lördag, februari 13, 2010

En närmare titt på karaktärer

Så här mitt i februari, kan jag se tillbaka på de första veckorna av det nya året och konstatera att de har varit milt sagt tumultartade och något av de värsta jag varit med om i hela mitt liv (och jag har varit med om en del!). Det betyder att det bara kan bli bättre. Barn kan till exempel inte drabbas av kräksjuka hur många gånger som helst under en månad. Två gånger borde vara gränsen, tycker man. Bara en sån sak.

Myten om den plågade konstnärssjälen som skapar mer under svåra förhållanden kanske är sann, för mitt skrivande har åtminstone fått en fin knuff under de senaste dagarna (märk väl att den här meningen innehåller ett visst mått av ironi!)

Förra veckan tog jag upp Legacy igen - mer för skojs skull, för att jag längtade efter att knyta kontakt med den igen, än för att jag hade någon direkt intention att börja redigera. Och så läste jag igenom de båda första kapitlen, och blev som vanligt nedslagen, eftersom dessa så tydligt markerar ett problem som en författare inte får utsätta sig själv (eller sina läsare) för. Jag börjar nämligen med att driva upp en konflikt till ett crescendo, för att sedan - till nästa kapitel - dra ner på densamma så till den milda grad att det blir platt fall rakt i gatan. Många beta-läsare har varit missnöjda med andra kapitlet, och jag har själv fått erkänna att det varit något som inte stämmer med det. Min senaste beta-läsare sa till och med rent ut att jag behövde göra om det. Jaha. Och hur då? Men det visste ingen av oss. Scenen måste vara där, så det var inte bara att hugga bort den, men klart var, att något drastiskt måste göras, för att rädda boken.

Det här var alltså innan sommaren, och sen dess har boken blivit liggande, till förmån för andra projekt, som min svenska roman, och, inte att förglömma, min kurs. Det är just det, att jag fått en hel del mervärde genom den här kursen själv.

Det roligaste med att driva en kurs är onekligen kontakten med kursdeltagarna. När de skriver till en, ber om hjälp, vill fråga något eller visa något för att få feedback. Jag älskar det där, och det är en fantastisk, lite fint skör ynnest att få en glimt in i andra människors kreativa tankar, och få hjälpa till att forma de här tankarna till något mer eller mindre konkret (förhoppningsvis känner deltagarna att de får utbyte av den här kontakten också!). För mig, har kontakten en, liknande positiv sida: den hjälper mig att utvecklas och fundera.

Följande reflektion fick jag av en av mina kursdeltagare:

Är MacLean, Guillou, Hemingway och Forsyth mycket starka karaktärer själva, bara för att huvudkaraktärerna i deras författande framstår som stentuffa?
Eller är Jellinek och Cotzee rena psykfallen eftersom deras huvudkaraktärer verkar kolossalt störda? Är det författarens egen karaktär som ges till huvudpersonen? Eller färgar, rättare sagt?


Ja, hur är det med det där, egentligen?

Jag började fundera på mina egna karaktärer - man är ju, som bekant, sig själv närmast, och jag tycker dessutom att jag har en viss rutin i att skapa sådana vid det här laget. Mina läsare verkar tycka att de känns levande, särskilt när det gäller karaktärerna i den engelska romanen, som ju också har ett ganska brett persongalleri. Är dessa alla olika sidor av mig själv? Ja, självklart. Jag har ju skapat dem. Trots det, vill jag inte påstå att de är jag fullt ut. De är sina egna personligheter. Samma genpool, men inte kloner. De är också, skulle jag vilja påstå, ett konglomerat av alla de människor jag träffat (eller läst om, eller sett på TV) genom mitt liv - och har också erfarenheter som inhämtats ur alla händelser, verkliga eller inbillade, som jag upplevt, läst om, sett på TV eller fått berättat för mig. Och det är samma sak där: karaktärerna blir inte kopior av dessa människor. De blir liksom... egna personer.

Man skapar också karaktärer i samklang med handlingen: du får/skapar det du behöver för att kunna driva storyn på ett effektivt sätt. Tänk efter. Skulle någon annan än Lisbeth Salander ha kunnat klara sig genom Stieg Larssons-trilogin? Skulle en flicka med en personlighet som Lisbeth Salander klarat sig en vecka på Grönkulla utan att bli utsparkad? Och nu kan man ju tänka sig, att det är behovet som skapar karaktären, vilket i sin tur betyder att karaktärsskapandet aldrig kan bli en direkt projektion av författaren själv. Däremot är det inte givet att du skapar karaktären efter en planerad story. Karaktären kanske kommer först - men då kan jag nästan garantera, att storyn är anpassad till dennes personlighet. Det är heller inte givet att en actionladdad bok måste ha en folkilsk, övertatuerad hjältinna. Det är många faktorer som spelar in där - inte minst vad det är meningen att karaktären ska lära sig om sig själv under resans gång.

Lätt, är det inte. Inte när man försöker analysera fenomenet, i alla fall. Men det är lätt, när man skriver. Och ju mer man tränar, desto lättare blir det.

Nu när jag sagt allt det här, ska jag avsluta med att berätta hur det gick för mitt kapitel två. I samband med att kursdeltagaren skickade sin reflektion till mig, vilket var ungefär precis i samma veva som jag börjat deppa över kapitlet, och fråga mig själv om problemet överhuvudtaget gick att lösa, så kom lösningen till mig på ett ganska trevligt sätt. Jag vaknade nämligen en natt av att jag hade en kvinnoröst i huvudet. Inte så att jag hör röster - det var såklart mer en tanke en en påtaglig röst - men... den fanns där. Några få ord, som dessutom var på engelska (jag hade samtidigt tvivlat på om jag verkligen skulle skriva romanen på engelska, eller byta till svenska. Här kom svaret, med besked. Ingen svenska här, tack!). Dessa ord var början på kapitel två. Jag behövde bara sätta mig ner, radera hela scenen som den såg ut, sätta in orden som jag hört dem... och sedan skrev scenen om sig, mer eller mindre av sig själv. Mer driv, mer fart. Nu känns den definitivt helt rätt.

Så kan det gå.

Karaktären är, ska jag tillägga, bara med i detta enda kapitel - sedan försvinner hon ur storyn. Hon har ingen funktion annat än att fungera som ett slags ankare för scenen. Och det visade hon ju att hon är, också. Med råge.

I nästa blogginlägg tänkte jag analysera sönder miljöbeskrivningar.

.

torsdag, februari 11, 2010

Ett blogginlägg som är helt O.T

O.T betyder på datorspråk "Off Topic", vilket det här är... Det handlar alltså inte alls om skrivande. Fast ibland, tänker jag, måste man få unna sig något sådant också. Särskilt just nu, när jag faktiskt inte ägnar mig åt att skriva alls. Under de senaste dagarna har jag faktiskt bara ägnat mig åt att sova, under de timmar jag normalt skriver. Ja, för utan att gå in på detaljer, kan jag väl nämna att omständigheterna på mitt nuvarande jobb, som i och med första mars blir mitt dåvarande jobb (något som i allra högsta grad hör till saken), gör att jag känner mig helt slut om kvällarna. Eller så är det förkylningen jag dragits med ett tag. Vad det än är, så har jag under de senaste dagarna inte ens orkat logga in på laptopen. Idag känner jag mig i alla fall starkare - men ska för säkerhets skull krypa till kojs strax efter att jag postat det här inlägget. Det är ju så skönt att sova, menar jag.

Nå, till saken:

Eftersom jag är riktigt Ohipp, och dessutom älskar historia och gamla föremål, så brukar jag alltid titta på Antikrundan. Förutom att det är trevligt, är det också väldigt långt: utan reklam känns det nästan som två timmar. Det är mycket program för pengarna, det, och sånt gillar jag! I kvällens program förevisades hursomhelst en lång glastub med någon slags vätska i. Tuben visade sig innehålla någon sorts totalt livsfarlig syra, som brandkåren fick ta hand om, mitt under programtid.

Sådant är otrevligt, så klart. Men det är inte därför jag tar upp det här. Skälet till att jag tar upp det, är nämligen att jag började fundera över min egna mystiska lilla glastub, som ligger här hemma och samlar damm. Det är inte på långt när någon halvmeterlång, skräckinjagande sak med vätska i, utan en liten, söt tub: ungefär 3 centimeter lång, 1 centimeter i diameter, med silverfärgat lock. Inuti, ligger ett tjockt lager bomull - nästan ända upp till kanten. På denna bomull, vilar en liten, trasig och ganska ful sten, som dock glittrar och glimrar lite trevligt. Lindat runt glastuben är en söndrig etikett med orden: [...] IT-CRYSTALL [...] erad 3gånger provad ''R.S.''

Nu är ju frågan man ställer sig, vad det här kan vara. Någon slags rolig kuriosa från... 50-talet, så mycket skulle jag kunna gissa. Men då tänker man osökt på att man på den tiden kanske inte hade någon direkt koll på vad som var farligt eller inte. Man vet ju aldrig - det kan ju vara av något slags material som inte är riktigt hälsosamt att handskas med. Radioaktiva saker ska man ju till exempel akta sig för.

Man kanske borde besöka antikrundan någon dag för att få reda på vad det är... Så kanske man kommer med i programmet när man skrämmer slag på någon av experterna, också...

Nej... *gäsp*... gonatt på er nu, kära bloggläsare (och förlåt, hörni. Nästa gång ska jag hålla mig till ämnet...)
.

söndag, februari 07, 2010

Det finns mycket att lära av barnen

Idag var en sådan där härligt, lat morgon, då alla vaknade sent, och en sådan där lat morgon då man kan unna sig att hasa sig upp till övervåningen, slå sig ner i öronlappsfåtöljen och slötitta på TV med resten av familjen innan det var dags att göra frukost. TV tillsammans med barn brukar förstås betyda någon form av barnprogram, och så även denna morgon. Inte mig emot - och jag ska nu berätta varför.

Medan jag satt där imorse funderade jag nämligen på hur fantastiskt bra berättade de flesta barnprogram är. Det är inte första gången jag reflekterat över den saken, men på en del serier, blir det verkligen uppenbart. En del av programmen erbjuder faktiskt det yppersta inom storytelling. Tror ni mig inte?

Tänk på det: på mindre än en kvart (om du har riktig tur, tjugo minuter) ska du berätta en historia som måste gå hem hos världens mest hårdflirtade publik - för barn sitter ju inte direkt artigt kvar, om de inte är intresserade av något. Du måste också ha en klar storyline med tydliga konflikter som måste starta på ett snabbt, intressant sätt, och sedan lika snabbt driva det hela till huvudkonflikten, som sedan ska stegras för att hela tiden hålla publikens intresse uppe. Karaktärerna måste lätta att ta till sig och så ska det finnas ett innehåll som är lättförståeligt, men samtidigt på helt rätt nivå för åldersgruppen (underskatta aldrig barn!). Och, som sagt, du har bara en begränsad tid att berätta det hela på.

Och allt det här kan man förstås använda som författare. Det är intressant och lärorikt att studera hur seriemakarna har gjort, för att på ett skickligt sätt berätta en historia. Du lär dig bland annat att skala bort det oväsentliga, hur du lyfter fram tydliga drag både i storyn och i karaktärerna och hur du använder konflikter på ett effektivt sätt.

I studiesyfte kan jag starkt rekommendera Creep School, som går på söndagmorgnar. Det är en serie där till och med subkonflikterna och bikaraktärerna lyfts upp på en riktigt avancerad nivå, för att vara ett barnprogram. En annan av mina favoriter (ja, jag tycker faktiskt att det kan vara skoj att se på tecknat) är Lilo & Stitch, serien. Jag vet inte om den går på TV längre, men där hade vi ännu ett exempel på intelligent berättade avsnitt. Värt att notera är att rösterna i båda dessa serier görs av några av Sveriges främsta aktörer och komiker, eller vad sägs om, som i Lilo & Stitch, Stefan Ljungqvist, Evert Ljusberg, Anna-Lotta Larsson, Eva-Britt Strandberg... Och I Creep School hittar vi Johan Glans, Claes Månsson, Eva Röse... Riktigt snyggt.

Det intressanta är att även de sämre serierna - vi kan nämna Scooby Doo, som är både taffligt tecknad och smärtsamt orealistisk för någon som har det minsta hum om naturlagar - besitter en viss elegant berättarteknik, som gör det värt att åtminstone studera ett avsnitt eller två. Och barnen sitter som klistrade, vilket ju betyder att serieskaparna gjort åtminstone något rätt. Det är sålunda bara att slå sig ner i TV-soffan och suga åt sig.

Har ni några serier ni tycker är värda att lyfta fram? Kommentera gärna här, eller kontakta mig.

lördag, februari 06, 2010

Från klarhet till klarhet

Sådär ja.

Vad tror ni det betyder? Något dåligt, eller något bra? Det kan förstås betyda att jag spillt kaffe över min mobiltelefon, eller att någon av de fula glaskatter jag med tvångsmässig nit samlar på har ramlat ner från hyllan och knäckt någon vital glaskroppsdel (vilket faktiskt låter som en allvarlig ögonskada, men som alltså syftar på glaskattens... ja... kroppsdelar). Men så är det inte.

Sådär ja betyder att jag är klar med redigeringen av min svenska roman. Klar. Finito. Och det känns riktigt bra, måste jag säga. ag vet inte hur många gånger jag redigerat den här romanen. Skrämmande många, i alla fall - och då uppstår kanske frågan vad man möjligen kan lära sig efter skrämmande många gånger, och varför har man inte lärt sig det tidigare? Tja... För att det är en läroprocess som allt annat, kanske? Jag undrar vad det är som får folk att acceptera att konstnärer ägnar åratal åt studier och utbildning för att bli riktigt bra på det de gör, och författare förväntas kunna leverera på första försöket. Den här gången har jag lärt mig att:

* definiera huvudkaraktärens röst, genom att bena ut hennes inre motiv (drivkraften). Den saknades inte tidigare, men var inte så tydlig. Nu behöver man inte undra vad hon håller på med. Eller rättare sagt, även om man undrar vad hon håller på med (hon har sina små egenheter) kan man förstå handlingarna, eftersom hon hela tiden är konsekvent. Det är en stor skillnad.

* stärka konflikterna, genom att skruva upp dem ett snäpp i varje kapitel. Jag har verkligen jobbat på att se till så att karaktärerna aldrig riktigt får något val, annat än att drivas framåt. Det är inga mjuka "kansken" som sker, utan riktningar som stakas ut, och som sedan leder framåt i utvecklingen till nya riktningar.

* kill my darlings genom att säga hejdå till de där kapitlen och scenerna som jag älskat, men som faktiskt inte haft någon större funktion för berättelsen. Och den här gången har jag verkligen varit hård. Stentuff. Jag minns inte riktigt hur många sidor jag fått ner storyn med sedan senaste redigeringsomgången, men det är över 25 sidor (från första utkastet har storyn krympt med 121 sidor, förresten...)

* använda mina egna livserfarenheter i skrivandet, för det kan ju inte förnekas, att den Linda som sitter här och redigerar idag, är en annan Linda än den som redigerade storyn för två år sedan, eller tre år sedan, eller fyra år sedan (osv... Ni fattar, eller hur?). Ibland är det faktiskt tacksamt att bli äldre. Inte bara blir man snyggare - man blir visare, också. Man förstår mer hur saker och ting (och människor) hänger ihop. Ett par år i ett arbetsklimat som får TV-serien Dallas att framstå som Bolibompa, och J.R Ewing att framstå som en riktigt hyvens kille, har hjälpt en del. Jag har hursomhelst lärt mig en massa om mig själv, och om hur omvärlden fungerar (och inte fungerar). Nyttigt, när man är författare.

Romanen är med andra ord så klar den kan bli (man kan förstås fortfarande hitta fel här och där, och det finns alltid scener som kan snyggas till ytterligare - det är ju så det är med redigering) vilket gör det här till den allra sista redigeringsomgången på eget initiativ.

Så vad händer nu? Jo, först ska den skickas till min Beta-läsare Johanna, som dock inte är tänkt att ge någon som helst professionell coaching, utan bara ska läsa för sitt eget höga nöjes skull (om hon nu klarar det. Jag har en obehaglig känsla av att hon är miljöskadad, ser ni). Sedan (eller under tiden) ska jag för skojs skull skicka ut den till ett par förlag. Mitt mål är att få ett personligt refuseringsbrev från ett av de största förlagen, för det har jag aldrig fått. Jag har inga illusioner om att bli utgiven (återigen ett tecken på vishet som kommer med ålder). Jag tänker bara ge min bok en liten resa in i bokbranschen, och så får vi se vad som händer. Storyn finns, och kommer att leva vidare. Frågan är bara, i vilken form. Och det vore ju kul om någon läste den, det ska jag inte sticka under stol med.

Mitt eget skrivande, kommer nu att fortsätta på andra spår. Jag måste ta tag i redigeringen av min engelska bok härnäst, men det får vänta. Jag har kundrespons (från kursdeltagares texter) som ska göras, och så vill jag uppdatera den här bloggen med lite nyttiga länkar och tips som har koppling till samma kurs, och så vill jag hemskt gärna sätta igång med fortsättningskursen. Jag blev också kontaktad av en av mina vänner som är professionell astrolog häromveckan. Denne har en idé till ett nytt projekt som innehåller både astrologi och kreativitet, och ville då att vi skulle samarbeta, som experter på varsitt håll. Tydligen har vi en utmärkt synastrisk kompatibilitet också, så det bådar gott bara där (nej, jag vet inte vad det betyder, men det låter ju bara för stiligt!). Eftersom jag faktiskt tror att han har en poäng med sin idé - den är såpass unik att den kan slå riktigt väl ut - så är det något jag är riktigt sugen på att ge mig i kast med. Men vi får se hur det artar sig.

Vad som än händer, så lär jag inte vara sysslolös, i alla fall.

Ha nu en bra helg, allihop!

.