söndag, oktober 10, 2010

När Fan blir gammal...

Klockan är... egentligen alldeles för mycket (särskilt som man inte är en nattuggla)... men jag tänkte att jag ändå, så här på dygnets sista skälvande timmar, skulle uppdatera min blogg. Det är ju inte varje år det är den tionde i tionde 2010. Och det är inte varje år man, på detta datum, fyller fantastiskt ojämnt, heller. Trettiotvå år (det här har jag faktiskt redigerat dagen efter det skrevs - därför att jag ursprungligen skrev trettiotre. Det är fantastiskt hur svårt det är att programmera om hjärnan ibland). Eftersom jag hela året har trott att jag skulle bli trettiotre, så kan man säga att ångesten över att bli äldre ersattes med en förundran över att jag som är så ung, redan har åstadkommit så mycket. Tro mig - den här insikten har jag faktiskt inte drabbats av innan (kanske har jag varit för ung?). Och det är lätt att missa det där, att ånga på och vänta på det Där Fantastiska Som Ska Hända (vad det nu är), medan man glömmer att man faktiskt har ett liv bakom sig, där fantastiska saker redan har hänt... medan man har väntat på det där andra som man tror ska hända... Och ja, jag ÄR dålig på att ta vara på det jag har. Jag drar gärna iväg och jagar efter det där i horisonten. På sistone har jag dock insett att jag faktiskt inte kommer ett dugg närmare på det viset, snarare tvärtom. För det jag vill ha, det har jag ju här, NU. Ambitionerna och drömmarna ska man självklart bevara och det tänker jag också göra, men... jag måste samtidigt lära mig att uppskatta det jag har, och det med större ödmjukhet och tacksamhet. Amen.

Hursomhelst (nog med självrannsakelser och sentimentala utspel)... Hur går det med skrivandet? Sådär. Jag känner att det kliar i mig, så något är på gång (det brukar kallas NaNoWriMo...), men frågan är om jag verkligen vill börja på något nytt. Jag har pysslat med Legacy igen under de senaste dagarna, och det har varit trevligt att återknyta bekantskapen. Det är ju så att när man låter sin text vila ett tag, och sedan tar itu med den igen, så dyker nya vinklingar upp. För några dagar sedan fick jag ett hugskott och raderade en karaktärs handlingar, eftersom jag inte såg någon direkt logik i dem, och inte riktigt kunde motivera varför han skulle handla som han gjorde just DÄR. Dagen efter kom jag på, att dessa handlingar kunde flyttas till en senare scen, där de faktiskt BLEV motiverade. De ger också tyngd åt scener och handlingar som kommer långt senare i boken, vilket gör att de faktiskt behöver vara med. De låg bara fel. Sådär - och det här är viktigt - måste man alltid vara redo att tänka. Var sak i en bok måste ha sin plats och sin orsak till att vara där: ingenting får lämnas åt slumpen. Och alla karaktärer i en roman ska ha motiv. Om karaktären inte har det, eller för den delen någon annan orsak till varför de är med i handlingen, så ska de bort. Och större karaktärer måste givetvis ha mer konkreta motiv än mindre.

Karaktären i scenen som jag beskriver ovan är en bifigur, men har ändå stor betydelse för utvecklingen i boken. Det innebär att hans motiv och handlingar måste vara logiska. Det var de inte innan, men de blev det, med den här senaste redigeringsomgången, vilket jag är ohyggligt nöjd med. Nu ligger allting på plats: varje handling, varje scen, hakar in i senare handlingar och senare scener - och alltihop mynnar ut i lösningen på huvudkonflikten. Låter det komplicerat? Skrämmande? Det är faktiskt lättare än man tror, och mer naturligt än det låter - i de flesta fall löser författaren det här rent instinktivt. Ibland går det dock inte lika lätt (åtminstone inte för mig), och då är det bra med sådana här hugskott, som kan dyka upp när som helst, och i vilket skede av processen som helst (och då alltså alltid under redigering, vilket gör att just den är livsviktig för min del).

Jag upphör faktiskt aldrig att förvånas över hur organisk en berättelse är. Det är som om den växer, ibland nästan utan att man gör någonting själv, och gärna medan man inte alls tänker på den. Man drabbas av insikter om karaktärer eller handlingar som kan göra att allting plötsligt faller på plats, både bakåt och framåt i berättelsen. Ibland är det som ett dominospel: en insikt föder en annan, och så har man plötsligt en hel serie av tillfredsställande pusselbitar som passar ihop, där man tidigare knappt ens orkade tänka på hur man skulle få det att klaffa. Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att karaktärerna talar om för en hur de vill ha det, men jag måste erkänna att ibland känns det precis så. Bit för bit lär man sig saker om sina karaktärer som gör att man förstår saker som tidigare varit dolda i dunkel, och som får allting att bli... så himla rätt - det gäller bara att ha tålamod, lyssna in och lära, anpassa och justera där det inte stämmer.

Är det inte litegrann som med livet i stort, så säg?

.

4 kommentarer:

vitter sa...

Jag ligger också i startgroparna för NaNo, och skrev lite om det på min skrivarblogg. Som vanligt rasslar idéerna in... :) Nu ska man bara välja en också, och det är fasen inte det lättaste!

Linda G sa...

De senaste gångerna har jag försökt köra på en genre som jag aldrig testat förut. Förra året blev det någon slags gotisk skräck/fantasy-sak. Den blev aldrig klar - jag gick ju inte i mål - men jag gillade den faktiskt. Så det här året får det nog bli ytterligare en story inom ett outforskat område.

vitter sa...

Jag fastnade lite i "adopt a plot"-tråden, och sen fick man massa nya uppslag att leka med. :) Jag brukar alltid försöka börja med något nytt för NaNo, så det kommer nog bli så i år med...

Linda G sa...

Idén med "adopt a plot" gillar jag faktiskt jättemycket... Jag undrar om jag inte ska satsa på det i år... Det blir lite kravlöst och ledigt, och det gillar jag just när det gäller NaNoWriMo :)