söndag, oktober 24, 2010

All kritik är inte av ondo

Häromdagen rensade jag bland mina mail, och fann då detta i mappen som heter "refuseringar":
Hej Linda! Nu har jag haft tid och läsa ditt manus och jag tycker tyvärr
att i dagsläget håller det inte riktigt för en utgivning. Det är absolut
välskrivet och är helt klart bättre än de manus vi brukar få in.Jag tycker om
att den engelska tonen du har anammat - känns lite annorlunda. Men vår största
invändning är faktiskt att den inte utspelar sig i Sverige. Svenska deckares
popularitet hör mycket ihop med igenkänningsfaktorn och den missar man när det
utspelar sig i England med deras namn, städer, matvaror etc. Vårt råd till dig
är att du förlägger historien till Sverige först och sedan låter ev uppföljare
utspelas i England. Och vi läser den jättegärna då igen för en bedömning.

Refuseringen kommer från en av förlagsjättarna, och eftersom jag helt glömt av att jag fått den, kom det här som en trevlig överraskning, en liten seger. För jag står fast i mitt beslut att inte försöka ge ut boken: den är död, borta, och jag tänker inte lägga ner mer energi på den annat än när jag använder den i utbildningssyfte (jag klipper ju in scener i min kurs). Den här refuseringen är dock en liten skön uppmuntran: en klapp på axeln. Det behöver vi alla ibland, och vi som skriver är särskilt utsatta när det gäller självtvivel och dåligt självförtroende. Ibland räcker det att intala sig själv att man faktiskt skriver bra för att man ska hamna på rätt kurs; ibland måste någon annan göra det (vilket oftast är mer effektivt).

Ovan nämnda roman är alltså död och begraven. Den som lever är Legacy, vilken jag ägnat dagen åt att redigera. Jag har kommit på att jag följer ett ganska strikt mönster när jag skriver, en sorts struktur som återkommer varje gång jag skriver nya scener: jag börjar alltid med att få ner dialogen. Jag skriver ner allting karaktärerna säger, nästan i ren dialogform. Sedan, när de fått ur sig allt de måste säga, går jag tillbaka och lägger in allt det där andra som behövs: rörelser, ljud, tankar, känslor. Det känns som ett ganska naturligt sätt att jobba på, och det är också det enda sätt jag med säkerhet kan säga att jag jobbar efter (annars har jag ingen riktig struktur när jag skriver, om nu inte bristen på densamma kan räknas som en sådan) - och det är också ett arbetssätt som jag starkt kan rekommendera. Få ur dig karaktärernas röster, se till att de pratar av sig. Sedan kan du koncentrera dig på det där andra. Eftersom dialogen, i mitt tycke, är stommen i en story, kan man se det som att du först bygger upp skelettet, sedan fyller på med kött och muskler, tills du skapat en hel varelse.

Jag vidhåller att dialogen är den svenska författarens akilleshäl. De klienttexter jag får ta del av via min kurs innehåller till exempel till övervägande del en inre dialog, dvs. storyn upplevs inifrån huvudkaraktärens huvud. Eftersom det här inte alls är min styrka, blir jag alltid oerhört imponerad av det här - i mitt tycke är det ett rent konststycke - men också lite konfunderad. Vad är det som känns så svårt med att skriva dialog? Varför väljer man bort ett så kraftfullt verktyg? För ingenting kan driva en story framåt lika effektivt som en bra dialog. Den skapar liv, luft, den kan användas för att smyga in backstory, känslor, motiv...

Jag har fått för mig att man uppfattar det som svårt att få dialogen att låta naturlig - att ju närmare man försöker komma ett samtal i verkliga livet i en text, desto underligare och onaturligare blir resultatet. Det går helt enkelt inte att efterlikna ett riktigt samtal, med mindre än att man måste kondensera det en smula: kallprat och vardagligt omkringsnack, som fungerar jättebra med grannen, fungerar nämligen inte i en text, eftersom vi som läsare vill ha ett direkt syfte med allt som görs och sägs. Scenen, karaktären, storyn och dialogen - de ska alla ha syften. Det kan vara en idé att hålla din arc i minnet även här: bygg upp dialogen med samma struktur som en scen. Du börjar med ett varför, du svarar på frågan, du avslutar.

Jag har nog nämnt det förut, men min man brukade skriva "TÖNT" med ilsket röd penna på de ställen i mina texter där han inte tyckte att dialogen (eller för den delen texten) lät naturlig. Det kanske är på gränsen till självplågeri för de allra flesta - men sanningen är att det är ett effektivt sätt att lära sig att låta någon annan ta del av ens text och ge sina åsikter på densamma (med mer eller mindre brutal uppriktighet: ge gärna en liten vink om vad du vill ha). Ibland får man riktigt fin kritik på det här viset. Tro mig på mitt ord.
.

söndag, oktober 10, 2010

När Fan blir gammal...

Klockan är... egentligen alldeles för mycket (särskilt som man inte är en nattuggla)... men jag tänkte att jag ändå, så här på dygnets sista skälvande timmar, skulle uppdatera min blogg. Det är ju inte varje år det är den tionde i tionde 2010. Och det är inte varje år man, på detta datum, fyller fantastiskt ojämnt, heller. Trettiotvå år (det här har jag faktiskt redigerat dagen efter det skrevs - därför att jag ursprungligen skrev trettiotre. Det är fantastiskt hur svårt det är att programmera om hjärnan ibland). Eftersom jag hela året har trott att jag skulle bli trettiotre, så kan man säga att ångesten över att bli äldre ersattes med en förundran över att jag som är så ung, redan har åstadkommit så mycket. Tro mig - den här insikten har jag faktiskt inte drabbats av innan (kanske har jag varit för ung?). Och det är lätt att missa det där, att ånga på och vänta på det Där Fantastiska Som Ska Hända (vad det nu är), medan man glömmer att man faktiskt har ett liv bakom sig, där fantastiska saker redan har hänt... medan man har väntat på det där andra som man tror ska hända... Och ja, jag ÄR dålig på att ta vara på det jag har. Jag drar gärna iväg och jagar efter det där i horisonten. På sistone har jag dock insett att jag faktiskt inte kommer ett dugg närmare på det viset, snarare tvärtom. För det jag vill ha, det har jag ju här, NU. Ambitionerna och drömmarna ska man självklart bevara och det tänker jag också göra, men... jag måste samtidigt lära mig att uppskatta det jag har, och det med större ödmjukhet och tacksamhet. Amen.

Hursomhelst (nog med självrannsakelser och sentimentala utspel)... Hur går det med skrivandet? Sådär. Jag känner att det kliar i mig, så något är på gång (det brukar kallas NaNoWriMo...), men frågan är om jag verkligen vill börja på något nytt. Jag har pysslat med Legacy igen under de senaste dagarna, och det har varit trevligt att återknyta bekantskapen. Det är ju så att när man låter sin text vila ett tag, och sedan tar itu med den igen, så dyker nya vinklingar upp. För några dagar sedan fick jag ett hugskott och raderade en karaktärs handlingar, eftersom jag inte såg någon direkt logik i dem, och inte riktigt kunde motivera varför han skulle handla som han gjorde just DÄR. Dagen efter kom jag på, att dessa handlingar kunde flyttas till en senare scen, där de faktiskt BLEV motiverade. De ger också tyngd åt scener och handlingar som kommer långt senare i boken, vilket gör att de faktiskt behöver vara med. De låg bara fel. Sådär - och det här är viktigt - måste man alltid vara redo att tänka. Var sak i en bok måste ha sin plats och sin orsak till att vara där: ingenting får lämnas åt slumpen. Och alla karaktärer i en roman ska ha motiv. Om karaktären inte har det, eller för den delen någon annan orsak till varför de är med i handlingen, så ska de bort. Och större karaktärer måste givetvis ha mer konkreta motiv än mindre.

Karaktären i scenen som jag beskriver ovan är en bifigur, men har ändå stor betydelse för utvecklingen i boken. Det innebär att hans motiv och handlingar måste vara logiska. Det var de inte innan, men de blev det, med den här senaste redigeringsomgången, vilket jag är ohyggligt nöjd med. Nu ligger allting på plats: varje handling, varje scen, hakar in i senare handlingar och senare scener - och alltihop mynnar ut i lösningen på huvudkonflikten. Låter det komplicerat? Skrämmande? Det är faktiskt lättare än man tror, och mer naturligt än det låter - i de flesta fall löser författaren det här rent instinktivt. Ibland går det dock inte lika lätt (åtminstone inte för mig), och då är det bra med sådana här hugskott, som kan dyka upp när som helst, och i vilket skede av processen som helst (och då alltså alltid under redigering, vilket gör att just den är livsviktig för min del).

Jag upphör faktiskt aldrig att förvånas över hur organisk en berättelse är. Det är som om den växer, ibland nästan utan att man gör någonting själv, och gärna medan man inte alls tänker på den. Man drabbas av insikter om karaktärer eller handlingar som kan göra att allting plötsligt faller på plats, både bakåt och framåt i berättelsen. Ibland är det som ett dominospel: en insikt föder en annan, och så har man plötsligt en hel serie av tillfredsställande pusselbitar som passar ihop, där man tidigare knappt ens orkade tänka på hur man skulle få det att klaffa. Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att karaktärerna talar om för en hur de vill ha det, men jag måste erkänna att ibland känns det precis så. Bit för bit lär man sig saker om sina karaktärer som gör att man förstår saker som tidigare varit dolda i dunkel, och som får allting att bli... så himla rätt - det gäller bara att ha tålamod, lyssna in och lära, anpassa och justera där det inte stämmer.

Är det inte litegrann som med livet i stort, så säg?

.

söndag, juli 11, 2010

Ett löfte om en njutbar sommar

Kan det vara så att saker och ting börjar lugna ner sig? Jo, min själ, det kan det. I veckan lämnade jag över mitt gamla jobb (eller merparten av det - jag är fortfarande inblandad på vissa, extremt begränsade områden) till den som tagit på sig uppdraget, och om en vecka har jag semester från mitt "riktiga" jobb. Min käke, som haft ett par tunga två veckor efter en tandlagning som tog fel och slog rejält på en ansiktsnerv (upplevelsen kan sammanfattas med orden "aj som f*n", och är inget jag unnar min värsta fiende, hade jag haft någon) börjar så smått läkas. Det är dags att börja slappna av. Relaxa. Smell the roses. Jag gör så gott jag kan. Under tiden har jag (försiktigt, givetvis) satt tänderna i några sommarböcker: två ljudböcker och två i pappersform.

För research, och för att jag ibland är underligt morbid, lyssnar jag till exempel på "I huvudet på en seriemördare" av Sven Å Christianson. Ämnet är inte särskilt uppmuntrande, men det är intressant och berättarrösten är ljuvligt trygg och skön, vilket jag lärt mig att uppskatta efter att samtidigt ha måst lyssna på "Hanteringen av odöda", av John Ajvide Lindqvist. Intet ont om boken. På sistone har jag börjat nosa mig tillbaka till skräckgenren (efter en ohyggligt lång frånvaro), och John är en sådan författare som jag av någon anledning haft höga förväntningar på, och som faktiskt också lyckas leva upp till dem. Men herregud vilken läsarröst människan har! Visserligen kan jag finna en viss poäng i att man håller sig lugn när man läser upp en skräckhistoria, och det behöver inte vara en Ernst Hugo Järegård i högform för att jag ska tycka att det är lyssnarvänligt - men jag tycker heller inte att man ska lägga det på en sådan nivå att Fröken Ur framstår som suggestiv i jämförelse. Stackars John låter som om han tvingats läsa upp dagens sjöväderprognos. Det. Blir. Inte. Roligt.

I bokform läser jag Sex with Kings, om kungliga älskarinnor genom tiderna. Finns inte så mycket att säga där, förutom att det inte kan ha varit lätt för kvinnorna, alla gånger. Sedan, enligt gammal, god sommartradition (sommar = engelska deckare), har jag också plockat upp P.D. James senaste bok, Patienten. Det var längesedan jag läste något av denna pusseldeckarens okrönta drottning, och efter att ha plöjt igenom de första 50 sidorna kan jag konstatera två saker:

Upplägget är fräscht. Det vanliga är att deckarförfattaren börjar med mordet, och sedan använder vissa beprövade grepp för att föra handlingen framåt, genom att låta hjälten själv sköta berättandet, alternativt med invävda glimtar av mordoffrets berättelse inemellan. Vi ser det inte minst i Läckbergs romaner. P.D James däremot, låter oss följa mordoffret under dennes sista tid, och ger oss också ett litet hum om vad som rör sig i huvudena på de hon umgås med under den här perioden. För mig känns det här nytt och trevligt.

Tempot är förvirrande segt. Det är oändligt mycket information som vävs in hela tiden, och om allting, så otroligt många backstories och så mycket personbeskrivningar att man stundtals blir helt matt. Jag märker att jag har en tendens att skumma igenom sidorna när det blir alldeles för tjatigt (samt att jag tänker "Ska människan inte dö snart?"). En mindre erfaren författare skulle möjligen ha stupat på det här. P.D James är däremot en mästerlig författare, och klarar av att föra storyn framåt. När man kan hantverket, så kan man tillåta sig att bryta några regler utan att det gör något - och hon är verkligen en skicklig författare. Dessutom, eftersom det här är en engelsk pusseldeckare, och sådana ska vara lite trevligt småputtriga, har man överseende med det.

Så ser alltså min sommarläsning ut för ögonblicket. Själslig njutning på hög nivå. Inte helt fel.

onsdag, juni 30, 2010

En moraltants predikan

Idag är det, formellt sett, sista dagen på mitt gamla jobb (se föregående inlägg). Min holländske överordnade och jag hade bestämt att vi skulle träffas på kontoret på eftermiddagen för en liten uppdatering om läget. Det var i alla fall vad jag trodde. När jag kom till kontoret var nämligen hans kollegor där. Två holländare och en tysk, alla Extremt Högt Uppsatta och Viktiga Personer... och så jag. Och det var jag som var huvudperson, det var mig de var där för. Jag är möjligen exhibitionistisk och alldeles säkert självcentrerad, men när den första chocken lagt sig över att överhuvudtaget se dem, blev det riktigt trevligt. Det är, ska tilläggas, extremt ovanligt att dessa män tar sig ner för att se vad som pågår på den här nivån. Att de nu tagit sig tid, kändes som ett tack i sig. Och det är en sak som jag inte kan klaga på; hur jag blivit behandlad under hela den här tiden: hövligt, vänligt och med yttersta respekt. Det känns så himla bra.

Nå ja. Det där var en sidstickare: det var inte det jag skulle blogga om idag. Eller... kanske ändå. För jag hade tänkt blogga om just respekt, och hur män beter sig mot kvinnor. Det är nämligen så, att jag prenumererar på en amerikansk tjänst som serverar ett kapitel ur en utvald bok, varje vardag, med ny bok varje vecka. Just mina utvalda böcker har råkat bli inom den genre man nedsättande brukar kalla tantsnusk, för att den person som rekommenderade tjänsten åt mig, skriver just... tantsnusk. I Amerika går det att tjäna hyfsade pengar på det här, ska tilläggas, och det går också att göra sig ett namn på det.

Jag har inget emot genren i sig. Den fyller en funktion, och precis som i alla genrer finns det både bra och riktigt horribla exempel att tillgå, vilket innebär att det visst går att hitta små pärlor, om man bara letar lite. Många av mina amerikanska facebook-kontakter skriver inom den här genren, och de är riktigt, riktigt skickliga inom hantverket. Respekt. För egen del är det inget jag läser, när jag inte får det serverat som små munsbitar i min mailbox varje dag. Det är heller inget jag skriver, av den enkla anledning att det inte intresserar mig. Nå, hursomhelst... Veckans bok har inte skrivits av någon av mina facebook-kontakter (gudskelov, ska jag kanske tillägga). Den handlar om en pirat (vad annars) som lyckas rymma från sin avrättning (vad annars) och som kidnappar en vacker ung dam på vägen. Vi har en "hjälte" som heter Diablo och en hjältinna som heter Devon, och Diablo är hemskt attraktiv och har förmodligen, i sann tantsnuskanda, välrakat bröst, och Devon är en vacker ungmö med rund, mjuk barm som häver sig över kanten på hennes klänning när hon andas. Ja, ni fattar.

Jag ska inte säga något om innehållet (eller avsaknaden därav). Jag ska inte göra mig lustig över genren, när den glider ut och blir klyschig på det här viset. Däremot tänkte jag förundra mig och beklaga mig över en sak. Det dyker nämligen upp en tanke i mitt huvud när jag läser böcker av den här typen (det verkar oftare gälla de historiska romanerna än de nutida, förresten). Tanken blir en fras:

Vad en kvinna vill ha.

Jag ska förklara. Jag har tagit en liten mening ur boken, och översatt den lite fritt. Läs och begrunda:

Devon flämtade av avsmak, full av vrede över det insinuanta tonfallet i Diablos röst, och förvirrad över vågen av upphetsning han skapade inom henne. "Släpp mig, din... din djävul!" gormade hon, och slog ineffektivt med händerna på hans breda bringa.

Egentligen behöver jag kanske inte säga mer, men gör det ändå. Utan tvivel kommer boken fortsätta såhär, och utan tvivel kommer våldet användas för att underbygga kättjan den här unga kvinnan känner. Det brukar vara så. Kvinnor som kidnappas, som förnedras genom att hållas fångna, som blir kyssta mot sin vilja (det här är en otroligt vanlig scen - och givetvis ger de alltid efter när deras inre lustar vaknar och de, precis som "hjälten" förutspått, inser vad som är bäst för dem), som blir utsatta för diverse övergrepp... Och allt de gör är att (trots att de faktiskt är smarta och starka och ofta otroligt självständiga kvinnor) pipa förorättat och banka på hjältens breda bringa, medan de sjuder av uppdämda känslor. Sedan låter de sig bli grundligt förförda av honom, och han är självklart en sjuhelsikes älskare, eftersom hon är hans sjuhundratrettiofemte kvinna i ordningen (men hon är den enda han hyst känslor för).

Jag överdriver tyvärr inte. Det är så här det, skrämmande ofta, ser ut. Och likväl som det finns en skapare av sådana här berättelser (en kvinna) finns det en köpare, som finner nöje i att läsa dem (också, får vi anta, en kvinna).

I verkligheten skulle en man som betedde sig som dessa romanhjältar bli klassade som psykopatiska sexualbrottslingar, eller åtminstone blivit sedd på som en riktig mansgris. Nej, det här förvisso inte verklighet - det är påhittade historier, och syftar till att tillgodose läsarens fantasi, och fantasier är, som bekant, både tillåtna (så länge de är fantasier) och nödvändiga. Men... men... Fantasi eller ej... Är det inte lite äckligt, ändå?? Skapat av kvinnor, för kvinnor: våld och förnedring romantiseras och sexualiseras, och upplevs som kittlande och spännande och helt okay. Läser man mellan raderna i en sådan här bok, är budskapet faktiskt att det kvinnan vill ha är en dominant man, som vågar stå på sig när hon säger nej. En glad nyhet för alla våldtäktsmän därute. Det är bara att ta för er: vi vill, grabbar - vi vet det bara inte.

Nej, ta bort de här psykopatiska hjältarna. Låt oss slippa dem.

Ja, förlåt om jag låter som en moraltant eller hyperfeminist. Men ibland måste man få reagera lite.

Godnatt, govänner!

söndag, juni 06, 2010

En quitter med gott samvete

Nu har jag varit borta från bloggen så länge att jag liksom kröp in när jag skulle logga in, ni vet, lite med handen för ögonen så att jag skulle slippa se när jag senast uppdaterade... Usch. Men allting i livet har en förklaring och således har jag också en. Det är ju emellertid så att bara för att man råkar ha en förklaring, så behöver det inte vara en bra sådan - men det får man helt enkelt acceptera, såsom varandes den förklarande parten.

Faktum är att jag inte haft tid att göra särskilt mycket på skrivarfronten. All min tid har faktiskt gått åt till att jobba. Jag har mitt dagliga, "vanliga" ekonomjobb. Sedan har jag mitt extraknäck på mitt tidigare jobb, också som ekonom. Det har varit mycket... bokföring... på sistone. Dag ut, och dag in. Gå till jobbet - det riktiga jobbet, som jag nu räknar som mitt hjärtebarn, precis som jag en gång räknade mitt gamla som det - sedan hem... och fortsätta jobba. Många, många timmar om dagen.

När jag tog på mig uppdraget, trodde jag att jag skulle klara det. Jag gör det också. Men det har sitt pris, i det jag måste försumma och försaka av mitt liv för att det ska fungera. Det har inte gått en dag utan att jag känt mig som ett stressat djur över anhopningen av arbetsuppgifter. Jag har inte haft någon ork eller tid kvar till sådant jag tycker är roligt och som jag mår bra av. Socialt umgänge har blivit en utopi - familj, vad är det? Och det företag som jag en gång brann för, kan jag nu inte känna mer än en viss ömhet för: det har blivit hjärtskärande tydligt att jag släppt taget och gått vidare. Den insikten har varit värst. Inget kan göra en så stressad, som att tvingas göra något som hjärtat inte längre är med i. Men... Jag är ingen quitter. Och jag hatar att göra folk besvikna. Så det har bara varit att bita ihop och kämpa på. Kanske, har jag också tänkt, skulle det bli bättre. En vecka till bara, så kanske allting skulle bli... bra. Och när den veckan gått... en vecka till. Sedan en vecka till. Kanske, kanske.

Ett sådant här tankesätt är ju inte särskilt hållbart i längden. Och lyckligtvis är livet ibland klokare än en själv, eller åtminstone mer handlingskraftigt. För min del löste det helt sonika dilemmat genom att ge min arbetslaptop en rejäl härdsmälta. Det ordnade också så att reparationen tog längre tid än normalt, genom att lägga det hela precis när det var långhelg. Samtidigt lade livet in ett Göteborgsvarv och ett 5km Vattenlopp att träna inför, samt skickade en drös med fina kursklienter åt mitt håll: många att prata med, många underbara texter att bedöma, och så en hel del vänliga och väldigt uppmuntrande ord. Addera till detta en ivrig kursadmin som kom med jättefina idéer om hur man skulle kunna lägga upp kursen (vilket resulterat i tre olika nivåer, beroende på hur mycket stöd man vill ha som klient), samt lite tid att redigera Legacy. När man tvingas inse hur det skulle kunna vara, sänks toleranströskeln för hur saker och ting verkligen är. För mig försvann tröskeln helt.

Häromdagen skrev jag ett långt och svårt email till min arbetsgivare, där jag förklarade min situation, och sedan avsade mig mitt uppdrag. Jag fick ett väldigt vänligt och förstående svar tillbaka, med ett varmt tack för min insats. Det jag bävat för, visade sig med andra ord inte vara så farligt - och nu är jag fri. Eller snart, åtminstone.

Så... nu vet ni varför jag varit så frånvarande på bloggen, och ni vet också att den saken förmodligen kommer att ändras inom en snar framtid. Sedan har jag en sak att tillägga:

Jag må vara en quitter, men jag är åtminstone en quitter som har insett vad som är värt något i livet. Och som är beredd att satsa på det.

Godnatt på er, kära vänner.

onsdag, mars 17, 2010

Här jobbas det...

Jag ska inte falla för frestelsen att börja mitt inlägg med något så förutsägbart som:

"för alla er som undrar var jag tagit vägen, så är jag right here..."

Nej, det ska jag verkligen inte. Även om det är sant. För jag är verkligen... right here. Fast ändå inte. Sanningen är den, att jag har ganska mycket runtomkring mig just nu som inte innefattar kreativt skrivande, vilket är precis vad den här bloggen är ägnad åt, vilket gör att man kanske inte i första hand uppdaterar den saken. Just nu, är det så. Just nu är det lite fy på mig, på den fronten. Just nu, skulle man kunna säga, är jag faktiskt en sådan där Modern Karriärkvinna som jag aldrig trodde att jag skulle bli. Ni vet, en sådan där som är på sitt alldeles färska (började där för tre veckor sedan) heltidsjobb som ekonom klockan sju på morgonen, för att efter åtta timmar rusa till nästa jobb som ekonom (ett jobb som avslutades sista februari, men som nu återupptagits i frilansarform på ett par timmar i veckan), där tre veckors försummad redovisning ska försöka hinnas med på mindre än två timmar. Sedan hem, plocka disk, slänga in en tvätt och springa den vanliga 7 km-rundan. Social samvaro petar man in mellan sju och nio på kvällen - och givetvis avnjuter man det med lite flashigt mineralvatten i modern 33cl pet-flaska. Sedan en timmes mail-respons (som idag blev bloggning). Sedan sängdags.

Det här är en helt ny fas i mitt liv, en intensiv fas med fokus på jobb och, ska erkännas, pengar och materialism (det går liksom inte att komma ifrån i mitt yrke...) - vilket är helt nytt för mig. Jag måste nu kunna hantera ett par dussin bollar i luften samtidigt, jag måste vara med på noterna, effektiv och bra på att pussla med tid. Allt måste klaffa, och rutiner och disciplin är jätteviktigt. Så... Låt höra nu... Låter det här som något för mig? Tja, svarar jag. Än så länge känns det här som en utmaning, och som en riktigt rolig sådan. Jag älskar stimulansen, känslan av kontroll, känslan av att vara på bettet. Jag hoppas att jag kommer att kunna hålla uppe den här glöden ett tag framöver. Sedan, om ett par veckor, när jag fått ordning på allting, kommer saker och ting också sakta ner. Då - DÅ - kommer jag få tid till allt det där andra jag vill göra, och som jag måste göra. Jag vill skriva. Jag vill starta min fortsättningskurs. Jag vill hjälpa andra med deras författarskap. Jag ska göra det, och kommer göra lite av allt det här också, i den mån jag hinner. Men alltså, om jag försvinner ibland, så är det för att jag bollar med allt jag måste bolla med för tillfället, och inte för att jag glömt er. Ville bara säga det.

Nej, mina vänner, nu är klockan fyra minuter över tio - jag skulle ha varit i säng för fyra minuter sedan. Puss, kram och god natt på er.

lördag, februari 13, 2010

En närmare titt på karaktärer

Så här mitt i februari, kan jag se tillbaka på de första veckorna av det nya året och konstatera att de har varit milt sagt tumultartade och något av de värsta jag varit med om i hela mitt liv (och jag har varit med om en del!). Det betyder att det bara kan bli bättre. Barn kan till exempel inte drabbas av kräksjuka hur många gånger som helst under en månad. Två gånger borde vara gränsen, tycker man. Bara en sån sak.

Myten om den plågade konstnärssjälen som skapar mer under svåra förhållanden kanske är sann, för mitt skrivande har åtminstone fått en fin knuff under de senaste dagarna (märk väl att den här meningen innehåller ett visst mått av ironi!)

Förra veckan tog jag upp Legacy igen - mer för skojs skull, för att jag längtade efter att knyta kontakt med den igen, än för att jag hade någon direkt intention att börja redigera. Och så läste jag igenom de båda första kapitlen, och blev som vanligt nedslagen, eftersom dessa så tydligt markerar ett problem som en författare inte får utsätta sig själv (eller sina läsare) för. Jag börjar nämligen med att driva upp en konflikt till ett crescendo, för att sedan - till nästa kapitel - dra ner på densamma så till den milda grad att det blir platt fall rakt i gatan. Många beta-läsare har varit missnöjda med andra kapitlet, och jag har själv fått erkänna att det varit något som inte stämmer med det. Min senaste beta-läsare sa till och med rent ut att jag behövde göra om det. Jaha. Och hur då? Men det visste ingen av oss. Scenen måste vara där, så det var inte bara att hugga bort den, men klart var, att något drastiskt måste göras, för att rädda boken.

Det här var alltså innan sommaren, och sen dess har boken blivit liggande, till förmån för andra projekt, som min svenska roman, och, inte att förglömma, min kurs. Det är just det, att jag fått en hel del mervärde genom den här kursen själv.

Det roligaste med att driva en kurs är onekligen kontakten med kursdeltagarna. När de skriver till en, ber om hjälp, vill fråga något eller visa något för att få feedback. Jag älskar det där, och det är en fantastisk, lite fint skör ynnest att få en glimt in i andra människors kreativa tankar, och få hjälpa till att forma de här tankarna till något mer eller mindre konkret (förhoppningsvis känner deltagarna att de får utbyte av den här kontakten också!). För mig, har kontakten en, liknande positiv sida: den hjälper mig att utvecklas och fundera.

Följande reflektion fick jag av en av mina kursdeltagare:

Är MacLean, Guillou, Hemingway och Forsyth mycket starka karaktärer själva, bara för att huvudkaraktärerna i deras författande framstår som stentuffa?
Eller är Jellinek och Cotzee rena psykfallen eftersom deras huvudkaraktärer verkar kolossalt störda? Är det författarens egen karaktär som ges till huvudpersonen? Eller färgar, rättare sagt?


Ja, hur är det med det där, egentligen?

Jag började fundera på mina egna karaktärer - man är ju, som bekant, sig själv närmast, och jag tycker dessutom att jag har en viss rutin i att skapa sådana vid det här laget. Mina läsare verkar tycka att de känns levande, särskilt när det gäller karaktärerna i den engelska romanen, som ju också har ett ganska brett persongalleri. Är dessa alla olika sidor av mig själv? Ja, självklart. Jag har ju skapat dem. Trots det, vill jag inte påstå att de är jag fullt ut. De är sina egna personligheter. Samma genpool, men inte kloner. De är också, skulle jag vilja påstå, ett konglomerat av alla de människor jag träffat (eller läst om, eller sett på TV) genom mitt liv - och har också erfarenheter som inhämtats ur alla händelser, verkliga eller inbillade, som jag upplevt, läst om, sett på TV eller fått berättat för mig. Och det är samma sak där: karaktärerna blir inte kopior av dessa människor. De blir liksom... egna personer.

Man skapar också karaktärer i samklang med handlingen: du får/skapar det du behöver för att kunna driva storyn på ett effektivt sätt. Tänk efter. Skulle någon annan än Lisbeth Salander ha kunnat klara sig genom Stieg Larssons-trilogin? Skulle en flicka med en personlighet som Lisbeth Salander klarat sig en vecka på Grönkulla utan att bli utsparkad? Och nu kan man ju tänka sig, att det är behovet som skapar karaktären, vilket i sin tur betyder att karaktärsskapandet aldrig kan bli en direkt projektion av författaren själv. Däremot är det inte givet att du skapar karaktären efter en planerad story. Karaktären kanske kommer först - men då kan jag nästan garantera, att storyn är anpassad till dennes personlighet. Det är heller inte givet att en actionladdad bok måste ha en folkilsk, övertatuerad hjältinna. Det är många faktorer som spelar in där - inte minst vad det är meningen att karaktären ska lära sig om sig själv under resans gång.

Lätt, är det inte. Inte när man försöker analysera fenomenet, i alla fall. Men det är lätt, när man skriver. Och ju mer man tränar, desto lättare blir det.

Nu när jag sagt allt det här, ska jag avsluta med att berätta hur det gick för mitt kapitel två. I samband med att kursdeltagaren skickade sin reflektion till mig, vilket var ungefär precis i samma veva som jag börjat deppa över kapitlet, och fråga mig själv om problemet överhuvudtaget gick att lösa, så kom lösningen till mig på ett ganska trevligt sätt. Jag vaknade nämligen en natt av att jag hade en kvinnoröst i huvudet. Inte så att jag hör röster - det var såklart mer en tanke en en påtaglig röst - men... den fanns där. Några få ord, som dessutom var på engelska (jag hade samtidigt tvivlat på om jag verkligen skulle skriva romanen på engelska, eller byta till svenska. Här kom svaret, med besked. Ingen svenska här, tack!). Dessa ord var början på kapitel två. Jag behövde bara sätta mig ner, radera hela scenen som den såg ut, sätta in orden som jag hört dem... och sedan skrev scenen om sig, mer eller mindre av sig själv. Mer driv, mer fart. Nu känns den definitivt helt rätt.

Så kan det gå.

Karaktären är, ska jag tillägga, bara med i detta enda kapitel - sedan försvinner hon ur storyn. Hon har ingen funktion annat än att fungera som ett slags ankare för scenen. Och det visade hon ju att hon är, också. Med råge.

I nästa blogginlägg tänkte jag analysera sönder miljöbeskrivningar.

.

torsdag, februari 11, 2010

Ett blogginlägg som är helt O.T

O.T betyder på datorspråk "Off Topic", vilket det här är... Det handlar alltså inte alls om skrivande. Fast ibland, tänker jag, måste man få unna sig något sådant också. Särskilt just nu, när jag faktiskt inte ägnar mig åt att skriva alls. Under de senaste dagarna har jag faktiskt bara ägnat mig åt att sova, under de timmar jag normalt skriver. Ja, för utan att gå in på detaljer, kan jag väl nämna att omständigheterna på mitt nuvarande jobb, som i och med första mars blir mitt dåvarande jobb (något som i allra högsta grad hör till saken), gör att jag känner mig helt slut om kvällarna. Eller så är det förkylningen jag dragits med ett tag. Vad det än är, så har jag under de senaste dagarna inte ens orkat logga in på laptopen. Idag känner jag mig i alla fall starkare - men ska för säkerhets skull krypa till kojs strax efter att jag postat det här inlägget. Det är ju så skönt att sova, menar jag.

Nå, till saken:

Eftersom jag är riktigt Ohipp, och dessutom älskar historia och gamla föremål, så brukar jag alltid titta på Antikrundan. Förutom att det är trevligt, är det också väldigt långt: utan reklam känns det nästan som två timmar. Det är mycket program för pengarna, det, och sånt gillar jag! I kvällens program förevisades hursomhelst en lång glastub med någon slags vätska i. Tuben visade sig innehålla någon sorts totalt livsfarlig syra, som brandkåren fick ta hand om, mitt under programtid.

Sådant är otrevligt, så klart. Men det är inte därför jag tar upp det här. Skälet till att jag tar upp det, är nämligen att jag började fundera över min egna mystiska lilla glastub, som ligger här hemma och samlar damm. Det är inte på långt när någon halvmeterlång, skräckinjagande sak med vätska i, utan en liten, söt tub: ungefär 3 centimeter lång, 1 centimeter i diameter, med silverfärgat lock. Inuti, ligger ett tjockt lager bomull - nästan ända upp till kanten. På denna bomull, vilar en liten, trasig och ganska ful sten, som dock glittrar och glimrar lite trevligt. Lindat runt glastuben är en söndrig etikett med orden: [...] IT-CRYSTALL [...] erad 3gånger provad ''R.S.''

Nu är ju frågan man ställer sig, vad det här kan vara. Någon slags rolig kuriosa från... 50-talet, så mycket skulle jag kunna gissa. Men då tänker man osökt på att man på den tiden kanske inte hade någon direkt koll på vad som var farligt eller inte. Man vet ju aldrig - det kan ju vara av något slags material som inte är riktigt hälsosamt att handskas med. Radioaktiva saker ska man ju till exempel akta sig för.

Man kanske borde besöka antikrundan någon dag för att få reda på vad det är... Så kanske man kommer med i programmet när man skrämmer slag på någon av experterna, också...

Nej... *gäsp*... gonatt på er nu, kära bloggläsare (och förlåt, hörni. Nästa gång ska jag hålla mig till ämnet...)
.

söndag, februari 07, 2010

Det finns mycket att lära av barnen

Idag var en sådan där härligt, lat morgon, då alla vaknade sent, och en sådan där lat morgon då man kan unna sig att hasa sig upp till övervåningen, slå sig ner i öronlappsfåtöljen och slötitta på TV med resten av familjen innan det var dags att göra frukost. TV tillsammans med barn brukar förstås betyda någon form av barnprogram, och så även denna morgon. Inte mig emot - och jag ska nu berätta varför.

Medan jag satt där imorse funderade jag nämligen på hur fantastiskt bra berättade de flesta barnprogram är. Det är inte första gången jag reflekterat över den saken, men på en del serier, blir det verkligen uppenbart. En del av programmen erbjuder faktiskt det yppersta inom storytelling. Tror ni mig inte?

Tänk på det: på mindre än en kvart (om du har riktig tur, tjugo minuter) ska du berätta en historia som måste gå hem hos världens mest hårdflirtade publik - för barn sitter ju inte direkt artigt kvar, om de inte är intresserade av något. Du måste också ha en klar storyline med tydliga konflikter som måste starta på ett snabbt, intressant sätt, och sedan lika snabbt driva det hela till huvudkonflikten, som sedan ska stegras för att hela tiden hålla publikens intresse uppe. Karaktärerna måste lätta att ta till sig och så ska det finnas ett innehåll som är lättförståeligt, men samtidigt på helt rätt nivå för åldersgruppen (underskatta aldrig barn!). Och, som sagt, du har bara en begränsad tid att berätta det hela på.

Och allt det här kan man förstås använda som författare. Det är intressant och lärorikt att studera hur seriemakarna har gjort, för att på ett skickligt sätt berätta en historia. Du lär dig bland annat att skala bort det oväsentliga, hur du lyfter fram tydliga drag både i storyn och i karaktärerna och hur du använder konflikter på ett effektivt sätt.

I studiesyfte kan jag starkt rekommendera Creep School, som går på söndagmorgnar. Det är en serie där till och med subkonflikterna och bikaraktärerna lyfts upp på en riktigt avancerad nivå, för att vara ett barnprogram. En annan av mina favoriter (ja, jag tycker faktiskt att det kan vara skoj att se på tecknat) är Lilo & Stitch, serien. Jag vet inte om den går på TV längre, men där hade vi ännu ett exempel på intelligent berättade avsnitt. Värt att notera är att rösterna i båda dessa serier görs av några av Sveriges främsta aktörer och komiker, eller vad sägs om, som i Lilo & Stitch, Stefan Ljungqvist, Evert Ljusberg, Anna-Lotta Larsson, Eva-Britt Strandberg... Och I Creep School hittar vi Johan Glans, Claes Månsson, Eva Röse... Riktigt snyggt.

Det intressanta är att även de sämre serierna - vi kan nämna Scooby Doo, som är både taffligt tecknad och smärtsamt orealistisk för någon som har det minsta hum om naturlagar - besitter en viss elegant berättarteknik, som gör det värt att åtminstone studera ett avsnitt eller två. Och barnen sitter som klistrade, vilket ju betyder att serieskaparna gjort åtminstone något rätt. Det är sålunda bara att slå sig ner i TV-soffan och suga åt sig.

Har ni några serier ni tycker är värda att lyfta fram? Kommentera gärna här, eller kontakta mig.

lördag, februari 06, 2010

Från klarhet till klarhet

Sådär ja.

Vad tror ni det betyder? Något dåligt, eller något bra? Det kan förstås betyda att jag spillt kaffe över min mobiltelefon, eller att någon av de fula glaskatter jag med tvångsmässig nit samlar på har ramlat ner från hyllan och knäckt någon vital glaskroppsdel (vilket faktiskt låter som en allvarlig ögonskada, men som alltså syftar på glaskattens... ja... kroppsdelar). Men så är det inte.

Sådär ja betyder att jag är klar med redigeringen av min svenska roman. Klar. Finito. Och det känns riktigt bra, måste jag säga. ag vet inte hur många gånger jag redigerat den här romanen. Skrämmande många, i alla fall - och då uppstår kanske frågan vad man möjligen kan lära sig efter skrämmande många gånger, och varför har man inte lärt sig det tidigare? Tja... För att det är en läroprocess som allt annat, kanske? Jag undrar vad det är som får folk att acceptera att konstnärer ägnar åratal åt studier och utbildning för att bli riktigt bra på det de gör, och författare förväntas kunna leverera på första försöket. Den här gången har jag lärt mig att:

* definiera huvudkaraktärens röst, genom att bena ut hennes inre motiv (drivkraften). Den saknades inte tidigare, men var inte så tydlig. Nu behöver man inte undra vad hon håller på med. Eller rättare sagt, även om man undrar vad hon håller på med (hon har sina små egenheter) kan man förstå handlingarna, eftersom hon hela tiden är konsekvent. Det är en stor skillnad.

* stärka konflikterna, genom att skruva upp dem ett snäpp i varje kapitel. Jag har verkligen jobbat på att se till så att karaktärerna aldrig riktigt får något val, annat än att drivas framåt. Det är inga mjuka "kansken" som sker, utan riktningar som stakas ut, och som sedan leder framåt i utvecklingen till nya riktningar.

* kill my darlings genom att säga hejdå till de där kapitlen och scenerna som jag älskat, men som faktiskt inte haft någon större funktion för berättelsen. Och den här gången har jag verkligen varit hård. Stentuff. Jag minns inte riktigt hur många sidor jag fått ner storyn med sedan senaste redigeringsomgången, men det är över 25 sidor (från första utkastet har storyn krympt med 121 sidor, förresten...)

* använda mina egna livserfarenheter i skrivandet, för det kan ju inte förnekas, att den Linda som sitter här och redigerar idag, är en annan Linda än den som redigerade storyn för två år sedan, eller tre år sedan, eller fyra år sedan (osv... Ni fattar, eller hur?). Ibland är det faktiskt tacksamt att bli äldre. Inte bara blir man snyggare - man blir visare, också. Man förstår mer hur saker och ting (och människor) hänger ihop. Ett par år i ett arbetsklimat som får TV-serien Dallas att framstå som Bolibompa, och J.R Ewing att framstå som en riktigt hyvens kille, har hjälpt en del. Jag har hursomhelst lärt mig en massa om mig själv, och om hur omvärlden fungerar (och inte fungerar). Nyttigt, när man är författare.

Romanen är med andra ord så klar den kan bli (man kan förstås fortfarande hitta fel här och där, och det finns alltid scener som kan snyggas till ytterligare - det är ju så det är med redigering) vilket gör det här till den allra sista redigeringsomgången på eget initiativ.

Så vad händer nu? Jo, först ska den skickas till min Beta-läsare Johanna, som dock inte är tänkt att ge någon som helst professionell coaching, utan bara ska läsa för sitt eget höga nöjes skull (om hon nu klarar det. Jag har en obehaglig känsla av att hon är miljöskadad, ser ni). Sedan (eller under tiden) ska jag för skojs skull skicka ut den till ett par förlag. Mitt mål är att få ett personligt refuseringsbrev från ett av de största förlagen, för det har jag aldrig fått. Jag har inga illusioner om att bli utgiven (återigen ett tecken på vishet som kommer med ålder). Jag tänker bara ge min bok en liten resa in i bokbranschen, och så får vi se vad som händer. Storyn finns, och kommer att leva vidare. Frågan är bara, i vilken form. Och det vore ju kul om någon läste den, det ska jag inte sticka under stol med.

Mitt eget skrivande, kommer nu att fortsätta på andra spår. Jag måste ta tag i redigeringen av min engelska bok härnäst, men det får vänta. Jag har kundrespons (från kursdeltagares texter) som ska göras, och så vill jag uppdatera den här bloggen med lite nyttiga länkar och tips som har koppling till samma kurs, och så vill jag hemskt gärna sätta igång med fortsättningskursen. Jag blev också kontaktad av en av mina vänner som är professionell astrolog häromveckan. Denne har en idé till ett nytt projekt som innehåller både astrologi och kreativitet, och ville då att vi skulle samarbeta, som experter på varsitt håll. Tydligen har vi en utmärkt synastrisk kompatibilitet också, så det bådar gott bara där (nej, jag vet inte vad det betyder, men det låter ju bara för stiligt!). Eftersom jag faktiskt tror att han har en poäng med sin idé - den är såpass unik att den kan slå riktigt väl ut - så är det något jag är riktigt sugen på att ge mig i kast med. Men vi får se hur det artar sig.

Vad som än händer, så lär jag inte vara sysslolös, i alla fall.

Ha nu en bra helg, allihop!

.

onsdag, januari 27, 2010

Ljumma vindar i snålblåsten

Om ni undrar var jag är, så är jag här... På ett ungefär. Jag försöker som bäst navigera genom livet, för att uttrycka det hela lite poetiskt - och då får man spara sina krafter lite, eller rättare sagt, disponera dem väl. Det innebär att det inte blir så mycket bloggande, och att jag är ganska tyst på de flesta sociala forum. Man skulle förstås kunna säga att jag samlar stoff till mina stories... Livet överträffar ibland dikten, har jag märkt på sistone, och det som pågår just nu har element som inte ens en redaktör skulle finna trovärdiga. Det är lite underligt, hur jag alltid tycks landa i sådana situationer.

Hursomhelst... Vi tar de lite mer normala sakerna idag: jag blev i dagarna kontaktad av mina kursadministratörer (som är helt fantastiska, måste jag säga). Jag blev tillfrågad om jag inte kunde tänka mig att göra en fortsättningskurs till den jag redan har ute på minkurs.se . Det nappade jag genast på: visst är det viktigt med grunderna, men det är så mycket roligare när man har koll på det, och kan börja leka på en lite högre nivå. Research, foreshadows, metaforer och symbolspråk, att skapa rytm i texten med tretal... Det finns så mycket trevligt att titta närmare på och det ska bli riktigt kul att dyka ner i det!

Fast först måste jag förstås ta mig igenom februari.....

söndag, januari 17, 2010

För de dagar då writing inte faller sig naturligt...


Some days you type, some days you write.


Så skrev en av mina facebook-kontakter häromdagen, och fortsatte med att skriva att det här var en dag då hon typed, men att hon hoppades att det skulle bli annorlunda imorgon. Skillnaden är ganska uppenbar. Vissa dagar skapar du ingenting av värde: du bara trycker ner dina tangenter eller plitar ner dina ord och skapar (i bästa fall) meningar. Typing. En annan dag dansar fingrarna fram över tangentbordet, eller pennan glider fram över pappret. Du är ett med din text, du skapar magi. Writing. Den här skillnaden kommer också fram ganska tydligt i de engelska orden, men typiskt nog hittar jag ingen bra svensk översättning. Write skulle förstås kunna översättas med "skriva". Men type betyder också "skriva" - trots att det ju uppenbarligen är två helt olika saker. Då skulle man kunna tänka sig att write kan översättas till ordet "skapa", men i så fall förändras andemeningen.

Saken är den, att jag gillar den där meningen... Some days you type, some days you write. Den är så hoppfull. Skrivkramp, detta för en författare så populära, hatade lilla ord, är ju egentligen ett uttryck för de dagar då du inte kan write. Och sådana dagar är det så lätt att bara lägga undan anteckningsblocket, eller strunta i word-dokumentet. Ovanstående mening uttrycker vad du kan göra istället: type. I väntan på bättre tider, ägna dig åt att fylla pappret eller skärmen med ord. Det spelar ingen roll om det känns bra (för det gör det garanterat inte under sådana här dagar) eller om du tror att du kommer att ha användning för det. Du producerar, oavsett om det är något bra eller dåligt. När dagen kommer då du plötsligt känner dig redo att write, kan du antingen använda dig av det du typed, eller slänga det. På det här sättet har du kontrollen, och skrivkramp blir sålunda ett ganska tandlöst uttryck.
Eftersom type-stadiet också är något vanligare än write-stadiet (åtminstone för ägaren av den här bloggen), kommer det också vara lättare att uthärda med en sådan här ansats. I väntan på bättre tider, är det nämligen bara att sätta sig ner, redigera text, skriva om scener eller skriva om precis ingenting. Vilket är ganska lätt om man råkar ha en blogg. Men nej, jag är faktiskt inte i type-stadiet just nu. Igår natt (okristligt sent) blev jag klar med det svåra partiet jag gnällde om i föregående inlägg, och jag tycker faktiskt att det blev riktigt, riktigt fint. Nu är det bara resten som ska justeras för att passa ihop med de nya insikter om huvudkaraktären som den här redigeringsomgången har gett mig - och det tänkte jag göra alldeles precis...... NU!

tisdag, januari 12, 2010

Sa jag för mycket nu?

Nu är jag på sidan 231, av 299. 68 sidor. Precis så lite har jag kvar att redigera. Men att det, som jag tidigare sa, skulle vara så att de sista sidorna är enkla att gå igenom... Nej, det arroganta uttalandet har jag fått äta upp nu. För nu... NU är det svårt.

Min huvudkaraktär har en del inre motiv och drivkrafter. Kanske skulle man kunna kalla det issues. Det är tänkt att de här ska göra henne intressantare, men viktigare är att det är dessa som ska styra hennes val och handlingar i olika sammanhang. En del av storyn innebär också att hon ska, om inte precis försonas, för det är kanske inte helt realistiskt, men så åtminstone konfronteras med de här sidorna av sig själv. Det här sker med fördel innan den riktiga klimaxen - upplösningen på grundintrigen.

Och jäpp. Där är jag nu.

Jag är mitt i processen där jag måste fundera ut hur jag ska gestalta det här. Och ja: det kanske är sent att tänka på det nu, när man är inne på trehundrasjuttiofjärde redigeringsomgången. Men å andra sidan är det bättre sent än aldrig (SKAM den som ger sig!!!) och dessutom så kanske det är alla tidigare redigeringsomgångar som fått mig att inse vad som fattas. Hittills har min karaktär, som jag nämnt i tidigare inlägg, varit lite förvirrande - man har liksom inte kunnat spåra någon direkt riktning eller orsak till hennes handlingar. Och usch, så får det ju inte vara. En karaktär gör aldrig något "bara därför att" (möjligtvis om denne är psykopat, men i så fall har vi orsaken till beteendet right there, vilket löser problematiken per automatik), likaväl som den aldrig säger något "bara därför att". Min Charlie har koll på vad hon säger. Hittills har hon emellertid inte haft någon direkt linje som har kunnat ge en glimt av varför hon handlat som hon gjort. Hon har gjort saker lite "bara därför att". Nu är det felet fixat. Nu har hon blivit uppstramad och fått klarare motiv. Fint. Perfekt. Men det här med att konfrontera henne med sina motiv (eller issues); att fånga upp dem, lyfta fram dem och knyta ihop säcken så att vi får en helhetsbild av personen Charlie... Ja, vad säger man? Aj. Ni vet, känslor och sånt tjafs... Det är inte precis enkelt att gestalta.

Strängt taget är jag redan halvvägs, och jag tror att jag kommer att hitta ett sätt (konfrontationen kommer nämligen att ske genom dialog, och dialoger är något jag bara äääälskar att jobba med) men usch, så svårt det är när man vill att det ska bli bra. Det får inte bli övertydligt. Det får absolut inte bli smörigt, men gärna lite känslosamt. Huvudkonflikten får inte släppas efter på. Och det ska vara trovärdigt.

Det är bara att jobba på. Skriva. Skriva om. Skriva. Skriva om. Tills det sitter. Precis som vanligt, med andra ord. Men lite svårare.

Nu måste jag däremot krypa till kojs. Jobbiga tider nu, med bokslut och månadsrapporter och känslotjafs på det. Inte undra på att man blir trött.
,

onsdag, januari 06, 2010

Det blir ju gärna bra...

100 sidor kvar att redigera. Det låter ganska mycket, men det är faktiskt bara en tredjedel av den totala boken, och det är dessutom sidor som jag lagt ner en hel del omsorg på i tidigare omgångar, och som jag därför inte räknar med ska ställa till med alltför mycket problem. Därefter är Och allra minst är hon min helt klar. Boken, som den här gången skulle fungera som ett litet sommarprojekt - något att pyssla med medan jag tog semester från mitt mer tungrodda projekt Legacy - men som har varat en aaaaning längre än så... Och som faktiskt känns som en riktig seger när jag ser tillbaka på det.

Jag gick in i redigeringen med en viss... ska vi säga lättsam attityd? Jag hade egentligen kasserat den här storyn såsom varandes ett av de där små misslyckade projekten man faktiskt måste få unna sig, i väntan på att den rätta storyn ska dyka upp (och det har den ju redan gjort) och har fortfarande inga ambitioner med den. Däremot hade jag inte anat att jag, medan jag redigerade, skulle hitta fram till kärnan i storyn. Den har varit död så länge. Själva upplägget fungerar, som jag också fått påpekat för mig ett par gånger. Den håller ganska bra. Men samtidigt har det varit så alltför tydligt för de flesta som läst den (och även för mig) att den inte når fram hela vägen. Och varför? Nå, här är vad jag, bland annat med hjälp av suveräna författarcoacherna Ann Ljungberg och Johanna Wistrand (vars skrivarkurser jag starkt kan rekommendera - särskilt de i London i mars. Jag skulle, bildligt talat, kunna döda för att närvara på dem) och mig själv (för det kan inte förnekas, att det hjälpte att sätta ihop sin egen skrivarkurs) kom fram till:

Huvudkaraktären fungerade inte: hon var svår att nå, svår att förstå sig på, och allmänt spretig.

Början - första kapitlet - grep inte tag.

Passionen hade på något sätt försvunnit, och storyn kändes märkvärdigt klinisk.

Av de här tre, var början den enda jag kände att jag ville göra något åt. Jag hade ju faktiskt gett upp storyn, och orkade inte gräva i det som var fel. Som en kul grej, inget annat, tog jag tag i att fila på början. Det skedde för övrigt tillsammans med tre skrivarvänner (bland annat Johanna W.) på fantastiska Isbolaget på Donsö. Om det var sällskapet av kreativa människor, den fantastiska (nya) miljön eller bara känslan av att skriva utan någon som helst press, vet jag inte. Men faktum var, att jag lyckades få till ett helt nytt första kapitel.

Att skriva om, gjorde givetvis att resten inte hängde ihop. Så jag var ju tvungen (ibland är det bra med självbedrägeri) att redigera lite till. Och när jag gjorde det, lyckades jag plötsligt nå fram till huvudkaraktären. Plötsligt insåg jag en massa om henne, som jag borde ha insett för länge sedan. Och då var jag ju tvungen att fortsätta... Det hela satte igång en positiv reaktionskedja. Jag kunde inte sluta - och kan det fortfarande inte (jag är ju inte klar än).

Jag fick också chansen, ska nämnas, att helt ägna mig åt skrivandet under en vecka i London, något som givetvis är en otrolig lyx, och som jag är jättetacksam över att ha fått chansen till. Att bara få rå om sig själv, insupa och inspireras av den underbara atmosfären i världens vackraste, vildaste stad, och redigera. Putsa. Fila. Fundera.

Storyn fick allt skarpare kanter. Karaktärernas motiv framträdde. Alla frågetecken, alla besvärande "men varför" reddes ut. Passionen dök upp som ett brev på posten. Den kom tillbaka, när storyn fick tydligare riktning.

Jag vågar nu påstå att jag är nöjd. Och allra minst är hon min, är så bra som jag vill ha den. Minst fem år har det tagit, och otaliga redigeringsomgångar (för att inte tala om alla smällar), men nu har jag äntligen fått en berättelse som jag verkligen trivs med, som jag vet är bra, och som håller hela vägen. Om det sedan räcker, och om folk ser vad jag ser så att det bär hela vägen till publicering, får vi se. Det är inte viktigt, men jag har heller inget att förlora på att testa en sista gång (för er som är nya på bloggen kan jag meddela att jag har försökt med tidigare versioner). Det blir nästa steg. Ni hänger väl med?