onsdag, januari 27, 2010

Ljumma vindar i snålblåsten

Om ni undrar var jag är, så är jag här... På ett ungefär. Jag försöker som bäst navigera genom livet, för att uttrycka det hela lite poetiskt - och då får man spara sina krafter lite, eller rättare sagt, disponera dem väl. Det innebär att det inte blir så mycket bloggande, och att jag är ganska tyst på de flesta sociala forum. Man skulle förstås kunna säga att jag samlar stoff till mina stories... Livet överträffar ibland dikten, har jag märkt på sistone, och det som pågår just nu har element som inte ens en redaktör skulle finna trovärdiga. Det är lite underligt, hur jag alltid tycks landa i sådana situationer.

Hursomhelst... Vi tar de lite mer normala sakerna idag: jag blev i dagarna kontaktad av mina kursadministratörer (som är helt fantastiska, måste jag säga). Jag blev tillfrågad om jag inte kunde tänka mig att göra en fortsättningskurs till den jag redan har ute på minkurs.se . Det nappade jag genast på: visst är det viktigt med grunderna, men det är så mycket roligare när man har koll på det, och kan börja leka på en lite högre nivå. Research, foreshadows, metaforer och symbolspråk, att skapa rytm i texten med tretal... Det finns så mycket trevligt att titta närmare på och det ska bli riktigt kul att dyka ner i det!

Fast först måste jag förstås ta mig igenom februari.....

söndag, januari 17, 2010

För de dagar då writing inte faller sig naturligt...


Some days you type, some days you write.


Så skrev en av mina facebook-kontakter häromdagen, och fortsatte med att skriva att det här var en dag då hon typed, men att hon hoppades att det skulle bli annorlunda imorgon. Skillnaden är ganska uppenbar. Vissa dagar skapar du ingenting av värde: du bara trycker ner dina tangenter eller plitar ner dina ord och skapar (i bästa fall) meningar. Typing. En annan dag dansar fingrarna fram över tangentbordet, eller pennan glider fram över pappret. Du är ett med din text, du skapar magi. Writing. Den här skillnaden kommer också fram ganska tydligt i de engelska orden, men typiskt nog hittar jag ingen bra svensk översättning. Write skulle förstås kunna översättas med "skriva". Men type betyder också "skriva" - trots att det ju uppenbarligen är två helt olika saker. Då skulle man kunna tänka sig att write kan översättas till ordet "skapa", men i så fall förändras andemeningen.

Saken är den, att jag gillar den där meningen... Some days you type, some days you write. Den är så hoppfull. Skrivkramp, detta för en författare så populära, hatade lilla ord, är ju egentligen ett uttryck för de dagar då du inte kan write. Och sådana dagar är det så lätt att bara lägga undan anteckningsblocket, eller strunta i word-dokumentet. Ovanstående mening uttrycker vad du kan göra istället: type. I väntan på bättre tider, ägna dig åt att fylla pappret eller skärmen med ord. Det spelar ingen roll om det känns bra (för det gör det garanterat inte under sådana här dagar) eller om du tror att du kommer att ha användning för det. Du producerar, oavsett om det är något bra eller dåligt. När dagen kommer då du plötsligt känner dig redo att write, kan du antingen använda dig av det du typed, eller slänga det. På det här sättet har du kontrollen, och skrivkramp blir sålunda ett ganska tandlöst uttryck.
Eftersom type-stadiet också är något vanligare än write-stadiet (åtminstone för ägaren av den här bloggen), kommer det också vara lättare att uthärda med en sådan här ansats. I väntan på bättre tider, är det nämligen bara att sätta sig ner, redigera text, skriva om scener eller skriva om precis ingenting. Vilket är ganska lätt om man råkar ha en blogg. Men nej, jag är faktiskt inte i type-stadiet just nu. Igår natt (okristligt sent) blev jag klar med det svåra partiet jag gnällde om i föregående inlägg, och jag tycker faktiskt att det blev riktigt, riktigt fint. Nu är det bara resten som ska justeras för att passa ihop med de nya insikter om huvudkaraktären som den här redigeringsomgången har gett mig - och det tänkte jag göra alldeles precis...... NU!

tisdag, januari 12, 2010

Sa jag för mycket nu?

Nu är jag på sidan 231, av 299. 68 sidor. Precis så lite har jag kvar att redigera. Men att det, som jag tidigare sa, skulle vara så att de sista sidorna är enkla att gå igenom... Nej, det arroganta uttalandet har jag fått äta upp nu. För nu... NU är det svårt.

Min huvudkaraktär har en del inre motiv och drivkrafter. Kanske skulle man kunna kalla det issues. Det är tänkt att de här ska göra henne intressantare, men viktigare är att det är dessa som ska styra hennes val och handlingar i olika sammanhang. En del av storyn innebär också att hon ska, om inte precis försonas, för det är kanske inte helt realistiskt, men så åtminstone konfronteras med de här sidorna av sig själv. Det här sker med fördel innan den riktiga klimaxen - upplösningen på grundintrigen.

Och jäpp. Där är jag nu.

Jag är mitt i processen där jag måste fundera ut hur jag ska gestalta det här. Och ja: det kanske är sent att tänka på det nu, när man är inne på trehundrasjuttiofjärde redigeringsomgången. Men å andra sidan är det bättre sent än aldrig (SKAM den som ger sig!!!) och dessutom så kanske det är alla tidigare redigeringsomgångar som fått mig att inse vad som fattas. Hittills har min karaktär, som jag nämnt i tidigare inlägg, varit lite förvirrande - man har liksom inte kunnat spåra någon direkt riktning eller orsak till hennes handlingar. Och usch, så får det ju inte vara. En karaktär gör aldrig något "bara därför att" (möjligtvis om denne är psykopat, men i så fall har vi orsaken till beteendet right there, vilket löser problematiken per automatik), likaväl som den aldrig säger något "bara därför att". Min Charlie har koll på vad hon säger. Hittills har hon emellertid inte haft någon direkt linje som har kunnat ge en glimt av varför hon handlat som hon gjort. Hon har gjort saker lite "bara därför att". Nu är det felet fixat. Nu har hon blivit uppstramad och fått klarare motiv. Fint. Perfekt. Men det här med att konfrontera henne med sina motiv (eller issues); att fånga upp dem, lyfta fram dem och knyta ihop säcken så att vi får en helhetsbild av personen Charlie... Ja, vad säger man? Aj. Ni vet, känslor och sånt tjafs... Det är inte precis enkelt att gestalta.

Strängt taget är jag redan halvvägs, och jag tror att jag kommer att hitta ett sätt (konfrontationen kommer nämligen att ske genom dialog, och dialoger är något jag bara äääälskar att jobba med) men usch, så svårt det är när man vill att det ska bli bra. Det får inte bli övertydligt. Det får absolut inte bli smörigt, men gärna lite känslosamt. Huvudkonflikten får inte släppas efter på. Och det ska vara trovärdigt.

Det är bara att jobba på. Skriva. Skriva om. Skriva. Skriva om. Tills det sitter. Precis som vanligt, med andra ord. Men lite svårare.

Nu måste jag däremot krypa till kojs. Jobbiga tider nu, med bokslut och månadsrapporter och känslotjafs på det. Inte undra på att man blir trött.
,

onsdag, januari 06, 2010

Det blir ju gärna bra...

100 sidor kvar att redigera. Det låter ganska mycket, men det är faktiskt bara en tredjedel av den totala boken, och det är dessutom sidor som jag lagt ner en hel del omsorg på i tidigare omgångar, och som jag därför inte räknar med ska ställa till med alltför mycket problem. Därefter är Och allra minst är hon min helt klar. Boken, som den här gången skulle fungera som ett litet sommarprojekt - något att pyssla med medan jag tog semester från mitt mer tungrodda projekt Legacy - men som har varat en aaaaning längre än så... Och som faktiskt känns som en riktig seger när jag ser tillbaka på det.

Jag gick in i redigeringen med en viss... ska vi säga lättsam attityd? Jag hade egentligen kasserat den här storyn såsom varandes ett av de där små misslyckade projekten man faktiskt måste få unna sig, i väntan på att den rätta storyn ska dyka upp (och det har den ju redan gjort) och har fortfarande inga ambitioner med den. Däremot hade jag inte anat att jag, medan jag redigerade, skulle hitta fram till kärnan i storyn. Den har varit död så länge. Själva upplägget fungerar, som jag också fått påpekat för mig ett par gånger. Den håller ganska bra. Men samtidigt har det varit så alltför tydligt för de flesta som läst den (och även för mig) att den inte når fram hela vägen. Och varför? Nå, här är vad jag, bland annat med hjälp av suveräna författarcoacherna Ann Ljungberg och Johanna Wistrand (vars skrivarkurser jag starkt kan rekommendera - särskilt de i London i mars. Jag skulle, bildligt talat, kunna döda för att närvara på dem) och mig själv (för det kan inte förnekas, att det hjälpte att sätta ihop sin egen skrivarkurs) kom fram till:

Huvudkaraktären fungerade inte: hon var svår att nå, svår att förstå sig på, och allmänt spretig.

Början - första kapitlet - grep inte tag.

Passionen hade på något sätt försvunnit, och storyn kändes märkvärdigt klinisk.

Av de här tre, var början den enda jag kände att jag ville göra något åt. Jag hade ju faktiskt gett upp storyn, och orkade inte gräva i det som var fel. Som en kul grej, inget annat, tog jag tag i att fila på början. Det skedde för övrigt tillsammans med tre skrivarvänner (bland annat Johanna W.) på fantastiska Isbolaget på Donsö. Om det var sällskapet av kreativa människor, den fantastiska (nya) miljön eller bara känslan av att skriva utan någon som helst press, vet jag inte. Men faktum var, att jag lyckades få till ett helt nytt första kapitel.

Att skriva om, gjorde givetvis att resten inte hängde ihop. Så jag var ju tvungen (ibland är det bra med självbedrägeri) att redigera lite till. Och när jag gjorde det, lyckades jag plötsligt nå fram till huvudkaraktären. Plötsligt insåg jag en massa om henne, som jag borde ha insett för länge sedan. Och då var jag ju tvungen att fortsätta... Det hela satte igång en positiv reaktionskedja. Jag kunde inte sluta - och kan det fortfarande inte (jag är ju inte klar än).

Jag fick också chansen, ska nämnas, att helt ägna mig åt skrivandet under en vecka i London, något som givetvis är en otrolig lyx, och som jag är jättetacksam över att ha fått chansen till. Att bara få rå om sig själv, insupa och inspireras av den underbara atmosfären i världens vackraste, vildaste stad, och redigera. Putsa. Fila. Fundera.

Storyn fick allt skarpare kanter. Karaktärernas motiv framträdde. Alla frågetecken, alla besvärande "men varför" reddes ut. Passionen dök upp som ett brev på posten. Den kom tillbaka, när storyn fick tydligare riktning.

Jag vågar nu påstå att jag är nöjd. Och allra minst är hon min, är så bra som jag vill ha den. Minst fem år har det tagit, och otaliga redigeringsomgångar (för att inte tala om alla smällar), men nu har jag äntligen fått en berättelse som jag verkligen trivs med, som jag vet är bra, och som håller hela vägen. Om det sedan räcker, och om folk ser vad jag ser så att det bär hela vägen till publicering, får vi se. Det är inte viktigt, men jag har heller inget att förlora på att testa en sista gång (för er som är nya på bloggen kan jag meddela att jag har försökt med tidigare versioner). Det blir nästa steg. Ni hänger väl med?