hur man ska , kan ni köpa min kurs. Kontakta mig via mejl så får ni 50 kronor i rabatt!

Och, återigen, grattis till Lasse B. som står som vinnare i utlottningen!!

'

torsdag, december 03, 2009

Tävling!


När första ordet i din berättelse tar vid, är din karaktär död. Ja, det låter hårt. Det är hårt. Och precis det där, är din utgångspunkt - eller rättare sagt: det är min, läsarens, utgångspunkt. När jag slår upp första sidan i din bok, har jag nämligen en massa förväntningar, men jag vet ingenting alls. Än så länge, känner jag ingenting för din karaktär: den är inget mer än en ointressant, kall, oformlig och könlös
klump - som en trist bit lera. Det är, med andra ord, viktigt att du får mig att snabbt ändra uppfattning - och det för du genom att forma den där klumpen till något som framstår och beter sig som en mänsklig varelse, och därmed något jag kan bry mig om. Det är ett stort ansvar du har. Sviker du mig, har du förlorat mig.

Den karaktär du börjar med när du börjar skapa, är företrädesvis protagonisten. Detta är huvudkaraktären, den läsaren kommer att följa under resten av din historia och som är den som står för de val i berättelsen, som slutligen leder fram till dess klimax (vi kommer att behandla det här momentet i senare avsnitt). Möjligtvis har denne karaktär format sig i ditt huvud redan på idéstadiet - sånt är svårt att undvika. Huvudkaraktärer brukar dyka upp ganska tidigt i idéstadiet, och för det mesta på ett relativt tydligt sätt. Men om de bara rörde sig i dina tankar förut, så är det nu dags att plocka fram dem och forma till en konkret figur. Du ska leka nordisk gud. Formeln är enkel:

1. Forma din klump med lera till en varelse

2. Blås liv i sagda varelse

* * *
Det du just läste, är ett smakprov ur kapitlet "Karaktärsgestaltning" från den skrivarkurs jag håller på minkurs.se. Kursen riktar sig både till er som vill börja skriva från grunden, och till er som kanske redan skriver men vill ha lite extra inspiration, eller kanske få verktyg och hjälpmedel för att utveckla ert skrivande. Kursen innehåller allt det som jag ivrade för att lära mig när jag började skriva "på allvar" för mer än sju år sedan, och som jag under åren lärt mig genom att främst "umgås med" (mestadels över Internet, ska tilläggas) och lära mig av amerikanska författare - bland andra Diana Gabaldon, som är något av en mästare när det gäller författarteknik.

Just nu, är det julkampanj på kursen - den är prissänkt, och därmed alldeles perfekt för dig som vill ge bort något lite udda i julklapp. Upplevelser är ju fortfarande på modet, och det här är bättre för själen än en spikmatta. Bekvämare också, skulle jag tro. Till dig som vill ge bort en kurs i julklapp (till någon annan, men också dig själv) går det bra att kontakta mig via email, så får ni ett presentkort på 50 kronor. Klicka på bilden överst, om du vill läsa mer om kursen. Där kan du också logga in för ett testkapitel.

Såhär i jultider känner man ju också för att vara sådär extra, extra snäll. Därför tänkte jag, tillsammans med minkurs.se lotta ut en kurs till en av er bloggläsare. Det ni behöver göra för att vara med i utlottningen är antingen att:

  • Kommentera det här inlägget (ni kan skriva vad ni vill). Glöm bara inte din email i kommentaren.

eller

Utlottningen av kursen kommer att ske den 11/12 - och vinnaren kommer att meddelas samma dag.

Lycka till!
'