söndag, oktober 24, 2010

All kritik är inte av ondo

Häromdagen rensade jag bland mina mail, och fann då detta i mappen som heter "refuseringar":
Hej Linda! Nu har jag haft tid och läsa ditt manus och jag tycker tyvärr
att i dagsläget håller det inte riktigt för en utgivning. Det är absolut
välskrivet och är helt klart bättre än de manus vi brukar få in.Jag tycker om
att den engelska tonen du har anammat - känns lite annorlunda. Men vår största
invändning är faktiskt att den inte utspelar sig i Sverige. Svenska deckares
popularitet hör mycket ihop med igenkänningsfaktorn och den missar man när det
utspelar sig i England med deras namn, städer, matvaror etc. Vårt råd till dig
är att du förlägger historien till Sverige först och sedan låter ev uppföljare
utspelas i England. Och vi läser den jättegärna då igen för en bedömning.

Refuseringen kommer från en av förlagsjättarna, och eftersom jag helt glömt av att jag fått den, kom det här som en trevlig överraskning, en liten seger. För jag står fast i mitt beslut att inte försöka ge ut boken: den är död, borta, och jag tänker inte lägga ner mer energi på den annat än när jag använder den i utbildningssyfte (jag klipper ju in scener i min kurs). Den här refuseringen är dock en liten skön uppmuntran: en klapp på axeln. Det behöver vi alla ibland, och vi som skriver är särskilt utsatta när det gäller självtvivel och dåligt självförtroende. Ibland räcker det att intala sig själv att man faktiskt skriver bra för att man ska hamna på rätt kurs; ibland måste någon annan göra det (vilket oftast är mer effektivt).

Ovan nämnda roman är alltså död och begraven. Den som lever är Legacy, vilken jag ägnat dagen åt att redigera. Jag har kommit på att jag följer ett ganska strikt mönster när jag skriver, en sorts struktur som återkommer varje gång jag skriver nya scener: jag börjar alltid med att få ner dialogen. Jag skriver ner allting karaktärerna säger, nästan i ren dialogform. Sedan, när de fått ur sig allt de måste säga, går jag tillbaka och lägger in allt det där andra som behövs: rörelser, ljud, tankar, känslor. Det känns som ett ganska naturligt sätt att jobba på, och det är också det enda sätt jag med säkerhet kan säga att jag jobbar efter (annars har jag ingen riktig struktur när jag skriver, om nu inte bristen på densamma kan räknas som en sådan) - och det är också ett arbetssätt som jag starkt kan rekommendera. Få ur dig karaktärernas röster, se till att de pratar av sig. Sedan kan du koncentrera dig på det där andra. Eftersom dialogen, i mitt tycke, är stommen i en story, kan man se det som att du först bygger upp skelettet, sedan fyller på med kött och muskler, tills du skapat en hel varelse.

Jag vidhåller att dialogen är den svenska författarens akilleshäl. De klienttexter jag får ta del av via min kurs innehåller till exempel till övervägande del en inre dialog, dvs. storyn upplevs inifrån huvudkaraktärens huvud. Eftersom det här inte alls är min styrka, blir jag alltid oerhört imponerad av det här - i mitt tycke är det ett rent konststycke - men också lite konfunderad. Vad är det som känns så svårt med att skriva dialog? Varför väljer man bort ett så kraftfullt verktyg? För ingenting kan driva en story framåt lika effektivt som en bra dialog. Den skapar liv, luft, den kan användas för att smyga in backstory, känslor, motiv...

Jag har fått för mig att man uppfattar det som svårt att få dialogen att låta naturlig - att ju närmare man försöker komma ett samtal i verkliga livet i en text, desto underligare och onaturligare blir resultatet. Det går helt enkelt inte att efterlikna ett riktigt samtal, med mindre än att man måste kondensera det en smula: kallprat och vardagligt omkringsnack, som fungerar jättebra med grannen, fungerar nämligen inte i en text, eftersom vi som läsare vill ha ett direkt syfte med allt som görs och sägs. Scenen, karaktären, storyn och dialogen - de ska alla ha syften. Det kan vara en idé att hålla din arc i minnet även här: bygg upp dialogen med samma struktur som en scen. Du börjar med ett varför, du svarar på frågan, du avslutar.

Jag har nog nämnt det förut, men min man brukade skriva "TÖNT" med ilsket röd penna på de ställen i mina texter där han inte tyckte att dialogen (eller för den delen texten) lät naturlig. Det kanske är på gränsen till självplågeri för de allra flesta - men sanningen är att det är ett effektivt sätt att lära sig att låta någon annan ta del av ens text och ge sina åsikter på densamma (med mer eller mindre brutal uppriktighet: ge gärna en liten vink om vad du vill ha). Ibland får man riktigt fin kritik på det här viset. Tro mig på mitt ord.
.

3 kommentarer:

vitter sa...

Intressant sätt att skriva scener på! Jag har aldrig testat att jobba så, men tror nog jag ska testa det på nån del av NaNo-projektet och se hur det fungerar.

Barbro sa...

Det är inte lätt det där med dialog och så oerhört lätt att falla i fällan att det låter så billigt, så vanligt...!

Jag kan inte jobba med några etiketter på mina fraser utan försöker så långt som det är möjligt kliva in i huvudpersonen och se omgivningen som den gör.

Ibland funkar det och ibland inte.
Om det inte gör det kanske det blir läge att prova ditt tips.
Eller fortsätta till nästa sekvens, kanske tunghäftan lossnar.

Linda G sa...

Nej, att skriva dialog så att det låter naturligt är en konstart! Ett enkelt sätt att få den att sitta är ju annars att skriva och sedan skriva om, och fortsätta så tills dialogen låter bra (för det kommer den att göra till slut). Det är ju tidskrävande i början, men det lönar sig: man blir ju säkrare med tiden, och då kommer dialogerna sitta ganska säkert redan med första utkastet.

Annars, Barbro, håller jag med: man ska nog undvika etiketter så långt det går och helt enkelt jobba utifrån sin karaktär. Det är ju lätt att bli kategorisk och förorda en massa recept, men till syvende och sist handlar det ju om att läsaren ska kunna relatera till både karaktär och handling, och då är ju regeln "everything goes" ganska användbar.

Fast det är kul att få nya idéer och infallsvinklar, förstås. Och apropå det: Vitter, du påminner mig om att jag inte HAR en idé till NaNo ännu... Kanske dags att börja fundera....