onsdag, juni 30, 2010

En moraltants predikan

Idag är det, formellt sett, sista dagen på mitt gamla jobb (se föregående inlägg). Min holländske överordnade och jag hade bestämt att vi skulle träffas på kontoret på eftermiddagen för en liten uppdatering om läget. Det var i alla fall vad jag trodde. När jag kom till kontoret var nämligen hans kollegor där. Två holländare och en tysk, alla Extremt Högt Uppsatta och Viktiga Personer... och så jag. Och det var jag som var huvudperson, det var mig de var där för. Jag är möjligen exhibitionistisk och alldeles säkert självcentrerad, men när den första chocken lagt sig över att överhuvudtaget se dem, blev det riktigt trevligt. Det är, ska tilläggas, extremt ovanligt att dessa män tar sig ner för att se vad som pågår på den här nivån. Att de nu tagit sig tid, kändes som ett tack i sig. Och det är en sak som jag inte kan klaga på; hur jag blivit behandlad under hela den här tiden: hövligt, vänligt och med yttersta respekt. Det känns så himla bra.

Nå ja. Det där var en sidstickare: det var inte det jag skulle blogga om idag. Eller... kanske ändå. För jag hade tänkt blogga om just respekt, och hur män beter sig mot kvinnor. Det är nämligen så, att jag prenumererar på en amerikansk tjänst som serverar ett kapitel ur en utvald bok, varje vardag, med ny bok varje vecka. Just mina utvalda böcker har råkat bli inom den genre man nedsättande brukar kalla tantsnusk, för att den person som rekommenderade tjänsten åt mig, skriver just... tantsnusk. I Amerika går det att tjäna hyfsade pengar på det här, ska tilläggas, och det går också att göra sig ett namn på det.

Jag har inget emot genren i sig. Den fyller en funktion, och precis som i alla genrer finns det både bra och riktigt horribla exempel att tillgå, vilket innebär att det visst går att hitta små pärlor, om man bara letar lite. Många av mina amerikanska facebook-kontakter skriver inom den här genren, och de är riktigt, riktigt skickliga inom hantverket. Respekt. För egen del är det inget jag läser, när jag inte får det serverat som små munsbitar i min mailbox varje dag. Det är heller inget jag skriver, av den enkla anledning att det inte intresserar mig. Nå, hursomhelst... Veckans bok har inte skrivits av någon av mina facebook-kontakter (gudskelov, ska jag kanske tillägga). Den handlar om en pirat (vad annars) som lyckas rymma från sin avrättning (vad annars) och som kidnappar en vacker ung dam på vägen. Vi har en "hjälte" som heter Diablo och en hjältinna som heter Devon, och Diablo är hemskt attraktiv och har förmodligen, i sann tantsnuskanda, välrakat bröst, och Devon är en vacker ungmö med rund, mjuk barm som häver sig över kanten på hennes klänning när hon andas. Ja, ni fattar.

Jag ska inte säga något om innehållet (eller avsaknaden därav). Jag ska inte göra mig lustig över genren, när den glider ut och blir klyschig på det här viset. Däremot tänkte jag förundra mig och beklaga mig över en sak. Det dyker nämligen upp en tanke i mitt huvud när jag läser böcker av den här typen (det verkar oftare gälla de historiska romanerna än de nutida, förresten). Tanken blir en fras:

Vad en kvinna vill ha.

Jag ska förklara. Jag har tagit en liten mening ur boken, och översatt den lite fritt. Läs och begrunda:

Devon flämtade av avsmak, full av vrede över det insinuanta tonfallet i Diablos röst, och förvirrad över vågen av upphetsning han skapade inom henne. "Släpp mig, din... din djävul!" gormade hon, och slog ineffektivt med händerna på hans breda bringa.

Egentligen behöver jag kanske inte säga mer, men gör det ändå. Utan tvivel kommer boken fortsätta såhär, och utan tvivel kommer våldet användas för att underbygga kättjan den här unga kvinnan känner. Det brukar vara så. Kvinnor som kidnappas, som förnedras genom att hållas fångna, som blir kyssta mot sin vilja (det här är en otroligt vanlig scen - och givetvis ger de alltid efter när deras inre lustar vaknar och de, precis som "hjälten" förutspått, inser vad som är bäst för dem), som blir utsatta för diverse övergrepp... Och allt de gör är att (trots att de faktiskt är smarta och starka och ofta otroligt självständiga kvinnor) pipa förorättat och banka på hjältens breda bringa, medan de sjuder av uppdämda känslor. Sedan låter de sig bli grundligt förförda av honom, och han är självklart en sjuhelsikes älskare, eftersom hon är hans sjuhundratrettiofemte kvinna i ordningen (men hon är den enda han hyst känslor för).

Jag överdriver tyvärr inte. Det är så här det, skrämmande ofta, ser ut. Och likväl som det finns en skapare av sådana här berättelser (en kvinna) finns det en köpare, som finner nöje i att läsa dem (också, får vi anta, en kvinna).

I verkligheten skulle en man som betedde sig som dessa romanhjältar bli klassade som psykopatiska sexualbrottslingar, eller åtminstone blivit sedd på som en riktig mansgris. Nej, det här förvisso inte verklighet - det är påhittade historier, och syftar till att tillgodose läsarens fantasi, och fantasier är, som bekant, både tillåtna (så länge de är fantasier) och nödvändiga. Men... men... Fantasi eller ej... Är det inte lite äckligt, ändå?? Skapat av kvinnor, för kvinnor: våld och förnedring romantiseras och sexualiseras, och upplevs som kittlande och spännande och helt okay. Läser man mellan raderna i en sådan här bok, är budskapet faktiskt att det kvinnan vill ha är en dominant man, som vågar stå på sig när hon säger nej. En glad nyhet för alla våldtäktsmän därute. Det är bara att ta för er: vi vill, grabbar - vi vet det bara inte.

Nej, ta bort de här psykopatiska hjältarna. Låt oss slippa dem.

Ja, förlåt om jag låter som en moraltant eller hyperfeminist. Men ibland måste man få reagera lite.

Godnatt, govänner!

söndag, juni 06, 2010

En quitter med gott samvete

Nu har jag varit borta från bloggen så länge att jag liksom kröp in när jag skulle logga in, ni vet, lite med handen för ögonen så att jag skulle slippa se när jag senast uppdaterade... Usch. Men allting i livet har en förklaring och således har jag också en. Det är ju emellertid så att bara för att man råkar ha en förklaring, så behöver det inte vara en bra sådan - men det får man helt enkelt acceptera, såsom varandes den förklarande parten.

Faktum är att jag inte haft tid att göra särskilt mycket på skrivarfronten. All min tid har faktiskt gått åt till att jobba. Jag har mitt dagliga, "vanliga" ekonomjobb. Sedan har jag mitt extraknäck på mitt tidigare jobb, också som ekonom. Det har varit mycket... bokföring... på sistone. Dag ut, och dag in. Gå till jobbet - det riktiga jobbet, som jag nu räknar som mitt hjärtebarn, precis som jag en gång räknade mitt gamla som det - sedan hem... och fortsätta jobba. Många, många timmar om dagen.

När jag tog på mig uppdraget, trodde jag att jag skulle klara det. Jag gör det också. Men det har sitt pris, i det jag måste försumma och försaka av mitt liv för att det ska fungera. Det har inte gått en dag utan att jag känt mig som ett stressat djur över anhopningen av arbetsuppgifter. Jag har inte haft någon ork eller tid kvar till sådant jag tycker är roligt och som jag mår bra av. Socialt umgänge har blivit en utopi - familj, vad är det? Och det företag som jag en gång brann för, kan jag nu inte känna mer än en viss ömhet för: det har blivit hjärtskärande tydligt att jag släppt taget och gått vidare. Den insikten har varit värst. Inget kan göra en så stressad, som att tvingas göra något som hjärtat inte längre är med i. Men... Jag är ingen quitter. Och jag hatar att göra folk besvikna. Så det har bara varit att bita ihop och kämpa på. Kanske, har jag också tänkt, skulle det bli bättre. En vecka till bara, så kanske allting skulle bli... bra. Och när den veckan gått... en vecka till. Sedan en vecka till. Kanske, kanske.

Ett sådant här tankesätt är ju inte särskilt hållbart i längden. Och lyckligtvis är livet ibland klokare än en själv, eller åtminstone mer handlingskraftigt. För min del löste det helt sonika dilemmat genom att ge min arbetslaptop en rejäl härdsmälta. Det ordnade också så att reparationen tog längre tid än normalt, genom att lägga det hela precis när det var långhelg. Samtidigt lade livet in ett Göteborgsvarv och ett 5km Vattenlopp att träna inför, samt skickade en drös med fina kursklienter åt mitt håll: många att prata med, många underbara texter att bedöma, och så en hel del vänliga och väldigt uppmuntrande ord. Addera till detta en ivrig kursadmin som kom med jättefina idéer om hur man skulle kunna lägga upp kursen (vilket resulterat i tre olika nivåer, beroende på hur mycket stöd man vill ha som klient), samt lite tid att redigera Legacy. När man tvingas inse hur det skulle kunna vara, sänks toleranströskeln för hur saker och ting verkligen är. För mig försvann tröskeln helt.

Häromdagen skrev jag ett långt och svårt email till min arbetsgivare, där jag förklarade min situation, och sedan avsade mig mitt uppdrag. Jag fick ett väldigt vänligt och förstående svar tillbaka, med ett varmt tack för min insats. Det jag bävat för, visade sig med andra ord inte vara så farligt - och nu är jag fri. Eller snart, åtminstone.

Så... nu vet ni varför jag varit så frånvarande på bloggen, och ni vet också att den saken förmodligen kommer att ändras inom en snar framtid. Sedan har jag en sak att tillägga:

Jag må vara en quitter, men jag är åtminstone en quitter som har insett vad som är värt något i livet. Och som är beredd att satsa på det.

Godnatt på er, kära vänner.