söndag, oktober 24, 2010

All kritik är inte av ondo

Häromdagen rensade jag bland mina mail, och fann då detta i mappen som heter "refuseringar":
Hej Linda! Nu har jag haft tid och läsa ditt manus och jag tycker tyvärr
att i dagsläget håller det inte riktigt för en utgivning. Det är absolut
välskrivet och är helt klart bättre än de manus vi brukar få in.Jag tycker om
att den engelska tonen du har anammat - känns lite annorlunda. Men vår största
invändning är faktiskt att den inte utspelar sig i Sverige. Svenska deckares
popularitet hör mycket ihop med igenkänningsfaktorn och den missar man när det
utspelar sig i England med deras namn, städer, matvaror etc. Vårt råd till dig
är att du förlägger historien till Sverige först och sedan låter ev uppföljare
utspelas i England. Och vi läser den jättegärna då igen för en bedömning.

Refuseringen kommer från en av förlagsjättarna, och eftersom jag helt glömt av att jag fått den, kom det här som en trevlig överraskning, en liten seger. För jag står fast i mitt beslut att inte försöka ge ut boken: den är död, borta, och jag tänker inte lägga ner mer energi på den annat än när jag använder den i utbildningssyfte (jag klipper ju in scener i min kurs). Den här refuseringen är dock en liten skön uppmuntran: en klapp på axeln. Det behöver vi alla ibland, och vi som skriver är särskilt utsatta när det gäller självtvivel och dåligt självförtroende. Ibland räcker det att intala sig själv att man faktiskt skriver bra för att man ska hamna på rätt kurs; ibland måste någon annan göra det (vilket oftast är mer effektivt).

Ovan nämnda roman är alltså död och begraven. Den som lever är Legacy, vilken jag ägnat dagen åt att redigera. Jag har kommit på att jag följer ett ganska strikt mönster när jag skriver, en sorts struktur som återkommer varje gång jag skriver nya scener: jag börjar alltid med att få ner dialogen. Jag skriver ner allting karaktärerna säger, nästan i ren dialogform. Sedan, när de fått ur sig allt de måste säga, går jag tillbaka och lägger in allt det där andra som behövs: rörelser, ljud, tankar, känslor. Det känns som ett ganska naturligt sätt att jobba på, och det är också det enda sätt jag med säkerhet kan säga att jag jobbar efter (annars har jag ingen riktig struktur när jag skriver, om nu inte bristen på densamma kan räknas som en sådan) - och det är också ett arbetssätt som jag starkt kan rekommendera. Få ur dig karaktärernas röster, se till att de pratar av sig. Sedan kan du koncentrera dig på det där andra. Eftersom dialogen, i mitt tycke, är stommen i en story, kan man se det som att du först bygger upp skelettet, sedan fyller på med kött och muskler, tills du skapat en hel varelse.

Jag vidhåller att dialogen är den svenska författarens akilleshäl. De klienttexter jag får ta del av via min kurs innehåller till exempel till övervägande del en inre dialog, dvs. storyn upplevs inifrån huvudkaraktärens huvud. Eftersom det här inte alls är min styrka, blir jag alltid oerhört imponerad av det här - i mitt tycke är det ett rent konststycke - men också lite konfunderad. Vad är det som känns så svårt med att skriva dialog? Varför väljer man bort ett så kraftfullt verktyg? För ingenting kan driva en story framåt lika effektivt som en bra dialog. Den skapar liv, luft, den kan användas för att smyga in backstory, känslor, motiv...

Jag har fått för mig att man uppfattar det som svårt att få dialogen att låta naturlig - att ju närmare man försöker komma ett samtal i verkliga livet i en text, desto underligare och onaturligare blir resultatet. Det går helt enkelt inte att efterlikna ett riktigt samtal, med mindre än att man måste kondensera det en smula: kallprat och vardagligt omkringsnack, som fungerar jättebra med grannen, fungerar nämligen inte i en text, eftersom vi som läsare vill ha ett direkt syfte med allt som görs och sägs. Scenen, karaktären, storyn och dialogen - de ska alla ha syften. Det kan vara en idé att hålla din arc i minnet även här: bygg upp dialogen med samma struktur som en scen. Du börjar med ett varför, du svarar på frågan, du avslutar.

Jag har nog nämnt det förut, men min man brukade skriva "TÖNT" med ilsket röd penna på de ställen i mina texter där han inte tyckte att dialogen (eller för den delen texten) lät naturlig. Det kanske är på gränsen till självplågeri för de allra flesta - men sanningen är att det är ett effektivt sätt att lära sig att låta någon annan ta del av ens text och ge sina åsikter på densamma (med mer eller mindre brutal uppriktighet: ge gärna en liten vink om vad du vill ha). Ibland får man riktigt fin kritik på det här viset. Tro mig på mitt ord.
.

söndag, oktober 10, 2010

När Fan blir gammal...

Klockan är... egentligen alldeles för mycket (särskilt som man inte är en nattuggla)... men jag tänkte att jag ändå, så här på dygnets sista skälvande timmar, skulle uppdatera min blogg. Det är ju inte varje år det är den tionde i tionde 2010. Och det är inte varje år man, på detta datum, fyller fantastiskt ojämnt, heller. Trettiotvå år (det här har jag faktiskt redigerat dagen efter det skrevs - därför att jag ursprungligen skrev trettiotre. Det är fantastiskt hur svårt det är att programmera om hjärnan ibland). Eftersom jag hela året har trott att jag skulle bli trettiotre, så kan man säga att ångesten över att bli äldre ersattes med en förundran över att jag som är så ung, redan har åstadkommit så mycket. Tro mig - den här insikten har jag faktiskt inte drabbats av innan (kanske har jag varit för ung?). Och det är lätt att missa det där, att ånga på och vänta på det Där Fantastiska Som Ska Hända (vad det nu är), medan man glömmer att man faktiskt har ett liv bakom sig, där fantastiska saker redan har hänt... medan man har väntat på det där andra som man tror ska hända... Och ja, jag ÄR dålig på att ta vara på det jag har. Jag drar gärna iväg och jagar efter det där i horisonten. På sistone har jag dock insett att jag faktiskt inte kommer ett dugg närmare på det viset, snarare tvärtom. För det jag vill ha, det har jag ju här, NU. Ambitionerna och drömmarna ska man självklart bevara och det tänker jag också göra, men... jag måste samtidigt lära mig att uppskatta det jag har, och det med större ödmjukhet och tacksamhet. Amen.

Hursomhelst (nog med självrannsakelser och sentimentala utspel)... Hur går det med skrivandet? Sådär. Jag känner att det kliar i mig, så något är på gång (det brukar kallas NaNoWriMo...), men frågan är om jag verkligen vill börja på något nytt. Jag har pysslat med Legacy igen under de senaste dagarna, och det har varit trevligt att återknyta bekantskapen. Det är ju så att när man låter sin text vila ett tag, och sedan tar itu med den igen, så dyker nya vinklingar upp. För några dagar sedan fick jag ett hugskott och raderade en karaktärs handlingar, eftersom jag inte såg någon direkt logik i dem, och inte riktigt kunde motivera varför han skulle handla som han gjorde just DÄR. Dagen efter kom jag på, att dessa handlingar kunde flyttas till en senare scen, där de faktiskt BLEV motiverade. De ger också tyngd åt scener och handlingar som kommer långt senare i boken, vilket gör att de faktiskt behöver vara med. De låg bara fel. Sådär - och det här är viktigt - måste man alltid vara redo att tänka. Var sak i en bok måste ha sin plats och sin orsak till att vara där: ingenting får lämnas åt slumpen. Och alla karaktärer i en roman ska ha motiv. Om karaktären inte har det, eller för den delen någon annan orsak till varför de är med i handlingen, så ska de bort. Och större karaktärer måste givetvis ha mer konkreta motiv än mindre.

Karaktären i scenen som jag beskriver ovan är en bifigur, men har ändå stor betydelse för utvecklingen i boken. Det innebär att hans motiv och handlingar måste vara logiska. Det var de inte innan, men de blev det, med den här senaste redigeringsomgången, vilket jag är ohyggligt nöjd med. Nu ligger allting på plats: varje handling, varje scen, hakar in i senare handlingar och senare scener - och alltihop mynnar ut i lösningen på huvudkonflikten. Låter det komplicerat? Skrämmande? Det är faktiskt lättare än man tror, och mer naturligt än det låter - i de flesta fall löser författaren det här rent instinktivt. Ibland går det dock inte lika lätt (åtminstone inte för mig), och då är det bra med sådana här hugskott, som kan dyka upp när som helst, och i vilket skede av processen som helst (och då alltså alltid under redigering, vilket gör att just den är livsviktig för min del).

Jag upphör faktiskt aldrig att förvånas över hur organisk en berättelse är. Det är som om den växer, ibland nästan utan att man gör någonting själv, och gärna medan man inte alls tänker på den. Man drabbas av insikter om karaktärer eller handlingar som kan göra att allting plötsligt faller på plats, både bakåt och framåt i berättelsen. Ibland är det som ett dominospel: en insikt föder en annan, och så har man plötsligt en hel serie av tillfredsställande pusselbitar som passar ihop, där man tidigare knappt ens orkade tänka på hur man skulle få det att klaffa. Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att karaktärerna talar om för en hur de vill ha det, men jag måste erkänna att ibland känns det precis så. Bit för bit lär man sig saker om sina karaktärer som gör att man förstår saker som tidigare varit dolda i dunkel, och som får allting att bli... så himla rätt - det gäller bara att ha tålamod, lyssna in och lära, anpassa och justera där det inte stämmer.

Är det inte litegrann som med livet i stort, så säg?

.